Archive for category Historia

Allting går igen

En fascinerande del av att studera historia är hur mycket det är som upprepar sig – ibland rakt av, andra gånger i något förvanskad form. Tyvärr sker upprepningarna oftast för att vi människor reagerar likartat när olika situationer uppstår, även om det skiljer några hundra år mellan dem, snarare än för att vi lär oss något av historien.

Just nu läser jag ”Den europeiska fattigdomens betydelse” av den polske historikern Bronislaw Geremek. Boken handlar om fattigdomens idéhistoria och hur européerna har bemött och hanterat fattiga och nödställda under århundradenas lopp. Parallellerna mellan hur olika städer agerar kring anstormningen av tiggare under 1500-talet och hur moderna stater tänker kring invandring idag är många.

På landsbygden finns det en social samvaro och en stark solidaritetskänsla mellan människorna. Men detta skyddsnät förmår inte att fånga upp alla nödlidande, i synnerhet inte i en tid då många lever med väldigt små marginaler och olika former av hungerkatastrofer och kriser är vanliga. Städerna erbjuder visserligen inte samma familjära bemötande eller omtanke, däremot finns där helt andra ekonomiska möjligheter. Dessutom finns där spannmålsförråd och flertalet religiösa och sekulära välgörenhetsinrättningar inriktade på att hjälpa fattiga. När trycket på städerna ökar så börjar de lokala råden och styresmännen att laborera med olika modeller för att hantera de stora mängderna nödställda människor. Nedan kommer en sammanfattning av hur de resonerade kompletterat med ett mer nutida perspektiv.

Sortering av de fattiga

Man talar gärna om en kärna av ”verkligt nödställda” eller ”ärbara fattiga”, personer som försökt att med alla medel att förbättra sin situation och som förtjänar hjälp. Därutöver finns det en väsentligt större grupp av yrkestiggare, skojare, charlataner, vagabonder, slashasar och slöfockar. En förkastlig samling arbetsvägrare som borde ska tuktas snarare än hjälpas. Jämför detta med bilden av invandraren som en slapp typ som lockats ifrån sitt hemland enbart för att införskaffa de generösa bidrag som finns i Västerlandet. Eller hur även barn och unga, verkligt hjälplösa personer, utmålas som ligister, kriminella och redskap för omoraliska föräldrar oavsett om de är minderåriga eller rentav katatoniska. Uppfattningen att även den nödställde ska förtjäna allmosan lever vidare genom historien.

Våra fattiga och andras

Städerna vill också gärna skilja mellan inhemska tiggare och människor som tränger sig på utifrån. Det är givetvis angelägnare att hjälpa grannar, bekanta och arbetskamrater framför hjälpsökande främlingar som tränger sig på ifrån andra städer och landsbygden. Även idag är man mer benägen att satsa på landets egna medborgare eller personer ifrån en kultur man tror sig förstå, snarare än suspekta typer ifrån än mer suspekta områden. Då som nu kan man sträcka sig till att ge tillfälligt bistånd för att därefter försöka skicka hem så många som möjligt.

Rädslan för gängbildning

En vanligt förekommande oro hos städernas ledning är vilken effekt som stora mängder fattiga ska ha på ordningen och lugnet – i synnerhet om dessa människor koncentreras på begränsade ytor. Ibland är det rentav så att man motarbetar olika former av sysselsättningsprojekt för att man är rädd för vad som kan hända om man samlar hundratals personer och förser dem med mat och verktyg (potentiella vapen!). Och visst förekommer det uppror, upplopp och konflikter i fattigdomen och nödens spår. Idag talar vi om fattiga invandrartäta stadsdelar som ett stort problem och en symbol för utanförskapet. Teorin är att koncentrationen av invandrare hämmar integration, assimilering och ett deltagande på arbetsmarknaden. Men ingen vill heller ha en flyktingförläggning i sin bakgård.

Vikten av utbildning

En vanlig åtgärd även på 1500-talet är att upprätta olika former av yrkesskolor för de fattigas barn, i hopp om att dessa på sikt ska bli ett nyttigt tillskott på arbetsmarknaden. Även idag betonas utbildningen av de unga generationerna som ett av de främsta sätten att förhindra framtida fattigdom.

Piskan först och sedan kanske en morot

Det vanligaste problemet som städerna mötte när de försökte organisera fattighanteringen var bristen på pengar. Medborgarna var sällan särskilt villiga att avstå några större summor i fattigskatt eller allmosor, vilket ledde till kroniska finansieringsproblem. Däremot fanns det oftast resurser för att fängsla otacksamma fattiglappar, slå ner oroligheter eller för att organisera olika former av tvångsarbete. Hotet om våld var ständigt närvarande ifrån myndigheternas sida, ibland i form av att man satte upp galgar på de platser där man delade ut allmosor. Idag har vi tvångsavvisningar, massiva polisinsatser mot förorterna och en stor spaningsapparat för att avgöra vilka invandrare som är potentiella terrorister.

Vad är det egentligen som fungerar?

Många av städernas handlingsplaner för att bemöta fattigdomen var av en tillfällig natur och främst avsedda för kortvariga kriser. Efterhand som fattigdomen blev ett mer bestående inslag i stadsbilden så blev även fattigdomsbekämpningen det. Men stora delar var och förblev halvimproviserade och tämligen verkningslösa. Någon permanent eller universell lösning tycktes omöjlig att uppnå. Detta problem brottas även dagens politiker med. Att få ut invandrare (liksom sjukskrivna, förtidspensionärer och andra marginaliserade grupper) i arbete och utbildning har visat sig lättare sagt än gjort, trots många kreativa försök.

*

Karl Marx lär ha sagt att historien upprepar sig: först som tragedi och sedan som fars.

Tags: ,

Historieundervisningen

I en debattartikel i DN idag skriver Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström om avsaknaden av kvinnor i de läromedel som används i historieundervisningen. De utgår ifrån en  granskning av en handfull historieböcker som Delegationen för jämställdhet i skolan har gjort och finner en stor brist på kvinnor och kvinnoporträtt.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad av rapportens slutsatser, även om jag tror att historieundervisningen håller en högre kvalitet i gymnasiet jämfört med grundskolan. Det ska också bli intressant och se om de nya läroplaner och läromedel som kommer att tas fram i samband med GY11 kommer att försöka ändra på obalansen.

Den lärobok som jag har använt i min undervisning heter ”Alla tiders historia” och gör ändå ett tappert försök att uppmärksamma både kvinnor och andra bortglömda grupper. Men merparten av boken har säkert 30 år på nacken, minus en handfull pliktskyldiga uppdateringar. Jag kan tänka mig att samma fenomen är vanligt även när det gäller andra läroböcker. Antingen är de relativt gamla eller så bygger de på källor som är förankrade i en annan tid och historiesyn.

Jag tänkte lista några av de problem som jag har stött på både när jag har läst och undervisat i historia.

  • Asymmetrisk information: Oftast vet eleverna alldeles för lite för att på allvar kunna ifrågasätta lärare och läromedel. Detta är extra tydligt när det gäller historieämnet. Allt bortom 1900-talet är en enda röra och vet man något så är det baserat på populära filmer eller böcker. Läraren i sin tur är mindre påläst än forskare och läroboksförfattare och får ta vad de skriver som sanning i de flesta fall. Särskilt de som undervisar riktigt små barn har nog ingen djupare egen kunskap i ryggen.
  • Snäva tidsramar: Det är sannerligen inte enkelt att förmedla flera tusen års historia under en väldigt begränsad kurs. Förenklingar krävs och det är inte särskilt lätt att förenkla och samtidigt bibehålla allt som är relevant, viktigt och i någon mån intressant. Förenklingarna inbjuder även till olika former av tolkningar och perspektiv som ytterligare bidrar till att exkludera och inkludera.
  • Källmaterial och fokus: Historia har länge varit ett ämne av män, för män och om män. Forskningen har tagit fasta på nationernas maktkamp, krig och framstående manliga genier. Även om det idag är betydligt mer nyanserat på universitet och högskolor så skriver fortfarande många populärvetenskapliga författare som Herman Lindqvist om kungar och konflikter. Fokuserar man på en liten elit och deras inbördes stridigheter och strävande så är det inte konstigt om historieämnet lätt blir ett enda stort pojkboksäventyr. Idag läser män mycket mindre än kvinnor,  men när de faktiskt läser så är det oftast faktaböcker. De källmaterial som är mest lättillgängligt och välbevarat handlar också om just männen i samhällets topp. Det är de som är läs-och skrivkunniga och är bekymrade om eftermäle och omvärld. Att skapa sig en bild av vanligt folks liv, traditioner och åsikter är inte riktigt lika enkelt.

Kvinnorna är inte den enda grupp som glöms bort, även fattiga, arbetare, barn och gamla får för lite utrymme. För att inte tala om alla som finns utanför den västerländska historieskrivningens snäva horisont. Hur mycket hinner man egentligen med av Kina, Japan och Indiens historia? Om de alls beskrivs så är det framförallt när de kommer i kontakt med de europeiska erövrarna.

Nå, till att börja med bör man nog inse att det finns mycket som man aldrig kommer att hinna fördjupa sig kring på bara några hundra timmar. Förenklingar är nödvändiga, på grund av brist på tid, mognad och förkunskaper hos eleverna. Hur komplicerade historiska skeenden förstår sig en tioåring på? Utmaningen ligger i att förenkla och samtidigt behålla det som är väsentligt och grundläggande.

Grundskolan och gymnasiet får ej heller blir konservativa fickor av stillastående tid. Skolan måste ta till sig perspektiv och rön ifrån forskare och akademiker. Historia är ett ämne som är angeläget för oss alla och ingen grupp bör känna sig exkluderad bara för att läromedel och lärare är dåligt uppdaterade. Följande frågor bör besvaras av varje kursplanering:

  • Vad bör eleverna kunna efter avslutat arbetsområde eller avslutad kurs? Vad är det mest väsentliga i detta kursmoment? Vilka begrepp bör prioriteras?
  • Hur ska de nödvändiga kunskaperna förmedlas vidare till eleverna? Vilka arbetsmetoder, övningar och uppgifter är bäst lämpade för att förmedla den utvalda informationen till elevgruppen?
  • Hur ska arbetsområdet och/eller kursen examineras? Hur ska läraren bära sig åt för att mäta graden av förståelse och elevernas kunskaper?
  • Hur ska lärarens arbete utvärderas? Vad är intressant att titta på förutom provresultat och betyg? Vad säger nationella prov? Hur får man reda på varför elever lyckats eller misslyckats?

Ett av målen med historieundervisningen bör vara att förmedla och diskutera könsroller genom historien och frågan är då hur man bäst gör detta? Detta är frågor som läraren ständigt bör ställa sig och som säkert aldrig till fullo kommer att besvaras eftersom det finns så många olika variabler inblandade. Vad som fungerar i en klass fungerar inte alls i en annan. Men själv är jag övertygad om värdet av strukturer, fasta ramar och genomtänkta tankemodeller som en grund för all planering och undervisning.

Tags: , ,

Imre Kertész – Mannen utan öde

”Mannen utan öde” handlar om hur den femtonårige, ungerske pojken György Köves hamnar i ett koncentrationsläger under slutet av andra världskriget. György är en jude i tyskarnas ögon, men framstår varken som troende eller förankrad i en judisk identitet. Överhuvudtaget är han en ganska karaktärslös figur, utan egen personlighet. Många av de bifigurer han möter framstår som betydligt mer mänskliga. Istället är det hans upplevelser och tid i koncentrationslägret som är bokens fokus.

mannen utanDet hemskheter som han upplever – svält, övergrepp och förtryck – beskrivs neutralt och sakligt. Vilket ofta gör att de framstår som än mer vidriga och svårbegripliga. Precis som i ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” rymmer lägerlivet fler sidor än skräck, fasa och lidande. Där finns även tristess, glädje och humor. György accepterar snart lägerlivets vardag och det dröjer en god stund efter det att han befriats, innan han till fullo inser att han inte längre befinner sig i lägret.

”Mannen utan öde” väcker även en del frågor kring hur man ska hantera Förintelsen och hur överlevarna ska hantera sina upplevelser. György möter många olika reaktioner när han väl blivit fri ifrån lägret och åter söker sig hem.

Boken är ganska kort – ungefär 200 sidor – och med ett lättläst språk. Det svåra ligger snarare i att hantera och diskutera vad som händer i boken och varför. Trots att den utspelar sig i 40-talets Ungern och Tyskland, så är den inte förankrad i någon särskild tid eller plats. De människor som beskrivs är universellt mänskliga och Györgys egen personlighet tar inte mycket plats. Det är därför lätt för läsaren att själv sätta sig i hans ställe.

Röde Orm – I västerled

Den första delen av Frans G. Bengtssons vikingaepos finns numera i tecknad form. Tecknaren är Charlie Christensen, mest känd för att ha skapat Arne Anka. De ursprungliga fyra delarna är numera samlade i en volym om drygt 210 sidor.

Rode_Orm”Röde Orm – I västerled” är mer av en klassisk serie, än ”Maus” och ”Persepolis”. Den innehåller inte lika mycket text och fokus ligger mer på action och äventyr. Samtidigt är det en intressant och lättillgänglig presentation av dåtidens värld som inkluderar besök i det muslimska Cordoba, en plundring av England och möten med historiska personer som Harald Blåtand. Röde Orm möter även främmande kulturer och religioner som för det mesta presenteras på ett intresseväckande sätt.

Även om det inte är en helt historiskt korrekt berättelse, så är det fortfarande en bra ingång till det medeltida Europa. I synnerhet för läströtta elever.

Kursplanering: övergripande mål

Innan vi går vidare till de specifika arbetsområdena, så skulle jag vilja säga något om de övergripande mål som jag brukar ha i bakhuvudet när jag planerar och genomför en kurs.

Repetition är all kunskaps moder

Olika elever tar till sig information på olika sätt. Därför är det bra om man försöker förmedla samma budskap och kunskaper så varierat som möjligt. Jag brukar först bit för bit gå igenom varje arbetsområde, sedan får eleverna arbeta med det på egen hand, därefter kör jag en kort repetition innan provet, som i sin tur bygger på samma frågeställningar som vi både gått igenom och arbetat med. Alla andra inslag, såsom studiebesök, föreläsningar, dokumentärer och filmer, ska på något sätt knyta an till allting annat som ingår.

Detta förutsätter att läraren själv vet vad hon vill förmedla och jag tycker att det är viktigt att den som är högste ansvarige för varje kurs redan tidigt bestämmer vad som ska ingå och prioriteras.

Kontinuerlig uppföljning och utvärdering

Det är bra och önskvärt att alltid hålla ett öga på elevernas utveckling och betyg. Jag vill att eleverna alltid ska veta ungefär hur de ligger till för tillfället och vilka möjligheter som de har. Efter varje arbetsområde försöker jag uppdatera eleverna om hur det gick och vad de bör tänka på.

Egentligen har jag också som mål att utvärdera varje arbetsområde. Men det gör jag framförallt i början när jag inte känner eleverna. När man etablerat en god kontakt med klassen så är det lättare att känna av deras reaktioner. Samtidigt så är det bra med mer detaljerade kommentarer och därför bör man genomföra mer organiserade utvärderingar. Ofta räcker med en fråga i slutet ett skriftliga provet. Det är viktigare att utvärderingen genomförs regelbundet än att den är jätteomfattande och ambitiös varje gång.

Kontinuitet och förutsägbarhet

Jag vill skapa trygga och förutsägbara kurser, där eleverna inte överraskas av prov, uppgifter eller frågor. Även om arbetsområdena ser olika ut och handlar om olika saker så arbetar vi på samma sätt. De skriftliga proven liknar varandra och arbetsområdena presenteras och introduceras på ett snarlikt sätt. Eleverna ska känna igen sig och få tillgång till en korrekt planering.

Tags:

Marjane Satrapi – Persepolis

Marjane Satrapi föddes i Iran 1969 och den självbiografiska serieromanen ”Persepolis” skildrar hennes barndom och uppväxt som sammanfaller med en tumultartad period i landets historia. Shahen av Iran blir avsatt av Khomeini, det religiösa trycket ökar och ett blodigt krig mellan Iran och Irak inleds.

PersepolisFamiljen Satrapi är välutbildade och sekulariserade, med värderingar som en svensk läsare har väldigt lätt att identifiera sig med. Därför är det inga problem att förstå deras oro, rädsla och missnöje. Marjane vill ha samma möjligheter som västerländska barn, men detta krockar med den mycket strikta och djupt troende regimen. Landet blir som ett fängelse och hennes föräldrar lyckas till sist skicka iväg henne till Europa. Men även där uppstår konflikter och kulturkrockar, inte minst eftersom Marjane saknar sina föräldrar.

Ursprungligen gav serien ut i fyra delar. Dessa har sedan samlats i ett, tjockt album. Satrapi tecknar i svart-vitt och stilen är ganska naiv och enkel. Inte helt olik den som återfinns i ”Maus”. Historien är gripande, välberättad och känns fortfarande aktuell. Alla som någon gång varit tonåringar och barn kan identifiera sig med Marjane. Samtidigt är det ingen bok som är skriven för att demonisera Iran eller landets religiösa ledarskap, även om konsekvenserna av deras maktövertagande är att familjen Satrapis liv blir betydligt ofriare. Läsaren får sig en bild av både Irans moderna historia och hur det kan vara att växa upp under sådana omständigheter.

Jag tycker absolut att ”Persepolis” kan användas i undervisning, antingen som bredvidläsning under en kurs om 1900-talshistoria eller så kan man använda utdrag ur den när man pratar om Islam och Mellanöstern.

Art Spiegelman – Maus

”Maus” är en grafisk roman (det vill säga ett mer ”sofistikerat” och textrikt seriealbum) om Art Spiegelmans egen far – Vladek- och hans upplevelser under Förintelsen. Romanen var ursprungligen uppdelad i två delar och finns tillgänglig på de flesta bibliotek, även om den inte verkar finnas i tryck på svenska längre.

maus2.jpgLäsaren får följa Vladek Spiegelman både under krigsåren och efteråt. Man får också följa arbetet med själva romanen och sonens konflikter med fadern och deras samtal om det förflutna. ”Maus” blir en bättre och mer komplett roman av att man får följa huvudpersonerna både under kriget och många år senare när Art försöker skapa en serie om faderns upplevelser. Precis som när det gäller ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” så är personerna och historien komplex och mångfacetterad. Vladek är en handlingskraftig, kreativ och medkännande person i lägret. Han är en mästare på att improvisera och tricksa. Men den äldre Vladek framstår som en härsklysten, småaktig och snål person som ofta hamnar i konflikt både med sin son och sin hustru. Trots sina egna upplevelser är han fördomsfull och nedlåtande mot framförallt färgade.

Vladek är ett bra exempel på att människor förändras av traumatiska upplevelser och att egenskaper som är nödvändiga för att överleva i en svår situation kan utvecklas till hinder för dem när de sedan försöker leva ett normalt liv. Vladek älskar verkligen sin son, men förmår inte att uttrycka detta på något bra sätt. Ängslan och oron är hans ständiga följeslagare och det finns ingen som han kan lita på förutom sig själv.

”Maus” är tecknat i svart-vitt i en ganska enkel och lite naiv stil. Personerna framställs som olika typer av djur, baserat på deras nationalitet och religion. Judarna är möss, tyskarna katter, ryssarna björnar, svenskarna renar och så vidare. De flesta liknar varandra och det är kläder och accessoarer som främst skiljer dem åt.

Teckningsstilen fungerar oväntat bra ihop med det allvarliga ämnet. Jag kan tänka mig att det hade blivit svårare att läsa och ta till sig romanen om teckningarna hade varit mer realistiska. Det är också mycket möjligt att de i så fall hade tagit uppmärksamhet ifrån själva historien.

Jag tycker att ”Maus” är en mycket bra bok som absolut kan användas inom Historieämnet. Det är en lämplig bok även för unga och ovana läsare.

Skolan och omvärlden

Skolan och lärarnas arbete engagerar och intresserar många: politiker, föräldrar, unga och gamla. De flesta anser att utbildning och undervisning är mycket viktiga samhällsfunktioner. Som lärare är jag tacksam för detta omfattande intresse för mitt arbete. Baksidan är dock att så många tror sig veta precis hur man borde göra för att få saker och ting att fungera bättre. Tyvärr är deras åsikter alltför ofta baserade på fragmentariska minnen ifrån den egna skolgången. Man vill införa elitklasser för att man själv kände sig understimulerad i skolan, man vill betygsätta lärarna för att man själv hade dåliga lärare, man vill slopa vissa ämnen som man själv tyckte var urtråkiga. Lärarnas egna röster och åsikter drunknar i en kakofoni av motsägelsefulla rop efter åtgärder, rättvisa och resultat. Samtidigt är det inte alltid som man intresserar sig särskilt mycket för de egna barnens skolgång eller hemkommunens skolpolitik. Mycket av debatten ligger på idéplanet. Vilka värderingar ska styra skolans arbete? Hur fria ska lärarna vara? Vilka kunskaper behöver eleverna?

Jag har också valt att undervisa i två stycken ämnen som många intressegrupper sliter och drar i. Både Samhällskunskap och Historia är ganska omstridda. Vilken historia ska prioriteras? Hur mycket tid ska man lägga på att fördöma kommunism och nazism? Ska man lägga mer undervisningtid på de svenska entreprenörerna än arbetarrörelsens framväxt? Borde andra folkmord än Förintelsen uppmärksammas? Hur ska man undervisa om Israel-Palestina-konflikten?

Som lärare hade jag gärna sett att vuxenvärlden intresserade sig mer för det konkreta: de egna barnen, skolorna i närområdet, kommunens skolsatsningar. Här finns det otroligt mycket att göra, särskilt när det gäller gymnasiet. Jag upplever ofta att föräldrarna har väldigt lite koll på vad deras tonåringar sysslar med och att gymnasieeleverna har väldigt stor frihet att göra precis som de vill. Det är en frihet som många av dem inte är mogna för. Eftersom den statliga kontrollen över skolorna är mycket svagare idag, finns det också väldigt stora skillnader mellan olika skolor och olika kommuner. I det tysta håller enskilda kommuner och skolledare på att fuska och tricksa med skolorna på ett sätt som få människor skulle acceptera om de visste. En likvärdig skola är något som fler borde kämpa för.

Om varierade lektioner

Variation är viktigt, både när det gäller inom en kurs, ett arbetsområde och ibland under en och samma lektion. I praktiken är det dock inte lika lätt att snabbt dra fram någonting meningsfullt när eleverna börjar slakna och tjatar om att få sluta tidigare. Som lärare i Samhällskunskap och Historia är jag avundsjuk på svensklärarna som alltid kan se till att deras elever har en lämplig bok att läsa när deras energi tar slut. Men det finns alternativ även för mig.

Läsning

Det är, som sagt, väldigt behändigt att låta eleverna läsa böcker eller texter anpassade till ämnet. Dels blir de tysta och dels kan deras läsning förmedla insikter och känslor bättre än fakta och lärarledda föreläsningar. Dessutom läser ungdomar idag alldeles för lite överlag.

I Samhällskunskap kan eleverna få läsa dagstidningar och tidskrifter. Ett alternativ är att man ger olika elever i uppdrag att ta med sig och läsa upp enskilda artiklar som fångat deras intresse under veckan. Till exempel en intressant utrikesnyhet, en intressant inrikesnyhet och något valfritt. I Historia kan de läsa historiska verk, utdrag ur tidskrifter som Populär historia eller böcker med historisk koppling.

Problemen med läsning är att det kan finnas väldigt stor skillnad mellan elevernas läsförmåga och att det sällan är lika kul att läsa sådant som läraren rekommenderat framför vad man själv vill läsa.

Tv och film

Det är sällan lämpligt att se brottstycken av en hel film som ett avbrott i undervisningen. Korta sekvenser som till exempel en nyhetssändning, en mindre dokumentär eller rentav en sketch är mer lämpliga. När jag vikarierade i tyska fick eleverna se en fem minuter långa filmer om olika djurungar. Det fungerade bra eftersom det var på tyska.

Nackdelen med att använda sig av filmklipp och tv-sändningar är att det kräver tillgång till en viss teknisk utrustning (visserligen ingen avancerade, men man kan knappast lita på att tv-apparater fungerar, att fjärrkontroller finns tillgängliga eller att dvd-spelare är lediga) och att läraren har förberett sig ordentligt. Det är inte säkert att det sänds några nyheter under den tid då man har sin lektion.

Ljud och radio

Nyheter kan man förstås även höra på radio, liksom olika typer av hörövningar och inläsningar. The Economist:s nyhetssammanfattning har jag spelat upp för elever vid ett flertal tillfällen. Visserligen på engelska, men lagom långa, väldigt aktuella och lätta att diskutera. UR har ett omfattande arkiv som borde innehålla mycket matnyttigt.

Problemet är återigen att det krävs vissa förberedelser och tillgång till fungerande teknisk utrustning.

Lekar

Lekar är ett utmärkt sätt att ”lura” elever att lära sig saker. I det här fallet har jag en ganska bred definition av lekar. Hit räknar jag till exempel nutidsorientering, korsord, ordflätor, soduku med mera.

Att läsa upp veckans nutidsfrågor brukar var uppskattat i Samhällskunskap, särskilt om det finns någon form av tävlingsaspekt. Sedan kan man som lärare störa sig på den erbarmliga kvaliteten på frågorna och göra egna om det finns tid. Själva konceptet är det dock inget fel på. I Historia skulle eleverna kunna få i uppdrag att para ihop olika historiska personer med yrken, dödsorsak eller nationalitet.

Sedan finns det även olika former av avslappningsövningar och massage. Konstigt nog har jag svårt för att ta rollen som hurtig lekfarbror i klassrummet, även om jag inte är rädd för att göra bort mig i andra situationer. Dessutom är det inte lika relaterat till själva ämnet.

Nackdelen med lekarna är att de kräver förberedelser och att det kan vara svårt att förutsäga hur lång tid som de kommer att ta i anspråk.

Avslutning

Alla inslag i lärarens undervisning bör vara noga genomtänkta, så även mer lättsamma eller varierade inslag. Därför kräver också till synes spontana uppgifter vissa förberedelser. Samtidigt så tror jag att det ger oerhört mycket att pröva något lite oväntat och annorlunda. Att försöka nå bakom elevernas gard med en fint och plantera funderingar och frågor när de minst väntar det.

Tags: , ,

Peter Englund – Stridens skönhet och sorg

stridsorgPeter Englund har valt ett annorlunda och mycket intressant sätt att presentera första världskriget. I 212 korta kapitel får vi följa ett antal personer, deras reaktioner på kriget och hur de drabbas. Det är en brokig samling ifrån olika nationer; några är direkt inblandade i kriget, medan andra lever i dess skugga. Materialet är hämtat ifrån dagböcker, brev och memoarer. Bland personerna återfinns soldater, sjuksköterskor, äventyrare och en tysk skolflicka. De flesta överlever kriget. Englund ger en kort beskrivning av deras liv både före och efter första världskriget. Omfattande fotnoter ger ytterligare detaljer till deras berättelser.

Det här är ett bra sätt att ge kriget ett mänskligt ansikte och jag skulle kunna tänka mig att använda utdrag ifrån boken som ett komplement till faktatexter. Min erfarenhet är att historiska fakta är avsevärt mycket lättare att komma över än människors personliga reaktion på olika avgörande händelser. Därför är en sådan här bok guld värd.

Tags: