Posts Tagged Resa

Sommaren i Oslo 2013

Juni månads sista dag begav vi oss från Linköping till Oslo. Med bil tog det drygt sex timmar – inklusive en kort lunchpaus på Rasta utanför Karlstad. Resan gick bra och utan missöden, även om viss förvirring uppstod när bilen skulle parkeras. Efter att vi checkat in på vårt hotell bestämde vi träff med Kristoffer – en gammal vän ifrån Linköping som numera bor i Oslo. Vi åkte tunnelbana från Oslos centrum upp till de höjder som omger staden. På vägen dit stannade vi till i ett välmående villaområde som också hyser ett av staden okända sevärdheter: Emanuel Vigelands mausoleum.

Emanuel Vigeland är yngre bror till den mer kände skulptören Gustav Vigeland som skapat en skulpturpark inne i Oslo och designat den medalj som delas ut till den som får Nobels fredspris. Mausoleet påbörjades 1926 och Emanuel arbetade med det fram till sin död drygt 20 år senare. Väggarna är utsmyckade med rödhåriga, yppiga kvinnor som kravlar över varandra, föder, ammar, älskar med atletiska män med nordisk utseende. Barnen växer så småningom upp och människokropparna bleknar och skrumpnar ihop för att slutligen dö när man följt målningarna varvet runt. Taket vilar i mörker, högt över besökarnas huvuden, och man måste böja sitt huvud för att passera igenom den låga dörröppning som leder in. Precis ovanför dörrkarmen finns även en urna med Emanuels aska.

Efter mausoleet åkte vi vidare till en höjd där vi hade en slående vy över Oslo och åt kvällsmat.

Dag två tog vi en båttur ut till en halvö där flera av Oslos mest kända museer finns. Turen tar inte mer än tio minuter och efter en kort vandring genom ett område fullt av storslagna, vita trävillor kommer vi fram till Vikingaskeppsmuseet. Där finns två välbevarade vikingskepp som grävts fram ur skeppsgravar från vikingatiden och de gravgåvor som varit nedgrävna tillsamman med dem. Skeppen är vackra, smäckra och tycks för bräckliga för att vara sjödugliga krigsfarkoster.

DSCN1750 DSCN1746 DSCN1733

Vår andra destination är Kon-Tiki-museet, en hyllning till Thor Heyerdahl. Det är mysigt, traditionellt och ett monument över en udda äventyrare. Tiden tycks ha stått stilla sedan museet byggdes och Heyerdahls senaste expedition.

Efter en kort lunch avslutar vi med ett besök på sjöfartsmuseet innan vi tar båten tillbaka till Oslo igen. När vi är på väg att kliva av får jag en komplimang av en annan svensk turist för det första maj-märke som jag fäst på min tunna jacka. Efter att ha samlat kraft på hotellet en stund, vandrar vi åter ut på Oslos gator och tar sikte på stadens hippare delar där det lär finnas en bra restaurang som serverar glutenfri pizza. På vägen dit passerar vi en kyrkogård, som hyser storheter som Ibsen och Munch, pittoreska rester av äldre stadshusbebyggelse och en jättelik gammal silo som blivit ombyggd till studentboende. Pizzerian Villa Paradiso visar sig verkligen vara populärt och vi får vänta en god stund på att få ett bord. Pizzan är god, men den oväntade underhållningen i form av en gatumusiker lämnar en del övrigt att önska.

Den tredje dagen i Oslo besökte vi den medeltida fästningen Akershus, vandrade genom stadens gamla industrihamn – som höll på att rustas upp och byggas om till bostäder och kontor – och åt lunch på Operan. Vi valde båda en lunchtallrik bestående av diverse norska specialiteter (diverse ostar, inlagd sill, palsternakspuré, kallskuret med mera, väldigt gott). Eftersom det började störtregna köpte jag de enda souvenirer som vi tog med oss från Norge: två stycken paraplyer.

Efter Operan rörde vi oss norrut mot Munch-museet och passerade igenom både Oslos mest invandrartäta stadsdel och den hippa del där vi tidigare ätit pizza. Vi hittade dit utan större svårigheter – trots en missvisande och oväntad vägbeskrivning från en full norrman. Till skillnad från övriga museer så var säkerhetspådraget omfattande och vi fick lämna ifrån oss våra nyinköpta paraplyer till en säkerhetsvakt. Om Edvard Munchs konst tycker jag följande: han är uppenbarligen en begåvad och skicklig konstnär, men alltför många tavlor består av konturlösa landskap och personer som uppgår i varandra i en enda röra. Mina favorittavlor var relativt tidiga porträtt av diverse högborgerliga mecenater och bekanta. Jag kan inte säga att jag blev förälskad i hans konstnärskap i alla fall.

DSCN1787 DSCN1802

Vi väntade en kort stund i Oslos botaniska trädgård innan vi mötte upp med Kristoffer igen. Han visade oss till stadens nybyggda saluhall där vi fikade och förgäves letade efter den beryktade banankrämen Banos (för ett tag sedan skrevs det ganska mycket om hur svenska ungdomar åkte till Norge för att skala bananer som ingick i ett märkligt norskt pålägg), som få norrmän verkade ha hört talas om. Kristoffer visade oss även den regeringsbyggnad som Breivik sprängde och som nu står öde och övergiven i Oslos centrum, medan det diskuteras om den ska rivas och ersättas eller renoveras. Byggnaden i sig var inte särskilt vacker och skulle lika gärna vara det lokala kommunistpartiets högkvarter i något östeuropeiskt land. Därefter skiljdes våra vägar och jag och Oscar åt en sista middag på en restaurang som låg i anslutning till vårt hotell.

