Archive for augusti, 2012

På upptäcktsfärd i det urbana landskapet

Örestads egen hemsida annonserar optimistiskt att det är i ytterområdena som framtidens Köpenhamn ska byggas. Må så vara, men den framtid som möter besökaren rymmer antingen stora fläckar av ödslighet eller så är den kanske inte fullt så nära förestående som man vill göra gällande.

Stadsdelen rymmer många monumentala byggnader och djärva idéer; kongressanläggningen Bella Center, som ur vissa vinklar  ser ut som ett segertecken, Fields enorma köplada, Berget som rymmer hemliga rum och terrasser ovanpå ett stort parkeringshus, det obemannade tågset som kravlar sig fram på betongpelare mot stadskärnan. Det handlar om modernitet och förnyelse, framtidens stad och framtidens stadsbor. Ändå får den krassa verkligheten det sista ordet och i spåren av finanskrisen har förtätningen och byggnationen stannat av. Ett risigt hedlandskap breder ut sig mellan påkostade bostadskomplex, högar av jord vilar under presenningar och vägar slutar i tomma intet.

Bella Center

Bitvis är byggnaderna även offer för sitt eget storhetsvansinne. Visst är det relativt ödsligt, men människor rör sig ändå ständigt mellan huskropparna, problemet är dock att arkitekturen kräver rejäla folkmassor, boulevarderna är för breda och husen för hungriga för att låta sig mättas av de enstaka grupper som, närmast vanvördigt, flanerar omkring. Ett ställe som Fields slukar tusentals besökare utan problem.

8-talet (åttan) är den byggnad som klarar sig bäst i det halvexploaterade hedmarker som Örestad vilar på. Stillsam verksamhet pågår i de lokaler som är färdigställda, den ensamme joggaren känns inte som en ovälkommen gäst och husets café erbjuder en högkvalitativ brunch för både besökare och boende. Här skulle jag själv kunna tänka mig att bo och byggnaden utstrålar hemtrevnad och intimitet trots sitt läge och sin kantiga form. Kanske är det de grönbevuxna taket, de två anlagda innergårdarna, dammen och de många barnfamiljerna som bidrar till det varma välkomnandet?

Åttan

I skuggan av 8-talet finns ett ambitiöst utegym, som en skulpturpark i metall för den hurtige. Denna typen av strukturer tycks allt vanligare, både i Sverige och Danmark. Ändå undrar jag över hur mycket de används. Är det många människor som kan tänka sig att svettas och anstränga sig så offentligt? När jag var hemma över sommaren observerade jag rentav en anläggning instoppad på Ängelholms torg, inklämd mellan en kyrkogård, en uteservering och en offentlig toalett. Finns det en tanke även bakom placeringen av dessa utegym eller är de bara slumpmässigt utslängda i närheten av potentiella förråd av hurtbullar?

Att cykla från Örestad till mer centrala delar av Köpenhamn går utmärkt, trots omläggningar och pågående nybyggnationer av cykellederna. Kanske är det en vanesak, men jag blir dock lite mer orolig och nervös vid de tillfällen då vi cyklar alldeles intill stora mängder bilar, som far förbi i hög hastighet. Att cykla igenom kvarter efter kvarter av nedsläckta industri- och kontorskomplex känns inte heller särskilt mysigt. Det ska dessutom visa sig att de här delarna av cykelvägsnätet är väldigt dåligt upplysta nattetid, något som ställer till det när vi ska återvända till vårt vandrarhem i Örestad.

Köpenhamns inre är livligt; här finns de människor och det myller som Örestad saknar. Husen är kanske inte alltid så originella, men deras blotta ålder och kontinentala stuk ger dem ändå en viss pondus (Sådana här byggen skulle man väl kunna hitta i Paris, Prag och London (men knappast i Linköping, i alla fall inte i någon större mängd) spekulerar jag i min okunnighet.).

I stadsdelen Tegelholmen har exploateringen kommit längre; mer är byggt och de tomma ytorna är betydligt mindre, även om enstaka industribyggnader och skräpiga tomter fortfarande kan anas. Byggnaderna är visserligen relativ homogena när det gäller storlek, längd och bredd (och vänder sig säkerligen också till samma urbana medelklass) men skiljer sig stilmässigt ganska mycket åt. Vattnet finns ständigt närvarande, både i form av kanaler, en närliggande hamn och självaste havet. Horder av kanotister konkurrerar om vattenvägarna med flockar av gräsänder. Att padla kajak tycks vara ett nästan lika vanligt sätt att förflytta sig som att cykla. Husen är fyrkantiga och många har takterrasser som måste erbjuda en vidunderlig utsikt. En del lägenheter inkluderar egna bryggor där små, men dyra motorbåtar ligger för ankar. Fönsterna är stora och huskropparna fyrkantiga. Bakom släta fasader döljer sig mer intima innergårdar där barnen leker. Vi undrar vad det kan kosta att skaffa sig en lägenhet i denna stadsdel? Är allting bostadsrätter?

Tegelholmen

Christiania imponerar dock inte. Det är sällan som jag blir så reaktionär som när jag omges av förfallna hus – med amatörmässiga tillbyggnader och elledningar som mest liknar skatbon – och nedgångna människor som främst verkar livnära sig på att sälja hasch till sina likar. Det blir ett kort besök.

Från Köpenhamn vidare till Malmö (Sveriges Chicago?) och Västra hamnen. Solen gassar och de badställen som anlagts är fulla av människor. En yttre krans av höga byggnader omger ett myller av radhus, parhus och mindre lägenhetskomplex. Över det hela tornar sig Turning torso i skönhet vida överträffad av den avlägsna Öresundsbron. Området är livligt, inbott och välkomnande. Här vågar man vandra även som nyfiken besökare (Trots kamera runt halsen och den dödliga kombinationen av strumpor och skjorts. Vad Magdalena Ribbing skulle säga, vågar jag inte ens tänka på.) utan att känna sig som en inkräktare. De många badplatserna, utsikten och restaurangerna bidrar säkert till att locka fler än de boende. En del hus i den yttre raden liknar medelhavshotell av den sjaskigare sorten, men byggnadsstilen är på det hela taget väldigt varierad och ingen stil dominerar några större ytor. Allra mest trivsamt är det i områdets innersta delar. Här finns det rader av hus avsedda att efterlikna gamla varumagasin och hemliga, små trädgårdar. Dagvattnet leds i ett snillrikt system av grunda kanaler som genomkorsar området och så småningom utmynnar i havet.

Innan vi återvänder till Linköping passar vi på att äta Malmös beryktade falafel och vila en stund i Pildammsparken som tycks rymma minst lika många fåglar som människor.

Tags: , , ,

Små, små spår av kärlek

Jag tycker inte om att säga farväl eller att behöva utplåna spåren av mina gäster. När jag samlar ihop tekoppar, kaksmulor och assietter, när jag blåser ut ljusen och det sista avskedet är sagt, då kommer melankolin krympande. Som om jag egentligen alltid varit ensam och det som nyss inträffade bara var en inbillning.

Därför är det alltid glädjande att upptäcka små, personliga spår av besökarna. Det kan handla om att gardinerna i vardagsrummet (som egentligen är för långa och släpar i golvet) blivit försedda med varsin prydlig knut, en kvarglömd sjal eller en bok som ligger genombläddrad och uppslagen på soffbordet.

Ibland lämnar besöket också efter sig andra sorters, mindre fysiska, spår; minnet av ett skratt, en kram eller en gest. När jag lyfter dessa små lämningar mot ljuset blänker de som vackra smycken. Kanske är det ändå detta som är verklig rikedom?

Sommaren 2012: Bohuslän

En knapp vecka av juli ägnades åt att utforska Bohuslän, i sällskap med min kära moder. Detta är krönikan över våra äventyr.

Dag 1

Upp tidigt och iväg. Från Bjäre till Göteborg i ett snabbt svep. Vi stannar till vid Bohus fästning för mat och lite turistande. Den grå stenruinen är en udda rest ifrån det förflutna i ett landskap genomkorsat av motorvägar och stråk av modern bebyggelse. Här har nordbor dödat varandra vid ett flertal tillfällen, men vi känner ingen större fientlighet mot den busslast av norska pensionärer som vi delar fästningen med.

Nedanför fästningen ligger en Sibyllakiosk där vi avnjuter en enkel lunch i form av pytt i panna med rödbetor. På parkeringen utanför kan vi skåda en grälande familj; mamma skäller ut pappa som i sin tur stegar iväg i slumpmässig riktning, åttaårig son står villrådig.

Vidare mot Tjörn och Orust. Vi passerar genom fiskelägen inklämda mellan karga bergsknallar; ett ofruktbart och hårt landskap som tvingat människorna till havet famn. Idag fångas det mer turister än fisk och de röda fiskebodarna har blivit övernattningsbostäder och en del av varumärket. På de kala klipporna byggs vindfång för sommargäster som suktar efter konstant havsutsikt.

I Skärhamn skyltades det om Nordiska akvarellmuseet och vi körde dit. Läget, liksom byggnaden, var fantastiskt. Innehållet höll dock inte samma kvalitet. Visst fanns här en och annan akvarell, men större delen av ytan upptogs av en amerikansk videokonstnärs installationer på temat vatten. En handfull skärmar visade rinnande vatten, droppande vatten, mystiska människor som stänkte vatten på varandra och så vidare. För att förhöja upplevelsen ytterligare var belysningen mycket begränsad och det var svårt att hitta därifrån. Väl därifrån konstaterade vi att havets skönhet vida överträffade alla videoinstallationer.

Efter att ha kört runt på Tjörn och Orust ytterligare något varv, begav vi oss mot Uddevalla och den camping där vi hyrt en stuga för två nätter. Kvällen avslutade med att vi åt middag på en pub inne i Uddevalla.

Dag 2

Dag två begav vi oss djärvt till Nordens ark för att skåda lite fauna. Gott om barnfamiljer och djur som respektlöst gömde sig, trots mammas högljudda krav på att få valuta för pengarna. För barnen var den helt normala bondkatten vid entrén lika intressant som alla de exotiska djuren och dessutom mer kramvänlig.

Många djur beskådades även om jag själv lade mer tid på att iaktta människorna. Även här observerades en grälande barnfamilj och min egen mor pilade iväg med vindens fart efter ett, ungt par som tappat sin lille sons keps.

Det var längesedan som jag sist besökt en djurpark och de stressade, instängda kattdjuren (amurtigrar, snöleoparder) som nervöst gick längsmed stängslen, samtidigt som klungor av besökare stod där med kamerorna krampaktigt greppade, gav ingen riktigt mersmak heller.

Vi åt lunch i Smögen (lax såklart) och promenerade runt i det lilla fiskarläget som fullständigt svämmade över av brats, dyra båtar och outletbutiker. Någonstans under all krass kommersialism fanns kanske något genuint och orört, men det var svårt att hitta det under högsäsong.

Från Smögen vidare, genom Hunnebostrand, till det lilla samhället Ulebergshamn där en av mina partikamrater bjudit in oss till familjens sommarhus: en liten stuga, uppslängd på baksidan av en klippa, med terrasserade trädgårdslotter och vidunderlig utsikt. Här fanns all den charm och själ som Smögen saknade (Här kan det vara läge att flika in att jag har en förmåga att bli förälskad i mina vänners sommarställen. Jag vet inte om det har med åldern att göra eller om det handlar om en av de många romantiska ådror och kapillärer som pumpar blod igenom min i övrigt tämligen praktiska och pragmatiska kropp.). Vi fikade, promenerade till Hunnebostrand för kvällsmat (genom en skulpturpark anlagd mellan Hunnebostrand och Ulebergshamn som ett minne efter den svunna stenhuggarepoken) och tog sedan farväl av både partikamrat och stuga för att återvända till vår camping.

Att hitta till campingen var egentligen mycket enkelt. Ändå hade vi svårt att riktigt få kläm på vägen dit, i synnerhet när vi skulle återvända ifrån turer till Uddevalla. Därför bjöd de första två dagarna på en del märkliga omvägar. Fram kom vi dock alltid och eftersom omgivningarna var riktigt vackra (med undantag för de tristare delarna av Uddevalla) gjorde det inte så mycket.

En utvikning om campinglivet: själv är jag inte uppvuxen med husvagnsemestrar eller campande och jag utgick därför ifrån att husvagsägarna levde luffarliv och rörde sig som snabbare sniglar (ni vet husvagn som en motsvarighet till skal) mellan olika campingplatser i det svenska sommarlandskapet. Ack vad jag bedrog mig. En stor andel verkar helt sonika parkera sina vagnar på en väl vald plats och sedan använda dem som sommarstugor. Möjligtvis flyttas vagnarna några meter när bättre platser blir lediga, men i övrigt var de ofta stationära, dessutom förankrade med trädäck, uterum, små trädgårdar och allsköns krimskrams.

Inte så konstigt egentligen med tanke på vad en sommarstuga med havsutsikt kostar idag, vare sig det handlar om Bohuslän eller de attraktiva delarna av Skåne. Även en dyr husvagn kostar inte miljoner kronor. Våra två dagar på Unda camping gav mig en viss respekt för livsstilen, fastän jag inte är särskilt sugen på att själv anamma den.

Dag 3

Checka ut, upp med motorvägen till Strömstad för att sedan snirkla sig ned längs kustens många småvägar till Grebbestad och så småningom Tanumshede där min brors giftermål stundar inom kort.

Strömstad var mer ordinär stad än turistfälla, även om här fanns en del gamla badhus som visade upp en viss, bedagad skönhet. Grebbestad var trevligare, men led också av samma problem som Smögen, trots mindre båtar och att bratsen vägdes upp av närvaron av mer fryntliga norrmän. Lunchen i Grebbestad bestod av en mustig fisksoppa och vi promenerade längs ett hamninlopp som skar djupt in i landmassan.

Tanumshede ligger inte vid kusten och är därför mer förskonat från turismens härjningar. Inga ynglingar, med flotyrspäckade hår och pappas segelbåt, beger sig till en plats där det sexigaste som finns är hällristningar från bronsåldern. Skönt för oss.

Här mötte vi upp med en styck bror, en styck blivande svägerska, en styck svägerskefar (okänt om detta är en vedertagen titel) och, så småningom, en styck sur, äldre kommunbyråkrat. Efter en rundtur genom bröllops- och mottagningslokaler begav vi oss till den närliggande campingen för att checka in. Föga anade vi hur denna incheckning skulle gestalta sig och vilka episka skrönor den skulle ge upphov till. Hade vi varit skickliga berättare hade denna incident i sig kunna motivera hela semestern och använts som råmaterial till mången god historia.

Nåväl, stärkta av våra positiva erfarenheter ifrån den förre campingen, begav vi oss till nästa. När vi kom dit så var det tydligen stängt, fastän det skyltades att det var öppet. Ingen fara, alldeles i närheten finns nämligen Vitlycke museum klassat som världsarv för sina många, konstfärdiga hällristningar. Vi begav oss alltså dit och spankulerade en sväng ibland upphetsade streckgubbar och deras underdimensionerade båtar.

När vi kom tillbaka, efter någon timme, var det fortfarande folktomt. Det enda som hade förändrats var att en liten, handskriven lapp hade placerats i receptionen. Här kunde man läsa, på fem olika språk dessutom, att innehavaren snart skulle återvända. För säkerhets skull ringde jag upp honom och fick då veta att han bara tog kontanter. Strax därefter anlände han i egen hög person, full av nervös iver.

Först checka in alltså; mamma tog kommandot. En dispyt om vilket pris som gällde uppstod. Mamma hade blivit lovad ett pris på telefon och mannen krävde ett annat, högre. Det handlade om ytterligare 200 kronor per natt. Till saken hörde att mammas misstänksamhet redan tidigare hade blivit väckt av att mannen ringt upp innan resan för att bekräfta bokningen eftersom hans far just hade dött och det därför blivit kaos med administrationen. Nu skyllde han prisskillnaden på en bror och ville inte ge sig in i en diskussion eftersom hans fru (också) just hade dött. När mamma stod på sig, rev han bokningskvittot och meddelade att vi kunde bo någon annanstans.

Det hela gick ganska fort och sedan satt vi alltså åter i bilen för att försöka leta reda på ett nytt boende, mitt under högsäsong. Lyckligtvis löst det hela sig ganska fort. Efter att ha avfärdat att bo i trätält (alltså som ett tält, fast i trä) på en annan camping fixade vi boende på ett litet hotell inne i Tanumshede. Visserligen något dyrare, men med stabilare personal.

Kvällen avslutade med grillning och umgänge med min bror, svägerska och delar av hennes familj. I skuggan av Valberget (en stor sten, som liknar en val och ligger bakom av min svägerskefars gård) återberättades historien om den galne campingvärden för första (men inte sista) gången, medan skymningen sänkte sig över landskapet.

Dag 4

Efter en förmiddag av hällristningsspaning begav vi oss till Hamburgersund för en visit hos svägerskemor.

På vägen till Hamburgersund passerade vi förbi en liten, medeltida kyrka och stannade en stund vid ett oexploaterat fiskeläge som var hemvist åt en konstnärsskola.

Från Hamburgersund tog vi oss över till den lilla ön Hamburgerö och trängdes med andra resenärer på de smala och fåtaliga vägarna. Vi stannade till vid ett litet fiskeläge, omfamnat av klippor och vandrade en bit längs en smal gångsstig bakom en rad av röda fiskebodar. En liten grupp solblonda barn förberedde sig för optimistjollesegling.

Efter återkomsten till fastlandet åt vi en enkel lunch på ytterligare en sibyllarestaurang, den här med serveringstillstånd (något som tydligen är så stort i Bohuslän att det motiverar en stor artikel i lokaltidningen) och begav oss till svägerskemors nybyggda villa och, lite oväntat, även återsåg min bror och hans blivande hustru.

Här fikade vi och diskuterade tokiga campingvärdar innan vi åter kastade oss ut på vägarna med sikte på Fjällbacka. Man kan undra vad som fick oss att göra något så dumdristigt. Vi visste ju att alla möjliga sorters mördare härjade i krokarna. Inte nog med detta; min svägerskas familj hade dessutom varnat oss för att de var rysligt snobbiga.

Icke desto mindre var Fjällbacka riktigt trevligt. Inte minst bebyggelsen kändes mer välbevarad och genuin (även säkert merparten av husen ägdes av sommargäster) än i andra samhällen vi besökt. Många av husen var dessutom försedda med små informationstavlor som upplyste om tidigare ägare och funktioner – något som alltid tilltalar mig.

I Fjällbacka köpte vi böcker på en outlet (vissa outlets är trots allt bättre än andra) innan vi begav oss tillbaka till Tanumshede för att avnjuta en finare middag på Tanums gästgiveri. Efter middagen satt vi ute och läste i stillheten, innan ett milt regn förvisade oss inomhus.

Dag 5

Hemfärdsdag. Checka ut och ta vägen förbi anrika Marstrand. Visa av tidigare erfarenheter parkerade vi bilen i samhällets ytterkant, istället för att trängas i gyttret, och promenerade genom större delen Marstrand.

Carlstens fästning var en häftig upplevelse och oväntat intakt, men så hade den också använt en bra bit in på 1900-talet. Högst upp på klipporna tornade det massiva stenbygget upp sig och tillförde ett krigiskt element till vad som i övrigt var en solig (och ganska snobbig) sommarstad. Fästningen tycktes ännu större invändigt och tyngden av tusentals ton sten kändes extra påtaglig när vi vandrade i smala och fuktiga lönngångar som löpte under murar, bastioner och skyddsvallar.

Marstrand var fullt av sekelskifteshus, snickarglädje, gamla pensionat, tinnar och torn. Sådant gillar jag. Här fanns även gott om stekare, svindyra restauranger, märkesbutiker och snobbar – något som jag är mindre förtjust i. Men man får ta det onda, med det goda.

Vi som hela resan hade haft stor tur med vädret, möttes av regn och rusk när vi återvände till Bjäre. Det kan vi ändå bjuda på.

Bohuslän är vackert, bitvis mycket vackert. Men det är en plats som jag nog tror att man bäst avnjuter i lagom doser, gärna under lågsäsong och med fast punkt att utgå ifrån, till exempel en gemytlig sommarstuga, med havet vid knuten och människorna, restaurangerna och sorlet inom promenadavstånd. Nära nog för att ta del av det när man vill utan att man för den sakens skull måste vara i händelsernas centrum hela tiden.

Tags: , ,

Om farmor

- Jag vet inte, jag vet inte uppmuntrar hon som ett mantra.

Ändå vet hon. Hon kanske inte går lika bra som förr och hör dåligt gör hon också – ändå vet hon allt som sina grannar och kan spåra dem och deras livsöden flera generationer tillbaka. Jag tappar snabbt bort mig i ett virrvarr av släkter, gårdar och udda personligheter. Hon har diskuterat eurokrisen med en gammal lärare och båda är oroliga för hur det hela ska sluta.

Farmor påstår att allting gått utför efter 85 och att livet lika gärna kan ta slut nu. De flesta konversationer inleds med en redogörelse för de senaste krämporna, motgångarna och problemen. Samtidigt är hon full av livsglädje och vitalitet. De vattniga ögonen blickar nyfiket ut mot världen, tidningen läses noggrant och aktuella samhällsproblem dissekeras.

Hon är vacker i sin ålderdom, med helvitt hår och alla rynkor. Fingrarna leker flinkt med en nagelsax medan hon redogör för alla som dött och flyttat i bygden.

Eftersom hon är för fåfäng för att skaffa hörapparat sker alla samtal på hennes villkor. Hon pratar med en person i taget och förväntar sig korta och tydliga svar.

Nu har hon fått nys om att en yngre väninna har en riktigt suverän läkare som rentav ringer hem till sina patienter personligen – något som hon aldrig hört talas om tidigare. Frågan är hur hon bäst ska gå till väga för att själv få tillgång till denna fantastiska person.

I höst fyller farmor 91.

Om bristen på reflektion

Få saker kan göra mig så genuint upprörd som den brist på reflektion och eftertanke som är alltför vanlig i alla delar av samhället. Jag kan tolerera den ibland ungdomar och barn, men när när jag möter samma beteende hos vuxna människor (ofta män) är det svårare.

Detta är i synnerhet kännetecknande för den privilegierade, den som genom sitt kön eller sin klasstillhörighet har resurser och möjligheter som knappast är självklara för andra.

Den smärta, kajakpaddlande familjen som hittar en drömtomt i Stockholms skärgård och bygger ett sommarhus på 200 kvadratmeter. Pr-mannen från Stockholms innerstad som spår att loftvåningar är den nya innegrejen och lagar små godbitar på sin teppanyakihäll. Företagaren som anser att engagemang stavas kamp mot höjda parkeringsavgifter.

Vi återfinner samma självrättfärdighet och självförtroende hos alla de män som anser att jämställdheten gått för långt, för att inte tala om att vi tar emot för många invandrare och inte fan får man längre supa som man vill i det här jävla landet. Dessutom gör de bara sin egen grej och har inget ansvar hur de används eller tolkas.

Naturligtvis är det jobbigt att fundera över strukturer, mönster och nätverk, över begrepp som jämställdhet, solidaritet och klassamhället. Då är det lättare att bara sväva över allting, likt den otämjda vinden. Att bara vara, tycka och handla. Att ta sin egen ställning och position för given och automatiskt utgå ifrån att den egna åsikten och insikten är viktig, unik och värd att spridas över mänskligheten. Att försvara sig från angrepp med argument som: ”Jag är bara ärlig”, ”Jag säger bara vad andra tycker”, ”Men jag har erfarenhet X som uppväger allt du säger”.

Kanske irriterar jag mig ändå mer på det engagemang som läggs ned på att föra fram de oreflekterade tankarna, än tankarna i sig och att bristfälliga beteenden utmålas som normer eftersom det alltid är värre att vara ensam än att vara galen.

Därmed inte sagt att det är enkelt att sträva efter att vara en reflekterande och analytiskt person – kanske är detta i sig också ett bevis på att det är värt att satsa på? Det enkla är också ofta det som blir slentrianmässigt och bekvämt.

Kanske något att reflektera över?

Tags: , , , ,