Ett drama i fyra akter om två gentlemäns odyssé till det tyska rikets huvudstad. Inga monster, men väl lik, lättklädda damer och hårda strapatser utlovas.
- Prolog -
En gemensam resa har diskuterats länge, men på grund av omplaceringar och uppsägning så har inga ordentliga planer kunnat göras upp i förväg. Därför: panikbokning med kort varsel. En weekend i Berlin framstår som lättast att ordna under omständigheterna. Behöver man pass för att besöka staden? Bäst att inte chansa. Pass levereras från avlägsen socklåda till brevlåda i nordvästra Skåne med visst bistånd (Tack Martin!). Blygsamma planer smids och släktens önskemål hörsammas: två gånger whisky till fader och farmoder (En matsked om dagen är bra för hälsan, enligt Irmgard Williamsson snart 90). Våra hjältar och dramats huvudpersoner:
Oscar Williamsson: praktiskt lagd tekniker, glutenintolerant, måttligt fascinerad av historia och döda ting.
Andreas Williamsson: opraktisk gymnasielärare, ogillar överraskningar, omåttligt fascinerad av historia och döda ting.
- Dag 1 -
Upp med tuppen (gässen). Anslutningsbuss avgår mycket tidigt från flottigt truckerhak på Hallandsåsen (den med den inkompletta tunneln). Två icke minnesvärda timmar passerar då samtliga passagerare försöker ta igen förlorad sömn utan någon större framgång. Mer väntan i bussterminal, därefter inlastning. Passagerarnas medelålder: medelålders plus. Reseledaren tillhör de äldsta av alla. Barn och barnbarn har i de flesta fall fått stanna hemma. Busschauffören: en rund man med gott humör. En herre från Halland, med misstänkt toupé, aspirerar på en mer exklusiv vänskap, men chauffören har inga favoriter och ett oändligt förråd av skämt och visdomsord. Uppskattande publik saknas inte.
Vi åker över Öresundsbron, genom ointressanta delar av Danmark och tar färjan från Genser till Rostock. Färjan är jämnårig med den äldre av bröderna W och döpt efter kronprins Frederik. Det är ont om sittplatser, men gott om sprit, dyr mat modell halvfabrikat och barnfamiljer. Den mat som erbjuds i både Danmark och Tyskland är primärt panerad fisk och schnitzel. En medpassagerare menar att vi rör oss längs en ”schnitzlad bana”. Kombinationen glutenintolerans och fungerande smaklökar medför dock att vi försöker hålla oss till andra rätter.
Rostock: en gång DDR:s största hamnstad, idag öststatsgrå med överdimensionerad hamn. Höga strålkastare omger oss på ömse sidor när vi rullar av båten. Här stod vakter och spanade efter rymningsförsök under kommunisttiden.
Rastplatserna är fulla av lastbilar med östeuropeiska skyltar. Hur känner man igen en polsk bil? Polacken.
Mötet med Berlin överväldigar oss efter timmar av öde landsbygdsvägar. Plötsligt hus, människor och aktivitet överallt. Småstadspräktigheten kickar in: Vad många människor! Varför har de fula paraboler överallt? Hur kan de tillåta övergivna hus mitt inne i stan?.
Vårt hotell heter Delta och har tre stjärnor. I samma byggnad ligger Benni Durrers skönhetsskola. Vi bor någonstans mellan Kürfürstendamm och Potsdamer Platz på en gata som heter Pohlstrasse. Hotellet är byggt i början av 90-talet och redan här blir Oscars förkärlek för hissar och rulltrappor tydlig. Varför utnyttja uråldriga apostlahästar när det finns modern teknik till hands? Vi bor på andra våningen, men det hindrar oss inte från att utnyttja hissen för all förflyttning mellan våningsplanen.
Efter en timmes respit beger vi oss ut på en kvällsutflykt: stadsrundtur, middag och besök på tv-tornet. Vi går till en krog och duckar ännu en schnitzel genom att beställa någon slags död gris med sauerkraut. Därefter vandring förbi ett av Berlins många rådhus (det röda), genom en mindre park där de forntida hjältarna Marx och Engels blickar ut mot nya, oförstående generationer och fram till en fontän norpad ifrån det kejserliga slott som revs efter kriget (det andra). Tv-tornet är ett gammalt skrytbygge från DDR-tiden och höjer sig 368 meter upp i skyn, likt ett jättelikt kommunistiskt långfinger mot Gud fader själv. Bakom tornet breder Alexanderplatz ut sig – ett torg namngivet efter tsar Alexanders besök i Berlin 1805.
Hissen upp till utkiksplattformen tar mindre än 40 sekunder (något som tilltalar Oscar Williamsson storligen) och väl där uppe har man en av Berlins bästa utsikter. Men tornet är en turistfälla av rang och efter att ha gått ett varv och betraktat hur skymningen sänker sig över staden finns det inte mycket mer att se. Bussen plockar upp oss på andra sidan Alexanderplatz och vi återvänder till vårt hotell efter en kort rundtur.
Ingen respekt för forna ikoner
368 meter fallossymbol
Alexanderplatz i skymningen
- Dag 2 -
Frukost, Oscar mer död än levande – varje morgon ett mycket långsamt och förtida uppvaknande ifrån sömnens välsignade rike. Stadsrundtur med buss och reseledare står på tur. Filharmonikernas konsertlokal (liknar misslyckat origamiförsök) – förintelsemonumentet (Öppen plats befolkad av rektangulära betongklossar av olika storlek. Plötsligt anländer ett gäng turistande soldater och börjar marschera runt ibland blocken) – amerikanska ambassaden (intill förintelsemonumentet) – det återuppbyggda Hotell Adlon (idag mest känd för att Michael Jackson dinglade med en stackars bebis utanför en av balkongerna – resterna av Hitlers bunker (parkeringsplats, ett antal ton jord och en informationstavla, ganska ointressant) – Brandenburger Tor (triumfbåge från en tid då tyskarna vågade skryta om sin militära skicklighet och sina stormaktsambitioner) – museum insel (Den lilla ö som hyser flera av Berlins mest kända museér. Vätskepaus. Chauffören försöker fresta oss med tjeckisk vodka och rom (Česká libre?) men vi avböjer.) – riksdagshuset (med sin nya glaskupol som vi aldrig besökte) – ett monument över alla ryska soldater som stupade under andra världskriget (en gång vaktat av två sovjetiska soldater som verkade ha i uppdrag att övervaka varandra lika intensivt som monumentet) – Schloss Charlottenburg (Ursprungligen ett palats som Fredrik III (den store elektorn ni vet) byggde åt sin andra hustru Sophia Charlotta 1699, men när Fredrik avancerade från kurfurste till kung av Preussen så dög inte palatset utan måste utvidgas. Inspirationskällan lär ha varit franske kungens lilla ställe i Versailles, men så värst pampigt verkade det ändå inte.).
Muren är närvarande överallt och ingenstans; enstaka sektioner är bevarade som historiska klotterplank, en dubbel rad av gatsten markerar murens sträckning som ett ärr genom centrum. Stora delar av stadskärnan har renoverats och bebyggts först under de senaste tio-tjugo åren. DDR-tidens höghus samsas med moderna motsvarigheter – förenade i sin fulhet.
Bussen släpper av oss och andra köplystna vid KaDeWe – Kaufhaus des Westens – ett jättevaruhus á la Harrods med 60 000 kvm helt tillägnade Mammon. Efter att ha betraktat en ganska ordinär resväska, instoppad i en glasmonter och försedd men en prislapp: 26 000 euro, köper jag ett grönt skrivhäfte och en penna för en ganska blygsam summa. Lättade över att ha sluppit undan så billigt äter vi middag vid en spansk restaurang (hare i vin för A Williamsson, grillad lax för O Williamsson) på en sidogata.
Därefter upptäcker Oscar Saturn: fem våningar elektroniskt paradis. Datorer, telefoner, tv-apparater, högtalare, kameror, tvättmaskiner. Kort sagt: ett himmelrike för en av oss och något av en helvete för den andre. Efter vad som förefaller vara en evighet rör vi oss sakta tillbaka mot hotellet med ett kortare avbrott för fika och inköp av kvällsmat. Olof Palme har tilldelats ett eget litet utrymme i Berlin, även om det för tillfället verkar bestå av en öde fontän full av svart skiffersten. Vi upptäcker att en gata i närheten av hotellet är ett skyltfönster för Berlins mänskliga köttmarknad. Var tionde meter på ömse sidor står en prostituerad kvinna och bjuder ut sig till de fåtaliga personer som passerar förbi. Unga, östeuropeiska kvinnor, iklädda en märklig kombination av normal överdel, nätstrumpor och stringtrosor. Men några förtryckande burkor slipper vi i alla fall se.
Kvällen avslutas med ett avsnitt av Simpsons på tyska. Endast Lisa låter som hon ska.
Minnesmärke över förintelsen
Tysklands Versailles?
KaDeWe: här kan man köpa dyra resväskor och billiga skrivhäften
Såhär minns man Olof Palme i Tyskland