En knapp vecka av juli ägnades åt att utforska Bohuslän, i sällskap med min kära moder. Detta är krönikan över våra äventyr.

Dag 1

Upp tidigt och iväg. Från Bjäre till Göteborg i ett snabbt svep. Vi stannar till vid Bohus fästning för mat och lite turistande. Den grå stenruinen är en udda rest ifrån det förflutna i ett landskap genomkorsat av motorvägar och stråk av modern bebyggelse. Här har nordbor dödat varandra vid ett flertal tillfällen, men vi känner ingen större fientlighet mot den busslast av norska pensionärer som vi delar fästningen med.

Nedanför fästningen ligger en Sibyllakiosk där vi avnjuter en enkel lunch i form av pytt i panna med rödbetor. På parkeringen utanför kan vi skåda en grälande familj; mamma skäller ut pappa som i sin tur stegar iväg i slumpmässig riktning, åttaårig son står villrådig.

Vidare mot Tjörn och Orust. Vi passerar genom fiskelägen inklämda mellan karga bergsknallar; ett ofruktbart och hårt landskap som tvingat människorna till havet famn. Idag fångas det mer turister än fisk och de röda fiskebodarna har blivit övernattningsbostäder och en del av varumärket. På de kala klipporna byggs vindfång för sommargäster som suktar efter konstant havsutsikt.

I Skärhamn skyltades det om Nordiska akvarellmuseet och vi körde dit. Läget, liksom byggnaden, var fantastiskt. Innehållet höll dock inte samma kvalitet. Visst fanns här en och annan akvarell, men större delen av ytan upptogs av en amerikansk videokonstnärs installationer på temat vatten. En handfull skärmar visade rinnande vatten, droppande vatten, mystiska människor som stänkte vatten på varandra och så vidare. För att förhöja upplevelsen ytterligare var belysningen mycket begränsad och det var svårt att hitta därifrån. Väl därifrån konstaterade vi att havets skönhet vida överträffade alla videoinstallationer.

Efter att ha kört runt på Tjörn och Orust ytterligare något varv, begav vi oss mot Uddevalla och den camping där vi hyrt en stuga för två nätter. Kvällen avslutade med att vi åt middag på en pub inne i Uddevalla.

Dag 2

Dag två begav vi oss djärvt till Nordens ark för att skåda lite fauna. Gott om barnfamiljer och djur som respektlöst gömde sig, trots mammas högljudda krav på att få valuta för pengarna. För barnen var den helt normala bondkatten vid entrén lika intressant som alla de exotiska djuren och dessutom mer kramvänlig.

Många djur beskådades även om jag själv lade mer tid på att iaktta människorna. Även här observerades en grälande barnfamilj och min egen mor pilade iväg med vindens fart efter ett, ungt par som tappat sin lille sons keps.

Det var längesedan som jag sist besökt en djurpark och de stressade, instängda kattdjuren (amurtigrar, snöleoparder) som nervöst gick längsmed stängslen, samtidigt som klungor av besökare stod där med kamerorna krampaktigt greppade, gav ingen riktigt mersmak heller.

Vi åt lunch i Smögen (lax såklart) och promenerade runt i det lilla fiskarläget som fullständigt svämmade över av brats, dyra båtar och outletbutiker. Någonstans under all krass kommersialism fanns kanske något genuint och orört, men det var svårt att hitta det under högsäsong.

Från Smögen vidare, genom Hunnebostrand, till det lilla samhället Ulebergshamn där en av mina partikamrater bjudit in oss till familjens sommarhus: en liten stuga, uppslängd på baksidan av en klippa, med terrasserade trädgårdslotter och vidunderlig utsikt. Här fanns all den charm och själ som Smögen saknade (Här kan det vara läge att flika in att jag har en förmåga att bli förälskad i mina vänners sommarställen. Jag vet inte om det har med åldern att göra eller om det handlar om en av de många romantiska ådror och kapillärer som pumpar blod igenom min i övrigt tämligen praktiska och pragmatiska kropp.). Vi fikade, promenerade till Hunnebostrand för kvällsmat (genom en skulpturpark anlagd mellan Hunnebostrand och Ulebergshamn som ett minne efter den svunna stenhuggarepoken) och tog sedan farväl av både partikamrat och stuga för att återvända till vår camping.

