I DN kan man läsa om regeringens halvt misslyckade storsatsning på praktikplatser för arbetslösa. Även om tanken är god, så har man underskattat antalet platser och företagens vilja att ta emot praktikanter. Denna enorma flodvåg av arbetssökande kommer att få stor effekt på skolornas möjligheter att ordna fram platser till sina elever. Konkurrensen har redan hårdnat i och med ett ökat antal friskolor och ett större fokus på praktiska inslag och företagskontakter. När väl lärlingsutbildningarna sjösätts på allvar, kommer problemen att bli än större. Dessutom består arbetsmarknaden idag av fler men mindre arbetsgivare än tidigare och det är säkert mycket mer arbets- och tidskrävande att hitta lämpliga platser när man inte kan lyfta luren till SAAB och be dem ta emot några tusen personer.
Posts Tagged DN
Konkurrens om praktikplatser
Feb 26
En skolmiljard från Maud
Feb 24
Häromdagen gjorde Centerpartiet ett skolpolitiskt utspel på DN:s debattsida. De vill kopiera systemet med kömiljarden i skolans värld och belöna de skolor som förbättrar elevernas resultat på de nationella proven i högstadiet. Efter att ha läst igenom deras förslag, har jag några kommentarer och anmärkningar.
Var tionde elev som går ut grundskolan saknar behörighet till ett nationellt program i gymnasieskolan. Så här kan det inte fortsätta. Det är ett stort misslyckande att så många går ut utan godkända betyg. Bristande kunskaper leder till arbetslöshet och utanförskap. Avhoppen från gymnasieskolan är 25 procent i Sverige, jämfört med 15 procent för EU i genomsnitt. Detta är en starkt bidragande orsak till vår höga ungdomsarbetslöshet. Det är ett skrämmande underbetyg för årtionden av socialdemokratisk skolpolitik.
Jag vet att det är valår och jag vet att Centerpartiet har all anledning att skylla skolans och samhällets problem på sina motståndare, men jag tycker ändå att det börjar bli minst sagt tröttsamt att alla borgerliga skolutspel måste ha en passus om att allting är socialdemokraternas fel. Samtidigt som merparten av de aktiva politikerna idag är en produkt av den så hatade socialdemokratiska skolan, liksom de tidigare prestationsnivåer som man nostalgiskt ser tillbaka mot.
Utgångspunkten bör vara resultaten på de nationella proven i årskurs 9 då dessa prov samlas in nationellt. Vi bedömer att nationella prov för närvarande är en stabilare bas för bonusen än betygen.
Problemet med detta är att de nationella proven rättas av lärarna på varje skola och bara omfattar de tre ämnena matematik, engelska och svenska. Om lärarna får starka ekonomiska incitament för att ge generösa betyg förlorar de nationella proven allt värde som mätinstrument. Risken blir dessutom att undervisningen i de tre utvalda ämnena prioriteras, på bekostnad av alla andra.
Kunskapsmiljarden blir en ekonomisk morot för skolor som förbättrar sina resultat.
Skolor som konsekvent presterar bra kan alltså inte räkna med någon ekonomisk belöning utöver ett starkt varumärke och fler sökande?
Kunskapsmiljarden kan gå bland annat till bättre läromedel, fler speciallärare eller mindre grupper.
Men är det inte just detta man behöver satsa på för att kunna förbättra resultatet till att börja med? Är det inte lite bakvänt att ge extrapengar till skolorna efter att de uppnått de mål som extrapengarna egentligen hade behövts till?
Vi vill också utveckla nya metoder för att mäta och följa upp hur skolan klarar sin andra viktiga uppgift, att rusta barn och ungdomar till ansvarstagande, demokratiska medborgare som klarar av att ta ansvar för sig själv och sina medmänniskor.
Spännande! Kom gärna med något exempel på dessa fantastiska metoder.
För att fler unga ska få jobb efter skolan krävs mer än teoretiska kunskaper. Skolans uppdrag, att ge barn och ungdomar en bra grund, omfattar både kunskap och värderingar.
Jag håller helt med. Men detta är verkligen inte i linje med den skolpolitik och retorik som skolminister Björklund ägnar sig åt. Ska detta tolkas som att Centerpartiet bryter med den politik som alliansens högste skolansvarige bedriver?
Sammanfattningsvis är det en ganska ytlig och intetsägande debattartikel. Som så ofta förr när det gäller skolpolitik så handlar det mer om att medels ältning av gamla argument befästa den egna svart-vita världsbilden.
Vad andra har skrivit om Centerpartiets utspel:
Jag läser i DN att fotografen Paul Hansen har fått ett prestigefullt pris för sina bilder. Allra vackrast är bilderna av Erik och Lennart Olsson. De är tvillingar och har alltid varit väldigt nära varandra. Men nu är Lennart är döende i cancer och Hansen har fotograferat hans och broderns sista tid tillsammans. Bilderna är verkligen oerhört gripande och man önskar att ens eget liv skulle bli förevigat på samma sätt. Favoriten är denna bild:
Bilden rymmer en stark blandning av ömhet, kärlek och skörhet. Den är väldigt privat, samtidigt som den väcker känslor som ryms inom oss alla.
När vi ändå pratar om duktiga fotografer så skulle jag vilja uppmärksamma en annan duktig, ung konstnär från Norrköping: Maria Ackerfors. Hon har inte hållit på lika länge som Paul Hansen, men jag hoppas att hon kommer att gå lika långt. Det är svårt att välja ut någon favorit ibland alla hennes bilder, men bilden nedan är helt underbar.
Nu blir jag själv sugen på att ge mig ut och fotografera. Någon som kan rekommendera en bra digital systemkamera? 
Historieundervisningen
Feb 20
I en debattartikel i DN idag skriver Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström om avsaknaden av kvinnor i de läromedel som används i historieundervisningen. De utgår ifrån en granskning av en handfull historieböcker som Delegationen för jämställdhet i skolan har gjort och finner en stor brist på kvinnor och kvinnoporträtt.
Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad av rapportens slutsatser, även om jag tror att historieundervisningen håller en högre kvalitet i gymnasiet jämfört med grundskolan. Det ska också bli intressant och se om de nya läroplaner och läromedel som kommer att tas fram i samband med GY11 kommer att försöka ändra på obalansen.
Den lärobok som jag har använt i min undervisning heter ”Alla tiders historia” och gör ändå ett tappert försök att uppmärksamma både kvinnor och andra bortglömda grupper. Men merparten av boken har säkert 30 år på nacken, minus en handfull pliktskyldiga uppdateringar. Jag kan tänka mig att samma fenomen är vanligt även när det gäller andra läroböcker. Antingen är de relativt gamla eller så bygger de på källor som är förankrade i en annan tid och historiesyn.
Jag tänkte lista några av de problem som jag har stött på både när jag har läst och undervisat i historia.
- Asymmetrisk information: Oftast vet eleverna alldeles för lite för att på allvar kunna ifrågasätta lärare och läromedel. Detta är extra tydligt när det gäller historieämnet. Allt bortom 1900-talet är en enda röra och vet man något så är det baserat på populära filmer eller böcker. Läraren i sin tur är mindre påläst än forskare och läroboksförfattare och får ta vad de skriver som sanning i de flesta fall. Särskilt de som undervisar riktigt små barn har nog ingen djupare egen kunskap i ryggen.
- Snäva tidsramar: Det är sannerligen inte enkelt att förmedla flera tusen års historia under en väldigt begränsad kurs. Förenklingar krävs och det är inte särskilt lätt att förenkla och samtidigt bibehålla allt som är relevant, viktigt och i någon mån intressant. Förenklingarna inbjuder även till olika former av tolkningar och perspektiv som ytterligare bidrar till att exkludera och inkludera.
- Källmaterial och fokus: Historia har länge varit ett ämne av män, för män och om män. Forskningen har tagit fasta på nationernas maktkamp, krig och framstående manliga genier. Även om det idag är betydligt mer nyanserat på universitet och högskolor så skriver fortfarande många populärvetenskapliga författare som Herman Lindqvist om kungar och konflikter. Fokuserar man på en liten elit och deras inbördes stridigheter och strävande så är det inte konstigt om historieämnet lätt blir ett enda stort pojkboksäventyr. Idag läser män mycket mindre än kvinnor, men när de faktiskt läser så är det oftast faktaböcker. De källmaterial som är mest lättillgängligt och välbevarat handlar också om just männen i samhällets topp. Det är de som är läs-och skrivkunniga och är bekymrade om eftermäle och omvärld. Att skapa sig en bild av vanligt folks liv, traditioner och åsikter är inte riktigt lika enkelt.
