Få saker kan göra mig så genuint upprörd som den brist på reflektion och eftertanke som är alltför vanlig i alla delar av samhället. Jag kan tolerera den ibland ungdomar och barn, men när när jag möter samma beteende hos vuxna människor (ofta män) är det svårare.
Detta är i synnerhet kännetecknande för den privilegierade, den som genom sitt kön eller sin klasstillhörighet har resurser och möjligheter som knappast är självklara för andra.
Den smärta, kajakpaddlande familjen som hittar en drömtomt i Stockholms skärgård och bygger ett sommarhus på 200 kvadratmeter. Pr-mannen från Stockholms innerstad som spår att loftvåningar är den nya innegrejen och lagar små godbitar på sin teppanyakihäll. Företagaren som anser att engagemang stavas kamp mot höjda parkeringsavgifter.
Vi återfinner samma självrättfärdighet och självförtroende hos alla de män som anser att jämställdheten gått för långt, för att inte tala om att vi tar emot för många invandrare och inte fan får man längre supa som man vill i det här jävla landet. Dessutom gör de bara sin egen grej och har inget ansvar hur de används eller tolkas.
Naturligtvis är det jobbigt att fundera över strukturer, mönster och nätverk, över begrepp som jämställdhet, solidaritet och klassamhället. Då är det lättare att bara sväva över allting, likt den otämjda vinden. Att bara vara, tycka och handla. Att ta sin egen ställning och position för given och automatiskt utgå ifrån att den egna åsikten och insikten är viktig, unik och värd att spridas över mänskligheten. Att försvara sig från angrepp med argument som: ”Jag är bara ärlig”, ”Jag säger bara vad andra tycker”, ”Men jag har erfarenhet X som uppväger allt du säger”.
Kanske irriterar jag mig ändå mer på det engagemang som läggs ned på att föra fram de oreflekterade tankarna, än tankarna i sig och att bristfälliga beteenden utmålas som normer eftersom det alltid är värre att vara ensam än att vara galen.
Därmed inte sagt att det är enkelt att sträva efter att vara en reflekterande och analytiskt person – kanske är detta i sig också ett bevis på att det är värt att satsa på? Det enkla är också ofta det som blir slentrianmässigt och bekvämt.
Kanske något att reflektera över?
Tesen är att svenskarna är ett allt för mesigt och tunnhudat folk, som inte kan tåla den minsta motgång utan att börja beklaga sig. Även denna bok tycks vara skriven i vredesmod, även om ilskan är mer återhållsam än i ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Boken inriktar sig inte mot andra akademiker utan främst mot vanliga människor, utan några djupare förkunskaper när det gäller filosofi och etik, men med en stark känsla av att samhället är på väg utför.