Posts Tagged Pedagogik

Om ursäkter

”Varför väljer de samhällsprogrammet om de inte är intresserade av samhällskunskap, historia och religionskunskap?”

Vem bär ansvaret när elever misslyckas? Hur man som lärare, elev och förälder ser på ansvar har en stor betydelse för hur det går i skolan (och spelar säkert en stor roll även för resten av tillvaron). Den bistra sanningen är att det är jobbigt att ta ansvar och bekvämt att skylla ifrån sig på någon annan när det inte går som man vill att det ska göra. Samtidigt innebär ditt ansvarstagande också att du ger dig själv inflytande, självinsikter och möjligheter – för om allting är någon annans fel eller helt slumpstyrt innebär det också att du är helt maktlös. Ser du dig själv som ansvarig blir du också motiverad att saker på allvar, att försöka och att kämpa.

Ungdomar begår misstag – det är en del av att bli vuxen. De väljer fel utbildning, de prioriterar festande istället för plugg och de lägger ner mer tid på att leka med sina mobiltelefoner än att anteckna vad läraren säger. Gymnasiet är dessutom ganska oförlåtande med sina snabbt avklarade kurser och svåröverskådliga val. Allt detta kan jag acceptera, även om jag också beklagar det eftersom ingen drabbas hårdare än eleverna själva. Ofullständiga betyg och en ständig känsla av otillräcklighet höjer inte självförtroendet.

Det jag har svårare för är när lärare och vuxenvärld avsäger sig sitt ansvar. Elevernas felval, bristande studiemotivation och ointresse är förklaringar till deras misslyckande, men det kan också bli en ursäkt – ett skyddande mantra – för att själv slippa ta ansvar eller försöka förändra. Alla problem blir elevernas fel och i slutändan också deras uppgift att lösa. Om man ser sig själv som perfekt och höjd över alla elever och deras mänskliga skröplighet kommer man aldrig att utveckla sin pedagogik eller kritiskt granska sin egen roll i samspelet mellan skola och elever.

Vi har den skola vi har och de elever vi har och även om det finns många strider att utkämpa inom utbildningssektorn så är de inte alla som utgår från eleverna. Att vi har låga löner, en konkurrensutsatt skolsektor, otydliga läroplaner, frånvarande chefer och ont om resurser är inte elevernas fel – det är snarare politiska frågor som hör hemma i andra arenor. Vi som lärare ska kämpa med eleverna och för eleverna; vi ska glänta på dörrar för dem och visa dem möjligheter, vi ska stärka dem och uppmuntra dem, vi ska vara ärliga och raka, men vi ska aldrig, aldrig skuldbelägga dem för systemfel eller för att de är unga och oerfarna. Vi ska inte moralisera över deras val eller se det som ett straff att vi är tvungna att undervisa just dem.

Att ta ansvar innebär inte att man klarar alla utmaningar eller vinner varenda strid, men det innebär att man försöker och vägrar ge upp. Man får inget som är värt något utan ansträngning.

Tags:

Om entreprenöriellt lärande

Tillbringar söndagen i sällskap med Magasin 360 – en tidning om forskning och utveckling i skolan – som kommunen förser oss lärare med. Temat för det senaste numret är entreprenörskap och entreprenöriellt lärande och merparten av artiklarna handlar också om dessa, bitvis ganska vaga och otydliga, begrepp. Flera av artiklarna blir närmast en lovsång till kreativitet och entreprenörskap och även om det aldrig riktigt klargörs vad som döljer sig bakom de olika termerna är det uppenbart att de är mycket positiva och inkluderar allting som är bra, modernt och framåtblickande. Läsaren får ta del av korta citat ifrån olika entusiastiska lärare och rektorer som arbetar entreprenöriellt och man ges också enstaka exempel på faktiska skoluppgifter som lyfts fram som särskilt entreprenöriella.

Det som dock saknas är nyanser, distans och konkreta exempel på hur synsättet lett till förbättrade resultat för elever och lärare. Istället verkar det handla om att odla en känsla av moralisk överlägsenhet och att skambelägga de som inte hoppar på entreprenörståget. Det hela framstår helt enkelt som en modern frälsningslära, byggd på intuition, känslor, hopp, förväntningar och tro. Med andra ord en känslans triumf över tanken och antiintellektuellt så det förslår.

