Archive for maj, 2012

Inget nytt under solen

Jag läser en recension av en nyutkommen reportagebok om den svenska skolan och konstaterar tre saker: såhär är det,  såhär har det varit under flera år och alla borde redan veta hur det ligger till.

Den lokala bildningsnämnden bjuder in lärare från samtliga gymnasieskolor för samtal om skolans utmaningar och problem. Det blir ett bra samtal där en enig lärarkår pekar på samma problem och brister. Nämndens ledamöter ställer frågor, nickar och antecknar. Ändå kommer vi knappast med några nya avslöjanden utan allting vi säger är allmänt kända problem som definitivt bildningsnämnden – som dessutom inkluderar en del före detta lärare – borde känna till sedan lång tid tillbaka.

Det har skrivits åtskilliga böcker, artiklar och reportage om den svenska skolans kollaps under de senaste åren. Med jämna mellanrum kommer nya rapporter, undersökningar och jämförelser som visar på sjunkande resultat, betygsinflation, bristande likvärdighet, ökande klyftor och stressade lärare som byter arbete. Det saknas alltså knappast underlag för kraftfulla politiska insatser på såväl lokal som nationell nivå.

Mycket sägs och lite görs – i synnerhet ute i kommunerna. Jan Björklund har byggt sin politiska karriär på att snacka skolfrågor, men det han konkret levererar som ansvarig minister lämnar mycket övrigt att önska. Det faktum att hans reformer tycks vara underfinansierade och framhastade får mig att undra över hur mycket stöd han egentligen har ibland moderaterna.

SKL är angelägna om att skolan ska förbli under kommunal kontroll och lobbar hårt för detta. Samtidigt verkar de enskilda kommunerna stå handfallna inför skolans problem och få verkar utnyttja sitt inflytande för att åstadkomma förändringar och förbättringar.

Att ingenting händer kan förstås bero på att tillräckligt många fortfarande upplever att just deras barn fortfarande har möjligheten att välja och fullfölja en bra utbildning och att de därmed känner sig mindre engagerade i de familjer som inte har samma möjligheter. Dessutom talar inte lärarkåren med en röst och de högsta fackliga företrädarna anser rent av att de har fått gehör för sina förslag under de senaste åren. Höjd lön, rimlig arbetsbelastning och vettiga arbetsvillkor verkar alltså inte vara frågor som mitt fackförbund tycker är värda att driva.

Jag är rädd för att medelklassföräldrarna ännu inte har förstått fullt ut att även deras barn kan mindre och presterar sämre än tidigare generationer och att skolans problem inte bara drabbar fattiga invandrarbarn i avlägsna förorter eller att ett fritt skolval inte är den enda lösning som behövs. Jag är rädd för att mitt arbete som lärare försvåras av att jag verkar inom ett motsägelsefullt, förvirrat och illa genomtänkt system. Jag är rädd för att vi inte har nått botten än.

Förhoppningsvis har vi ork nog att ta oss upp igen när vi väl hamnar där.

Tags: , , , ,

Duktighetspott

Helsingborgs dagblad skriver om Helsingborgs kommuns satsning på särskilda duktighetspotter för lärare. Satsningen och responsen på den tycker jag belyser många av de problem som skolan idag brottas med – problem som i många fall är väldigt svårlösta.

Vi kan börja med Maria Winberg Nordströms förklaring till kommunens agerande:

 

– Vi vill premiera kompetenta yrkesmänniskor. Vi kan locka fler att söka sig till lärarutbildning om lönerna är bättre och vi ger möjlighet till en lönekarriär, sammanfattar Maria Winberg Nordström (FP), kommunalråd och ordförande i kommunens personalutskott.

 

Mot detta reser jag följande invändningar:

1) Är inte den individuella lönesättningen i sig skapad just för att premiera kompetenta yrkesmänniskor? Varför behövs ytterligare ett system utöver detta?

2) Kommer verkligen fler studenter att välja lärarutbildningen för att en kommun erbjuder några extra miljoner för sina anställda? Är inte det sjunkande intresset för att läsa till lärare ett problem som bör lösas på nationell, snarare än lokal, nivå?

Låt oss raskt tackla nästa problem:

 

Fem miljoner kronor avsattes, men eftersom även friskolor måste få om kommunala skolor får, så blir det i realiteten 3,5 miljoner kvar till det extra lönepåslaget.

