Archive for september, 2009

En lektion i skånska del 5

Förra veckans gåta löd: ”Fyra lira lattra, två svarta tattra, en bröhönting å en svårrt.” Vilket i översättning blir: ”Fyra som går runt, två ystra svartingar, en karl och en piska.” Svaret är givetvis: en tvåspänd vagn med kusk.

DAVRE, av ”dagvard”, gammaldags lantligt ord, som man ibland hör, omväxlande sen frukost och tidig lunch.

Hästen eder (äter) havre, å mannarna spisar davre.

Det var skåningarna som uppfann brunchen.

DONING, sak, grej.

Nåja, lantmätareknölen asade förståss fram sina doningar å fåglade sig å sto i, å så miste jag min goe jor (jord), för den fick Pär Svensen på nummer nie.

Ni anar inte vilket glödande hat som vi hyser mot den där Pär Svensen och alla lantmätareknölar.

DRAFSA, spilla, smutsa ner.

Sitt inte å drafsa på duken, påg!

Nä, herre du min je, har han inte drafsat ner sej på den nye slipsen!

Det är annars lätt att man drafsar lite när man äter davre.

DRATTA, falla baklänges, snava, snubbla.

Där fick du så du bliga (tittar stort), stumpan, dratta nu inte på rumpan!

Skånska män är sannerligen något att bliga på!

DRUL,  drummel, lymmel.

Far, far, hör du hur det susar i spisen! – Hör själv, din late drul!

De skånska fäderna är temperamentsfulla. Särskilt om man stör dem när det äter davre.

Tags:

Om varierade lektioner

Variation är viktigt, både när det gäller inom en kurs, ett arbetsområde och ibland under en och samma lektion. I praktiken är det dock inte lika lätt att snabbt dra fram någonting meningsfullt när eleverna börjar slakna och tjatar om att få sluta tidigare. Som lärare i Samhällskunskap och Historia är jag avundsjuk på svensklärarna som alltid kan se till att deras elever har en lämplig bok att läsa när deras energi tar slut. Men det finns alternativ även för mig.

Läsning

Det är, som sagt, väldigt behändigt att låta eleverna läsa böcker eller texter anpassade till ämnet. Dels blir de tysta och dels kan deras läsning förmedla insikter och känslor bättre än fakta och lärarledda föreläsningar. Dessutom läser ungdomar idag alldeles för lite överlag.

I Samhällskunskap kan eleverna få läsa dagstidningar och tidskrifter. Ett alternativ är att man ger olika elever i uppdrag att ta med sig och läsa upp enskilda artiklar som fångat deras intresse under veckan. Till exempel en intressant utrikesnyhet, en intressant inrikesnyhet och något valfritt. I Historia kan de läsa historiska verk, utdrag ur tidskrifter som Populär historia eller böcker med historisk koppling.

Problemen med läsning är att det kan finnas väldigt stor skillnad mellan elevernas läsförmåga och att det sällan är lika kul att läsa sådant som läraren rekommenderat framför vad man själv vill läsa.

Tv och film

Det är sällan lämpligt att se brottstycken av en hel film som ett avbrott i undervisningen. Korta sekvenser som till exempel en nyhetssändning, en mindre dokumentär eller rentav en sketch är mer lämpliga. När jag vikarierade i tyska fick eleverna se en fem minuter långa filmer om olika djurungar. Det fungerade bra eftersom det var på tyska.

Nackdelen med att använda sig av filmklipp och tv-sändningar är att det kräver tillgång till en viss teknisk utrustning (visserligen ingen avancerade, men man kan knappast lita på att tv-apparater fungerar, att fjärrkontroller finns tillgängliga eller att dvd-spelare är lediga) och att läraren har förberett sig ordentligt. Det är inte säkert att det sänds några nyheter under den tid då man har sin lektion.

Ljud och radio

Nyheter kan man förstås även höra på radio, liksom olika typer av hörövningar och inläsningar. The Economist:s nyhetssammanfattning har jag spelat upp för elever vid ett flertal tillfällen. Visserligen på engelska, men lagom långa, väldigt aktuella och lätta att diskutera. UR har ett omfattande arkiv som borde innehålla mycket matnyttigt.

Problemet är återigen att det krävs vissa förberedelser och tillgång till fungerande teknisk utrustning.

Lekar

Lekar är ett utmärkt sätt att ”lura” elever att lära sig saker. I det här fallet har jag en ganska bred definition av lekar. Hit räknar jag till exempel nutidsorientering, korsord, ordflätor, soduku med mera.

