Ur ”Meteorer” av Horace Engdahl:
Jag pustar ut på en kaféstol i ett främmande land och börjar fundera över de språkfel jag gjort mig skyldig till den senaste timmen. Det är perverst. Det är trettio år sedan jag slutade skolan, men vad hjälper det om läxdressyren sitter kvar i ryggen?
Jag ser överallt spår av examensfeber i kulturen. Mallarmé säger träffsäkert om naturalisterna: ”ils font leurs devoirs”. De gör läxorna, det skildrar det ena eller det andra lika ambitiöst som gymnasister med förelagda uppsatsämnen [...]
Skolans hjärntvätt består i att den lär oss att eftersträva ett mål som någon annan satt upp. Det är detta som gör oss till fungerande samhällsvarelser. Den till synes starkaste formen av individualism – den som kommer till uttryck i konstnärens och tänkarens strävan efter oberoende och originalitet – innebär en särskilt djup underkastelse under skolprincipen. Odödligheten är den stora hemläxan, utdelad på förhand av en kommande tidsålders magistrar. Mot rätten att betygsätta hjälper det inte att värja sig, som officeren i ”Drömspelet”, med försäkringar om att man sedan länge är vuxen. För en människa som ”vill åstadkomma något” ringer det aldrig ut.
Jag lutar mig tillbaka i kaféstolen, och skolpojken i mitt inre viskar att det bara finns ett sätt att slippa undan. Det är att konsekvent ge galna svar. Kuckeliku! Hur löd frågan?
Jag befinner mig, så att säga, på andra sidan av det stora livspusslet på grund av att jag är en man. Men jag vill också vara en upplyst, medkännande och jämställd man. Jag vill inte på grund av okunskap eller bekvämlighet beröva andra samma möjligheter som jag själv åtnjuter.
Tesen är att svenskarna är ett allt för mesigt och tunnhudat folk, som inte kan tåla den minsta motgång utan att börja beklaga sig. Även denna bok tycks vara skriven i vredesmod, även om ilskan är mer återhållsam än i ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Boken inriktar sig inte mot andra akademiker utan främst mot vanliga människor, utan några djupare förkunskaper när det gäller filosofi och etik, men med en stark känsla av att samhället är på väg utför.
Boken är pedagogisk och lättläst, Jonstad jämför läget med situationen under andra världskriget då hela samhället samarbetade för att Sverige skulle klara sig. På ett tydligt sätt visar han att vi faktiskt redan har de tekniska och ekonomiska verktygen för att bromsa klimatökningen och lösa många av de miljöproblem som vi står inför.
Jag har använt ”Vår förbannade rätt” flera gånger i Samhällkunskapen när vi arbetat med internationell politik. Med utdrag ur boken har jag försökt visa hur barn och ungdomar är de som drabbas värst av krig, konflikter och katastrofer. Det har alltid lätt till bra diskussioner och det är roligt att se hur även de mest läströtta elever kan kämpa sig igenom en text.
Det hemskheter som han upplever – svält, övergrepp och förtryck – beskrivs neutralt och sakligt. Vilket ofta gör att de framstår som än mer vidriga och svårbegripliga. Precis som i 
”Röde Orm – I västerled” är mer av en klassisk serie, än 
Familjen Satrapi är välutbildade och sekulariserade, med värderingar som en svensk läsare har väldigt lätt att identifiera sig med. Därför är det inga problem att förstå deras oro, rädsla och missnöje. Marjane vill ha samma möjligheter som västerländska barn, men detta krockar med den mycket strikta och djupt troende regimen. Landet blir som ett fängelse och hennes föräldrar lyckas till sist skicka iväg henne till Europa. Men även där uppstår konflikter och kulturkrockar, inte minst eftersom Marjane saknar sina föräldrar.
Läsaren får följa Vladek Spiegelman både under krigsåren och efteråt. Man får också följa arbetet med själva romanen och sonens konflikter med fadern och deras samtal om det förflutna. ”Maus” blir en bättre och mer komplett roman av att man får följa huvudpersonerna både under kriget och många år senare när Art försöker skapa en serie om faderns upplevelser. Precis som när det gäller