Archive for category Personligt

Om löpning

Lederna mjuknar och kroppen sträcker ut sig. Tår, fotsulor, anklar, knän, andning och armar – allting fungerar och samverkar. Jag ökar hastigheten och musiken i öronen stänger ute både inre och yttre distraktioner. Allting handlar om att pressa kroppen vidare; finjustera tempo och löpsteg, navigera mellan olika hinder, bedöma allvarlighetsgraden hos blåsor, håll och värkande leder och att övertyga sig själv om att fortsätta hela vägen tillbaka.

Jag började springa i slutet av våren, mest av en slump – även om jag länge hade funderat på att pröva. Mina förväntningar var låga: jag visste ju att min kondition var dålig och att jag aldrig varit bra på idrott eller fysiska aktiviteter. De enda referenspunkter som jag hade var löptider från högstadiet då alla elever förväntades springa samma 5 kilometerssträcka varje år. Visserligen hade jag sprungit sporadiskt på löpband sedan dess, men dessa övningar hade inte bidragit till att stärka mitt självförtroende i någon större utsträckning.

Jag fortsatte springa därför att jag märkte att det gick mycket bättre än väntat redan från första rundan. Det visade sig att min kropp klarade mycket mer än vad jag trodde och att den dessutom gick att pressa till ännu bättre tider och längre sträckor utan större svårigheter. Dessutom var det rofyllt att släppa alla de grubblerier, tankar och reflektioner, som upptar nästan all min vakna tid, och få vara i nuet och fullständigt uppgå i det fysiska för en stund. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna vara så befriande att bara fokusera på sin egen kropp och hur väl den faktiskt fungerar. För en vecka sedan sprang jag en mil för första gången någonsin och tiden var betydligt bättre än förväntat. Bara att lyckas med denna konkreta bedrift gav mig en ordentlig kick.

Jag springer bara för min egen skull (något som i sig är ganska ovanligt eftersom jag har svårt att motivera mig själv att göra saker som enbart är egoistiska) och tävlar främst mot mig själv. För mig är löpningen också en privat och personlig upplevelse och det skulle vara distraherande och hämmande för mig att springa i grupp, även om jag gärna tar emot tips och feedback från andra löpare. Jag har heller inte ambitionen att springa maraton eller visa upp min förmåga för en massa andra människor. Förhoppningsvis har löpningen blivit en vana som jag kan upprätthålla resten av livet och förhoppningsvis har jag även lärt mig något om min egen kropp och vikten av att försöka leva i nuet – åtminstone några gånger i veckan.

Tags:

Sommaren i Oslo 2013

Juni månads sista dag begav vi oss från Linköping till Oslo. Med bil tog det drygt sex timmar – inklusive en kort lunchpaus på Rasta utanför Karlstad. Resan gick bra och utan missöden, även om viss förvirring uppstod när bilen skulle parkeras. Efter att vi checkat in på vårt hotell bestämde vi träff med Kristoffer – en gammal vän ifrån Linköping som numera bor i Oslo. Vi åkte tunnelbana från Oslos centrum upp till de höjder som omger staden. På vägen dit stannade vi till i ett välmående villaområde som också hyser ett av staden okända sevärdheter: Emanuel Vigelands mausoleum.

Emanuel Vigeland är yngre bror till den mer kände skulptören Gustav Vigeland som skapat en skulpturpark inne i Oslo och designat den medalj som delas ut till den som får Nobels fredspris. Mausoleet påbörjades 1926 och Emanuel arbetade med det fram till sin död drygt 20 år senare. Väggarna är utsmyckade med rödhåriga, yppiga kvinnor som kravlar över varandra, föder, ammar, älskar med atletiska män med nordisk utseende. Barnen växer så småningom upp och människokropparna bleknar och skrumpnar ihop för att slutligen dö när man följt målningarna varvet runt. Taket vilar i mörker, högt över besökarnas huvuden, och man måste böja sitt huvud för att passera igenom den låga dörröppning som leder in. Precis ovanför dörrkarmen finns även en urna med Emanuels aska.

Efter mausoleet åkte vi vidare till en höjd där vi hade en slående vy över Oslo och åt kvällsmat.

Dag två tog vi en båttur ut till en halvö där flera av Oslos mest kända museer finns. Turen tar inte mer än tio minuter och efter en kort vandring genom ett område fullt av storslagna, vita trävillor kommer vi fram till Vikingaskeppsmuseet. Där finns två välbevarade vikingskepp som grävts fram ur skeppsgravar från vikingatiden och de gravgåvor som varit nedgrävna tillsamman med dem. Skeppen är vackra, smäckra och tycks för bräckliga för att vara sjödugliga krigsfarkoster.

DSCN1750 DSCN1746 DSCN1733

Vår andra destination är Kon-Tiki-museet, en hyllning till Thor Heyerdahl. Det är mysigt, traditionellt och ett monument över en udda äventyrare. Tiden tycks ha stått stilla sedan museet byggdes och Heyerdahls senaste expedition.

Efter en kort lunch avslutar vi med ett besök på sjöfartsmuseet innan vi tar båten tillbaka till Oslo igen. När vi är på väg att kliva av får jag en komplimang av en annan svensk turist för det första maj-märke som jag fäst på min tunna jacka. Efter att ha samlat kraft på hotellet en stund, vandrar vi åter ut på Oslos gator och tar sikte på stadens hippare delar där det lär finnas en bra restaurang som serverar glutenfri pizza. På vägen dit passerar vi en kyrkogård, som hyser storheter som Ibsen och Munch, pittoreska rester av äldre stadshusbebyggelse och en jättelik gammal silo som blivit ombyggd till studentboende. Pizzerian Villa Paradiso visar sig verkligen vara populärt och vi får vänta en god stund på att få ett bord. Pizzan är god, men den oväntade underhållningen i form av en gatumusiker lämnar en del övrigt att önska.

Den tredje dagen i Oslo besökte vi den medeltida fästningen Akershus, vandrade genom stadens gamla industrihamn – som höll på att rustas upp och byggas om till bostäder och kontor – och åt lunch på Operan. Vi valde båda en lunchtallrik bestående av diverse norska specialiteter (diverse ostar, inlagd sill, palsternakspuré, kallskuret med mera, väldigt gott). Eftersom det började störtregna köpte jag de enda souvenirer som vi tog med oss från Norge: två stycken paraplyer.

Efter Operan rörde vi oss norrut mot Munch-museet och passerade igenom både Oslos mest invandrartäta stadsdel och den hippa del där vi tidigare ätit pizza. Vi hittade dit utan större svårigheter – trots en missvisande och oväntad vägbeskrivning från en full norrman. Till skillnad från övriga museer så var säkerhetspådraget omfattande och vi fick lämna ifrån oss våra nyinköpta paraplyer till en säkerhetsvakt. Om Edvard Munchs konst tycker jag följande: han är uppenbarligen en begåvad och skicklig konstnär, men alltför många tavlor består av konturlösa landskap och personer som uppgår i varandra i en enda röra. Mina favorittavlor var relativt tidiga porträtt av diverse högborgerliga mecenater och bekanta. Jag kan inte säga att jag blev förälskad i hans konstnärskap i alla fall.

DSCN1787 DSCN1802

Vi väntade en kort stund i Oslos botaniska trädgård innan vi mötte upp med Kristoffer igen. Han visade oss till stadens nybyggda saluhall där vi fikade och förgäves letade efter den beryktade banankrämen Banos (för ett tag sedan skrevs det ganska mycket om hur svenska ungdomar åkte till Norge för att skala bananer som ingick i ett märkligt norskt pålägg), som få norrmän verkade ha hört talas om. Kristoffer visade oss även den regeringsbyggnad som Breivik sprängde och som nu står öde och övergiven i Oslos centrum, medan det diskuteras om den ska rivas och ersättas eller renoveras. Byggnaden i sig var inte särskilt vacker och skulle lika gärna vara det lokala kommunistpartiets högkvarter i något östeuropeiskt land. Därefter skiljdes våra vägar och jag och Oscar åt en sista middag på en restaurang som låg i anslutning till vårt hotell.

Sista dagen packade vi ihop våra saker och lyckades – efter viss förvirring – ta oss ur staden och styrde kosan mot Skåne. Nu väntar vi med spänning på en räkning från någon lämplig norsk myndighet gällande de vägtullar vi passerat igenom

Tags:

Florens om våren – mitt Påsklov

Det finns de som påstår att det finns likvärdiga svenska versioner av Toscana – några alternativ är Bjärehalvön och Dalarna - men med risk för att såra både känsliga dalmasar och bjärebor: tennis, potatis och ekologisk svinproduktion väger ganska lätt jämfört med att ha framfött Renässansen. Det är även tveksamt om Falun och Båstad kan spåra sina ursprung tillbaka till etruskisk och romersk tid. Frågan är om det överhuvudtaget finns någon svensk motsvarighet till Toscanas böljande kullar – beklädda med prydliga rader av olivträd och vinstockar – , till en gång rivaliserande stadsstater som Florens, Pisa, Lucca och Siena eller till familjen Medicis många palats och villor. Vårt resesällskap bestod av undertecknad, mina bröder Marcus och Oscar samt Marcus fru Sara och vi flög från Kastrup till Rom och tog oss vidare till Florens via snabbtåg från Roms centralstation. I Sverige vägrade vintern släppa sitt grepp om landskapet och även om vädret var något mildare i Toscana så var våren försenad även här – även om det kändes befriande att kunna byta vinterskor och tunga rockar mot gymnastikskor och vårjackor. Vi hade bokat rum på ett mindre hotell – inrett i ett palats byggt 1887 – en liten bit utanför stadens centrum och efter en kort men vådlig taxifärd (Är inte det där en gångväg som vi kör på?) anlände vi dit på på kvällen dag ett. Efter att ha checkat in och packat upp våra resväskor promenerade vi in till stadskärnan och åt middag på restaurang ZaZa – ett trevligt, men en smula turistigt ställe. Vår servitris hade rentav läst svenska vid Florens eget universitet (Egentligen ville hon studera holländska, men det fanns inte några kurser i det.). Dag två började med en frukost på hotellet och trots att italienarnas egen definition av frukost verkar innebära kakor plus kaffe blev vi serverade bröd, äggröra, yoghurt och flera olika sorters ost och skinka. Efter frukosten promenerade vi de cirka 20 minuterna in till Florens centrum och besökte stadens domkyrka: Il Duomo; en magnifik skapelse klädd i grön och vit marmor, med en kupol designad av Brunelleschi (som genom sina studier av Panteon i Rom hade återupptäckt romarnas knep för att bygga storslagna kupoler). Katedralen började byggas i slutet av 1200-talet och även om mycket gjordes under medeltiden och senare så blev den inte helt färdig förrän Emilio De Fabris avslutade entrésidans fasad från 1871 och framåt.

DSCN1286DSCN1278DSCN1288 DSCN1301

Insidan visade sig var betydligt mer avskalad och stram än utsidan och under katedralen fanns ett museum som visade ruiner och rester ifrån de tidigare kyrkor som funnits på platsen – de äldsta ruinerna härstammade från romersk tid. Att gå in i kyrkan var gratis, men det kostade pengar att besöka de fristående dopkapellet, kampanilen (klocktornet) och att gå upp i Brunelleschis kupol. Eftersom köerna dit dessutom var ganska långa gick vi istället vidare i riktning mot Ponte Vecchio. Vecchio betyder gammal och Ponte bro – Ponte Vecchio är också den äldsta bevarade bron över floden Arno som rinner genom Florens. Bron har alltid hyst ett stort antal affärer och hantverkare och idag finns här ett flertal butiker som säljer guld och smycken. Dessutom går Vasari-korridoren över bron och vidare till Palazzo Pitti. Giorgio Vasari (idag mest känd för att ha skrivit om många av Renässansens främsta konstnärer och därmed lagt grunden till ämnet konsthistoria genom sin bok ”Berömda renässanskonstnärers liv”.) var hovarkitekt hos storhertig Cosimo I de Medici och fick  1564 i uppdrag att binda samman familjen Medicis olika palats och maktcentra genom att bygga den långsmala ”korridor” som löper från Palazzo Vecchio, via Uffizierna, över Ponte Vecchio och vidare till Palazzo Pitti. Korridoren är i vanliga fall inte öppen för allmänheten, men det går att boka guidade turer och själv vandra i Mediciernas fotspår. Det var dock relativt dyrt (cirka 80 euro per person) och vi hade redan förbokat och betalat biljetter till Uffizierna som hade varit bortkastade eftersom det var där turen började.

DSCN1349 DSCN1358 DSCN1357 DSCN1354 DSCN1353

På Ponte Vecchio åt vi glass innan vi fortsatte över till andra sidan och begav oss upp på en av de många höjder som omger Florens. Efter en rejäl promenad kunde vi se ut över stora delar av staden och det blev väldigt tydligt att Florens ligger i en gryta intill Arno – omgivet av gröna kullar med en och annan villa eller vingård. Vi åt en trevlig lunch med kallskuret och ost på en liten restaurang och tjuvlyssnade på ett några medelålders stamkunders livliga diskussion. Även om det finns mycket som man inte förstår finns det flera italienska ord som är snarlika våra och känns bekanta även för en inte särskilt språkbegåvad nordbo. Italienska har dessutom en särskilt rytm som det är lätt att dras med i och det dröjde inte länge förrän vi då och då försökte slänga ur oss lösryckta fraser på italienskt manér. Vår ursprungliga plan var att besöka Uffizierna på tillbakavägen, men kön dit var väldigt lång så istället beställde vi biljetter till morgondagen och besökte istället Palazzo Vechio - Florens medeltida stadshus. Palatset rymde en mycket storslagen mötessal och flera rum och våningsplan designade för familjen Medici och deras gäster. Jag och Oscar betalade extra för en inspelad guidning komplett med olika filmsnuttar som visade hur palatset och de olika rummen förändrats under århundradenas lopp. På vägen hem köpte vi med oss en flaska mousserande vin som vi avnjöt på våra rum innan vi avslutade dagen med en middag på den lilla restaurangen Pane e Olio inte så långt ifrån hotellet. Både mat och service var väldigt bra och jag prövade på att äta bläckfisk, medan Sara och Oscar åt kyckling och Marcus tonfisk.

På den tredje dagen begav vi oss först till Piazza della Reppublica där en av Florens bättre boklådor skulle finnas enligt vår guidebok. På vägen köpte Oscar ett par nya solglasögon (Detta orsakade en diskussion om huruvida Ray-Ban var ett amerikanskt eller italiensk märke. Det visade sig att det grundats i USA 1937, men köpts upp av ett italienskt företag 1999.)Tyvärr hade den hunnit lägga ner innan vi anlände och allt som mötte oss var ett tomt skyltfönster. I sakta mak rörde vi oss istället vidare mot Palazzo Pitti och Boboli trädgårdarna.

Det mäktiga palatset, med tillhörande trädgårdar, började byggas under mitten av 1400-talet av en mäktig köpman och förvärvades Cosimo I de Medici 1549 för att tjäna som bostad åt honom och hans högadliga hustru Eleonora av Toledo. Idag rymmer palatset flera, olika museer med fokus på konst, porslin och kläder. Vi nöjde oss dock med en promenad i den stora 1500-talsträdgården bakom palatset. På vägen tillbaka till de centrala delarna av Florens passerade vi förbi ett slitet hus där den svenske författaren Hjalmar Bergman bott, semestrat eller gjort något annat signifikant (Min italienska är lite ringrostig.) mellan 1901 och 1907.

DSCN1473

DSCN1413DSCN1441DSCN1445DSCN1448DSCN1468DSCN1452 DSCN1459DSCN1453DSCN1470

Uffizi betyder kontor på svenska och Uffizierna byggdes ursprungligen för att hysa Cosimo I:s alla byråkrater och tjänstemän. Under årens lopp placerades stora delar av familjen Medicis imponerande konstsamlingar i lokalerna och några år efter att  Anna Maria Luisa – den siste medlemmen av familjen – avled 1743 testamenterades byggnaden och konstsamlingarna till Florens och Uffizierna blev ett av år Europas första museum och en självklar del av den ”Grand Tour” genom kontinenten som alla ynglingar av god härstamning skulle genomföra som en del av sin bildning. Idag finns merparten av de mest betydelsefulla renässanskonstnärerna och deras verk representerade på museets 6000 kvm (13000 efter en omfattande ombyggnation snart avslutas). Här hittar man tavlor av Botticelli, Michelangelo, Dürer, Lippi, Tizian, Caravaggio, Rafael, da Vinci och många, många fler.

Vi tillbringade ungefär två timmar bland renässansmästarna och det var ganska lagom. Ni kan säkert gissa vem som blev kvar längst och snart hamnade på efterkälken… Det är en speciell upplevelse att stå öga mot öga med välkända tavlor som ”Venus födelse” eller en av Rafaels mest berömda madonnor och jag hade gärna återvänt enbart för att detaljstudera – och gärna diskutera – några av de mest intressanta av verken.

Slutligen åt vi mat på en kvarterskrog som uppenbarligen inte var van vid utländska turister och en av de yngre servitriserna skickades fram för att få träna sin engelska. Viss språkförbistring till trots så var maten god och portionerna rejäla.

Vår sista heldag i Italien åkte vi runt på en guidad rundtur av den toskanska landsbygden och upplevde den medeltida staden San Gimignano, en vingård, Siena och en medeltida borganläggning (som jag inte minns namnet på) som en gång skyddade den viktiga pilgrimsled som gick genom Toscana.

DSCN1498 DSCN1499 DSCN1500 DSCN1501 DSCN1502

Även San Gimignano blev rikt på europiska pilgrimer som stannade till där på vägen till Rom. Denna rikedom manifesterades framförallt genom att stadens förmögnaste familjer byggde ett stort antal torn. Idag återstår 14 stycken. Här finns även den vackert utsmyckade kyrkan Santa Maria Assunta. Efter San Gimignano begav vi oss ut på den ganska ödsliga toskanska landsbygden som mest tycktes bestå av böljande kullar täckta av olivträd och vinstockar med ett och annat stenhus som lika gärna skulle kunna vara bygd på medeltiden som för tio år sedan. Slutligen hamnade vi på en liten vingård (som drevs av en man som även skötte den svenske fotbollslegenden Kurt Hamrins (Nej, jag vet heller inte vem detta är) vinodlingar.) där vi fick smaka ett vitt vin odlat närmar kusten, två lokala chiantiviner och ett sött dessertvin (som vi köpte hem en flaska av till våra föräldrar). Även om jag gärna skulle vilja vara en konnässör, finsmakare och kulinarisk expert så blir det snart uppenbart att jag saknar de nödvändiga förutsättningarna så fort jag faktiskt sitter där med ett glas jästa druvor och ska lämna någon form av nyanserat omdöme. Såhär i efterhand kan jag dock konstatera att vissa viner smakar bättre än andra.

Efter vinet blev det ett par timmar i Siena – som också visade sig vara en riktigt trevlig medeltida stad, precis som den forna rivalen Florens. Siena är dock mindre, vilket inte hindrade att det fanns palats lite varstans samt en riktigt pampig katedral. Stadens katedral började byggas någon gång under 1200-talet och den marmor som beklär fasaden har samma färger som Sienas stadsvapen: svart och vitt. En intressant detalj är den märkliga flygel som sträcker sig ut från katedralens högra sida. Detta är en rest ifrån ett försök att utvidga katedralen, men på grund av felberäkningar tvingades man lägga ner detta projekt. Insidan är rikt utsmyckad, med bland annat ett konstfärdig mosaikgolv, byster föreställande dussintals påvar, statyer och tavlor som föreställer berömda scener ur Bibeln. Det finns så mycket att se och upptäcka att två timmar knappast räcker till. Överhuvudtaget var Siena en riktigt pärla som jag gärna återvänder till i framtiden.

DSCN1506

DSCN1516 DSCN1521 DSCN1523 DSCN1530 DSCN1536

Efter ett kort stopp vid en medeltida borg som idag hyser en liten by med 30 bofasta invånare – och figurerar i filmen ”Gladiator” från 2000 – återvände vi till Florens och avnjöt en sista måltid på Pane e Olio. Den här gången åt jag en mycket god soppa av gröna ärtor med pilgrimsmusslor, en risotto färgad svart av bläckfisksbläck (som fick mina tänder att se anfrätta och obehagliga ut) och en lokal fruktkaka som efterrätt. Ägaren bjöd oss dessutom på flera glas grappa.

Både Italien och Toscana ger verkligen mersmak! Jag skulle vilja se Rom, Neapel, Milano och Sicilien, men också Lucca, Pisa och Arezzo i Toscana. Dessutom är Florens och Siena häftiga nog för att förtjäna ytterligare besök. Det är en otroligt häftig upplevelse att röra sig i en atmosfär som är så genomsyrad av historia som i Florens och man behöver knappast vara särskilt insatt eller intresserad för att njuta av detta.

Tags: , ,

Skånsk vår

Landskapet är ett lapptäcke av bruna och grå nyanser – med en och annan snöfläck som envist klamrar sig fast vid den frusna jorden. Förra året försvann slutligen de sista delarna av den kastanjeallé som vaktat nedfarten till mitt föräldrahem under mer än hundra år. De väldiga träden har efterlämnat ett tomrum som deras späda efterföljare inte förmår fylla ut. Varje gång jag återvänder reagerar jag på att dessa ständigt närvarande jättar inte längre är en naturlig del av omgivningen – fastän jag inte bott hemma på mer än tio år blir det denna förändring som får mig att inse att livet på gården inte stannar upp när jag inte finns där.

I köket möts jag av pipande gässlingar som iakttar familjens aktiviteter från en halmklädd låda. Den senkomna våren gör det omöjligt att ha dem ute i det kalla stallet och årets första kull får därför dela bostad med sina skötare och framtida bödlar.

Gässlingar

Mitt pojkrum har gradvis blivit mer och mer förvaringsrum för mystiska lådor, elektronik och böcker – säng och skrivbord finns numera uppe i Linköping och min gamla tv pensionerades för många år sedan. Kvar finns ett par skeva vita IKEA-skåp som bland annat rymmer ett antal glasskartonger med flintastenar, pärmar fulla av teckningar och diverse krimskrams förfärdigat under slöjdlektioner och pysseldagar. På en fåtölj syns Lufsen och Tvättis (som egentligen är en lemur och inte en tvättbjörn – en distinktion som jag inte var medveten om när jag var sex år) sönderkramade gosedjur och hjältar i en omfattande serieproduktion – med många drag lånade ifrån Kalle Ankas värld.

Jag får uppdraget att inhandla potatis och står i hallen och tvekar inför utbudet av stövlar, udda vantar, urtvättade mössor och avlagda ytterplagg. Slutligen bestämmer jag mig för en fiberpäls med stor ficka på framsidan, ett par slumpmässigt utvalda gummistövlar och en färgglad luva designad för en medelålders kvinna som inte räds starka färger. Vandringen genom min barndoms landskap till den vagn där olika sorters potatis erbjuds till den som är villig att betjäna sig själv är inte särskilt lång. Ändå har nya hus tillkommit och nya människor ersatt tidigare generationer. Idag bor människor i min egen ålder – ibland yngre – i flera av husen och de som stannade kvar har gradvis gjort anspråk på gårdar, företag och livsutrymmen. Jag värmer mina händer i fiberpälsens stora ficka och låter fingrarna vandra över den skatt av krokiga spikar, avbrutna borr och udda plastbitar som döljer sig i de illa kartlagda djupen.

Min triumferande återkomst med inte mindre än två olika sorters potatis får inte det erkännande som den förtjänar och jag får snart nya uppdrag. Nu är det en gammal eldningstunna – tillverkade av en av halvan av en kasserad oljetank – som ska tömmas på åtskilliga lager av aska, bränd plast och förvriden metall för att det ska bli plats för nya generationer eldar. Jag och pappa arbetar snabbt och effektivt och snart är det mesta borta. Efter att ha släpat undan delarna av en granstam sätter vi oss ner på en rulle fårnätsrulle för att kontemplera kring tillvaron. Pappa berättar om storslagna segrar mot fientliga grupper av växtlighet och kommande offensiver som står för dörren – vad vi ska göra med vårt byte är dock mindre tydligt och det är uppenbart att det handlar om ett evigt krig mot gran, björk, bok, al och diverse sly. Trädens själva asymmetri och anspråk på åkermark och gärden tycks vara orsak nog för återkommande kampanjer.

Mamma avbryter vårt samtal genom att meddela att det är dags för mat och merparten av familjen samlas i matrummet – den del av huset som har skevast golv och där den som sitter högst kan blicka ner över oss andra som om hen vore en kunglighet. Mycket är sig likt – mycket är förändrat. Utanför husväggarna breder det skånska vinterlandskapet ut sig – mer kuperat än fördomsfulla utbölingar gärna tror – insvept i sin gråbruna mantel och med långsamt tinande leder – obekymrat om mänskliga funderingar kring tillvarons mysterier.

Om det bedrägligt enkla

Jag och  min yngste bror brukar – glädjande nog – diskutera en hel del politiska frågor närhelst vi träffas. Även om vi i grund och botten ligger ganska nära varandra när det gäller åsikter och värderingar brukar det alltid sluta med att jag försöker problematisera och komplicera det aktuella diskussionsämnet på ett sätt som han finner provocerande. Själv blir jag grymt provocerad av förenklingar, svart-vita resonemang och den typ av populism som brukar vara en naturlig del av vissa grupper och partiers retorik.

I vårt samhälle finns det en ständig längtan efter det enkla, det självklara och det snusförnuftiga – något som jag märker inte minst hos mina elever. Många människor verkar förvänta sig att någon – till exempel politiker, företag eller förment oberoende experter – ska reducera världens komplexitet till en handfull lättbegripliga och väsensskilda alternativ. Även om det är naturligt sträva efter problem med tydligare konturer så finns det ändå något antiintellektuellt och inte minst antidemokratiskt i denna flykt från reflektion, analyser och resonerande.

Priset vi får betala för att leva i öppna, demokratiska marknadsekonomier är bland annat en stor mängd intryck, information och alternativ. Vem har sagt att det måste vara enkelt att vara medborgare, konsument eller människa (eller för den delen att vara förälder, partner, anhörig, medmänniska, kollega eller vän för att hämta exempel från en mer intim sfär)?

Att någonting är svårt och komplext är ofta ett tecken på att det är viktigt och värt att resonera extra mycket kring. Är det något som vi bör rikta vår kollektiva misstro mot så är det starka män med enkla budskap.

Tags: , ,

Om tvivel

Pingisbordet är centralt placerat på skolan och nästan varje rast är hon där; antingen bredbent avvaktande, med ett pingsracket i ena handen och blicken fokuserad mot sin motståndare eller i publiken, energiskt påhejande någon annan spelare.

Han drar gång på gång fingrarna genom det stelsprejade håret; svårt att veta om han fåfängt jagar den perfekta frisyren eller om det är en nervös gest.

Längs korridoren drar ett par spökflickor förbi, arm i arm och med den mystiska blicken blygt nedslagen. Vem vet vilka hemligheter som vilar i deras hastigt bankande hjärtan?

Ett grabbgäng, med fjuniga hakor, uttrycker beundran för sin lärares skägg. Det lekfulla samtalet övergår snart till en diskussion om mansroller, identitet och framtidsplaner.

 

Tvivlet är min ständiga följeslagare – någon gång kan jag rentav ha sagt att det är priset man får betala för att vara en tänkande, medkännande människa, men jag säger så mycket i mina försök att förstå mig själv och världen. Med avund betraktar jag andras passioner och till synes självklara tillfredsställelse med sig själva och tillvaron. Även då jag vet att de tvivlar lika mycket som jag har jag svårt att släppa tanken på att det finns en plan för hur livet borde vara som jag aldrig riktigt lärt mig.

Ska jag vara rättvis mot mig själv – och det bör jag vara – så finns det även i mitt grubblande liv områden där tvivlet är kraftigt försvagat, om än inte bannlyst. Det är i skolan, i lärarrollen som jag förmår att mest leva i nuet och stänga ute den gnagande  känslan av otillräcklighet. Där kan jag intala mig själv att jag har en viktig roll att spela, ett betydelsefullt uppdrag som inte får hämmas av mitt eget eller andras tvivel. Även om jag ogärna uttalar mig om mina egna kvaliteter som lärare vet jag att jag hela tiden måste vidare och fokusera på det som är viktigast: eleverna. De förtjänar att jag gör mitt allra bästa och då måste jag vara helt närvarande.

Kanske är detta så bra det någonsin kommer att bli? Jag vet inte, men jag är tacksam för att jag har ett betydelsefullt arbete som jag älskar.

 

Den hopplöse mannen

Såg Skavlan i fredags. I studion sitter Leif GW Persson, hans dotter Malin, norska Senterpartiets ledare Liv Signe Navarsetes och den norska skådespelerskan Lise Fjeldstad – tre generationer kvinnor och en man. Vad som följer är en närmast övertydlig illustration av ett manligt och kvinnligt förhållningssätt till ansvar, familj och känslor.

Både Liv och Lise har upplevt personliga kriser som de öppet redogör för, de kan relatera till varandras upplevelser och har uppenbarligen bearbetat de tuffa känslor som de utsatts för. Man anar att Leifs barndom inte varit den enklaste och att faderns död varit ett hårt slag för honom – om detta varken vill eller kan han prata om.

Överhuvudtaget verkar inte Leif vara en person som reflekterar särskilt mycket över sitt eget beteende eller sin roll som far, man och son. När dottern berättar om sin uppväxt är det ganska uppenbart att Leif var en tämligen frånvarande förälder som varken hade tid eller tålamod för sina barn. Han är en person som gillar barn, men på avstånd och som aldrig tagit något större emotionellt ansvar. Som morfar delar han ut pengar och förmaningar om att barnen inte ska drunkna.

Leif må vara en uppburen författare och akademiker, men framstår samtidigt som ett förvuxet barn. Han visar inte upp någon som helst ångerfullhet eller skam inför sina egna brister som förälder. Att han öppet erkänner att både exfrun och dottern är mycket bättre föräldrar än han själv förminskar honom inte det minsta – det innebär ingen förlust av prestige eller status. Hans hopplöshet blir närmast en charmig detalj som förmänskligar honom: ”visserligen är han berömd och drar han in miljoner på sina böcker, men diska kan han ändå inte, hihihi”.

Denna lilla episod visar på en av de saker som hatar allra mest när det gäller mansrollen: självupptagenheten, bristen på reflektion, oförmågan att ta emotionellt ansvar och oviljan att göra uppoffringar. Värst av allt är att män sällan ställs till svars för dessa uppenbara brister eller förväntas göra något åt dem. Det är helt okej att vara en frånvarande pappa och få blir förvånade över att en vuxen man inte hanterar personliga kriser bättre än ett barn.

Det går alldeles utmärkt att vara en högpresterande alfahanne och öppet erkänna att man aldrig tröstat sina barn eller ens hämtat dem ifrån dagis eller att man är en sämre förälder än sin hustru. Att visa sådan ödmjukhet kan rentav uppfattas som sympatiskt och vilken hustru och mor blir inte glad av att få lite beröm på den 30-åriga bröllopsdagen efter att hon har fått bära hela föräldraansvaret själv sedan barnen var små?

Även om Leif GW Persson är ett extremfall så är han på intet sätt unik och problemen är inte kopplade till det ökända köttberget utan finns hos män i alla åldrar och från alla samhällsklasser. Oförmågan att hantera svåra känslor, upprätthålla sociala relationer med familj och vänner eller göra personliga uppoffringar syns överallt. Detta beteende är fortfarande så accepterat att det inte får de negativa konsekvenser som det förtjänar.

Visst finns det säkert ögonblick när Leif och andra karlakarlar inser att det inte känner sina egna barn särskilt väl eller då de saknar den intimitet och öppenhet som de anar hos andra, men dessa stunder är få och kan alltid bortförklaras med att de bara följer de naturliga spelreglerna – detta priset som de får betala för att vara män.

Jag vill själv inte vara den här sortens man, både för att det är en fråga om rättvisa och för att jag ser den emotionella närheten till andra som något värdefullt i sig. Att få förtroenden, att trösta och bli tröstad, att uppleva och överleva personliga kriser är en del av att vara en fullständig människa. Jag vill vara en person att räkna med, någon som klarar av att vara närvarande och ta ansvar även för sådant som är jobbigt. Om jag någon gång får egna barn vill jag vara delaktig till hundra procent och inte en lustig gästspelare i deras liv.

Det är inget charmigt med att vara hopplös och en känslomässig krympling – oavsett vad man har uppnått i övrigt.

Tags:

These are a few of my favorite things…

Samtal

Spontana, humoristiska, hjärtliga, intima, oväntade, personliga samtal. Jag blir lycklig av att ha meningsfulla samtal som handlar om någonting mer än bara ytligheter som väder, idrott och konsumtion.

Kontroll

Förutsägbarhet och tydliga ramar gör mig lyckligt. Jag är fullt kapabel att improvisera och hantera oväntade förändringar om jag bara har en planering att utgå ifrån.

Vänskap

Att trösta och tröstas, att få förtroendet att skåda in i någon annans inre, att själv våga öppna upp sig. Känslan av att vara uppskattad och värdefull.

Klurande

Att analysera och fundera över problem och ställningstagande – inte nödvändigtvis att hitta en lösning, men att hitta argument och att kunna motivera min egen åsikt.

Att vara behövd

Känslan av att kunna tillföra någonting och att göra något nyttigt, något som är värdefullt för andra är viktig för mig.

*

Mitt arbete är betydelsefullt för mig just för att det ger mig möjlighet att syssla med många av de saker som jag gillar allra mest och som gör mig lycklig.

Vad jag avskyr

Jag är vanligtvis en tämligen tålmodig och stillsam person och blir sällan upprörd eller arg – med undantag för när döda ting som datorer, cyklar och kopiatorer sviker mig vid olämpliga tillfällen. Det finns dock ett antal beteenden som jag verkligen ogillar och själv försöker undvika.

Bristande solidaritet

Jag ser inte lärarkåren som en brun vägg av manchester som förväntas hålla ihop i vått och torrt mot föräldrar, elever och skolledning. Däremot förväntar jag mig att människor ställer upp för varandra – i synnerhet när det handlar om att ge välbehövligt bekräftelse.

Läraryrket är ensamt och det är inte alltid helt enkelt att få ett klassrum fullt av spralliga ungdomar att göra som man själv har planerat. Med jämna mellanrum misslyckas lektioner av olika skäl och eftersom jobbet som lärare är så socialt och personligt är det lätt att misslyckanden kan leda till smärtsamt tvivel på den egna förmågan.

Om en kollega kommer till mig och berättar om en jobbig lektion/elev/förälder/skolrelaterad upplevelse försöker jag ta mig tid att lyssna och stötta. Det kostar mig så lite att hjälpa någon annan med denna enkla sak och jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag själv upplever en liknande situation.

Mästrande

Det sämsta man kan göra när en kollega eller medmänniska söker tröst är att komma med en mästrande von oben-attityd; att istället för att stötta ta chansen att visa upp sin egen förträfflighet.

”Jaså? Har du problem med 2b? De har aaaaaldrig vågat göra något under mina lektioner. Du måste stå på dig och visa dem vem som bestämmer.”

Att mästra är också att underkänna någon annans upplevelse och känslor. För personer som arbetar med människor så borde sådant oprofessionellt beteende vara en dödssynd. Varje dag möter vi ungdomar som har alla möjliga problem, som är oroliga, vilsna, rädda och kontaktsökande. När någon kommer till dig med ett dilemma handlar det om ett förtroende och att då ta chansen till en självbelåten utläggning om sin egen förträfflighet är närmast oförlåtligt.

Småaktigt gnäll

Svenskar må vara konflikträdda, men att högljutt gnälla för minsta motgång har vi inga problem med. Om bussen är någon minut försenad, om kaffet är slut eller om ett möte drar över på tiden dröjer det inte länge innan gnällmaskineriet drar igång.

Livet och tillvaron är full av orättvisor och många människor har goda skäl att beklaga sig över sin lott i livet. Samtidigt finns det en särskild sorts småaktigt och elakt gnäll som inte är det minsta konstruktivt utan mest verkar vara avsett att såra och uttrycka åsikter som man egentligen inte vågar stå för – ett uttryck för en osund översittarmentalitet.

Jag minns ett osmakligt exempel från en skola som jag arbetade. Skolans restaurangprogram drev en egen restaurang där lärarna kunde köpa lunchlådor till det extremt låga priset av 35 kronor per portion. Vid ett tillfälle stod ett halvdussin lärare och väntade på att få mat, men på grund av något okänt problem i köket dröjde den ovanligt länge. Efter någon minuts väntan började lärarna högljutt beklaga sig och spekulera kring vad fördröjningen kunde bero på. Den allmänna uppfattningen var i alla fall att eleverna var slöa, inkompetenta och att maten ändå inte var mycket att vänta på. Egentligen hade de ju alla bättre saker för sig än att stå här och betrakta det dåligt organiserade köksarbetet – ändå stod de kvar och gnällde till de fick sin mat. Det enda som skiljde lärarna från eleverna var en tunn glasväg med en öppen matlucka – eleverna hörde alltså sannolikt vartenda ord som lärarna yttrade.

Det faktum att det handlar om vuxna människor som själva valt att arbeta med ungdomar gör bara saken värre. Här kan man också undra varför inte jag sa något eller försvarade eleverna. Jag var ung och nyanställd och kände knappt någon av kollegorna – inte mycket till ursäkt förvisso. Det är i alla fall ett minne som jag bär med mig och ett exempel på den vardagsnedrighet som är så vanligt förekommande på arbetsplatser, i familjer och i olika sociala sammanhang.

*

Av dessa tre försyndelser är nog mästrandet det som jag har lättast att glida in i – kanske inte så konstigt med tanke att jag är van att stå i centrum och har massor av funderingar som jag vill diskutera. Ingen människa är perfekt – ofta är det just imperfektionerna och bristerna som gör oss mänskliga och intressanta – men jag har i alla fall ambitionen att vara en god lärare och det ingår att vara medkännande, empatisk, tålmodig och flexibel.

Små, små spår av kärlek

Jag tycker inte om att säga farväl eller att behöva utplåna spåren av mina gäster. När jag samlar ihop tekoppar, kaksmulor och assietter, när jag blåser ut ljusen och det sista avskedet är sagt, då kommer melankolin krympande. Som om jag egentligen alltid varit ensam och det som nyss inträffade bara var en inbillning.

Därför är det alltid glädjande att upptäcka små, personliga spår av besökarna. Det kan handla om att gardinerna i vardagsrummet (som egentligen är för långa och släpar i golvet) blivit försedda med varsin prydlig knut, en kvarglömd sjal eller en bok som ligger genombläddrad och uppslagen på soffbordet.

Ibland lämnar besöket också efter sig andra sorters, mindre fysiska, spår; minnet av ett skratt, en kram eller en gest. När jag lyfter dessa små lämningar mot ljuset blänker de som vackra smycken. Kanske är det ändå detta som är verklig rikedom?