Att läsa upp veckans nutidsfrågor brukar var uppskattat i Samhällskunskap, särskilt om det finns någon form av tävlingsaspekt. Sedan kan man som lärare störa sig på den erbarmliga kvaliteten på frågorna och göra egna om det finns tid. Själva konceptet är det dock inget fel på. I Historia skulle eleverna kunna få i uppdrag att para ihop olika historiska personer med yrken, dödsorsak eller nationalitet.

Sedan finns det även olika former av avslappningsövningar och massage. Konstigt nog har jag svårt för att ta rollen som hurtig lekfarbror i klassrummet, även om jag inte är rädd för att göra bort mig i andra situationer. Dessutom är det inte lika relaterat till själva ämnet.

Nackdelen med lekarna är att de kräver förberedelser och att det kan vara svårt att förutsäga hur lång tid som de kommer att ta i anspråk.

Avslutning

Alla inslag i lärarens undervisning bör vara noga genomtänkta, så även mer lättsamma eller varierade inslag. Därför kräver också till synes spontana uppgifter vissa förberedelser. Samtidigt så tror jag att det ger oerhört mycket att pröva något lite oväntat och annorlunda. Att försöka nå bakom elevernas gard med en fint och plantera funderingar och frågor när de minst väntar det.

Tags: , ,

Peter Englund – Stridens skönhet och sorg

stridsorgPeter Englund har valt ett annorlunda och mycket intressant sätt att presentera första världskriget. I 212 korta kapitel får vi följa ett antal personer, deras reaktioner på kriget och hur de drabbas. Det är en brokig samling ifrån olika nationer; några är direkt inblandade i kriget, medan andra lever i dess skugga. Materialet är hämtat ifrån dagböcker, brev och memoarer. Bland personerna återfinns soldater, sjuksköterskor, äventyrare och en tysk skolflicka. De flesta överlever kriget. Englund ger en kort beskrivning av deras liv både före och efter första världskriget. Omfattande fotnoter ger ytterligare detaljer till deras berättelser.

Det här är ett bra sätt att ge kriget ett mänskligt ansikte och jag skulle kunna tänka mig att använda utdrag ifrån boken som ett komplement till faktatexter. Min erfarenhet är att historiska fakta är avsevärt mycket lättare att komma över än människors personliga reaktion på olika avgörande händelser. Därför är en sådan här bok guld värd.

Tags:

Om att vara en sagofarbror

När man måste förmedla mycket och komplicerad information på kort tid, så är det frestande att använda sig av förenklingar. Båda mina ämnen – Historia och Samhällskunskap – är vidsträckta och omfattande. Att lära ut tusentals år av historia eller förklara invecklade politiska intriger på enbart 100 timmar (om ens det) är inte lätt. Dessutom har man ett enormt övertag både när det gäller information, kunskaper och auktoritet. Lärarens utsagor ifrågasätts sällan. Om läraren dessutom betraktar sig själv som en omnipotent kunskapsförmedlare och eleverna som tomma kärl ökar risken för bekväma sammanfattningar av komplexa skeenden.

Särskilt inom historia är det lätt att förvandlas till en mysig sagoberättare á la Herman Lindqvist. Det är bara att slänga ur sig lite lustiga berättelser om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, reducera konflikter till en uppgörelse mellan olika potentater och låta fördomarna styra. Upplägget hämtar man mer ifrån filmens och böckernas värld än den verkliga historien. Det är faktiskt lättare att berätta historier än att undervisa i Historia.

Inom Samhällskunskapen handlar det mer om att använda sig av etablerade fördomar (De där tokiga amerikanarna och deras märkliga samhälle. Stackars fattiga afrikaner, ständigt måste de tas om hand. Sverigedemokraterna – vilket skämt. Den som röstar på dem måste vara tokig.) hos läraren och eleverna eller att förenkla bortom all rimlighet. Eftersom Samhällskunskap är så otroligt brett – Statskunskap, Sociologi, Nationalekonomi – är det svårt för läraren att vara insatt i alla aspekter av ämnet. Dessutom är man kanske inte lika intresserad av alla delar heller.

Att urvattna undervisningen är förstås en form av bedrägeri. Även om de flesta av eleverna kanske inte märker något, finns det alltid en och annan som så småningom kommer att upptäcka att deras lärare faktiskt ägnat sig mest åt att sprida myter och halvsanningar. Det är alltid bättre att erkänna sin okunskap – och lova att läsa på till nästa lektion – framför att dra till med olika former av påhitt.