Mycket av detta beror säkerligen på att Magasin 360 är en kommersiell produkt som inte har för avsikt att erbjuda några verkliga djupdykningar eller analyser. Samtidigt är upplägget symptomatisk för hur många skolreformer och debatter ser ut: en reform eller ett lagom luddigt koncept lyfts fram och förväntas mirakulöst lösa även de mest komplexa problem, utan någon djupare förankring i vare sig forskning eller praxis. De flesta lärare är tysta utom de som själva blivit frälsta och lyfts fram som förebilder och ideal. Vaga och dåligt förankrade projekt sjösätts och lärarnas kompetens och lämplighet ifrågasätts när de inte lever upp till kraven eller förmår implementera det hela på en kafferast.

Nu låter jag kanske osedvanligt raljant och bitter, men det beror på att skolan och utbildningsväsendet är för viktiga områden för att bli försöksverksamheter för ogenomtänkta och ideologiska reformer. Det saknas inte forskning om framgångsfaktorer, men vad som krävs är framförallt hårt och medvetet arbetet ifrån lärare och elever sida och detta kan inte ersättas av glittriga slogans.

Jag betvivlar inte att framtidens samhälle och arbetsmarknad ställer högre krav på kreativitet och självständighet, men låt oss då börja med att engagera alla berörda parter i arbetet med att göra eleverna till mer självständiga och reflekterande individer och enas om hur detta arbete ska gå till, vem som ska ha ansvar för vad och vad som krävs för att verkligen bli en genuint självständig samhällsmedborgare. Hur ska vi mäta elevernas kreativa utveckling på ett rättssäkerhet och vetenskapligt sätt? Vilka krav ställer detta på lärarna? Hur delar vi upp ansvaret mellan utbildningssystemet olika delar?

Detta är konkreta frågor som betyder mycket mer än citat från någon självbelåtet flinande rektor.

Tags: , ,

Gnällfällan

I boken ”Poor Economics” sammanställer och analyserar ekonomerna Abhijit V. Banerjee och Esther Duflo aktuell forskning kring biståndsrelaterade problem och utmaningar. Ett av kapitlen handlar om skola och utbildning och där presenteras en del problem som är både oväntade och obehagliga: tillgången till utbildning är idag relativt god i stora delar av världen, däremot är det många som fortfarande inte förstår värdet av att gå i skolan och en hel del föräldrar ser det mest som att de köper en lott där högsta vinsten är en säker statlig anställning någon gång i en avlägsen framtid. Dessutom är kvaliteten på undervisningen ofta ganska låg.

Det som gör mig mest upprörd är dock den fördomsfullhet och låga arbetsmoral som verkar vara vanlig ibland stora delar av lärarkåren. Författarnas exempel från undersökningar gjorda i Indien visar att lärarna tillbringar så mycket som hälften av alla lektioner i lärarrummet istället för hos eleverna och att de såg det som ett straff att undervisa de fattigas ”hopplösa” barn. När lärarna visste elevernas namn och därmed vilken kast de tillhörde ledde detta till att betygen sänktes. Detta beteende har jag mycket svårt att acceptera, men jag behöver inte leta särskilt länge för att finna snarlika tendenser även i Sverige.

För inte så längesedan visade en forskare vid Lunds universitet att namnet på de som söker jobb har stor betydelse för bemötandet från arbetsgivaren och möjligheterna att överhuvudtaget få komma på intervju. Jag arbetar på en skola där vi dagligen kämpar med elever från studieovana hem och där uppgivenheten inför framtiden inte sällan kombineras med en tung ryggsäck full av dåliga skolerfarenheter, sociala problem och/eller inlärningssvårigheter. Nog sitter även vi och beklagar oss över vår tuffa lott i fikarummet och visst sneglar vi emellanåt avundsjukt på de skolor där läkarnas och ingenjörernas barn går – skolor som har möjlighet att lägga mindre kraft på det sociala och mer på kunskapsförmedlingen.

Det är förstås helt naturligt att ventilera, att gnälla av sig och diskutera svåra utmaningar, men det vore fruktansvärt om vi genom vårt eget beteende – direkt och indirekt – förstärkte elevernas egen negativa bild av skolan och framtiden. Politikerna och media talar gärna om skolans problem, misslyckanden och marsch mot domedagen och bristen på framtidshopp är stor när det gäller hela utbildningsväsendet. Visst behöver mycket göra på politisk nivå och visst finns rejäla utmaningar hela vägen från förskola till högskola – ändå måste vi kunna fokusera på nuet, på våra egna klasser och elever. Vi måste tro på dem, slåss för dem, utmana dem, skydda dem, uppmuntra dem och visa att skolan är en plats där vi tar hand om varandra och öppnar dörrar till nya möjligheter.

Lyckligtvis är mötet i klassrummet med eleverna fullt av positiv energi och det blir tydligt vad och vem man kämpar för när man står framför 25 par tonåringar som visserligen har olika bakgrund och förutsättningar men som alla ändå förväntar sig något av dig som lärare. Vi måste ta vara på de goda exemplen, inspireras av varandra och minnas varför vårt arbete är så viktigt. Varje gång som vi glider in det rituella, självömkande gnället så bör någon höja sin röst och stillsamt påminna oss varför vi är där och vad som står på spel.

Tags: , , , ,

Om det bedrägligt enkla

Jag och  min yngste bror brukar – glädjande nog – diskutera en hel del politiska frågor närhelst vi träffas. Även om vi i grund och botten ligger ganska nära varandra när det gäller åsikter och värderingar brukar det alltid sluta med att jag försöker problematisera och komplicera det aktuella diskussionsämnet på ett sätt som han finner provocerande. Själv blir jag grymt provocerad av förenklingar, svart-vita resonemang och den typ av populism som brukar vara en naturlig del av vissa grupper och partiers retorik.

I vårt samhälle finns det en ständig längtan efter det enkla, det självklara och det snusförnuftiga – något som jag märker inte minst hos mina elever. Många människor verkar förvänta sig att någon – till exempel politiker, företag eller förment oberoende experter – ska reducera världens komplexitet till en handfull lättbegripliga och väsensskilda alternativ. Även om det är naturligt sträva efter problem med tydligare konturer så finns det ändå något antiintellektuellt och inte minst antidemokratiskt i denna flykt från reflektion, analyser och resonerande.

Priset vi får betala för att leva i öppna, demokratiska marknadsekonomier är bland annat en stor mängd intryck, information och alternativ. Vem har sagt att det måste vara enkelt att vara medborgare, konsument eller människa (eller för den delen att vara förälder, partner, anhörig, medmänniska, kollega eller vän för att hämta exempel från en mer intim sfär)?

Att någonting är svårt och komplext är ofta ett tecken på att det är viktigt och värt att resonera extra mycket kring. Är det något som vi bör rikta vår kollektiva misstro mot så är det starka män med enkla budskap.

Tags: , ,

Om etiketter och självdiagnostik

Jag har tidigare beklagat mig över samhällets brist på reflektion, men detta är ett problem som, på olika sätt, yttrar sig också i skolans värld. Varje lärare möter elever (och deras föräldrar) som förklarar sina misslyckanden eller motgångar genom att hänvisa till enkla modeller med lågt förklaringsvärde: jag är skoltrött, jag är lat, läraren är tråkig. Även en del läraren har en tendens att repetera dessa enkla sanningar när en klass inte agerar som förväntat.

Visst kan elever vara trötta på skolan, nog är vi alla lata emellanåt och alla lärare fungerar inte ihop med alla elever, men om målet är att skolgången ska fungera så smärtfritt som möjligt måste vi gräva djupare och inte nöja oss med ytliga konstateranden.

När man hanterar elevers misslyckande att uppnå sina och/eller skolans mål bör man alltid vara lösningsfokuserad och gärna konkret. Genom att stämpla en elev eller ge ett problem en bekväm etikett kan man ofta hamna i en återvändsgränd. Hur får vi den late att vara mindre lat? Vad för vi för att stävja skoltröttheten? Ska vi byta ut alla lärare som någon tycker är dåliga?

