Posts by admin:
- Jämställdhet: Kvinnor står fortfarande för en majoritet av allt hushållsarbete och även om situationen gradvis har förbättrats så är skillnaden fortfarande alldeles för stor. Skulle arbetsbördan fördelas mer lika, vare sig det handlar om vård av sjuka barn, städning, matlagning, dagishämtning eller läxläsning, skulle stressen sannolikt minska. En aktiv jämställdhetspolitik skulle kunna bidra till detta.
- Ekonomi: Många hushålls tuffa ekonomiska situation bidrar starkt till att öka stressen, vare sig det handlar om ensamstående med barn som måste överleva på en inkomst eller ett par med alldeles för dyra lån. Även om uppsägningar och arbetslöshet inte hägrar vid horisonten så kan det vara nog så påfrestande med en tung lånebörda som dessutom gör det svårare att vara ledig eller arbeta mindre. Här skulle ökat byggande bidra till lägre priser och därmed lägre lån. Ökade krav på amorteringar skulle även kunna bidra till minskade lån.
- Krav: Med krav menar jag alltifrån normer till förväntade konsumtionsmönster, marknadsföring och reklam. Kort sagt: alla förväntningar och allt tryck som vår omgivning utsätter oss för. Om vi själva kan acceptera ett mindre välstädat hem, att barnen inte har de allra senaste prylarna eller att lycka inte stavas konsumtion och pengar så minskar också stressen. Det här är nog svårt att åstadkomma på politisk väg.
Om entreprenöriellt lärande
maj 12th, 2013Tillbringar söndagen i sällskap med Magasin 360 – en tidning om forskning och utveckling i skolan – som kommunen förser oss lärare med. Temat för det senaste numret är entreprenörskap och entreprenöriellt lärande och merparten av artiklarna handlar också om dessa, bitvis ganska vaga och otydliga, begrepp. Flera av artiklarna blir närmast en lovsång till kreativitet och entreprenörskap och även om det aldrig riktigt klargörs vad som döljer sig bakom de olika termerna är det uppenbart att de är mycket positiva och inkluderar allting som är bra, modernt och framåtblickande. Läsaren får ta del av korta citat ifrån olika entusiastiska lärare och rektorer som arbetar entreprenöriellt och man ges också enstaka exempel på faktiska skoluppgifter som lyfts fram som särskilt entreprenöriella.
Det som dock saknas är nyanser, distans och konkreta exempel på hur synsättet lett till förbättrade resultat för elever och lärare. Istället verkar det handla om att odla en känsla av moralisk överlägsenhet och att skambelägga de som inte hoppar på entreprenörståget. Det hela framstår helt enkelt som en modern frälsningslära, byggd på intuition, känslor, hopp, förväntningar och tro. Med andra ord en känslans triumf över tanken och antiintellektuellt så det förslår.
Mycket av detta beror säkerligen på att Magasin 360 är en kommersiell produkt som inte har för avsikt att erbjuda några verkliga djupdykningar eller analyser. Samtidigt är upplägget symptomatisk för hur många skolreformer och debatter ser ut: en reform eller ett lagom luddigt koncept lyfts fram och förväntas mirakulöst lösa även de mest komplexa problem, utan någon djupare förankring i vare sig forskning eller praxis. De flesta lärare är tysta utom de som själva blivit frälsta och lyfts fram som förebilder och ideal. Vaga och dåligt förankrade projekt sjösätts och lärarnas kompetens och lämplighet ifrågasätts när de inte lever upp till kraven eller förmår implementera det hela på en kafferast.
Nu låter jag kanske osedvanligt raljant och bitter, men det beror på att skolan och utbildningsväsendet är för viktiga områden för att bli försöksverksamheter för ogenomtänkta och ideologiska reformer. Det saknas inte forskning om framgångsfaktorer, men vad som krävs är framförallt hårt och medvetet arbetet ifrån lärare och elever sida och detta kan inte ersättas av glittriga slogans.
Jag betvivlar inte att framtidens samhälle och arbetsmarknad ställer högre krav på kreativitet och självständighet, men låt oss då börja med att engagera alla berörda parter i arbetet med att göra eleverna till mer självständiga och reflekterande individer och enas om hur detta arbete ska gå till, vem som ska ha ansvar för vad och vad som krävs för att verkligen bli en genuint självständig samhällsmedborgare. Hur ska vi mäta elevernas kreativa utveckling på ett rättssäkerhet och vetenskapligt sätt? Vilka krav ställer detta på lärarna? Hur delar vi upp ansvaret mellan utbildningssystemet olika delar?
Detta är konkreta frågor som betyder mycket mer än citat från någon självbelåtet flinande rektor.
Florens om våren – mitt Påsklov
april 21st, 2013Det finns de som påstår att det finns likvärdiga svenska versioner av Toscana – några alternativ är Bjärehalvön och Dalarna - men med risk för att såra både känsliga dalmasar och bjärebor: tennis, potatis och ekologisk svinproduktion väger ganska lätt jämfört med att ha framfött Renässansen. Det är även tveksamt om Falun och Båstad kan spåra sina ursprung tillbaka till etruskisk och romersk tid. Frågan är om det överhuvudtaget finns någon svensk motsvarighet till Toscanas böljande kullar – beklädda med prydliga rader av olivträd och vinstockar – , till en gång rivaliserande stadsstater som Florens, Pisa, Lucca och Siena eller till familjen Medicis många palats och villor. Vårt resesällskap bestod av undertecknad, mina bröder Marcus och Oscar samt Marcus fru Sara och vi flög från Kastrup till Rom och tog oss vidare till Florens via snabbtåg från Roms centralstation. I Sverige vägrade vintern släppa sitt grepp om landskapet och även om vädret var något mildare i Toscana så var våren försenad även här – även om det kändes befriande att kunna byta vinterskor och tunga rockar mot gymnastikskor och vårjackor. Vi hade bokat rum på ett mindre hotell – inrett i ett palats byggt 1887 – en liten bit utanför stadens centrum och efter en kort men vådlig taxifärd (Är inte det där en gångväg som vi kör på?) anlände vi dit på på kvällen dag ett. Efter att ha checkat in och packat upp våra resväskor promenerade vi in till stadskärnan och åt middag på restaurang ZaZa – ett trevligt, men en smula turistigt ställe. Vår servitris hade rentav läst svenska vid Florens eget universitet (Egentligen ville hon studera holländska, men det fanns inte några kurser i det.). Dag två började med en frukost på hotellet och trots att italienarnas egen definition av frukost verkar innebära kakor plus kaffe blev vi serverade bröd, äggröra, yoghurt och flera olika sorters ost och skinka. Efter frukosten promenerade vi de cirka 20 minuterna in till Florens centrum och besökte stadens domkyrka: Il Duomo; en magnifik skapelse klädd i grön och vit marmor, med en kupol designad av Brunelleschi (som genom sina studier av Panteon i Rom hade återupptäckt romarnas knep för att bygga storslagna kupoler). Katedralen började byggas i slutet av 1200-talet och även om mycket gjordes under medeltiden och senare så blev den inte helt färdig förrän Emilio De Fabris avslutade entrésidans fasad från 1871 och framåt.
Insidan visade sig var betydligt mer avskalad och stram än utsidan och under katedralen fanns ett museum som visade ruiner och rester ifrån de tidigare kyrkor som funnits på platsen – de äldsta ruinerna härstammade från romersk tid. Att gå in i kyrkan var gratis, men det kostade pengar att besöka de fristående dopkapellet, kampanilen (klocktornet) och att gå upp i Brunelleschis kupol. Eftersom köerna dit dessutom var ganska långa gick vi istället vidare i riktning mot Ponte Vecchio. Vecchio betyder gammal och Ponte bro – Ponte Vecchio är också den äldsta bevarade bron över floden Arno som rinner genom Florens. Bron har alltid hyst ett stort antal affärer och hantverkare och idag finns här ett flertal butiker som säljer guld och smycken. Dessutom går Vasari-korridoren över bron och vidare till Palazzo Pitti. Giorgio Vasari (idag mest känd för att ha skrivit om många av Renässansens främsta konstnärer och därmed lagt grunden till ämnet konsthistoria genom sin bok ”Berömda renässanskonstnärers liv”.) var hovarkitekt hos storhertig Cosimo I de Medici och fick 1564 i uppdrag att binda samman familjen Medicis olika palats och maktcentra genom att bygga den långsmala ”korridor” som löper från Palazzo Vecchio, via Uffizierna, över Ponte Vecchio och vidare till Palazzo Pitti. Korridoren är i vanliga fall inte öppen för allmänheten, men det går att boka guidade turer och själv vandra i Mediciernas fotspår. Det var dock relativt dyrt (cirka 80 euro per person) och vi hade redan förbokat och betalat biljetter till Uffizierna som hade varit bortkastade eftersom det var där turen började.
På Ponte Vecchio åt vi glass innan vi fortsatte över till andra sidan och begav oss upp på en av de många höjder som omger Florens. Efter en rejäl promenad kunde vi se ut över stora delar av staden och det blev väldigt tydligt att Florens ligger i en gryta intill Arno – omgivet av gröna kullar med en och annan villa eller vingård. Vi åt en trevlig lunch med kallskuret och ost på en liten restaurang och tjuvlyssnade på ett några medelålders stamkunders livliga diskussion. Även om det finns mycket som man inte förstår finns det flera italienska ord som är snarlika våra och känns bekanta även för en inte särskilt språkbegåvad nordbo. Italienska har dessutom en särskilt rytm som det är lätt att dras med i och det dröjde inte länge förrän vi då och då försökte slänga ur oss lösryckta fraser på italienskt manér. Vår ursprungliga plan var att besöka Uffizierna på tillbakavägen, men kön dit var väldigt lång så istället beställde vi biljetter till morgondagen och besökte istället Palazzo Vechio - Florens medeltida stadshus. Palatset rymde en mycket storslagen mötessal och flera rum och våningsplan designade för familjen Medici och deras gäster. Jag och Oscar betalade extra för en inspelad guidning komplett med olika filmsnuttar som visade hur palatset och de olika rummen förändrats under århundradenas lopp. På vägen hem köpte vi med oss en flaska mousserande vin som vi avnjöt på våra rum innan vi avslutade dagen med en middag på den lilla restaurangen Pane e Olio inte så långt ifrån hotellet. Både mat och service var väldigt bra och jag prövade på att äta bläckfisk, medan Sara och Oscar åt kyckling och Marcus tonfisk.
På den tredje dagen begav vi oss först till Piazza della Reppublica där en av Florens bättre boklådor skulle finnas enligt vår guidebok. På vägen köpte Oscar ett par nya solglasögon (Detta orsakade en diskussion om huruvida Ray-Ban var ett amerikanskt eller italiensk märke. Det visade sig att det grundats i USA 1937, men köpts upp av ett italienskt företag 1999.)Tyvärr hade den hunnit lägga ner innan vi anlände och allt som mötte oss var ett tomt skyltfönster. I sakta mak rörde vi oss istället vidare mot Palazzo Pitti och Boboli trädgårdarna.
Det mäktiga palatset, med tillhörande trädgårdar, började byggas under mitten av 1400-talet av en mäktig köpman och förvärvades Cosimo I de Medici 1549 för att tjäna som bostad åt honom och hans högadliga hustru Eleonora av Toledo. Idag rymmer palatset flera, olika museer med fokus på konst, porslin och kläder. Vi nöjde oss dock med en promenad i den stora 1500-talsträdgården bakom palatset. På vägen tillbaka till de centrala delarna av Florens passerade vi förbi ett slitet hus där den svenske författaren Hjalmar Bergman bott, semestrat eller gjort något annat signifikant (Min italienska är lite ringrostig.) mellan 1901 och 1907.
Uffizi betyder kontor på svenska och Uffizierna byggdes ursprungligen för att hysa Cosimo I:s alla byråkrater och tjänstemän. Under årens lopp placerades stora delar av familjen Medicis imponerande konstsamlingar i lokalerna och några år efter att Anna Maria Luisa – den siste medlemmen av familjen – avled 1743 testamenterades byggnaden och konstsamlingarna till Florens och Uffizierna blev ett av år Europas första museum och en självklar del av den ”Grand Tour” genom kontinenten som alla ynglingar av god härstamning skulle genomföra som en del av sin bildning. Idag finns merparten av de mest betydelsefulla renässanskonstnärerna och deras verk representerade på museets 6000 kvm (13000 efter en omfattande ombyggnation snart avslutas). Här hittar man tavlor av Botticelli, Michelangelo, Dürer, Lippi, Tizian, Caravaggio, Rafael, da Vinci och många, många fler.
Vi tillbringade ungefär två timmar bland renässansmästarna och det var ganska lagom. Ni kan säkert gissa vem som blev kvar längst och snart hamnade på efterkälken… Det är en speciell upplevelse att stå öga mot öga med välkända tavlor som ”Venus födelse” eller en av Rafaels mest berömda madonnor och jag hade gärna återvänt enbart för att detaljstudera – och gärna diskutera – några av de mest intressanta av verken.
Slutligen åt vi mat på en kvarterskrog som uppenbarligen inte var van vid utländska turister och en av de yngre servitriserna skickades fram för att få träna sin engelska. Viss språkförbistring till trots så var maten god och portionerna rejäla.
Vår sista heldag i Italien åkte vi runt på en guidad rundtur av den toskanska landsbygden och upplevde den medeltida staden San Gimignano, en vingård, Siena och en medeltida borganläggning (som jag inte minns namnet på) som en gång skyddade den viktiga pilgrimsled som gick genom Toscana.
Även San Gimignano blev rikt på europiska pilgrimer som stannade till där på vägen till Rom. Denna rikedom manifesterades framförallt genom att stadens förmögnaste familjer byggde ett stort antal torn. Idag återstår 14 stycken. Här finns även den vackert utsmyckade kyrkan Santa Maria Assunta. Efter San Gimignano begav vi oss ut på den ganska ödsliga toskanska landsbygden som mest tycktes bestå av böljande kullar täckta av olivträd och vinstockar med ett och annat stenhus som lika gärna skulle kunna vara bygd på medeltiden som för tio år sedan. Slutligen hamnade vi på en liten vingård (som drevs av en man som även skötte den svenske fotbollslegenden Kurt Hamrins (Nej, jag vet heller inte vem detta är) vinodlingar.) där vi fick smaka ett vitt vin odlat närmar kusten, två lokala chiantiviner och ett sött dessertvin (som vi köpte hem en flaska av till våra föräldrar). Även om jag gärna skulle vilja vara en konnässör, finsmakare och kulinarisk expert så blir det snart uppenbart att jag saknar de nödvändiga förutsättningarna så fort jag faktiskt sitter där med ett glas jästa druvor och ska lämna någon form av nyanserat omdöme. Såhär i efterhand kan jag dock konstatera att vissa viner smakar bättre än andra.
Efter vinet blev det ett par timmar i Siena – som också visade sig vara en riktigt trevlig medeltida stad, precis som den forna rivalen Florens. Siena är dock mindre, vilket inte hindrade att det fanns palats lite varstans samt en riktigt pampig katedral. Stadens katedral började byggas någon gång under 1200-talet och den marmor som beklär fasaden har samma färger som Sienas stadsvapen: svart och vitt. En intressant detalj är den märkliga flygel som sträcker sig ut från katedralens högra sida. Detta är en rest ifrån ett försök att utvidga katedralen, men på grund av felberäkningar tvingades man lägga ner detta projekt. Insidan är rikt utsmyckad, med bland annat ett konstfärdig mosaikgolv, byster föreställande dussintals påvar, statyer och tavlor som föreställer berömda scener ur Bibeln. Det finns så mycket att se och upptäcka att två timmar knappast räcker till. Överhuvudtaget var Siena en riktigt pärla som jag gärna återvänder till i framtiden.
Efter ett kort stopp vid en medeltida borg som idag hyser en liten by med 30 bofasta invånare – och figurerar i filmen ”Gladiator” från 2000 – återvände vi till Florens och avnjöt en sista måltid på Pane e Olio. Den här gången åt jag en mycket god soppa av gröna ärtor med pilgrimsmusslor, en risotto färgad svart av bläckfisksbläck (som fick mina tänder att se anfrätta och obehagliga ut) och en lokal fruktkaka som efterrätt. Ägaren bjöd oss dessutom på flera glas grappa.
Både Italien och Toscana ger verkligen mersmak! Jag skulle vilja se Rom, Neapel, Milano och Sicilien, men också Lucca, Pisa och Arezzo i Toscana. Dessutom är Florens och Siena häftiga nog för att förtjäna ytterligare besök. Det är en otroligt häftig upplevelse att röra sig i en atmosfär som är så genomsyrad av historia som i Florens och man behöver knappast vara särskilt insatt eller intresserad för att njuta av detta.
Gnällfällan
april 12th, 2013I boken ”Poor Economics” sammanställer och analyserar ekonomerna Abhijit V. Banerjee och Esther Duflo aktuell forskning kring biståndsrelaterade problem och utmaningar. Ett av kapitlen handlar om skola och utbildning och där presenteras en del problem som är både oväntade och obehagliga: tillgången till utbildning är idag relativt god i stora delar av världen, däremot är det många som fortfarande inte förstår värdet av att gå i skolan och en hel del föräldrar ser det mest som att de köper en lott där högsta vinsten är en säker statlig anställning någon gång i en avlägsen framtid. Dessutom är kvaliteten på undervisningen ofta ganska låg.
Det som gör mig mest upprörd är dock den fördomsfullhet och låga arbetsmoral som verkar vara vanlig ibland stora delar av lärarkåren. Författarnas exempel från undersökningar gjorda i Indien visar att lärarna tillbringar så mycket som hälften av alla lektioner i lärarrummet istället för hos eleverna och att de såg det som ett straff att undervisa de fattigas ”hopplösa” barn. När lärarna visste elevernas namn och därmed vilken kast de tillhörde ledde detta till att betygen sänktes. Detta beteende har jag mycket svårt att acceptera, men jag behöver inte leta särskilt länge för att finna snarlika tendenser även i Sverige.
För inte så längesedan visade en forskare vid Lunds universitet att namnet på de som söker jobb har stor betydelse för bemötandet från arbetsgivaren och möjligheterna att överhuvudtaget få komma på intervju. Jag arbetar på en skola där vi dagligen kämpar med elever från studieovana hem och där uppgivenheten inför framtiden inte sällan kombineras med en tung ryggsäck full av dåliga skolerfarenheter, sociala problem och/eller inlärningssvårigheter. Nog sitter även vi och beklagar oss över vår tuffa lott i fikarummet och visst sneglar vi emellanåt avundsjukt på de skolor där läkarnas och ingenjörernas barn går – skolor som har möjlighet att lägga mindre kraft på det sociala och mer på kunskapsförmedlingen.
Det är förstås helt naturligt att ventilera, att gnälla av sig och diskutera svåra utmaningar, men det vore fruktansvärt om vi genom vårt eget beteende – direkt och indirekt – förstärkte elevernas egen negativa bild av skolan och framtiden. Politikerna och media talar gärna om skolans problem, misslyckanden och marsch mot domedagen och bristen på framtidshopp är stor när det gäller hela utbildningsväsendet. Visst behöver mycket göra på politisk nivå och visst finns rejäla utmaningar hela vägen från förskola till högskola – ändå måste vi kunna fokusera på nuet, på våra egna klasser och elever. Vi måste tro på dem, slåss för dem, utmana dem, skydda dem, uppmuntra dem och visa att skolan är en plats där vi tar hand om varandra och öppnar dörrar till nya möjligheter.
Lyckligtvis är mötet i klassrummet med eleverna fullt av positiv energi och det blir tydligt vad och vem man kämpar för när man står framför 25 par tonåringar som visserligen har olika bakgrund och förutsättningar men som alla ändå förväntar sig något av dig som lärare. Vi måste ta vara på de goda exemplen, inspireras av varandra och minnas varför vårt arbete är så viktigt. Varje gång som vi glider in det rituella, självömkande gnället så bör någon höja sin röst och stillsamt påminna oss varför vi är där och vad som står på spel.
Skånsk vår
april 6th, 2013Landskapet är ett lapptäcke av bruna och grå nyanser – med en och annan snöfläck som envist klamrar sig fast vid den frusna jorden. Förra året försvann slutligen de sista delarna av den kastanjeallé som vaktat nedfarten till mitt föräldrahem under mer än hundra år. De väldiga träden har efterlämnat ett tomrum som deras späda efterföljare inte förmår fylla ut. Varje gång jag återvänder reagerar jag på att dessa ständigt närvarande jättar inte längre är en naturlig del av omgivningen – fastän jag inte bott hemma på mer än tio år blir det denna förändring som får mig att inse att livet på gården inte stannar upp när jag inte finns där.
I köket möts jag av pipande gässlingar som iakttar familjens aktiviteter från en halmklädd låda. Den senkomna våren gör det omöjligt att ha dem ute i det kalla stallet och årets första kull får därför dela bostad med sina skötare och framtida bödlar.
Mitt pojkrum har gradvis blivit mer och mer förvaringsrum för mystiska lådor, elektronik och böcker – säng och skrivbord finns numera uppe i Linköping och min gamla tv pensionerades för många år sedan. Kvar finns ett par skeva vita IKEA-skåp som bland annat rymmer ett antal glasskartonger med flintastenar, pärmar fulla av teckningar och diverse krimskrams förfärdigat under slöjdlektioner och pysseldagar. På en fåtölj syns Lufsen och Tvättis (som egentligen är en lemur och inte en tvättbjörn – en distinktion som jag inte var medveten om när jag var sex år) sönderkramade gosedjur och hjältar i en omfattande serieproduktion – med många drag lånade ifrån Kalle Ankas värld.
Jag får uppdraget att inhandla potatis och står i hallen och tvekar inför utbudet av stövlar, udda vantar, urtvättade mössor och avlagda ytterplagg. Slutligen bestämmer jag mig för en fiberpäls med stor ficka på framsidan, ett par slumpmässigt utvalda gummistövlar och en färgglad luva designad för en medelålders kvinna som inte räds starka färger. Vandringen genom min barndoms landskap till den vagn där olika sorters potatis erbjuds till den som är villig att betjäna sig själv är inte särskilt lång. Ändå har nya hus tillkommit och nya människor ersatt tidigare generationer. Idag bor människor i min egen ålder – ibland yngre – i flera av husen och de som stannade kvar har gradvis gjort anspråk på gårdar, företag och livsutrymmen. Jag värmer mina händer i fiberpälsens stora ficka och låter fingrarna vandra över den skatt av krokiga spikar, avbrutna borr och udda plastbitar som döljer sig i de illa kartlagda djupen.
Min triumferande återkomst med inte mindre än två olika sorters potatis får inte det erkännande som den förtjänar och jag får snart nya uppdrag. Nu är det en gammal eldningstunna – tillverkade av en av halvan av en kasserad oljetank – som ska tömmas på åtskilliga lager av aska, bränd plast och förvriden metall för att det ska bli plats för nya generationer eldar. Jag och pappa arbetar snabbt och effektivt och snart är det mesta borta. Efter att ha släpat undan delarna av en granstam sätter vi oss ner på en rulle fårnätsrulle för att kontemplera kring tillvaron. Pappa berättar om storslagna segrar mot fientliga grupper av växtlighet och kommande offensiver som står för dörren – vad vi ska göra med vårt byte är dock mindre tydligt och det är uppenbart att det handlar om ett evigt krig mot gran, björk, bok, al och diverse sly. Trädens själva asymmetri och anspråk på åkermark och gärden tycks vara orsak nog för återkommande kampanjer.
Mamma avbryter vårt samtal genom att meddela att det är dags för mat och merparten av familjen samlas i matrummet – den del av huset som har skevast golv och där den som sitter högst kan blicka ner över oss andra som om hen vore en kunglighet. Mycket är sig likt – mycket är förändrat. Utanför husväggarna breder det skånska vinterlandskapet ut sig – mer kuperat än fördomsfulla utbölingar gärna tror – insvept i sin gråbruna mantel och med långsamt tinande leder – obekymrat om mänskliga funderingar kring tillvarons mysterier.
Om det bedrägligt enkla
april 6th, 2013Jag och min yngste bror brukar – glädjande nog – diskutera en hel del politiska frågor närhelst vi träffas. Även om vi i grund och botten ligger ganska nära varandra när det gäller åsikter och värderingar brukar det alltid sluta med att jag försöker problematisera och komplicera det aktuella diskussionsämnet på ett sätt som han finner provocerande. Själv blir jag grymt provocerad av förenklingar, svart-vita resonemang och den typ av populism som brukar vara en naturlig del av vissa grupper och partiers retorik.
I vårt samhälle finns det en ständig längtan efter det enkla, det självklara och det snusförnuftiga – något som jag märker inte minst hos mina elever. Många människor verkar förvänta sig att någon – till exempel politiker, företag eller förment oberoende experter – ska reducera världens komplexitet till en handfull lättbegripliga och väsensskilda alternativ. Även om det är naturligt sträva efter problem med tydligare konturer så finns det ändå något antiintellektuellt och inte minst antidemokratiskt i denna flykt från reflektion, analyser och resonerande.
Priset vi får betala för att leva i öppna, demokratiska marknadsekonomier är bland annat en stor mängd intryck, information och alternativ. Vem har sagt att det måste vara enkelt att vara medborgare, konsument eller människa (eller för den delen att vara förälder, partner, anhörig, medmänniska, kollega eller vän för att hämta exempel från en mer intim sfär)?
Att någonting är svårt och komplext är ofta ett tecken på att det är viktigt och värt att resonera extra mycket kring. Är det något som vi bör rikta vår kollektiva misstro mot så är det starka män med enkla budskap.
Om tvivel
mars 16th, 2013Pingisbordet är centralt placerat på skolan och nästan varje rast är hon där; antingen bredbent avvaktande, med ett pingsracket i ena handen och blicken fokuserad mot sin motståndare eller i publiken, energiskt påhejande någon annan spelare.
Han drar gång på gång fingrarna genom det stelsprejade håret; svårt att veta om han fåfängt jagar den perfekta frisyren eller om det är en nervös gest.
Längs korridoren drar ett par spökflickor förbi, arm i arm och med den mystiska blicken blygt nedslagen. Vem vet vilka hemligheter som vilar i deras hastigt bankande hjärtan?
Ett grabbgäng, med fjuniga hakor, uttrycker beundran för sin lärares skägg. Det lekfulla samtalet övergår snart till en diskussion om mansroller, identitet och framtidsplaner.
Tvivlet är min ständiga följeslagare – någon gång kan jag rentav ha sagt att det är priset man får betala för att vara en tänkande, medkännande människa, men jag säger så mycket i mina försök att förstå mig själv och världen. Med avund betraktar jag andras passioner och till synes självklara tillfredsställelse med sig själva och tillvaron. Även då jag vet att de tvivlar lika mycket som jag har jag svårt att släppa tanken på att det finns en plan för hur livet borde vara som jag aldrig riktigt lärt mig.
Ska jag vara rättvis mot mig själv – och det bör jag vara – så finns det även i mitt grubblande liv områden där tvivlet är kraftigt försvagat, om än inte bannlyst. Det är i skolan, i lärarrollen som jag förmår att mest leva i nuet och stänga ute den gnagande känslan av otillräcklighet. Där kan jag intala mig själv att jag har en viktig roll att spela, ett betydelsefullt uppdrag som inte får hämmas av mitt eget eller andras tvivel. Även om jag ogärna uttalar mig om mina egna kvaliteter som lärare vet jag att jag hela tiden måste vidare och fokusera på det som är viktigast: eleverna. De förtjänar att jag gör mitt allra bästa och då måste jag vara helt närvarande.
Kanske är detta så bra det någonsin kommer att bli? Jag vet inte, men jag är tacksam för att jag har ett betydelsefullt arbete som jag älskar.
Om hushållsnära tjänster och livspussel
januari 1st, 2013På kvällen, efter släktens traditionella annandagskalas, står jag, mamma och pappa och diskar rent. Det tar oss ungefär två timmar att handdiska, torka och ställa undan allt porslin och alla bestick. Efter flera dagar fulla av mat, aktiviteter och människor är det nästan meditativt att tillbringa ett par timmar med att under total tystnad ställa i ordning hemmet igen.
Diskning är inte en syssla som jag vanligtvis uppskattar, däremot kan det vara väldigt avslappnande att stryka och tvätta. Det är dock viktigt för mig att upprätthålla min självständighet och klara mig på egen hand och i detta ingår det att kunna laga mat, veta hur en tvättmaskin fungerar och regelbundet städa sitt hem. Även om varje moment i sig inte behöver vara särskilt roligt så ingår de i en större helhet. Har man dessutom ett ganska opraktiskt jobb som jag har kan det vara skönt att baka, mangla lakan eller stryka skjortor.
Samtidigt har jag stor förståelse för att hushållets ständiga behov av skötsel, underhåll och reparationer kan ses som en börda och vara en källa till både ångest och konflikter. I synnerhet om arbetsbördan och stressen är hög. Att få alla bitar att passa ihop i livspusslet är inte det lättaste, ändå undrar jag om vi inte gör det svårare än vad det måste vara och var samhällets (och politikens) ansvar börjar och slutar. Följande punkter tycker jag är värda att beakta:
Att få tillvaron att fungera är inte särskilt enkelt oavsett livsomständigheter och det finns mycket som samhället kan och bör göra för att göra livet mer förutsägbar, tryggt och lätthanterligt. Våra liv är komplexa vävar med många viktiga trådar som på olika sätt påverkar helheten. Det är bättre att angripa de grundläggande problemen istället för att bara ge sig på enstaka symptom, även om detta ofta är enklare.
RUT-avdraget och hela debatten kring hushållsnära tjänster präglas av en väldigt förenklad syn på vad livspusslet innehåller och vilka problem och prioriteringar som som många brottas med. Dessutom reduceras problemen till en fråga om individuella konsumtionsval snarare än en debatt om jämställdhet, ekonomisk otrygghet och prioriteringar. Alliansen försöker köpa sig fri ifrån en djupare och mer komplicerad debatt genom att subventionera en ganska vagt definierad tjänstesektor snarare än att arbeta mer med det system som orsakar och förstärker merparten av problemen.
Det är både ineffektivt och ganska fegt.
Den hopplöse mannen
oktober 21st, 2012Såg Skavlan i fredags. I studion sitter Leif GW Persson, hans dotter Malin, norska Senterpartiets ledare Liv Signe Navarsetes och den norska skådespelerskan Lise Fjeldstad – tre generationer kvinnor och en man. Vad som följer är en närmast övertydlig illustration av ett manligt och kvinnligt förhållningssätt till ansvar, familj och känslor.
Både Liv och Lise har upplevt personliga kriser som de öppet redogör för, de kan relatera till varandras upplevelser och har uppenbarligen bearbetat de tuffa känslor som de utsatts för. Man anar att Leifs barndom inte varit den enklaste och att faderns död varit ett hårt slag för honom – om detta varken vill eller kan han prata om.
Överhuvudtaget verkar inte Leif vara en person som reflekterar särskilt mycket över sitt eget beteende eller sin roll som far, man och son. När dottern berättar om sin uppväxt är det ganska uppenbart att Leif var en tämligen frånvarande förälder som varken hade tid eller tålamod för sina barn. Han är en person som gillar barn, men på avstånd och som aldrig tagit något större emotionellt ansvar. Som morfar delar han ut pengar och förmaningar om att barnen inte ska drunkna.
Leif må vara en uppburen författare och akademiker, men framstår samtidigt som ett förvuxet barn. Han visar inte upp någon som helst ångerfullhet eller skam inför sina egna brister som förälder. Att han öppet erkänner att både exfrun och dottern är mycket bättre föräldrar än han själv förminskar honom inte det minsta – det innebär ingen förlust av prestige eller status. Hans hopplöshet blir närmast en charmig detalj som förmänskligar honom: ”visserligen är han berömd och drar han in miljoner på sina böcker, men diska kan han ändå inte, hihihi”.
Denna lilla episod visar på en av de saker som hatar allra mest när det gäller mansrollen: självupptagenheten, bristen på reflektion, oförmågan att ta emotionellt ansvar och oviljan att göra uppoffringar. Värst av allt är att män sällan ställs till svars för dessa uppenbara brister eller förväntas göra något åt dem. Det är helt okej att vara en frånvarande pappa och få blir förvånade över att en vuxen man inte hanterar personliga kriser bättre än ett barn.
Det går alldeles utmärkt att vara en högpresterande alfahanne och öppet erkänna att man aldrig tröstat sina barn eller ens hämtat dem ifrån dagis eller att man är en sämre förälder än sin hustru. Att visa sådan ödmjukhet kan rentav uppfattas som sympatiskt och vilken hustru och mor blir inte glad av att få lite beröm på den 30-åriga bröllopsdagen efter att hon har fått bära hela föräldraansvaret själv sedan barnen var små?
Även om Leif GW Persson är ett extremfall så är han på intet sätt unik och problemen är inte kopplade till det ökända köttberget utan finns hos män i alla åldrar och från alla samhällsklasser. Oförmågan att hantera svåra känslor, upprätthålla sociala relationer med familj och vänner eller göra personliga uppoffringar syns överallt. Detta beteende är fortfarande så accepterat att det inte får de negativa konsekvenser som det förtjänar.
Visst finns det säkert ögonblick när Leif och andra karlakarlar inser att det inte känner sina egna barn särskilt väl eller då de saknar den intimitet och öppenhet som de anar hos andra, men dessa stunder är få och kan alltid bortförklaras med att de bara följer de naturliga spelreglerna – detta priset som de får betala för att vara män.
Jag vill själv inte vara den här sortens man, både för att det är en fråga om rättvisa och för att jag ser den emotionella närheten till andra som något värdefullt i sig. Att få förtroenden, att trösta och bli tröstad, att uppleva och överleva personliga kriser är en del av att vara en fullständig människa. Jag vill vara en person att räkna med, någon som klarar av att vara närvarande och ta ansvar även för sådant som är jobbigt. Om jag någon gång får egna barn vill jag vara delaktig till hundra procent och inte en lustig gästspelare i deras liv.
Det är inget charmigt med att vara hopplös och en känslomässig krympling – oavsett vad man har uppnått i övrigt.
These are a few of my favorite things…
september 21st, 2012Samtal
Spontana, humoristiska, hjärtliga, intima, oväntade, personliga samtal. Jag blir lycklig av att ha meningsfulla samtal som handlar om någonting mer än bara ytligheter som väder, idrott och konsumtion.
Kontroll
Förutsägbarhet och tydliga ramar gör mig lyckligt. Jag är fullt kapabel att improvisera och hantera oväntade förändringar om jag bara har en planering att utgå ifrån.
Vänskap
Att trösta och tröstas, att få förtroendet att skåda in i någon annans inre, att själv våga öppna upp sig. Känslan av att vara uppskattad och värdefull.
Klurande
Att analysera och fundera över problem och ställningstagande – inte nödvändigtvis att hitta en lösning, men att hitta argument och att kunna motivera min egen åsikt.
Att vara behövd
Känslan av att kunna tillföra någonting och att göra något nyttigt, något som är värdefullt för andra är viktig för mig.
*
Mitt arbete är betydelsefullt för mig just för att det ger mig möjlighet att syssla med många av de saker som jag gillar allra mest och som gör mig lycklig.
Om att ta debatten
september 16th, 2012I ett av det senaste numret av SKL:s tidning Dagens Samhälle fanns en figur som visade vilka partier som LO-anslutna personer röstade på. Knappt tio procent stödjer Sd och antalet är säkert högre om man bara ser till manliga medlemmar. Det faktum att vi socialdemokrater tappar röster till ett främlingsfientligt parti är en av många orsaker till att det ibland talas om att ”vi måste ta debatten”.
Men vad ”debatten” är och hur den ska ”tas” finns det mindre tankar kring. I praktiken tycks det ofta sluta med att vi antingen köper sverigedemokraternas världsbild och lägger till ett ”men” som ingen lägger märke till (Jo, visst begår invandrarna mer brott, men det kan vi lösa.) eller så lägger vi debatten på en nivå som inte går hem hos den tilltänkta målgruppen (Den demografiska utvecklingen ger vid handen att en viss invandring är alldeles nödvändig för att säkra fortsatt välfärd av hög kvalitet.)
Det blir inte bättre av att det ofta finns ett latent förakt mot den publik som förväntas omvändas av ett deltagande i diskussionen – ett mästrande tilltal från en pedestal av moralisk rättfärdighet: ”Hör upp nu, inskränkta bondlurkar! Skaffa er lite empati och medmänsklighet, för helvete!”
Om vi överhuvudtaget ska delta i en debatt om invandring och integration ska det ske på våra villkor, med förankring i vår ideologi och inte i form av ett tv-sänt spektakel där Jimmie Åkesson står som vinnare utan att ett enda ord hunnit yttras.
Vi bör också rannsaka oss själva och göra upp med den fördomsfullhet som ryms inom vårt eget parti. Framförallt bör vi anstränga oss för att undvika en förenklad plakatpolitik där korta sentenser ersätter verkliga reformförslag.
Det sämsta vi kan göra är att försöka improvisera ihop något halvhjärtat av frustration över sverigedemokraternas ökade stöd ibland grupper som tidigare varit våra kärnväljare. Samma undersökning visar att drygt 17 % av LO-medlemmarna röstade på moderaterna och denna utmaning lyckas vi ändå hantera på ett mer sansat sätt.