Kvinnorna är inte den enda grupp som glöms bort, även fattiga, arbetare, barn och gamla får för lite utrymme. För att inte tala om alla som finns utanför den västerländska historieskrivningens snäva horisont. Hur mycket hinner man egentligen med av Kina, Japan och Indiens historia? Om de alls beskrivs så är det framförallt när de kommer i kontakt med de europeiska erövrarna.
Nå, till att börja med bör man nog inse att det finns mycket som man aldrig kommer att hinna fördjupa sig kring på bara några hundra timmar. Förenklingar är nödvändiga, på grund av brist på tid, mognad och förkunskaper hos eleverna. Hur komplicerade historiska skeenden förstår sig en tioåring på? Utmaningen ligger i att förenkla och samtidigt behålla det som är väsentligt och grundläggande.
Grundskolan och gymnasiet får ej heller blir konservativa fickor av stillastående tid. Skolan måste ta till sig perspektiv och rön ifrån forskare och akademiker. Historia är ett ämne som är angeläget för oss alla och ingen grupp bör känna sig exkluderad bara för att läromedel och lärare är dåligt uppdaterade. Följande frågor bör besvaras av varje kursplanering:
- Vad bör eleverna kunna efter avslutat arbetsområde eller avslutad kurs? Vad är det mest väsentliga i detta kursmoment? Vilka begrepp bör prioriteras?
- Hur ska de nödvändiga kunskaperna förmedlas vidare till eleverna? Vilka arbetsmetoder, övningar och uppgifter är bäst lämpade för att förmedla den utvalda informationen till elevgruppen?
- Hur ska arbetsområdet och/eller kursen examineras? Hur ska läraren bära sig åt för att mäta graden av förståelse och elevernas kunskaper?
- Hur ska lärarens arbete utvärderas? Vad är intressant att titta på förutom provresultat och betyg? Vad säger nationella prov? Hur får man reda på varför elever lyckats eller misslyckats?
Ett av målen med historieundervisningen bör vara att förmedla och diskutera könsroller genom historien och frågan är då hur man bäst gör detta? Detta är frågor som läraren ständigt bör ställa sig och som säkert aldrig till fullo kommer att besvaras eftersom det finns så många olika variabler inblandade. Vad som fungerar i en klass fungerar inte alls i en annan. Men själv är jag övertygad om värdet av strukturer, fasta ramar och genomtänkta tankemodeller som en grund för all planering och undervisning.
Heberlein har skrivit två mycket uppmärksammade böcker under de senaste två åren: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och ”Det var inte mitt fel!”. Till vardags är hon teologie doktor i etik, kulturskribent, föreläsare och debattör. ”Det var inte mitt fel!” är en bok i samma anda som David Eberhards böcker om de lättkränkta svenskarna eller Maciej Zarembas artikelserie i DN.
Tesen är att svenskarna är ett allt för mesigt och tunnhudat folk, som inte kan tåla den minsta motgång utan att börja beklaga sig. Även denna bok tycks vara skriven i vredesmod, även om ilskan är mer återhållsam än i ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Boken inriktar sig inte mot andra akademiker utan främst mot vanliga människor, utan några djupare förkunskaper när det gäller filosofi och etik, men med en stark känsla av att samhället är på väg utför.
Heberlein skriver tydligt, begripligt och använder pedagogiska vardagsexempel. För min del hade hon gärna fått gräva lite djupare och hämta ännu fler referenser ifrån litteratur. Det hon skriver verkar för det mesta förnuftigt, välmotiverat och tänkvärt. Många exempel är hämtade ifrån skolans värld. Heberlein diskuterar mycket kring hur man ska bemöta mobbing och vad man har rätt att kräva även av ungdomar och barn.
Men det som är bokens svaga sida är att den tidvis blir raljerande, ilsken och direkt elak. Det är ganska uppenbart att Heberlein har föga till övers för postmodernister, feminister eller andra som inte riktigt köper hennes resonemang. Lite elakheter kan ibland vara ganska uppfriskande, men inte i en bok som i övrigt vill vara saklig och uppfostrande.