Sista dagen packade vi ihop våra saker och lyckades – efter viss förvirring – ta oss ur staden och styrde kosan mot Skåne. Nu väntar vi med spänning på en räkning från någon lämplig norsk myndighet gällande de vägtullar vi passerat igenom

Tags:

Florens om våren – mitt Påsklov

Det finns de som påstår att det finns likvärdiga svenska versioner av Toscana – några alternativ är Bjärehalvön och Dalarna - men med risk för att såra både känsliga dalmasar och bjärebor: tennis, potatis och ekologisk svinproduktion väger ganska lätt jämfört med att ha framfött Renässansen. Det är även tveksamt om Falun och Båstad kan spåra sina ursprung tillbaka till etruskisk och romersk tid. Frågan är om det överhuvudtaget finns någon svensk motsvarighet till Toscanas böljande kullar – beklädda med prydliga rader av olivträd och vinstockar – , till en gång rivaliserande stadsstater som Florens, Pisa, Lucca och Siena eller till familjen Medicis många palats och villor. Vårt resesällskap bestod av undertecknad, mina bröder Marcus och Oscar samt Marcus fru Sara och vi flög från Kastrup till Rom och tog oss vidare till Florens via snabbtåg från Roms centralstation. I Sverige vägrade vintern släppa sitt grepp om landskapet och även om vädret var något mildare i Toscana så var våren försenad även här – även om det kändes befriande att kunna byta vinterskor och tunga rockar mot gymnastikskor och vårjackor. Vi hade bokat rum på ett mindre hotell – inrett i ett palats byggt 1887 – en liten bit utanför stadens centrum och efter en kort men vådlig taxifärd (Är inte det där en gångväg som vi kör på?) anlände vi dit på på kvällen dag ett. Efter att ha checkat in och packat upp våra resväskor promenerade vi in till stadskärnan och åt middag på restaurang ZaZa – ett trevligt, men en smula turistigt ställe. Vår servitris hade rentav läst svenska vid Florens eget universitet (Egentligen ville hon studera holländska, men det fanns inte några kurser i det.). Dag två började med en frukost på hotellet och trots att italienarnas egen definition av frukost verkar innebära kakor plus kaffe blev vi serverade bröd, äggröra, yoghurt och flera olika sorters ost och skinka. Efter frukosten promenerade vi de cirka 20 minuterna in till Florens centrum och besökte stadens domkyrka: Il Duomo; en magnifik skapelse klädd i grön och vit marmor, med en kupol designad av Brunelleschi (som genom sina studier av Panteon i Rom hade återupptäckt romarnas knep för att bygga storslagna kupoler). Katedralen började byggas i slutet av 1200-talet och även om mycket gjordes under medeltiden och senare så blev den inte helt färdig förrän Emilio De Fabris avslutade entrésidans fasad från 1871 och framåt.

DSCN1286DSCN1278DSCN1288 DSCN1301

Insidan visade sig var betydligt mer avskalad och stram än utsidan och under katedralen fanns ett museum som visade ruiner och rester ifrån de tidigare kyrkor som funnits på platsen – de äldsta ruinerna härstammade från romersk tid. Att gå in i kyrkan var gratis, men det kostade pengar att besöka de fristående dopkapellet, kampanilen (klocktornet) och att gå upp i Brunelleschis kupol. Eftersom köerna dit dessutom var ganska långa gick vi istället vidare i riktning mot Ponte Vecchio. Vecchio betyder gammal och Ponte bro – Ponte Vecchio är också den äldsta bevarade bron över floden Arno som rinner genom Florens. Bron har alltid hyst ett stort antal affärer och hantverkare och idag finns här ett flertal butiker som säljer guld och smycken. Dessutom går Vasari-korridoren över bron och vidare till Palazzo Pitti. Giorgio Vasari (idag mest känd för att ha skrivit om många av Renässansens främsta konstnärer och därmed lagt grunden till ämnet konsthistoria genom sin bok ”Berömda renässanskonstnärers liv”.) var hovarkitekt hos storhertig Cosimo I de Medici och fick  1564 i uppdrag att binda samman familjen Medicis olika palats och maktcentra genom att bygga den långsmala ”korridor” som löper från Palazzo Vecchio, via Uffizierna, över Ponte Vecchio och vidare till Palazzo Pitti. Korridoren är i vanliga fall inte öppen för allmänheten, men det går att boka guidade turer och själv vandra i Mediciernas fotspår. Det var dock relativt dyrt (cirka 80 euro per person) och vi hade redan förbokat och betalat biljetter till Uffizierna som hade varit bortkastade eftersom det var där turen började.

DSCN1349 DSCN1358 DSCN1357 DSCN1354 DSCN1353

På Ponte Vecchio åt vi glass innan vi fortsatte över till andra sidan och begav oss upp på en av de många höjder som omger Florens. Efter en rejäl promenad kunde vi se ut över stora delar av staden och det blev väldigt tydligt att Florens ligger i en gryta intill Arno – omgivet av gröna kullar med en och annan villa eller vingård. Vi åt en trevlig lunch med kallskuret och ost på en liten restaurang och tjuvlyssnade på ett några medelålders stamkunders livliga diskussion. Även om det finns mycket som man inte förstår finns det flera italienska ord som är snarlika våra och känns bekanta även för en inte särskilt språkbegåvad nordbo. Italienska har dessutom en särskilt rytm som det är lätt att dras med i och det dröjde inte länge förrän vi då och då försökte slänga ur oss lösryckta fraser på italienskt manér. Vår ursprungliga plan var att besöka Uffizierna på tillbakavägen, men kön dit var väldigt lång så istället beställde vi biljetter till morgondagen och besökte istället Palazzo Vechio - Florens medeltida stadshus. Palatset rymde en mycket storslagen mötessal och flera rum och våningsplan designade för familjen Medici och deras gäster. Jag och Oscar betalade extra för en inspelad guidning komplett med olika filmsnuttar som visade hur palatset och de olika rummen förändrats under århundradenas lopp. På vägen hem köpte vi med oss en flaska mousserande vin som vi avnjöt på våra rum innan vi avslutade dagen med en middag på den lilla restaurangen Pane e Olio inte så långt ifrån hotellet. Både mat och service var väldigt bra och jag prövade på att äta bläckfisk, medan Sara och Oscar åt kyckling och Marcus tonfisk.

På den tredje dagen begav vi oss först till Piazza della Reppublica där en av Florens bättre boklådor skulle finnas enligt vår guidebok. På vägen köpte Oscar ett par nya solglasögon (Detta orsakade en diskussion om huruvida Ray-Ban var ett amerikanskt eller italiensk märke. Det visade sig att det grundats i USA 1937, men köpts upp av ett italienskt företag 1999.)Tyvärr hade den hunnit lägga ner innan vi anlände och allt som mötte oss var ett tomt skyltfönster. I sakta mak rörde vi oss istället vidare mot Palazzo Pitti och Boboli trädgårdarna.

Det mäktiga palatset, med tillhörande trädgårdar, började byggas under mitten av 1400-talet av en mäktig köpman och förvärvades Cosimo I de Medici 1549 för att tjäna som bostad åt honom och hans högadliga hustru Eleonora av Toledo. Idag rymmer palatset flera, olika museer med fokus på konst, porslin och kläder. Vi nöjde oss dock med en promenad i den stora 1500-talsträdgården bakom palatset. På vägen tillbaka till de centrala delarna av Florens passerade vi förbi ett slitet hus där den svenske författaren Hjalmar Bergman bott, semestrat eller gjort något annat signifikant (Min italienska är lite ringrostig.) mellan 1901 och 1907.