Tags:

Psykologins grundläggande matematik

Innan jag börjar diskutera det här inläggets huvudämne känner jag att det är på sin plats med en kort introduktion eftersom det här är det första inlägget jag skriver här. Jag heter Olle och i vanliga fall (ja, jag säger faktiskt fortfarande så) studerar jag till lärare vid Linköpings universitet, men jag har av olika anledninga fastnat i en avstickare och är nu inne på mitt tredje år av kinesiskastudier och på mitt andra år i Taiwan. Det går att läsa mycket mer om mig och vad jag har för mig på min hemsida, men nu är det dags att gå vidare här.

Det här inlägget ska handla om små, enkla val som en lärare kan göra som i sig är godtyckliga, men som tillsammans kan skapa helt olika känslor hos  eleven. Det handlar om på vilket sätt läraren ser på elevernas lärande, hur läraren sedan, medvetet eller omedvetet, uttrycker detta och på så sätt ger eleverna en uppfattning om vad som gäller. Det finns oändliga mängder exempel på detta, men eftersom jag tror att medvetenhet och därefter självreflektion är enda sättet att komma åt det här ska jag nu peka på ett exempel och hoppas att det kan öppna dörren för vidare diskussion.

För ungefär två veckor sedan började jag på en universitetsutbildning i Taiwan. Likt Alan Watts brukade säga kan en annan kultur utgöra en spegel i vilken man själv kan granska sin egen på ett sätt som vore omöjligt om man stannade hemma (jag kommer nog att skriva mer om det här senare) och en sak jag reagerade mycket starkt på när jag först kom hit var att tonvikten låg på prov, läxförhör och så vidare. Det är nog inget nytt för någon, men nästa sak jag lade märke till är desto intressantare. Lärarna här fokuserar mycket på poängavdrag, det vill säga de förklarar reglerna för hur ett prov eller förhör går till och går sedan igenom vad man får poängavdrag för. Jag tror jag hörde ordet ”poängavdrag” (扣分) hundra gånger första veckan. Nej, jag överdriver inte.

Det här skapar en mycket mörk bild hos nytillkomna elever, eller det gjorde i alla fall det hos mig. Hade det inte varit mycket trevligare att tala om hur man fick poäng? Det betyder ju exakt samma sak att säga att man på en trepoängsfråga får ett poäng för varje rätt som att säga att man får ett poängs avdrag för varje fel. Men budskapet blir ett annat. I det första fallet är lärarens uppgift att bedömma vad eleven kan och hur mycket poäng svaret är värt, men i det andra fallet förvandlas läraren till något slags kontrollant som anmärker på fel och kollar vad eleven inte kan. Och allt detta är förstås en fråga om inställning, för den faktiska processen är ju likvärdig i båda fallen.

Jag tror att lärare (och alla andra som vill uppmuntra andra) måste tänka igenom hur de gör i sådana här frågor och hur det kan uppfattas av eleverna. Naturligtvis gäller detta inte bara prov och förhör, utan snart sagt allt läraren gör. Man kan ju hoppas att en bra instlällning räcker, men jag tror inte att det gör det. Jag kan ha inställningen att jag vill uppmärksamma vad eleverna kan snarare än att straffa dem för det de inte kan, men trots det vara fast i ett gammalt, invant mönster att bara prata om poängavdrag. Det är lätt (och oftast effektivast!) att göra som alla andra, men det är inte säkert att det är bra för det.

Så, nu dags för lite diskussion. Här är några frågor jag skulle vilja ha era synpunkter på, men det går förstås bra att kommentera vad som helst.

- Vilka andra exempel finns på samma fenomen?
- Hur undersöker man bäst sina egna metoder?
- Hur tar man reda på vilken budskap eleverna uppfattar?

Tags: , ,

En lektion i skånska del 4

Vi avslutar B och börjar på D – C är tydligen inte en bokstav som skåningar har någon större förkärlek till.

BRÖHÖNTING, ”hönting” (person) uppfödd på bröd, människa.

Skånsk gåta: Fyra lira lattra, två svarta tattra, en bröhönting å en svårrt.

Svaret på gåtan får ni nästa vecka, försök gärna gissa om ni kan.

BUKAGÅNG (BUGAGÅNG), när två brakmätta middagsätare efter avslutad måltid drabbar samman med de stenhårda, spända bukarna som enda vapen, för att erfara vem som är mättast och mest ”stackad”.