Det värsta exemplet återfinns tidigt i boken då Heberlein kritiserar skolans ytliga diskussioner om moral. Hon ifrågasätter värdet av den klassiska övning där man funderar kring människors olika värde genom att välja ut en handfull personer som ska få tillgång till ett skyddsrum inför en hotande katastrof:
[...] Den lille pojken med hjärtfel brukar också ligga risigt till, liksom skönhetsdrottningen – i alla fall om några feministiskt orienterade tonårsfläskiga brudar deltar i diskussion. [...]
Ett sådant uttalande har jag mycket svårt att acceptera och det är bara det tydligaste exemplet på en inställning som präglar hela boken. Den typen av utfall mot vanliga, sökande ungdomar gör att Heberlein förlorar mitt förtroende. Jag kan tänka mig att ta upp några av hennes mer nyanserade tankar i en diskussion kring moral i till exempel Religionskunskap eller Samhällskunskap eftersom ansvarsfrågan både är relevant och intressant att diskutera. Men jag kommer sannolikt inte att läsa fler böcker av henne och hennes trovärdighet har fått sig en rejäl knäck.
Att offra sig för laget
Nov 24
En kolumn i DN sätter fingret på vad jag blir frustrerad över när det gäller skolpolitiken: nämligen att lärarna så ofta betraktas som ett problem och en belastning. Samtidigt som många säger sig företräda lärarna och det pratas mycket om att höja yrkets status uppmanas kåren att sluta gnälla, göra mer med mindre och offra sig ännu en gång för elevernas och kommunbudgetens skull.
I teorin är lärarna hjältar och den viktigaste kuggen i skolans maskineri. De ska vara passionerade entusiaster, med lång utbildning, goda ämneskunskaper och ett stor engagemang för eleverna. Samtidigt så ska de inte kosta några pengar, vara lätta att göra sig av med och omplacera, syssla med tusen olika saker samtidigt och helst kunna undervisa så mycket som möjligt i alla tänkbara ämnen.
Vidlyftig retorik kombineras med krass ekonomisk realitet och leder till ännu mer stressade och pressade lärare.
DN skriver om en undersökning av de mest efterfrågade egenskaperna i olika platsannonser. Om man bortser ifrån platsannonsernas fikonspråk och orealistiska förväntningar, så är det ganska glädjande läsning. Jag är ju faktiskt strukturerad (1), självgående (2), prestigelös (3), initiativrik (4), ansvarstagande (5), stresstålig (11), pedagogisk (12), entusiastisk (13), analytisk (14) och kreativ (16).
Platsbanken ger däremot ett mer nedslående besked: 84 lediga jobb för kärnämneslärare i hela landet. Då gäller det dessutom mest vikariat och andra ämnen än Samhällskunskap och Historia.
I slutändan spelar relevant utbildning, kontaktnät och konjunkturläge en större roll för de flestas möjligheter att få ett fast arbete.
För några dagar sedan publicerade DN en debattartikel om att skolan borde återförstatligas. Undertecknare var Jan Björklund och två andra folkpartister.
Vanligtvis är jag ganska skeptisk till Björklunds skolpolitik, men det här förslaget gillar jag, även om det inte verkar vara särskilt väl förankrat ibland hans regeringskollegor. Eller oppositionen för den delen. Lärarfacken gillar förslaget, men de har å andra sidan inte fått särskilt mycket gehör för sina åsikter under de senaste åren.
Utbildning är en viktig fråga för hela samhället. Därför bör staten också spela en mer aktiv roll, särskilt när det gäller att skapa en likvärdig utbildning över hela landet.
På Ekonomistas konstateras det att lärarkårens minskade status till stora delar sammanfaller med kommunaliseringen av skolan. Att läraryrkets låga status har medfört att de som söker in på lärarutbildningarna har lägre betyg har de tidigare diskuterat.
Själv visste jag att läraryrket inte var en genväg till status och rikedomar när jag valde det. Ändå blir jag ganska nedstämd när jag läser följande kommentar av signaturen lg på Jonas Vlachos inlägg på Ekonomistas:
[...] Ändå fortsätter folk söka till läraryrket. Säger ju en del om de som söker sig dits (sic!) förmåga till perspektiv och att ta in kunskap som är allmänt spridd i samhället. Och med sådana nollor anställda, vad kan man förvänta sig av barn och ungdomar som ska ledsagas till kunskap osv?
