Jag har tidigare beklagat mig över samhällets brist på reflektion, men detta är ett problem som, på olika sätt, yttrar sig också i skolans värld. Varje lärare möter elever (och deras föräldrar) som förklarar sina misslyckanden eller motgångar genom att hänvisa till enkla modeller med lågt förklaringsvärde: jag är skoltrött, jag är lat, läraren är tråkig. Även en del läraren har en tendens att repetera dessa enkla sanningar när en klass inte agerar som förväntat.

Visst kan elever vara trötta på skolan, nog är vi alla lata emellanåt och alla lärare fungerar inte ihop med alla elever, men om målet är att skolgången ska fungera så smärtfritt som möjligt måste vi gräva djupare och inte nöja oss med ytliga konstateranden.

När man hanterar elevers misslyckande att uppnå sina och/eller skolans mål bör man alltid vara lösningsfokuserad och gärna konkret. Genom att stämpla en elev eller ge ett problem en bekväm etikett kan man ofta hamna i en återvändsgränd. Hur får vi den late att vara mindre lat? Vad för vi för att stävja skoltröttheten? Ska vi byta ut alla lärare som någon tycker är dåliga?

Bättre då att försöka utvidga resonemanget. Att en elev inte hänger med i skolan kan bero på en rad orsaker: stökiga hemförhållanden, kunskapsluckor, lässvaghet, en mindre stimulerande klassrumsmiljö och så vidare. Mycket av det här är dock lättare att arbeta med än förmodade karaktärssvagheter såsom ”lathet”. Stödåtgärder kan sättas in, eleven kan få extra tid på sig, skolarbetet kan organiseras på olika sätt, eleven kanske måste dra ner på någon tids- och energikrävande fritidsaktivitet och så vidare. Det är fruktbarare att fokusera på elevens beteende och agerande än personligheten.

En elev med självinsikt, rimliga förväntningar och en plan i ryggen kan åstadkomma mycket mer än en elev som är stämplad som lat och lämnas ensam att försöka arbeta bort detta beteende.