Både i min yrkesroll och till min läggning är jag något av en hybrid mellan en praktiker och teoretiker. Å ena sidan gillar jag att analysera, reflektera, jämföra, fantisera och klura, å andra sidan vill jag uppnå konkreta slutresultat, påverka, utvecklas och ägna mig åt sådant som faktiskt är användbart i mitt arbete eller min vardag.

Det ligger mycket i beskrivningen av läraryrket som ett hantverk och ett konstnärskap. Kreativitet och fantasifullhet är viktiga förmågor för att nå framgång.

Samtidigt bör arbetet vila på en vetenskaplig och beprövad grund. De metoder som ger resultat ska uppmuntras och utvecklas. Lärandeprocessen och eleven  är i centrum.

Som en följd av mina dubbla roller blir jag ofta irriterad både över bildningsförakt (Vad har man för nytta av att historia? Ni akademiker bara pratar en massa istället för att göra något vettigt.) och vaga flumteorier. Jag tilltalas både av det pragmatiska – konkreta och det visionära – romantiska.

En av lärarutbildningens främsta brister är att den är dålig på att tillgodose båda dessa sidor av lärarrollen. Många av de kurser som jag har läst har antingen varit en massa yta utan innehåll eller en anhopning av fakta som aldrig kopplats till den faktiska undervisningen.

Pedagogik ska inte enbart vara eleganta luftslott – vackra idéer utan verklighetsförankring. De ämnen som vi förväntas undervisa i kan inte bara presenteras eller hanteras som fyrkantiga byggklossar som vi förväntas hantera utan vare sig ritning eller instruktioner. En bra lärare bör både kunna sitt ämne och ha förmågan att lära ut sina kunskaper till andra. Dessa mål är inte sinsemellan oförenliga och denna fusion bör löpa som en röd tråd genom lärarutbildningen, fortbildning, verksamhetsutveckling och pedagogiska modeller. Här har vi en hel del att arbeta med.