Skulle inte förvåna mig om 10-25% av eleverna i en genomsnittlig teoretisk gymnasieklass är attraktivare på arbetsmarknaden dagen efter studenten än en lärare med ”normal” CV som skulle söka sig till en annan bransch. Jag har visst anställningsansvar och skulle jag stöta på en fd lärare (det hoppas jag verkligen jag slipper!) skulle denna individ behöva ha en OERHÖRT bra förklaring till varför han/hon valde lärarbanan för att jag alls skulle vara intresserad av att gå vidare i anställnigsprocessen.
Är det verkligen så illa att man som lärare både med största sannolikhet är en babblande idiot och dessutom för evigt dömd att vandra längs skolans korridorer eftersom ingen vettig arbetsgivare är intresserad av föredetta lärare? Det hoppas jag verkligen inte.
Om alkoholundervisning
Okt 18
Jag minns egentligen ingenting alls av den alkohol- och droginformation som jag fick ta del av under min egen skolgång. Med tanke på vilken snäll, försiktigt och disträ ung man som jag var (och är) så var droger och överdriven alkoholkonsumtion något mycket avlägset och strikt förbjudet. Även idag dricker jag så pass lite alkohol att jag nästan är nykterist. Egentligen inte av moraliska skäl, utan för att jag aldrig tilltalats särskilt mycket av att tappa kontrollen över mig själv. Dessutom tycker jag inte att öl, vin och starksprit smakar särskilt gott.
DN skriver att alkohol- och drogundervisningen kommer att förändras i framtiden. Jag tycker att det är viktigt att ta upp samhällsproblem i undervisningen. Alkohol- och drogmissbruk förekommer dessutom i väldigt många familjer och är en del av vardagen för ett stort antal elever. Däremot så är det något som ska diskuteras sakligt. Moraliserande och hycklande vuxna finns det ingen elev som lyssnar på. Åtgärder i sådana här komplicerade frågor kräver ett helhetsgrepp, med deltagande ifrån föräldrar, lärare och omvärld.
Tanken med kommunaliseringen av den svenska skolan, var säkert att decentralisera den och ge kommunerna mer frihet. Valfrihet och lokal anpassning var säkert också några skäl till friskolreformen.
Min erfarenhet av den kommunala skolan är att den är toppstyrd och ganska fragmentiserad. Många kommunpolitiker verkar inte ha någon riktig tilltro till den egna organisationens förmåga. De anser själva att det måste finnas mycket effektivare sätt att driva verksamheten, samtidigt vill de inte släppa på kontrollen. Följden blir att man genomför ständiga omorganiserar, utförsäljningar och upphandlingar. Allt i en strävan att komma den privata sektorn närmare, utan att för den sakens skull släppa rodret.
I skolans värld innebär det att man centraliserar it-support och datorskötsel, städning, vaktmästeri, lokaler och matbespisning. Istället för att skolan har egen vaktmästare, städpersonal eller it-ansvarig så köper man in dessa tjänster ifrån ett annat kommunalt bolag eller det bolag som vunnit kommunens upphandling. Kommunen tycker sig då ha sparat in en massa pengar, medan de enskilda skolorna förlorar kontrollen och får acceptera de avtal som kommunen har ingått. Även om skolan kanske skulle kunnat förhandla fram ett bättre och mer anpassat avtal så är de tvingade att följa det som man centralt dikterar.
Samtidigt bestämmer kommunen vilka nya utbildningar som ska startas, hur många elever som ska erbjudas plats och vilka besparingar som ska göras. Vilket mycket väl kan leda till att skolan sitter där med hårda besparingskrav uppifrån, samtidigt som de är fast med ett antal ofördelaktiga avtal som de inte själva kan påverka.
Själv tror jag mest på ett system där staten har huvudansvaret för finansiering, läroplaner och kvalitetsgranskning, medan varje enskild skola har stor frihet att förvalta skolpengen, ingå avtal och profilera sig. Givetvis ska kommunen ha inflytande över skolan, men man måste komma bort ifrån det kortsiktiga fifflandet och tricksandet som kommunen ofta ägnar sig åt. Det är mycket lättare att diskutera skolekonomi när lärare och rektorer har insikt i hur det fungerar och har makten att göra nödvändiga förändringar och prioriteringar. Istället för att de enbart har att anpassa sig efter påbud uppifrån.
Tanken bakom kommunala friskolor är just att testa hur det fungerar att ge skolorna mer frihet. Jag är mycket nyfiken på vilket resultat som detta har gett.