Bättre då att försöka utvidga resonemanget. Att en elev inte hänger med i skolan kan bero på en rad orsaker: stökiga hemförhållanden, kunskapsluckor, lässvaghet, en mindre stimulerande klassrumsmiljö och så vidare. Mycket av det här är dock lättare att arbeta med än förmodade karaktärssvagheter såsom ”lathet”. Stödåtgärder kan sättas in, eleven kan få extra tid på sig, skolarbetet kan organiseras på olika sätt, eleven kanske måste dra ner på någon tids- och energikrävande fritidsaktivitet och så vidare. Det är fruktbarare att fokusera på elevens beteende och agerande än personligheten.

En elev med självinsikt, rimliga förväntningar och en plan i ryggen kan åstadkomma mycket mer än en elev som är stämplad som lat och lämnas ensam att försöka arbeta bort detta beteende.

Tags:

Förebilder: Jacob Möllstam

Jacob Möllstam bloggar under pseudonymen Killfröken om livet som lågstadielärare. Bloggen är en blandning av personliga betraktelser, möten med elever och glimtar ur lärarvardagen. Hans blogg är en utmärkt motvikt till den negativa bild av läraryrket och skolan som florerar ut i samhället och jag skulle rekommendera den för alla som är nyfikna på vad det innebär att arbeta inom skolan.

Möllstam framstår som en empatisk, kreativ och engagerad person – en positiv kraft och förebild för både lärare och alla andra. Jag skulle inte tveka att låta honom undervisa mina barn om jag hade några.

Tack för allt, Killfröken!

Tags:

Den teoretiske praktikern

Både i min yrkesroll och till min läggning är jag något av en hybrid mellan en praktiker och teoretiker. Å ena sidan gillar jag att analysera, reflektera, jämföra, fantisera och klura, å andra sidan vill jag uppnå konkreta slutresultat, påverka, utvecklas och ägna mig åt sådant som faktiskt är användbart i mitt arbete eller min vardag.

Det ligger mycket i beskrivningen av läraryrket som ett hantverk och ett konstnärskap. Kreativitet och fantasifullhet är viktiga förmågor för att nå framgång.

Samtidigt bör arbetet vila på en vetenskaplig och beprövad grund. De metoder som ger resultat ska uppmuntras och utvecklas. Lärandeprocessen och eleven  är i centrum.

Som en följd av mina dubbla roller blir jag ofta irriterad både över bildningsförakt (Vad har man för nytta av att historia? Ni akademiker bara pratar en massa istället för att göra något vettigt.) och vaga flumteorier. Jag tilltalas både av det pragmatiska – konkreta och det visionära – romantiska.

En av lärarutbildningens främsta brister är att den är dålig på att tillgodose båda dessa sidor av lärarrollen. Många av de kurser som jag har läst har antingen varit en massa yta utan innehåll eller en anhopning av fakta som aldrig kopplats till den faktiska undervisningen.

Pedagogik ska inte enbart vara eleganta luftslott – vackra idéer utan verklighetsförankring. De ämnen som vi förväntas undervisa i kan inte bara presenteras eller hanteras som fyrkantiga byggklossar som vi förväntas hantera utan vare sig ritning eller instruktioner. En bra lärare bör både kunna sitt ämne och ha förmågan att lära ut sina kunskaper till andra. Dessa mål är inte sinsemellan oförenliga och denna fusion bör löpa som en röd tråd genom lärarutbildningen, fortbildning, verksamhetsutveckling och pedagogiska modeller. Här har vi en hel del att arbeta med.

Tags: , , , ,

Historieundervisningen

I en debattartikel i DN idag skriver Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström om avsaknaden av kvinnor i de läromedel som används i historieundervisningen. De utgår ifrån en  granskning av en handfull historieböcker som Delegationen för jämställdhet i skolan har gjort och finner en stor brist på kvinnor och kvinnoporträtt.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad av rapportens slutsatser, även om jag tror att historieundervisningen håller en högre kvalitet i gymnasiet jämfört med grundskolan. Det ska också bli intressant och se om de nya läroplaner och läromedel som kommer att tas fram i samband med GY11 kommer att försöka ändra på obalansen.