DSCN1473

DSCN1413DSCN1441DSCN1445DSCN1448DSCN1468DSCN1452 DSCN1459DSCN1453DSCN1470

Uffizi betyder kontor på svenska och Uffizierna byggdes ursprungligen för att hysa Cosimo I:s alla byråkrater och tjänstemän. Under årens lopp placerades stora delar av familjen Medicis imponerande konstsamlingar i lokalerna och några år efter att  Anna Maria Luisa – den siste medlemmen av familjen – avled 1743 testamenterades byggnaden och konstsamlingarna till Florens och Uffizierna blev ett av år Europas första museum och en självklar del av den ”Grand Tour” genom kontinenten som alla ynglingar av god härstamning skulle genomföra som en del av sin bildning. Idag finns merparten av de mest betydelsefulla renässanskonstnärerna och deras verk representerade på museets 6000 kvm (13000 efter en omfattande ombyggnation snart avslutas). Här hittar man tavlor av Botticelli, Michelangelo, Dürer, Lippi, Tizian, Caravaggio, Rafael, da Vinci och många, många fler.

Vi tillbringade ungefär två timmar bland renässansmästarna och det var ganska lagom. Ni kan säkert gissa vem som blev kvar längst och snart hamnade på efterkälken… Det är en speciell upplevelse att stå öga mot öga med välkända tavlor som ”Venus födelse” eller en av Rafaels mest berömda madonnor och jag hade gärna återvänt enbart för att detaljstudera – och gärna diskutera – några av de mest intressanta av verken.

Slutligen åt vi mat på en kvarterskrog som uppenbarligen inte var van vid utländska turister och en av de yngre servitriserna skickades fram för att få träna sin engelska. Viss språkförbistring till trots så var maten god och portionerna rejäla.

Vår sista heldag i Italien åkte vi runt på en guidad rundtur av den toskanska landsbygden och upplevde den medeltida staden San Gimignano, en vingård, Siena och en medeltida borganläggning (som jag inte minns namnet på) som en gång skyddade den viktiga pilgrimsled som gick genom Toscana.

DSCN1498 DSCN1499 DSCN1500 DSCN1501 DSCN1502

Även San Gimignano blev rikt på europiska pilgrimer som stannade till där på vägen till Rom. Denna rikedom manifesterades framförallt genom att stadens förmögnaste familjer byggde ett stort antal torn. Idag återstår 14 stycken. Här finns även den vackert utsmyckade kyrkan Santa Maria Assunta. Efter San Gimignano begav vi oss ut på den ganska ödsliga toskanska landsbygden som mest tycktes bestå av böljande kullar täckta av olivträd och vinstockar med ett och annat stenhus som lika gärna skulle kunna vara bygd på medeltiden som för tio år sedan. Slutligen hamnade vi på en liten vingård (som drevs av en man som även skötte den svenske fotbollslegenden Kurt Hamrins (Nej, jag vet heller inte vem detta är) vinodlingar.) där vi fick smaka ett vitt vin odlat närmar kusten, två lokala chiantiviner och ett sött dessertvin (som vi köpte hem en flaska av till våra föräldrar). Även om jag gärna skulle vilja vara en konnässör, finsmakare och kulinarisk expert så blir det snart uppenbart att jag saknar de nödvändiga förutsättningarna så fort jag faktiskt sitter där med ett glas jästa druvor och ska lämna någon form av nyanserat omdöme. Såhär i efterhand kan jag dock konstatera att vissa viner smakar bättre än andra.

Efter vinet blev det ett par timmar i Siena – som också visade sig vara en riktigt trevlig medeltida stad, precis som den forna rivalen Florens. Siena är dock mindre, vilket inte hindrade att det fanns palats lite varstans samt en riktigt pampig katedral. Stadens katedral började byggas någon gång under 1200-talet och den marmor som beklär fasaden har samma färger som Sienas stadsvapen: svart och vitt. En intressant detalj är den märkliga flygel som sträcker sig ut från katedralens högra sida. Detta är en rest ifrån ett försök att utvidga katedralen, men på grund av felberäkningar tvingades man lägga ner detta projekt. Insidan är rikt utsmyckad, med bland annat ett konstfärdig mosaikgolv, byster föreställande dussintals påvar, statyer och tavlor som föreställer berömda scener ur Bibeln. Det finns så mycket att se och upptäcka att två timmar knappast räcker till. Överhuvudtaget var Siena en riktigt pärla som jag gärna återvänder till i framtiden.

DSCN1506

DSCN1516 DSCN1521 DSCN1523 DSCN1530 DSCN1536

Efter ett kort stopp vid en medeltida borg som idag hyser en liten by med 30 bofasta invånare – och figurerar i filmen ”Gladiator” från 2000 – återvände vi till Florens och avnjöt en sista måltid på Pane e Olio. Den här gången åt jag en mycket god soppa av gröna ärtor med pilgrimsmusslor, en risotto färgad svart av bläckfisksbläck (som fick mina tänder att se anfrätta och obehagliga ut) och en lokal fruktkaka som efterrätt. Ägaren bjöd oss dessutom på flera glas grappa.

Både Italien och Toscana ger verkligen mersmak! Jag skulle vilja se Rom, Neapel, Milano och Sicilien, men också Lucca, Pisa och Arezzo i Toscana. Dessutom är Florens och Siena häftiga nog för att förtjäna ytterligare besök. Det är en otroligt häftig upplevelse att röra sig i en atmosfär som är så genomsyrad av historia som i Florens och man behöver knappast vara särskilt insatt eller intresserad för att njuta av detta.

Tags: , ,

På upptäcktsfärd i det urbana landskapet

Örestads egen hemsida annonserar optimistiskt att det är i ytterområdena som framtidens Köpenhamn ska byggas. Må så vara, men den framtid som möter besökaren rymmer antingen stora fläckar av ödslighet eller så är den kanske inte fullt så nära förestående som man vill göra gällande.

Stadsdelen rymmer många monumentala byggnader och djärva idéer; kongressanläggningen Bella Center, som ur vissa vinklar  ser ut som ett segertecken, Fields enorma köplada, Berget som rymmer hemliga rum och terrasser ovanpå ett stort parkeringshus, det obemannade tågset som kravlar sig fram på betongpelare mot stadskärnan. Det handlar om modernitet och förnyelse, framtidens stad och framtidens stadsbor. Ändå får den krassa verkligheten det sista ordet och i spåren av finanskrisen har förtätningen och byggnationen stannat av. Ett risigt hedlandskap breder ut sig mellan påkostade bostadskomplex, högar av jord vilar under presenningar och vägar slutar i tomma intet.