Att hitta till campingen var egentligen mycket enkelt. Ändå hade vi svårt att riktigt få kläm på vägen dit, i synnerhet när vi skulle återvända ifrån turer till Uddevalla. Därför bjöd de första två dagarna på en del märkliga omvägar. Fram kom vi dock alltid och eftersom omgivningarna var riktigt vackra (med undantag för de tristare delarna av Uddevalla) gjorde det inte så mycket.

En utvikning om campinglivet: själv är jag inte uppvuxen med husvagnsemestrar eller campande och jag utgick därför ifrån att husvagsägarna levde luffarliv och rörde sig som snabbare sniglar (ni vet husvagn som en motsvarighet till skal) mellan olika campingplatser i det svenska sommarlandskapet. Ack vad jag bedrog mig. En stor andel verkar helt sonika parkera sina vagnar på en väl vald plats och sedan använda dem som sommarstugor. Möjligtvis flyttas vagnarna några meter när bättre platser blir lediga, men i övrigt var de ofta stationära, dessutom förankrade med trädäck, uterum, små trädgårdar och allsköns krimskrams.

Inte så konstigt egentligen med tanke på vad en sommarstuga med havsutsikt kostar idag, vare sig det handlar om Bohuslän eller de attraktiva delarna av Skåne. Även en dyr husvagn kostar inte miljoner kronor. Våra två dagar på Unda camping gav mig en viss respekt för livsstilen, fastän jag inte är särskilt sugen på att själv anamma den.

Dag 3

Checka ut, upp med motorvägen till Strömstad för att sedan snirkla sig ned längs kustens många småvägar till Grebbestad och så småningom Tanumshede där min brors giftermål stundar inom kort.

Strömstad var mer ordinär stad än turistfälla, även om här fanns en del gamla badhus som visade upp en viss, bedagad skönhet. Grebbestad var trevligare, men led också av samma problem som Smögen, trots mindre båtar och att bratsen vägdes upp av närvaron av mer fryntliga norrmän. Lunchen i Grebbestad bestod av en mustig fisksoppa och vi promenerade längs ett hamninlopp som skar djupt in i landmassan.

Tanumshede ligger inte vid kusten och är därför mer förskonat från turismens härjningar. Inga ynglingar, med flotyrspäckade hår och pappas segelbåt, beger sig till en plats där det sexigaste som finns är hällristningar från bronsåldern. Skönt för oss.

Här mötte vi upp med en styck bror, en styck blivande svägerska, en styck svägerskefar (okänt om detta är en vedertagen titel) och, så småningom, en styck sur, äldre kommunbyråkrat. Efter en rundtur genom bröllops- och mottagningslokaler begav vi oss till den närliggande campingen för att checka in. Föga anade vi hur denna incheckning skulle gestalta sig och vilka episka skrönor den skulle ge upphov till. Hade vi varit skickliga berättare hade denna incident i sig kunna motivera hela semestern och använts som råmaterial till mången god historia.

Nåväl, stärkta av våra positiva erfarenheter ifrån den förre campingen, begav vi oss till nästa. När vi kom dit så var det tydligen stängt, fastän det skyltades att det var öppet. Ingen fara, alldeles i närheten finns nämligen Vitlycke museum klassat som världsarv för sina många, konstfärdiga hällristningar. Vi begav oss alltså dit och spankulerade en sväng ibland upphetsade streckgubbar och deras underdimensionerade båtar.

När vi kom tillbaka, efter någon timme, var det fortfarande folktomt. Det enda som hade förändrats var att en liten, handskriven lapp hade placerats i receptionen. Här kunde man läsa, på fem olika språk dessutom, att innehavaren snart skulle återvända. För säkerhets skull ringde jag upp honom och fick då veta att han bara tog kontanter. Strax därefter anlände han i egen hög person, full av nervös iver.

Först checka in alltså; mamma tog kommandot. En dispyt om vilket pris som gällde uppstod. Mamma hade blivit lovad ett pris på telefon och mannen krävde ett annat, högre. Det handlade om ytterligare 200 kronor per natt. Till saken hörde att mammas misstänksamhet redan tidigare hade blivit väckt av att mannen ringt upp innan resan för att bekräfta bokningen eftersom hans far just hade dött och det därför blivit kaos med administrationen. Nu skyllde han prisskillnaden på en bror och ville inte ge sig in i en diskussion eftersom hans fru (också) just hade dött. När mamma stod på sig, rev han bokningskvittot och meddelade att vi kunde bo någon annanstans.

Det hela gick ganska fort och sedan satt vi alltså åter i bilen för att försöka leta reda på ett nytt boende, mitt under högsäsong. Lyckligtvis löst det hela sig ganska fort. Efter att ha avfärdat att bo i trätält (alltså som ett tält, fast i trä) på en annan camping fixade vi boende på ett litet hotell inne i Tanumshede. Visserligen något dyrare, men med stabilare personal.

Kvällen avslutade med grillning och umgänge med min bror, svägerska och delar av hennes familj. I skuggan av Valberget (en stor sten, som liknar en val och ligger bakom av min svägerskefars gård) återberättades historien om den galne campingvärden för första (men inte sista) gången, medan skymningen sänkte sig över landskapet.

Dag 4

Efter en förmiddag av hällristningsspaning begav vi oss till Hamburgersund för en visit hos svägerskemor.

På vägen till Hamburgersund passerade vi förbi en liten, medeltida kyrka och stannade en stund vid ett oexploaterat fiskeläge som var hemvist åt en konstnärsskola.

Från Hamburgersund tog vi oss över till den lilla ön Hamburgerö och trängdes med andra resenärer på de smala och fåtaliga vägarna. Vi stannade till vid ett litet fiskeläge, omfamnat av klippor och vandrade en bit längs en smal gångsstig bakom en rad av röda fiskebodar. En liten grupp solblonda barn förberedde sig för optimistjollesegling.

Efter återkomsten till fastlandet åt vi en enkel lunch på ytterligare en sibyllarestaurang, den här med serveringstillstånd (något som tydligen är så stort i Bohuslän att det motiverar en stor artikel i lokaltidningen) och begav oss till svägerskemors nybyggda villa och, lite oväntat, även återsåg min bror och hans blivande hustru.

Här fikade vi och diskuterade tokiga campingvärdar innan vi åter kastade oss ut på vägarna med sikte på Fjällbacka. Man kan undra vad som fick oss att göra något så dumdristigt. Vi visste ju att alla möjliga sorters mördare härjade i krokarna. Inte nog med detta; min svägerskas familj hade dessutom varnat oss för att de var rysligt snobbiga.

Icke desto mindre var Fjällbacka riktigt trevligt. Inte minst bebyggelsen kändes mer välbevarad och genuin (även säkert merparten av husen ägdes av sommargäster) än i andra samhällen vi besökt. Många av husen var dessutom försedda med små informationstavlor som upplyste om tidigare ägare och funktioner – något som alltid tilltalar mig.

I Fjällbacka köpte vi böcker på en outlet (vissa outlets är trots allt bättre än andra) innan vi begav oss tillbaka till Tanumshede för att avnjuta en finare middag på Tanums gästgiveri. Efter middagen satt vi ute och läste i stillheten, innan ett milt regn förvisade oss inomhus.

Dag 5

Hemfärdsdag. Checka ut och ta vägen förbi anrika Marstrand. Visa av tidigare erfarenheter parkerade vi bilen i samhällets ytterkant, istället för att trängas i gyttret, och promenerade genom större delen Marstrand.

Carlstens fästning var en häftig upplevelse och oväntat intakt, men så hade den också använt en bra bit in på 1900-talet. Högst upp på klipporna tornade det massiva stenbygget upp sig och tillförde ett krigiskt element till vad som i övrigt var en solig (och ganska snobbig) sommarstad. Fästningen tycktes ännu större invändigt och tyngden av tusentals ton sten kändes extra påtaglig när vi vandrade i smala och fuktiga lönngångar som löpte under murar, bastioner och skyddsvallar.

Marstrand var fullt av sekelskifteshus, snickarglädje, gamla pensionat, tinnar och torn. Sådant gillar jag. Här fanns även gott om stekare, svindyra restauranger, märkesbutiker och snobbar – något som jag är mindre förtjust i. Men man får ta det onda, med det goda.

Vi som hela resan hade haft stor tur med vädret, möttes av regn och rusk när vi återvände till Bjäre. Det kan vi ändå bjuda på.

Bohuslän är vackert, bitvis mycket vackert. Men det är en plats som jag nog tror att man bäst avnjuter i lagom doser, gärna under lågsäsong och med fast punkt att utgå ifrån, till exempel en gemytlig sommarstuga, med havet vid knuten och människorna, restaurangerna och sorlet inom promenadavstånd. Nära nog för att ta del av det när man vill utan att man för den sakens skull måste vara i händelsernas centrum hela tiden.