Den lärobok som jag har använt i min undervisning heter ”Alla tiders historia” och gör ändå ett tappert försök att uppmärksamma både kvinnor och andra bortglömda grupper. Men merparten av boken har säkert 30 år på nacken, minus en handfull pliktskyldiga uppdateringar. Jag kan tänka mig att samma fenomen är vanligt även när det gäller andra läroböcker. Antingen är de relativt gamla eller så bygger de på källor som är förankrade i en annan tid och historiesyn.

Jag tänkte lista några av de problem som jag har stött på både när jag har läst och undervisat i historia.

  • Asymmetrisk information: Oftast vet eleverna alldeles för lite för att på allvar kunna ifrågasätta lärare och läromedel. Detta är extra tydligt när det gäller historieämnet. Allt bortom 1900-talet är en enda röra och vet man något så är det baserat på populära filmer eller böcker. Läraren i sin tur är mindre påläst än forskare och läroboksförfattare och får ta vad de skriver som sanning i de flesta fall. Särskilt de som undervisar riktigt små barn har nog ingen djupare egen kunskap i ryggen.
  • Snäva tidsramar: Det är sannerligen inte enkelt att förmedla flera tusen års historia under en väldigt begränsad kurs. Förenklingar krävs och det är inte särskilt lätt att förenkla och samtidigt bibehålla allt som är relevant, viktigt och i någon mån intressant. Förenklingarna inbjuder även till olika former av tolkningar och perspektiv som ytterligare bidrar till att exkludera och inkludera.
  • Källmaterial och fokus: Historia har länge varit ett ämne av män, för män och om män. Forskningen har tagit fasta på nationernas maktkamp, krig och framstående manliga genier. Även om det idag är betydligt mer nyanserat på universitet och högskolor så skriver fortfarande många populärvetenskapliga författare som Herman Lindqvist om kungar och konflikter. Fokuserar man på en liten elit och deras inbördes stridigheter och strävande så är det inte konstigt om historieämnet lätt blir ett enda stort pojkboksäventyr. Idag läser män mycket mindre än kvinnor,  men när de faktiskt läser så är det oftast faktaböcker. De källmaterial som är mest lättillgängligt och välbevarat handlar också om just männen i samhällets topp. Det är de som är läs-och skrivkunniga och är bekymrade om eftermäle och omvärld. Att skapa sig en bild av vanligt folks liv, traditioner och åsikter är inte riktigt lika enkelt.

Kvinnorna är inte den enda grupp som glöms bort, även fattiga, arbetare, barn och gamla får för lite utrymme. För att inte tala om alla som finns utanför den västerländska historieskrivningens snäva horisont. Hur mycket hinner man egentligen med av Kina, Japan och Indiens historia? Om de alls beskrivs så är det framförallt när de kommer i kontakt med de europeiska erövrarna.

Nå, till att börja med bör man nog inse att det finns mycket som man aldrig kommer att hinna fördjupa sig kring på bara några hundra timmar. Förenklingar är nödvändiga, på grund av brist på tid, mognad och förkunskaper hos eleverna. Hur komplicerade historiska skeenden förstår sig en tioåring på? Utmaningen ligger i att förenkla och samtidigt behålla det som är väsentligt och grundläggande.

Grundskolan och gymnasiet får ej heller blir konservativa fickor av stillastående tid. Skolan måste ta till sig perspektiv och rön ifrån forskare och akademiker. Historia är ett ämne som är angeläget för oss alla och ingen grupp bör känna sig exkluderad bara för att läromedel och lärare är dåligt uppdaterade. Följande frågor bör besvaras av varje kursplanering:

  • Vad bör eleverna kunna efter avslutat arbetsområde eller avslutad kurs? Vad är det mest väsentliga i detta kursmoment? Vilka begrepp bör prioriteras?
  • Hur ska de nödvändiga kunskaperna förmedlas vidare till eleverna? Vilka arbetsmetoder, övningar och uppgifter är bäst lämpade för att förmedla den utvalda informationen till elevgruppen?
  • Hur ska arbetsområdet och/eller kursen examineras? Hur ska läraren bära sig åt för att mäta graden av förståelse och elevernas kunskaper?
  • Hur ska lärarens arbete utvärderas? Vad är intressant att titta på förutom provresultat och betyg? Vad säger nationella prov? Hur får man reda på varför elever lyckats eller misslyckats?

Ett av målen med historieundervisningen bör vara att förmedla och diskutera könsroller genom historien och frågan är då hur man bäst gör detta? Detta är frågor som läraren ständigt bör ställa sig och som säkert aldrig till fullo kommer att besvaras eftersom det finns så många olika variabler inblandade. Vad som fungerar i en klass fungerar inte alls i en annan. Men själv är jag övertygad om värdet av strukturer, fasta ramar och genomtänkta tankemodeller som en grund för all planering och undervisning.

Tags: , ,

Om hårdare tag

Som lärare råkar man ibland ut för elever som vill att man ska vara striktare mot dem som inte lämnar in uppgifter i tid, kommer försent eller pratar för högt. Stränga lärare och hårda krav är faktiskt något som många elever önskar. Men oftast handlar det om att läraren ska vara tuffare mot vissa, utvalda elever. Elever som andra i klassen inte gillar av någon anledning. Det är alltså fråga om en högst selektiv stränghet, riktad mot en grupp elever som en annan grupp elever stämplat som ett problem.

Samma tänkande går igen i resten av samhället där många är beredda åsidosätta all demokrati och anständighet för att sätta dit grupper som de själva identifierar som en belastning. Det kan handla om invandrare, kriminella eller arbetslösa. Samma hårda krav ska dock inte gälla den egna gruppen som ju är ”normal”. Grannen – som ju alla vet är en notorisk suput och fuskare – ska minsann inte ha något socialbidrag, men jag har rätt till det. Själv ska man ha rätt att kolla mobilen när som helst, prata om helgens festligheter eller avbryta läraren för att förhandla om att få sluta tidigare, men när Lisa och Kimberley gör samma saker, då ska de bara åka ut.

Att behandla folk lika och konsekvent är inte det enklaste och det finns en lärdom även i detta. Enas man om klassrumsregler så bör dessa gälla för samtliga elever och för läraren också.

Tags:

Söndagsintervjun: Jan Kjellin

Jan Kjellin är förskolelärare i Falun och bloggar regelbundet om skolfrågor på Flumpebloggen.

Du är både man och lärare för yngre barn, hur kan det komma sig att du valde denna bana?

Min första kontakt med skolvärldens ”andra sida” var när jag som 20-åring fick en praktikplats på mitt gamla mellanstadium i hemorten. Även om det inte uppstod kärlek vid första ögonkastet, kände jag en slags omedelbar tillhörighet till den här världen. Lärarna var engagerade och upplevelsen av att ge något till de här eleverna var mycket påtaglig. Det var dock inte den karriär jag drömde om och jag stannade bara ett par, tre månader innan jag sökte mig in på andra vägar. Men vad jag än gjorde och var jag än hamnade under de följande tio åren, så rörde jag mig på ett eller annat sätt i skolans värld ändå. För det mesta som elev på diverse folkhögskolor, men alltid med mellanspel som representant för lärarkollegiet – det kunde handla om att hålla sig kvar som ALU-anställd ”hustomte” på media- och estetblocket på den folkhögskola jag senast läst vid, eller assistenttjänst på en låg- och mellanstadieskola i staden dit jag flyttat. Alltid med känslan av att vara hemma, men också alltid med blicken riktad någon annanstans. Så föll bitarna på plats när jag strax efter sekelskiftet gjorde mina första vikariatpass på en förskola. Om skolan var mitt hem, så blev förskolan det rum jag trivdes allra bäst i. Det här återspeglades förstås i kvaliteten på det arbete jag utförde när jag var i förskolan, vilket i sin tur ledde till att vikariaten blev längre och mer regelbundna till jag plötsligt en tidig höst insåg att jag var den personal barnen på den aktuella avdelningen kände bäst och att jag hade ansvar för att hinna skola in den nya personalen innan jag var tvungen att återgå till min ordinarie tjänst på mellanstadiet. Den här utvecklingen sammanföll med att min familjesituation stabiliserats såpass att det var dags att på allvar sätta kurs för en framtid i tvåsamhet, och samma höst beslutade jag mig därför att läsa till förskollärare.