Bella Center

Bitvis är byggnaderna även offer för sitt eget storhetsvansinne. Visst är det relativt ödsligt, men människor rör sig ändå ständigt mellan huskropparna, problemet är dock att arkitekturen kräver rejäla folkmassor, boulevarderna är för breda och husen för hungriga för att låta sig mättas av de enstaka grupper som, närmast vanvördigt, flanerar omkring. Ett ställe som Fields slukar tusentals besökare utan problem.

8-talet (åttan) är den byggnad som klarar sig bäst i det halvexploaterade hedmarker som Örestad vilar på. Stillsam verksamhet pågår i de lokaler som är färdigställda, den ensamme joggaren känns inte som en ovälkommen gäst och husets café erbjuder en högkvalitativ brunch för både besökare och boende. Här skulle jag själv kunna tänka mig att bo och byggnaden utstrålar hemtrevnad och intimitet trots sitt läge och sin kantiga form. Kanske är det de grönbevuxna taket, de två anlagda innergårdarna, dammen och de många barnfamiljerna som bidrar till det varma välkomnandet?

Åttan

I skuggan av 8-talet finns ett ambitiöst utegym, som en skulpturpark i metall för den hurtige. Denna typen av strukturer tycks allt vanligare, både i Sverige och Danmark. Ändå undrar jag över hur mycket de används. Är det många människor som kan tänka sig att svettas och anstränga sig så offentligt? När jag var hemma över sommaren observerade jag rentav en anläggning instoppad på Ängelholms torg, inklämd mellan en kyrkogård, en uteservering och en offentlig toalett. Finns det en tanke även bakom placeringen av dessa utegym eller är de bara slumpmässigt utslängda i närheten av potentiella förråd av hurtbullar?

Att cykla från Örestad till mer centrala delar av Köpenhamn går utmärkt, trots omläggningar och pågående nybyggnationer av cykellederna. Kanske är det en vanesak, men jag blir dock lite mer orolig och nervös vid de tillfällen då vi cyklar alldeles intill stora mängder bilar, som far förbi i hög hastighet. Att cykla igenom kvarter efter kvarter av nedsläckta industri- och kontorskomplex känns inte heller särskilt mysigt. Det ska dessutom visa sig att de här delarna av cykelvägsnätet är väldigt dåligt upplysta nattetid, något som ställer till det när vi ska återvända till vårt vandrarhem i Örestad.

Köpenhamns inre är livligt; här finns de människor och det myller som Örestad saknar. Husen är kanske inte alltid så originella, men deras blotta ålder och kontinentala stuk ger dem ändå en viss pondus (Sådana här byggen skulle man väl kunna hitta i Paris, Prag och London (men knappast i Linköping, i alla fall inte i någon större mängd) spekulerar jag i min okunnighet.).

I stadsdelen Tegelholmen har exploateringen kommit längre; mer är byggt och de tomma ytorna är betydligt mindre, även om enstaka industribyggnader och skräpiga tomter fortfarande kan anas. Byggnaderna är visserligen relativ homogena när det gäller storlek, längd och bredd (och vänder sig säkerligen också till samma urbana medelklass) men skiljer sig stilmässigt ganska mycket åt. Vattnet finns ständigt närvarande, både i form av kanaler, en närliggande hamn och självaste havet. Horder av kanotister konkurrerar om vattenvägarna med flockar av gräsänder. Att padla kajak tycks vara ett nästan lika vanligt sätt att förflytta sig som att cykla. Husen är fyrkantiga och många har takterrasser som måste erbjuda en vidunderlig utsikt. En del lägenheter inkluderar egna bryggor där små, men dyra motorbåtar ligger för ankar. Fönsterna är stora och huskropparna fyrkantiga. Bakom släta fasader döljer sig mer intima innergårdar där barnen leker. Vi undrar vad det kan kosta att skaffa sig en lägenhet i denna stadsdel? Är allting bostadsrätter?

Tegelholmen

Christiania imponerar dock inte. Det är sällan som jag blir så reaktionär som när jag omges av förfallna hus – med amatörmässiga tillbyggnader och elledningar som mest liknar skatbon – och nedgångna människor som främst verkar livnära sig på att sälja hasch till sina likar. Det blir ett kort besök.

Från Köpenhamn vidare till Malmö (Sveriges Chicago?) och Västra hamnen. Solen gassar och de badställen som anlagts är fulla av människor. En yttre krans av höga byggnader omger ett myller av radhus, parhus och mindre lägenhetskomplex. Över det hela tornar sig Turning torso i skönhet vida överträffad av den avlägsna Öresundsbron. Området är livligt, inbott och välkomnande. Här vågar man vandra även som nyfiken besökare (Trots kamera runt halsen och den dödliga kombinationen av strumpor och skjorts. Vad Magdalena Ribbing skulle säga, vågar jag inte ens tänka på.) utan att känna sig som en inkräktare. De många badplatserna, utsikten och restaurangerna bidrar säkert till att locka fler än de boende. En del hus i den yttre raden liknar medelhavshotell av den sjaskigare sorten, men byggnadsstilen är på det hela taget väldigt varierad och ingen stil dominerar några större ytor. Allra mest trivsamt är det i områdets innersta delar. Här finns det rader av hus avsedda att efterlikna gamla varumagasin och hemliga, små trädgårdar. Dagvattnet leds i ett snillrikt system av grunda kanaler som genomkorsar området och så småningom utmynnar i havet.

Innan vi återvänder till Linköping passar vi på att äta Malmös beryktade falafel och vila en stund i Pildammsparken som tycks rymma minst lika många fåglar som människor.

Tags: , , ,

Sommaren 2012: Bohuslän

En knapp vecka av juli ägnades åt att utforska Bohuslän, i sällskap med min kära moder. Detta är krönikan över våra äventyr.

Dag 1

Upp tidigt och iväg. Från Bjäre till Göteborg i ett snabbt svep. Vi stannar till vid Bohus fästning för mat och lite turistande. Den grå stenruinen är en udda rest ifrån det förflutna i ett landskap genomkorsat av motorvägar och stråk av modern bebyggelse. Här har nordbor dödat varandra vid ett flertal tillfällen, men vi känner ingen större fientlighet mot den busslast av norska pensionärer som vi delar fästningen med.

Nedanför fästningen ligger en Sibyllakiosk där vi avnjuter en enkel lunch i form av pytt i panna med rödbetor. På parkeringen utanför kan vi skåda en grälande familj; mamma skäller ut pappa som i sin tur stegar iväg i slumpmässig riktning, åttaårig son står villrådig.

Vidare mot Tjörn och Orust. Vi passerar genom fiskelägen inklämda mellan karga bergsknallar; ett ofruktbart och hårt landskap som tvingat människorna till havet famn. Idag fångas det mer turister än fisk och de röda fiskebodarna har blivit övernattningsbostäder och en del av varumärket. På de kala klipporna byggs vindfång för sommargäster som suktar efter konstant havsutsikt.

I Skärhamn skyltades det om Nordiska akvarellmuseet och vi körde dit. Läget, liksom byggnaden, var fantastiskt. Innehållet höll dock inte samma kvalitet. Visst fanns här en och annan akvarell, men större delen av ytan upptogs av en amerikansk videokonstnärs installationer på temat vatten. En handfull skärmar visade rinnande vatten, droppande vatten, mystiska människor som stänkte vatten på varandra och så vidare. För att förhöja upplevelsen ytterligare var belysningen mycket begränsad och det var svårt att hitta därifrån. Väl därifrån konstaterade vi att havets skönhet vida överträffade alla videoinstallationer.

Efter att ha kört runt på Tjörn och Orust ytterligare något varv, begav vi oss mot Uddevalla och den camping där vi hyrt en stuga för två nätter. Kvällen avslutade med att vi åt middag på en pub inne i Uddevalla.

Dag 2

Dag två begav vi oss djärvt till Nordens ark för att skåda lite fauna. Gott om barnfamiljer och djur som respektlöst gömde sig, trots mammas högljudda krav på att få valuta för pengarna. För barnen var den helt normala bondkatten vid entrén lika intressant som alla de exotiska djuren och dessutom mer kramvänlig.

Många djur beskådades även om jag själv lade mer tid på att iaktta människorna. Även här observerades en grälande barnfamilj och min egen mor pilade iväg med vindens fart efter ett, ungt par som tappat sin lille sons keps.

Det var längesedan som jag sist besökt en djurpark och de stressade, instängda kattdjuren (amurtigrar, snöleoparder) som nervöst gick längsmed stängslen, samtidigt som klungor av besökare stod där med kamerorna krampaktigt greppade, gav ingen riktigt mersmak heller.

Vi åt lunch i Smögen (lax såklart) och promenerade runt i det lilla fiskarläget som fullständigt svämmade över av brats, dyra båtar och outletbutiker. Någonstans under all krass kommersialism fanns kanske något genuint och orört, men det var svårt att hitta det under högsäsong.

Från Smögen vidare, genom Hunnebostrand, till det lilla samhället Ulebergshamn där en av mina partikamrater bjudit in oss till familjens sommarhus: en liten stuga, uppslängd på baksidan av en klippa, med terrasserade trädgårdslotter och vidunderlig utsikt. Här fanns all den charm och själ som Smögen saknade (Här kan det vara läge att flika in att jag har en förmåga att bli förälskad i mina vänners sommarställen. Jag vet inte om det har med åldern att göra eller om det handlar om en av de många romantiska ådror och kapillärer som pumpar blod igenom min i övrigt tämligen praktiska och pragmatiska kropp.). Vi fikade, promenerade till Hunnebostrand för kvällsmat (genom en skulpturpark anlagd mellan Hunnebostrand och Ulebergshamn som ett minne efter den svunna stenhuggarepoken) och tog sedan farväl av både partikamrat och stuga för att återvända till vår camping.

Att hitta till campingen var egentligen mycket enkelt. Ändå hade vi svårt att riktigt få kläm på vägen dit, i synnerhet när vi skulle återvända ifrån turer till Uddevalla. Därför bjöd de första två dagarna på en del märkliga omvägar. Fram kom vi dock alltid och eftersom omgivningarna var riktigt vackra (med undantag för de tristare delarna av Uddevalla) gjorde det inte så mycket.

En utvikning om campinglivet: själv är jag inte uppvuxen med husvagnsemestrar eller campande och jag utgick därför ifrån att husvagsägarna levde luffarliv och rörde sig som snabbare sniglar (ni vet husvagn som en motsvarighet till skal) mellan olika campingplatser i det svenska sommarlandskapet. Ack vad jag bedrog mig. En stor andel verkar helt sonika parkera sina vagnar på en väl vald plats och sedan använda dem som sommarstugor. Möjligtvis flyttas vagnarna några meter när bättre platser blir lediga, men i övrigt var de ofta stationära, dessutom förankrade med trädäck, uterum, små trädgårdar och allsköns krimskrams.

Inte så konstigt egentligen med tanke på vad en sommarstuga med havsutsikt kostar idag, vare sig det handlar om Bohuslän eller de attraktiva delarna av Skåne. Även en dyr husvagn kostar inte miljoner kronor. Våra två dagar på Unda camping gav mig en viss respekt för livsstilen, fastän jag inte är särskilt sugen på att själv anamma den.

Dag 3

Checka ut, upp med motorvägen till Strömstad för att sedan snirkla sig ned längs kustens många småvägar till Grebbestad och så småningom Tanumshede där min brors giftermål stundar inom kort.

Strömstad var mer ordinär stad än turistfälla, även om här fanns en del gamla badhus som visade upp en viss, bedagad skönhet. Grebbestad var trevligare, men led också av samma problem som Smögen, trots mindre båtar och att bratsen vägdes upp av närvaron av mer fryntliga norrmän. Lunchen i Grebbestad bestod av en mustig fisksoppa och vi promenerade längs ett hamninlopp som skar djupt in i landmassan.

Tanumshede ligger inte vid kusten och är därför mer förskonat från turismens härjningar. Inga ynglingar, med flotyrspäckade hår och pappas segelbåt, beger sig till en plats där det sexigaste som finns är hällristningar från bronsåldern. Skönt för oss.

Här mötte vi upp med en styck bror, en styck blivande svägerska, en styck svägerskefar (okänt om detta är en vedertagen titel) och, så småningom, en styck sur, äldre kommunbyråkrat. Efter en rundtur genom bröllops- och mottagningslokaler begav vi oss till den närliggande campingen för att checka in. Föga anade vi hur denna incheckning skulle gestalta sig och vilka episka skrönor den skulle ge upphov till. Hade vi varit skickliga berättare hade denna incident i sig kunna motivera hela semestern och använts som råmaterial till mången god historia.

Nåväl, stärkta av våra positiva erfarenheter ifrån den förre campingen, begav vi oss till nästa. När vi kom dit så var det tydligen stängt, fastän det skyltades att det var öppet. Ingen fara, alldeles i närheten finns nämligen Vitlycke museum klassat som världsarv för sina många, konstfärdiga hällristningar. Vi begav oss alltså dit och spankulerade en sväng ibland upphetsade streckgubbar och deras underdimensionerade båtar.

När vi kom tillbaka, efter någon timme, var det fortfarande folktomt. Det enda som hade förändrats var att en liten, handskriven lapp hade placerats i receptionen. Här kunde man läsa, på fem olika språk dessutom, att innehavaren snart skulle återvända. För säkerhets skull ringde jag upp honom och fick då veta att han bara tog kontanter. Strax därefter anlände han i egen hög person, full av nervös iver.

Först checka in alltså; mamma tog kommandot. En dispyt om vilket pris som gällde uppstod. Mamma hade blivit lovad ett pris på telefon och mannen krävde ett annat, högre. Det handlade om ytterligare 200 kronor per natt. Till saken hörde att mammas misstänksamhet redan tidigare hade blivit väckt av att mannen ringt upp innan resan för att bekräfta bokningen eftersom hans far just hade dött och det därför blivit kaos med administrationen. Nu skyllde han prisskillnaden på en bror och ville inte ge sig in i en diskussion eftersom hans fru (också) just hade dött. När mamma stod på sig, rev han bokningskvittot och meddelade att vi kunde bo någon annanstans.

Det hela gick ganska fort och sedan satt vi alltså åter i bilen för att försöka leta reda på ett nytt boende, mitt under högsäsong. Lyckligtvis löst det hela sig ganska fort. Efter att ha avfärdat att bo i trätält (alltså som ett tält, fast i trä) på en annan camping fixade vi boende på ett litet hotell inne i Tanumshede. Visserligen något dyrare, men med stabilare personal.

Kvällen avslutade med grillning och umgänge med min bror, svägerska och delar av hennes familj. I skuggan av Valberget (en stor sten, som liknar en val och ligger bakom av min svägerskefars gård) återberättades historien om den galne campingvärden för första (men inte sista) gången, medan skymningen sänkte sig över landskapet.

Dag 4

Efter en förmiddag av hällristningsspaning begav vi oss till Hamburgersund för en visit hos svägerskemor.

På vägen till Hamburgersund passerade vi förbi en liten, medeltida kyrka och stannade en stund vid ett oexploaterat fiskeläge som var hemvist åt en konstnärsskola.

Från Hamburgersund tog vi oss över till den lilla ön Hamburgerö och trängdes med andra resenärer på de smala och fåtaliga vägarna. Vi stannade till vid ett litet fiskeläge, omfamnat av klippor och vandrade en bit längs en smal gångsstig bakom en rad av röda fiskebodar. En liten grupp solblonda barn förberedde sig för optimistjollesegling.

Efter återkomsten till fastlandet åt vi en enkel lunch på ytterligare en sibyllarestaurang, den här med serveringstillstånd (något som tydligen är så stort i Bohuslän att det motiverar en stor artikel i lokaltidningen) och begav oss till svägerskemors nybyggda villa och, lite oväntat, även återsåg min bror och hans blivande hustru.

Här fikade vi och diskuterade tokiga campingvärdar innan vi åter kastade oss ut på vägarna med sikte på Fjällbacka. Man kan undra vad som fick oss att göra något så dumdristigt. Vi visste ju att alla möjliga sorters mördare härjade i krokarna. Inte nog med detta; min svägerskas familj hade dessutom varnat oss för att de var rysligt snobbiga.

Icke desto mindre var Fjällbacka riktigt trevligt. Inte minst bebyggelsen kändes mer välbevarad och genuin (även säkert merparten av husen ägdes av sommargäster) än i andra samhällen vi besökt. Många av husen var dessutom försedda med små informationstavlor som upplyste om tidigare ägare och funktioner – något som alltid tilltalar mig.

I Fjällbacka köpte vi böcker på en outlet (vissa outlets är trots allt bättre än andra) innan vi begav oss tillbaka till Tanumshede för att avnjuta en finare middag på Tanums gästgiveri. Efter middagen satt vi ute och läste i stillheten, innan ett milt regn förvisade oss inomhus.

Dag 5

Hemfärdsdag. Checka ut och ta vägen förbi anrika Marstrand. Visa av tidigare erfarenheter parkerade vi bilen i samhällets ytterkant, istället för att trängas i gyttret, och promenerade genom större delen Marstrand.

Carlstens fästning var en häftig upplevelse och oväntat intakt, men så hade den också använt en bra bit in på 1900-talet. Högst upp på klipporna tornade det massiva stenbygget upp sig och tillförde ett krigiskt element till vad som i övrigt var en solig (och ganska snobbig) sommarstad. Fästningen tycktes ännu större invändigt och tyngden av tusentals ton sten kändes extra påtaglig när vi vandrade i smala och fuktiga lönngångar som löpte under murar, bastioner och skyddsvallar.

Marstrand var fullt av sekelskifteshus, snickarglädje, gamla pensionat, tinnar och torn. Sådant gillar jag. Här fanns även gott om stekare, svindyra restauranger, märkesbutiker och snobbar – något som jag är mindre förtjust i. Men man får ta det onda, med det goda.

Vi som hela resan hade haft stor tur med vädret, möttes av regn och rusk när vi återvände till Bjäre. Det kan vi ändå bjuda på.

Bohuslän är vackert, bitvis mycket vackert. Men det är en plats som jag nog tror att man bäst avnjuter i lagom doser, gärna under lågsäsong och med fast punkt att utgå ifrån, till exempel en gemytlig sommarstuga, med havet vid knuten och människorna, restaurangerna och sorlet inom promenadavstånd. Nära nog för att ta del av det när man vill utan att man för den sakens skull måste vara i händelsernas centrum hela tiden.

Tags: , ,

Berlin, tur och retur del 2

- Dag 3 -

Trots sovmorgon är Oscar svårväckt. Frukost, sedan diskussion om vi ska vandra till fots  eller ta oss fram på annat sätt. Vi börjar med en promenad till Potsdamer Platz som är översvämmat av turister modell äldre. Platsen i sig är en futuristisk skapelse av glas och stål. En öppen innergård skyddas av ett metallsegel och resterna av ett flott hotell som tidigare legat här finns inkapslade i en av väggarna.

Sedan rör vi oss i bekanta spår från gårdagens rundtur: förintelsemonumentet, amerikanska ambassaden, Brandenburger Tor och Riksdagshuset. Turister, turister, turister – endast uppblandade med diverse tiggare, försäljare, gatukonstnärer och poliser. Det vardagliga Berlin tycks mycket avlägset. Triumfbågen är snabbt avklarad och riksdagshuset är så full av besökare att vi står över. Istället rör vi oss djupare in i turist-Berlin via paradgatan Unter den Linden, idag kantad av nästan lika många souvenirbutiker som lindar. Målet: Berliner Dom.

Berliner Dom är ett kejserligt skrytbygge som ser bra mycket äldre ut än sina 106 år. Bombat under kriget och nödtorftigt reparerat under DDR-tiden stod kyrkan länge öde – kommunisterna var inte särskilt sentimentala när det gällde religiösa byggnader. Inträdet är ganska dyrt och servicepersonalen verkar uteslutande bestå av sura, äldre damer. En av dem påpekar det olämpliga i min huvudbonad och med blottad flint äntrar jag det överlastade kyrkorummet. Budskapet är övertydligt: detta är kejsarfamiljens och tyska rikets kyrka, vanligt folk göres sig icke besvär. Lyxen slår över i kitsch. En serie obehagligt smala trappor leder dock upp till kyrkans kupol och en riktigt bra utsikt över Berlins centrala delar. Inte lika högt som tv-tornet, men friare och öppnare. I kryptan ligger generationer av Hohenzollare, många av dem barn. Byggnaden är inte heller heligare än att den rymmer ett fik och en souvenirbutik (där vi köper vykort och frimärken).

Lunch i närliggande restaurang, följt av ett besök på Pergamonmuseet. Samlingarna består av stöldgods ifrån Grekland, Rom, Mellanöstern och Egypten; framförallt ifrån Pergamon som har givit museet dess namn. Trots sin ofullständighet så är ruinerna mycket imponerande. Detta gäller inte minst den storslagna Ishtar-porten i blåglaserat kakel. Dock är detta framförallt en plats för A Williamsson. Oscar uttrycker sitt missnöje med den odödliga repliken: ”Allting är ju trasigt! Varför är det ingen som lagar det?”. Efter en kort vätskepaus, rör vi oss åter tillbaka mot hotellet. Vi stannar vid Potsdamer Platz för en fika och ett besök på Sonys pråliga utställningsbutik.

Potsdamer Platz

Potsdamer Platz


Brandenburger Tor

Brandenburger Tor - turistfälla deluxe


Berliner Dom

Berliner Dom - inga hattar inomhus


Riksdagshuset

Riksdagshuset


Ishtarporten

Ishtarporten - tänk dig ett badrum i den färgen

- Dag 4 -

Uppbrott. Återfärd. Tidig frukost, kaos när 50 svenskar kommer ner samtidigt. Åker några timmar till Rostock där vi avnjuter en lunch på ett till synes överdimensionerat hotell förlagt till ett insomnat industriområde. Suspekt transaktion på söndagsöde (både Tyskland och Danmark tycks vara helt nedsläckta på söndagar) parkering, i skuggan av ett köpcentrum, förser oss med den alkohol som förbeställts.

Färjan är sig lik även om det är en annan prins denna gång (Joachim istället för Fredrik). Även passagerarna verkar oförändrade: barnfamiljer, äldre par, ensamma östeuropeiska män i åldrar (Är det deras systrar/döttrar som vi har mött längs Berlins gator?). I Malmö utbryter kaos när all sprit ska lastas ut och fördelas. Väldigt många passagerare anländer samtidigt och våra anslutningsbussar hem blir därför försenade. Inte förrän efter klockan tolv är vi tillbaka i Lillaryd igen.

- Epilog -

Antal pass visade: 0. Antal portioner currywurst eller schnitzel förtärda: 0 (däremot åts det en del strudel och dracks ganska mycket spezi). Trots sina olikheter verkar ändå A och O Williamsson ganska kompatibla.

Tags: ,

Berlin, tur och retur del 1

Ett drama i fyra akter om två gentlemäns odyssé till det tyska rikets huvudstad. Inga monster, men väl lik, lättklädda damer och hårda strapatser utlovas.

- Prolog -

En gemensam resa har diskuterats länge, men på grund av omplaceringar och uppsägning så har inga ordentliga planer kunnat göras upp i förväg. Därför: panikbokning med kort varsel. En weekend i Berlin framstår som lättast att ordna under omständigheterna. Behöver man pass för att besöka staden? Bäst att inte chansa. Pass levereras från avlägsen socklåda till brevlåda i nordvästra Skåne med visst bistånd (Tack Martin!). Blygsamma planer smids och släktens önskemål hörsammas: två gånger whisky till fader och farmoder (En matsked om dagen är bra för hälsan, enligt Irmgard Williamsson snart 90). Våra hjältar och dramats huvudpersoner:

Oscar Williamsson: praktiskt lagd tekniker, glutenintolerant, måttligt fascinerad av historia och döda ting.

Andreas Williamsson: opraktisk gymnasielärare, ogillar överraskningar, omåttligt fascinerad av historia och döda ting.

- Dag 1 -

Upp med tuppen (gässen). Anslutningsbuss avgår mycket tidigt från flottigt truckerhak på Hallandsåsen (den med den inkompletta tunneln). Två icke minnesvärda timmar passerar då samtliga passagerare försöker ta igen förlorad sömn utan någon större framgång. Mer väntan i bussterminal, därefter inlastning. Passagerarnas medelålder: medelålders plus. Reseledaren tillhör de äldsta av alla. Barn och barnbarn har i de flesta fall fått stanna hemma. Busschauffören: en rund man med gott humör. En herre från Halland, med misstänkt toupé, aspirerar på en mer exklusiv vänskap, men chauffören har inga favoriter och ett oändligt förråd av skämt och visdomsord. Uppskattande publik saknas inte.

Vi åker över Öresundsbron, genom ointressanta delar av Danmark och tar färjan från Genser till Rostock. Färjan är jämnårig med den äldre av bröderna W och döpt efter kronprins Frederik. Det är ont om sittplatser, men gott om sprit, dyr mat modell halvfabrikat och barnfamiljer. Den mat som erbjuds i både Danmark och Tyskland är primärt panerad fisk och schnitzel. En medpassagerare menar att vi rör oss längs en ”schnitzlad bana”. Kombinationen glutenintolerans och fungerande smaklökar medför dock att vi försöker hålla oss till andra rätter.

Rostock: en gång DDR:s största hamnstad, idag öststatsgrå med överdimensionerad hamn. Höga strålkastare omger oss på ömse sidor när vi rullar av båten. Här stod vakter och spanade efter rymningsförsök under kommunisttiden.

Rastplatserna är fulla av lastbilar med östeuropeiska skyltar. Hur känner man igen en polsk bil? Polacken.

Mötet med Berlin överväldigar oss efter timmar av öde landsbygdsvägar. Plötsligt hus, människor och aktivitet överallt. Småstadspräktigheten kickar in: Vad många människor! Varför har de fula paraboler överallt? Hur kan de tillåta övergivna hus mitt inne i stan?.

Vårt hotell heter Delta och har tre stjärnor. I samma byggnad ligger Benni Durrers skönhetsskola. Vi bor någonstans mellan Kürfürstendamm och Potsdamer Platz på en gata som heter Pohlstrasse. Hotellet är byggt i början av 90-talet och redan här blir Oscars förkärlek för hissar och rulltrappor tydlig. Varför utnyttja uråldriga apostlahästar när det finns modern teknik till hands? Vi bor på andra våningen, men det hindrar oss inte från att utnyttja hissen för all förflyttning mellan våningsplanen.

Efter en timmes respit beger vi oss ut på en kvällsutflykt: stadsrundtur, middag och besök på tv-tornet. Vi går till en krog och duckar ännu en schnitzel genom att beställa någon slags död gris med sauerkraut. Därefter vandring förbi ett av Berlins många rådhus (det röda), genom en mindre park där de forntida hjältarna Marx och Engels blickar ut mot  nya, oförstående generationer och fram till en fontän norpad ifrån det kejserliga slott som revs efter kriget (det andra). Tv-tornet är ett gammalt skrytbygge från DDR-tiden och höjer sig 368 meter upp i skyn, likt ett jättelikt kommunistiskt långfinger mot Gud fader själv. Bakom tornet breder Alexanderplatz ut sig – ett torg namngivet efter tsar Alexanders besök i Berlin 1805.

Hissen upp till utkiksplattformen tar mindre än 40 sekunder (något som tilltalar Oscar Williamsson storligen) och väl där uppe har man en av Berlins bästa utsikter. Men tornet är en turistfälla av rang och efter att ha gått ett varv och betraktat hur skymningen sänker sig över staden finns det inte mycket mer att se. Bussen plockar upp oss på andra sidan Alexanderplatz och vi återvänder till vårt hotell efter en kort rundtur.

Ingen respekt för forna ikoner

Ingen respekt för forna ikoner

368 meter fallossymbol

368 meter fallossymbol

Alexanderplatz i skymningen

Alexanderplatz i skymningen

- Dag 2 -

Frukost, Oscar mer död än levande – varje morgon ett mycket långsamt  och förtida uppvaknande ifrån sömnens välsignade rike. Stadsrundtur med buss och reseledare står på tur. Filharmonikernas konsertlokal (liknar misslyckat origamiförsök) – förintelsemonumentet (Öppen plats befolkad av rektangulära betongklossar av olika storlek. Plötsligt anländer ett gäng turistande soldater och börjar marschera runt ibland blocken) – amerikanska ambassaden (intill förintelsemonumentet) – det återuppbyggda Hotell Adlon (idag mest känd för att Michael Jackson dinglade med en stackars bebis utanför en av balkongerna – resterna av Hitlers bunker (parkeringsplats, ett antal ton jord och en informationstavla, ganska ointressant) – Brandenburger Tor (triumfbåge från en tid då tyskarna vågade skryta om sin militära skicklighet och sina stormaktsambitioner) – museum insel (Den lilla ö som hyser flera av Berlins mest kända museér. Vätskepaus. Chauffören försöker fresta oss med tjeckisk vodka och rom (Česká libre?) men vi avböjer.) – riksdagshuset (med sin nya glaskupol som vi aldrig besökte) – ett monument över alla ryska soldater som stupade under andra världskriget (en gång vaktat av två sovjetiska soldater som verkade ha i uppdrag att övervaka varandra lika intensivt som monumentet) – Schloss Charlottenburg (Ursprungligen ett palats som Fredrik III (den store elektorn ni vet) byggde åt sin andra hustru Sophia Charlotta 1699, men när Fredrik avancerade från kurfurste till kung av Preussen så dög inte palatset utan måste utvidgas. Inspirationskällan lär ha varit franske kungens lilla ställe i Versailles, men så värst pampigt verkade det ändå inte.).

Muren är närvarande överallt och ingenstans; enstaka sektioner är bevarade som historiska klotterplank, en dubbel rad av gatsten markerar murens sträckning som ett ärr genom centrum. Stora delar av stadskärnan har renoverats och bebyggts först under de senaste tio-tjugo åren. DDR-tidens höghus samsas med moderna motsvarigheter – förenade i sin fulhet.

Bussen släpper av oss och andra köplystna vid KaDeWe – Kaufhaus des Westens – ett jättevaruhus á la Harrods med 60 000 kvm helt tillägnade Mammon. Efter att ha betraktat en ganska ordinär resväska, instoppad i en glasmonter och försedd men en prislapp: 26 000 euro, köper jag ett grönt skrivhäfte och en penna för en ganska blygsam summa. Lättade över att ha sluppit undan så billigt äter vi middag vid en spansk restaurang (hare i vin för A Williamsson, grillad lax för O Williamsson) på en sidogata.

Därefter upptäcker Oscar Saturn: fem våningar elektroniskt paradis. Datorer, telefoner, tv-apparater, högtalare, kameror, tvättmaskiner. Kort sagt: ett himmelrike för en av oss och något av en helvete för den andre. Efter vad som förefaller vara en evighet rör vi oss sakta tillbaka mot hotellet med ett kortare avbrott för fika och inköp av kvällsmat. Olof Palme har tilldelats ett eget litet utrymme i Berlin, även om det för tillfället verkar bestå av en öde fontän full av svart skiffersten. Vi upptäcker att  en gata i närheten av hotellet är ett skyltfönster för Berlins mänskliga köttmarknad. Var tionde meter på ömse sidor står en prostituerad kvinna och bjuder ut sig till de fåtaliga personer som passerar förbi. Unga, östeuropeiska kvinnor, iklädda en märklig kombination av normal överdel, nätstrumpor och stringtrosor. Men några förtryckande burkor slipper vi i alla fall se.

Kvällen avslutas med ett avsnitt av Simpsons på tyska. Endast Lisa låter som hon ska.

Minnesmärke över förintelsen

Minnesmärke över förintelsen

Tysklands Versailles?

Tysklands Versailles?

KaDeWe: här kan man köpa dyra resväskor och billiga skrivhäften

KaDeWe: här kan man köpa dyra resväskor och billiga skrivhäften

Såhär minns man Olof Palme i Tyskland

Såhär minns man Olof Palme i Tyskland

Tags: ,