Spisar du inte ens efterrätten, din drul? Ska vi gå bugagång å se vem av oss som tål mest?

Ett mycket vanligt folknöje i Skåne.

BYST, stark karl.

Sicken en byst, du. Se på armarna.

Upplagt för farliga misstag när okunniga turister ska delta i samtal med skånska kraftkarlar.

DALL, i förbindelsen STÅ DALL, stå vacklande men dock, nätt och jämnt kunna stå, hålla balansen, stulta och stanna (också om småbarn som första gången står utan stöd). En till all lycka förgäten gammal kristendomslärare skrev en doktorsavhandling  om den lysande guden Heimdall, som han uppfattade som en tultande liten tomtebisse som kunde ”stå dall!” – därav namnet enligt detta snille.

Tutteli tatteli tall, nu kan lilla Pyttsan stå dall.

Han hade sån feber å yrade, å när han försökte stiga opp kunde han inte stå dall.

Varför försitta chansen att dissa någon om minsta möjlighet uppstår? Ohlmarks, ditt vansinniga urval av ord och dina märkliga utvikningar är hela nöjet med in bok.

Tags:

Om de tusen knuffarnas pedagogik

Även om jag inte varit ute särskilt länge i arbetslivet, så känner jag ändå att jag börjat utveckla en egen lärarstil. Jag betraktar inte mig själv som en auktoritär lärare som pekar med hela handen och får eleverna att dansa efter min pipa. Snarare försöker jag hela tiden knuffa in dem på rätt spår; att leda dem till vattnet, utan att försöka tvinga dem att dricka. Det är säkert en pedagogik som har påverkats av att jag mestadels har undervisat ganska omotiverade elever på praktiska program. Elever som sällan låter sig styras eller tvingas någonstans, i alla fall inte av en lärare.

Rent praktiskt kan det gå till så att jag sätter mig hos eleverna och frågar dem om hur det går, om de behöver hjälp och så vidare. Märker jag att eleverna ägnar sig åt något annat så försöker jag återanknyta till deras egentliga arbetsuppgift. Jag vill visa dem att jag ser och hör det mesta som händer i klassrummet och att de kan prata med mig och be om hjälp. Inga elever ska kunna sitta en hel lektion och skriva SMS utan att läraren reagerar eller prata om någonting helt annat med lärarens tysta stöd. Jag försöker röra mig runt i klassrummet och prata en liten stund med varje elev, dels för att bilda mig en uppfattning om vad de sysslar med och dels för att de ska känna att jag finns där och att jag lägger märke till just dem. Jag uppmuntrar dem att komma med egna förslag och gissningar och försöker anknyta även det mest triviala ämne tillbaka till undervisningen.

Många problem kan desarmeras genom att läraren helt enkelt lägger näsan i blöt. Det är inte särskilt kul att diskutera vad som hände under helgen om läraren står bredvid och själv kommenterar. Att skriva SMS blir pinsamt om läraren ser över axeln på eleven och kommenterar vad som skrivs eller föreslår att man ska skriva någonting om den elaka läraren och vad han gör med elever som inte koncentrerar sig på sina uppgifter. Jag vill inte beslagta telefoner eller brotta ner stökiga elever, men det betyder inte att jag accepterar eller tillåter störande beteenden. Däremot kan jag flytta på elever, höja rösten och sätta mig ner och samtala med dem. Kan problemen inte lösas med dessa metoder så är det en fråga går långt utanför den enskilde läraren.

Det handlar helt enkelt om att skapa en vettig och ömsesidig relation till eleverna. Jag vill att de ska kunna lita på mig och på att jag ser och förstår vad de sysslar med. Jag vill berömma dem när de gör bra ifrån sig och förstärka deras självkänsla. Samtidigt vill jag markera när jag tycker att de strövar iväg ifrån ämnet eller missköter sig. Som en liten, ettrig hund är jag hela tiden på dem och stöttar, uppmuntrar, berömmer och försöker få dem att fokusera. Jag tycker att en bra lärare ska röra sig runt ibland eleverna och inte bara gömma sig bakom katedern.