 

Hur mycket kontroll har kommunen över de pengar som hamnar hos friskolorna? Finns det inte en risk att pengarna där läggs på annat än höjda löner? Hur lätt är det överhuvudtaget att göra bra helhetssatsningar när det idag finns så många, olika aktörer som alla är i konflikt med varandra?

De gamla, vanliga facklig konflikterna blottläggs också:

 

Löneökningarna välkomnas av Arne Ekholm på Lärarförbundet.
Mer kritisk är Jörgen Radenhem från Lärarnas riksförbund. Han ser stora risker med ett system där bara vissa premieras.

 

Det faktum att lärarna själva inte talar med en röst försvagar dem i alla förhandlingar och i kampen om genuina förändringar och förbättringar. Fackförbunden kan spelas ut mot varandra, något som redan skett både nationellt och lokalt.

Slutligen kommer vi till vad som alltid är sådana här systems största brist: vad utmärker en bra lärare och vem avgör när kraven är uppfyllda?

 

I juni ska lönepåslaget betalas ut. Det blir minst 1 500 kronor mer i månaden till de utvalda inom skolan och förskolan. Det är rektorerna och förskolornas chefer som avgör vilka som uppfyller kriterierna bäst.

 

De fem kriterierna:

 

1. Ledarskap – i klassrummet, kollegiet och i kontakten med föräldrarna.

2. Yrkesskicklighet – som förbättrat sin undervisning/arbete i barngrupp.

3. Arbetslagsutveckling – har aktivt bidragit till att utveckla det pedagogiska arbetet i arbetslaget.

4. Verksamhetsutveckling – kan visa att man deltagit i arbetet med att utveckla exempelvis digitalt lärande.

5. Effektivitet – har bidragit till skolans utveckling och använt resurserna på bästa sätt och blivit en aktiv ambassadör för verksamheten.

 

Väger alla dessa kriterier lika tungt? Hur mycket hänsyn tas till eleverna och deras utgångsläge? Hur definieras ledarskap, yrkesskicklighet och effektivitet? Har alla rektorer den kunskap, information och insyn som är nödvändig för att kunna göra en rättvis jämförelse mellan sina anställda?

Särskilt det sista kriteriet oroar mig eftersom det stinker av dumsnålhet, marknadsföring och elevjakt. Ska den lärare som hushåller bäst med pengarna och lyckas sälja in skolan till flest elever belönas?

Jag har egentligen inget emot själva principen med individualiserad lönesättning och att bra lärare ska belönas. Men först måste vi enas om vad som är en bra lärare, vad som är bra lärande och vad som är skolans huvudsakliga uppgift. Detta är en diskussion som alla partner bör vara inbjudna till och inte bara en produkt av tjänstemän och politiker.

Steg två är att hitta ett bra sätt att följa upp och kontrollera att lärarna uppfyller dessa kriterier. Om rektorerna ska ha rätten att göra denna värdering så måste de även ges tiden att göra ett bra jobb.

Tyvärr är sådana här program ofta något som implementeras uppifrån-och-ned snarare än nedifrån-och-upp.

Ändå är det bra att de här tankarna finns och jag hoppas att den här satsningen kommer att få avsedd effekt.

Tags: ,

Förebilder: Jacob Möllstam

Jacob Möllstam bloggar under pseudonymen Killfröken om livet som lågstadielärare. Bloggen är en blandning av personliga betraktelser, möten med elever och glimtar ur lärarvardagen. Hans blogg är en utmärkt motvikt till den negativa bild av läraryrket och skolan som florerar ut i samhället och jag skulle rekommendera den för alla som är nyfikna på vad det innebär att arbeta inom skolan.

Möllstam framstår som en empatisk, kreativ och engagerad person – en positiv kraft och förebild för både lärare och alla andra. Jag skulle inte tveka att låta honom undervisa mina barn om jag hade några.

Tack för allt, Killfröken!

Tags:

Den teoretiske praktikern

Både i min yrkesroll och till min läggning är jag något av en hybrid mellan en praktiker och teoretiker. Å ena sidan gillar jag att analysera, reflektera, jämföra, fantisera och klura, å andra sidan vill jag uppnå konkreta slutresultat, påverka, utvecklas och ägna mig åt sådant som faktiskt är användbart i mitt arbete eller min vardag.

Det ligger mycket i beskrivningen av läraryrket som ett hantverk och ett konstnärskap. Kreativitet och fantasifullhet är viktiga förmågor för att nå framgång.

Samtidigt bör arbetet vila på en vetenskaplig och beprövad grund. De metoder som ger resultat ska uppmuntras och utvecklas. Lärandeprocessen och eleven  är i centrum.

Som en följd av mina dubbla roller blir jag ofta irriterad både över bildningsförakt (Vad har man för nytta av att historia? Ni akademiker bara pratar en massa istället för att göra något vettigt.) och vaga flumteorier. Jag tilltalas både av det pragmatiska – konkreta och det visionära – romantiska.

En av lärarutbildningens främsta brister är att den är dålig på att tillgodose båda dessa sidor av lärarrollen. Många av de kurser som jag har läst har antingen varit en massa yta utan innehåll eller en anhopning av fakta som aldrig kopplats till den faktiska undervisningen.

Pedagogik ska inte enbart vara eleganta luftslott – vackra idéer utan verklighetsförankring. De ämnen som vi förväntas undervisa i kan inte bara presenteras eller hanteras som fyrkantiga byggklossar som vi förväntas hantera utan vare sig ritning eller instruktioner. En bra lärare bör både kunna sitt ämne och ha förmågan att lära ut sina kunskaper till andra. Dessa mål är inte sinsemellan oförenliga och denna fusion bör löpa som en röd tråd genom lärarutbildningen, fortbildning, verksamhetsutveckling och pedagogiska modeller. Här har vi en hel del att arbeta med.

Tags: , , , ,

Utmaningar

Det är friluftsdag och medan två lag möter varandra i en fotbollsmatch, som snabbt utvecklas från lek till blodigt allvar, står en ensam kille och lattjar med en boll. Han ser liten ut och situationen gör honom yngre än vad han egentligen är. Det är så tydligt att han egentligen vill vara med och spela med resten och det hade antagligen inte varit något problem eftersom det råder brist på spelare och några lärare rekryterats för att fylla ut lagen. Ändå står han där själv.

För en tid sedan hade jag samhällskunskap med den klass som eleven går i. Vi arbetade med internationell politik och varje elev skulle fördjupa sig kring antingen fattigdom, terrorism eller FN. Även i klassrummet höll sig eleven på sin kant och gjorde inget särskilt – precis som det har varit under hela läsåret. Ändå märker jag hur han tjuvlyssnar på en konversation som jag har med en annan elev och spontant kommer med både vettiga kommentarer och kloka frågor.

Kort sagt: vad gör vi med de elever som egentligen vill vara med, men av olika skäl väljer att stå utanför skolan och blicka in?

Den aktuella eleven går i ettan och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hans känslor snart kommer att vara skyddade bakom ett tjockt skal av arrogans, respektlöshet och fejkat ointresse. Ändå är det få elever som inte går in i skolan med ett öppet sinne och en lust att lära. Hur förvaltar vi egentligen denna gåva? Vad planterar vi i deras mottagliga sinnen? Lär vi dem att skolan är en fantastisk plats där alla ryms, ett kunskapspalats eller lär vi dem att de inte duger och att de inte är välkomna?

Jag skulle önska att jag hade den tid och ork som krävdes för att hjälpa, uppmuntra, fostra, gränssätta och utmana alla de elever som jag möter i min undervisning. Tyvärr är det inte möjligt och många problem beror på problem som ligger långt bortom skolans domäner.

Ibland känns det som om det enda som återstår att göra är att strunta i betygen och glädja sig åt att eleverna alls kommer och ta chansen till att samtala med dem om deras livsfunderingar. För även den mest luttrade elev har alltid frågor och undringar inför framtiden, även om det kan handla om så udda saker som häktade pojkvänner, besvärliga syskon eller Thailandsresor.

Ändå känns det otillfredsställande att stanna vid att bara vara en lyssnande och medkännande vuxen, även om det råkar vara just det som de mest behöver. De förtjänar något  mer.

Om tillit

När far och mor är döda
  och våra släktningar har ta'tt gift
 och alla våra vänner har valt sej själva
 och våra lärare och fröknar
 har gått och dränkt sej med varann
 och nu när sömntabletterna har slutat hjälpa
 och när vår präst från konfirmationen
 står och pekar i det blå
 och ingen fattar om han visar vägen
 eller känner vilket håll vinden blåser åt,
 då kommer Halta Lotta hem till mej
 med rösten fylld av gråt
och snyftar, vem i hela världen kan man lita på?

Mikael Wiehe 1972

Tillit är en väsentlig del av alla välfungerande samhällsbyggen. Medborgarna måste kunna lita på att institutioner, myndigheter och lagar verkligen fungerar och att fattade beslut möjligen kan överklagas men i grund är sakliga, välövervägda och opartiska.

En viss misstro kommer naturligtvis alltid att finnas, liksom exempel på nepotism, korruption, maktfullkomlighet, paragrafrytteri, inkompetens och andra avarter, men om vi tappar tron på samhället som helhet så har vi fått ett allvarligt problem. Dessa problem måste uppfattas som undantag och inte norm och brott mot tilliten bör straffas hårt och offentligt.

Det som oroar mig är att viktiga institutioner som skola, vård och äldreomsorg idag framstår som alltmer ihåliga, opålitliga och profitdrivna. Ansvar har blivit en marknadsföringsslogan snarare än ett begrepp som genomsyrar hela verksamheten. Alltmer tid och pengar går åt till att utforma vattentäta kontrakt, inspektioner och uppföljning. Aktörerna själva uttrycker misstro mot varandra och det system som de själva är en del av. God kvalitet är det som tydligt är definierat i avtalet och allt utöver detta är kostsamma dumheter. Skandalerna avlöser varandra och svaret tycks alltid vara: vi måste bli bättre på avtal och uppföljning. Dokumentationsbördan växer efterhand som varje åtgärd, handling och plan måste dokumenteras, inte för de närmast sörjande utan som en åtgärd utifall något skulle gå snett och den fruktade inspektionen anländer. Tusen och åter tusen tomma handlingsplaner, men ingen egentlig handling.

Det är klart att tilliten blir än svårare att upprätthålla när man sitter på dubbla stolar: å ena sidan förmodat opartiska myndighetsutövare, å andra sidan leverantörer av en tjänst där det emellanåt inte är helt klart vem som egentligen är kund. Två sinsemellan olika världar med vitt skilda regler. Har kunden alltid rätt? Vad är förhandlingsbart och vad är omöjligt att kompromissa kring?

Jag tycker att vi har varit naiva och släppt mäktiga krafter alltför fria. Att driva en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende är inte samma sak som att driva en klädbutik, en snabbmatsrestaurang eller ett stålverk. Multinationella företag arbetar efter en annan logik än stater, kommuner och landsting. Det finns en anledning till att staten traditionellt har åtagit sig vissa uppgifter. Om man ska blanda dessa olika sfärer, det privata med det offentliga, bör man agera eftertänksamt, försiktigt och långsiktigt.

Visst är tanken på småföretagare, kooperativ och personaldriven verksamhet charmerande och mysig, men finns verkligen förutsättningarna för detta? Kan verkligen kraven vi ställer uppfyllas av någon annan än det multinationella storföretaget? Vad förhindrar att det småskaliga blir uppköpt och koncentrerat till ett fåtal ägare? Är ett vinstdrivet oligopol bättre än ett allmännyttigt monopol? Och hur påverkas den verksamhet som förblir i de offentligas regi av konkurrensen?

Dessa frågor är självklara och uppenbara, ändå verkar få ansvariga faktiskt ha funderat över dem när det var aktuellt. Istället är det nu, 20-30 år senare, som man nyvaket inser att systemet tydligen inte var helt självreglerande. Frågan är bara hur mycket som vi egentligen kan göra åt saken idag och hur mycket relationen mellan medborgare och samhälle egentligen har förändrats av utvecklingen?

Jag tror inte att det är realistiskt att återgå till ett läge där det offentliga på egen hand driver alla välfärdstjänster, åtminstone inte på kort sikt. Men vi måste alla fundera över hur vi förhåller oss till det som har skett, vilka krav som vi vill ställa, vilka mål som vi vill uppnå och hur vi bevarar tilliten för systemet oavsett vem som är utförare.

Tags: ,