Läraryrket har idag blivit alltmer kvinnodominerat; merparten av lärarna och rektorerna är kvinnor, tjejerna har högre betyg och många av de krav och normer som finns verkar vara anpassade till de tysta, strävsamma flickorna. Varför har det blivit såhär och är det ett problem? Hur arbetar du med de här frågorna på din arbetsplats? Kan man arbeta med genusfrågor även i förskolan och lågstadiet?

Jag tror inte att kvinnodominansen i sig är ett problem, så länge personalen förblir professionell i sitt yrkesutövande. Att försöka skapa en problematik utifrån t.ex. en brist på manliga förebilder känns långsökt och normerande (är jag en förebild enbart p.g.a. mitt kön? Måste jag som man i skolan bete mig på ett visst, ”manligt” sätt? Ska alla pojkar i förskolan vilja bli som mig när de blir stora?). Om det finns ett problem att hitta i den kollegiala ensidigheten är det snarare att så många förskollärare och lärare är liknande personligheter. Vi formas någonstans in i ett sätt att vara som så småningom börjar tränga igenom vår person och vi blir ”lärartyper”. Det tror jag är ett större problem – för har man som elev svårt för just den typen, då blir förskolan/skolan ett väldigt jobbigt ställe att vara på.

Här i Falun, där jag jobbar just nu, håller en stor del av förskolorna på att certifieras som ”på lika villkor”-förskolor. Som jag förstår det, innebär att all personal på förskolan har gått en fortbildning där fokus ligger på förmågan att analysera sin egen verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv och att därefter upprätta en handlingsplan för jämställdhetsarbetet. Det här avser att ge oss – förutom certifieringen – verktyg för att ytterligare hjälpa oss att anpassa sig själv och den gemensamma miljön på ett sätt som kan jämna ut den här upplevda snedfördelningen.

Att arbeta med genusfrågor även i de tidiga åldrarna tror jag är viktigt inte minst ur barnens synvinkel – jag kan hitta mängder av genusrelaterade normer som begränsar barnen redan som treåringar och det är ju en del i mitt uppdrag att försöka ”låsa upp” de här begränsningarna så att vart och ett av det här barnen får tillgång till en ökad rörelsefrihet inom och utom könsrollerna. Så visst kan man arbeta med genus i förskolan.

Vad är din definition av ”flumpedagogik” och hur skiljer den sig från Jan Björklunds? Som gymnasielärare får jag ofta höra kritik riktad mot orättvisa glädjebetyg ifrån grundskolelärare och även på universitet och högskolor beklagar man sig över elevernas försämrade kunskaper. Vad beror detta på? Känner du att du har ett större ansvar för elevernas självständighet, kunskapsbildning och intryck av skolan eftersom det är du som är deras första kontakt med den 12 år långa utbildningsresan? Hur ställer du dig till ”betygsliknande omdömen” långt ner i grundskolan?

I en av Lärarförbundets tidskrifter (minns inte vilken) läste jag för en tid sedan att skolans problem inte är om barnen lär sig, utan vad de lär sig. Det tycker jag är en målande beskrivning av skillnaderna mellan oss flumpedagoger och Jan Björklund. Hans kvantitativa aspekt på skolans funktion – där elevernas mätbara utveckling är det enda intressanta – ställs mot vår flumpedagogik, som enkelt uttryckt värdesätter mognad lika högt som en rabblad multiplikationstabell och hävdar att dessa aspekter måste utvecklas i symbios för att en verklig utveckling skall ske. Detta är vi rädda kommer att motverkas i den auktoritära miljö Björklunds skolpolitik verkar sträva efter. I skoldebatten försöker vi flumpedagoger bidra genom att problematisera de frågor som passerar och göra folk uppmärksamma på att det här inte är några enkla, självklara frågor, även om det kan låta så på de som styr samtalet.

Att frågan om glädjebetyg har blivit synlig ser jag som ett tecken på det intensiva fokus som ligger på betygsättning. Dels tror jag det handlar om elever som snabbt kodat av betygskriterierna och lärt sig surfa fram till de kvantitativa toppbetygen utan att nödvändigtvis behöva gå omvägen via den mognad jag nämnde i stycket ovan – som jag menar kan liknas vid att betygen kanske är formellt riktigt satta, men inte möjliga att implementera eftersom eleverna bara har kunskapen, men inte den fulla förståelsen. Men det kan inte utgöra hela problembilden. Jag misstänker också att skillnader i kunskapssyn och uppdrag mellan grundskola – gymnasium och även gymnasium – högskola påverkar de här uppfattningarna. Än en gång vill jag peka på att frågan nog inte är om eleverna lär sig, utan vad. En levande dialog mellan skolformerna tror jag skulle lösa många av de här problemen.

Du har skrivit en del om vikten av att skapa en god pedagogisk miljö under den senaste tiden. Hur uppnår man detta som lärare och vad kännetecknar en sådan miljö?

Det här är en av de här diskussionerna som verkar ha uppstått på flera håll och i olika medier samtidigt. En central beståndsdel som vi diskuterat på Flumpebloggen är relationen mellan lärare och elev. Den lägger ribban för det fortsatta arbetet i klassrummet/gruppen genom att dels öppna för en ärlig och rak kommunikation och dels skapa en trygghet som bygger på ömsesidig respekt och vetskapen hos eleven om att ”jag syns”. På den här grunden kan man sedan bygga upp en lärmiljö som är anpassad (efter förmåga och möjlighet) till var och en av gruppens deltagare.

Och som flumpedagog kan jag inte undvika att påpeka att det här förstås visar sig i en klassrumssituation där det är ”högt i tak” och alla vågar delta i diskussionerna. Där det – utåt sett – kan verka kaotiskt emellanåt, men där kaosets potential utnyttjas av läraren som förblir rummets auktoritet på grundval av just den goda relationen mellan denne och eleverna, samt att alla drar åt samma håll. Ett levande klassrum, helt enkelt.

Om du blev Sveriges nästa skolministrar, vad skulle du då fokusera på?

En av mina största prioriteter vore nog att försöka avpolitisera skolan på något sätt. Ett av de största hoten mot en stabil skola – oavsett om vi talar om Jan Björklunds skola eller vår flumpedagogiska motpol – är att den blivit en av de mer framträdande politiska arenorna. Förändringar inledda av den förra regeringen skrotas i en handvändning av föga mer än prestigeskäl, medan samma sak hotar hända om det blir regeringsskifte igen vid nästa val. Och under mandatperioderna skyndar man sig att röra om så mycket man bara hinner i den redan kokande grytan. Ett alternativ till detta vore därför ifall det var möjligt att på något sätt låta skolan styras av en helt oberoende myndighet, där det politiska inflytandet var minimalt och där samarbetet med såväl yrkeskåren som forskarsamhället var det centrala. Förutom att det vore lättare för lärarkåren att acceptera förändringar, skulle dessa förhoppningsvis följa en given linje och alltid vara grundade i aktuell forskning. Jag vet att många kritiker (inte minst sittande skolminister) misstror skolforskningen, men även detta handlar mer om politik och ideologi än om forskningens faktiska innehåll och resultat, vilket också är ett argument för att avpolitisera skolan. Och även om nu denna övergripande linje inte skulle vara möjlig att genomföra, skulle jag i alla fall arbeta för att stärka banden mellan förvaltning och verksamhet genom att i alla beslut luta mig på aktuella forskningsresultat.

Och så skulle jag ha min flumpe-tröja på mig i alla mediala sammanhang! :)

Tack för intervjun.

Tags: ,