Tags:

Ingemark, Gerding, Castoriano – Liv och död i antikens Rom

”Liv och död i antikens Rom” trycktes 2003, men verkar numera vara slutsåld. Den handlar, som titeln antyder, om livet i antikens Italien och bygger framförallt på information som man har fått fram genom att undersöka Pompejis ruiner.

livododBoken är väldigt pedagogiskt upplagd och inleds med en lagom detaljerad sammanfattning av Romarrikets kultur och historia. Delar av denna inledning har jag använt när jag undervisat elever om Antiken. Övriga delar handlar om ”Äktenskap, barn och kärlek”, ”Mat och dryck”, ”Arbete och fritid”, ”Bostad och boende” och ”Döden”. Fokus ligger på den vanlige romarens liv, värderingar och åsikter. Vill man lösa om  krigen, kejsarna och de stora fältslagen rekommenderar jag andra böcker. Bilderna består av vackra fotografier ifrån Pompejis ruiner.

Jag tycker att ”Liv och död i antikens Rom” är en utmärkt introduktion till Romarriket och en bok som kan läsas med behållning även av måttligt historieintresserade personer.

Om att vikariera

På grund av lågkonjunkturen och min korta anställningstid så har jag arbetat som springvikarie inom skolan sedan slutet av augusti. Även om jag varit färdig lärare i lite drygt två år så uppgår min sammanlagda arbetstid inte riktigt till två år – det saknas lite drygt två månader. Förhoppningsvis är det tid som jag kan arbeta ihop under denna och nästa termin.

Nåväl, att jobba som vikarie ger en viss insikt i skolans värld och hur andra lärare arbetar. Det positiva är att jag själv märker hur jag har utvecklats som lärare under de senaste åren. Jag är lugnare, självsäkrare och bättre på att improvisera. Även om detta är glädjande insikter så ger vikarierandet fortfarande upphov till en hel del frustration.

Till att börja med så får man ofta uppdrag med mycket kort varsel. Det kan handla om att man ska ta sig till en skola på andra sidan stan inom loppet av en dryg halvtimme. Man kan aldrig riktigt veta när vikariepoolen kommer att ringa eller hur länge ett vikariat kommer att vara.

Men det som är allra värst är den bristfälliga informationen ifrån den frånvarande läraren. Antingen får man inga instruktioner alls eller så får man kryptiska kommentarer, förmedlade av någon personalsekreterare. När man går in i klassrummet är det sällan man vet något om eleverna eller vad de arbetar med. Frånvaron av information verkar ofta bero på att lärarnas planering är så skissartad (eller obefintlig) att ingen utomstående egentligen kan sätta sig in i den. Att fråga eleverna själva om vad de arbetar med, ger motstridiga svar, om de alls har någon aning.

Slutligen är det ganska frustrerande att inte få arbeta med något långsiktigt och bestående, utan bara rycka in och hålla ställningarna för någon annan. Det är tråkigt att bara få använda en mycket liten del av sina kunskaper och färdigheter.

Det minsta problemet har hittills varit eleverna, som varit nyfikna, trevliga och lätta att ha att göra med. Trots att jag varit vikarie och trots att jag ibland hanterat klasser på 34 elever.

Det finns lärdomar i allt detta. Själv kommer jag att i framtiden lägga ner ännu mer tid på planering och förberedelser, så att både jag och eleverna (samt eventuella vikarier) vet vilka uppgifter som är på gång.

En lektion i skånska del 3

Vi fortsätter på bokstaven B.

BLISSIG, halvblind av salighet, berusning eller dylikt.

Han bley rent blissig bara han tänkte på Stina, den fjötten.

Själv blir jag rent blissig av att läsa den här ordlistan.

BLUDDER, BLUDDERVIN, även ”nattavin”, billigt rödvin som man efter restaurangernas stängningsdags till överpris köper av nattportiern och som smakar därefter.

E vi mogna för en pava bludder? Klockan är ett och mer, men Åkerholm på Grand har, det svinet.

Det är inte många som vet att skåningarna är ett folk av rödvinspoeter.

BLÄDDRIK, något grötigt exkrementellt, t.ex. ”buksens väder” med tillsats av halvflytande substantiellt.

Fy fan, han har släppt en bläddrik. Ut me dej och tvätta underbyxorna, din skitlaban!

Jag tror att Ohlmarks syftar på en riktig brakfis, trots sina omskrivningar. Han vill kanske inte såra skåningarnas känslor?

BRAGALONN, efter Dumas roman, detsamma som på uppsvenska ”en Dundrapart”, en person med s.k flatulens.

Satt där å drämde å sej i ett, jäla bragalonn!

Vad är det egentligen med Ohlmarks och flatulens?

Tags: