Posts Tagged Sydsvenskan

Gnällfällan

I boken ”Poor Economics” sammanställer och analyserar ekonomerna Abhijit V. Banerjee och Esther Duflo aktuell forskning kring biståndsrelaterade problem och utmaningar. Ett av kapitlen handlar om skola och utbildning och där presenteras en del problem som är både oväntade och obehagliga: tillgången till utbildning är idag relativt god i stora delar av världen, däremot är det många som fortfarande inte förstår värdet av att gå i skolan och en hel del föräldrar ser det mest som att de köper en lott där högsta vinsten är en säker statlig anställning någon gång i en avlägsen framtid. Dessutom är kvaliteten på undervisningen ofta ganska låg.

Det som gör mig mest upprörd är dock den fördomsfullhet och låga arbetsmoral som verkar vara vanlig ibland stora delar av lärarkåren. Författarnas exempel från undersökningar gjorda i Indien visar att lärarna tillbringar så mycket som hälften av alla lektioner i lärarrummet istället för hos eleverna och att de såg det som ett straff att undervisa de fattigas ”hopplösa” barn. När lärarna visste elevernas namn och därmed vilken kast de tillhörde ledde detta till att betygen sänktes. Detta beteende har jag mycket svårt att acceptera, men jag behöver inte leta särskilt länge för att finna snarlika tendenser även i Sverige.

För inte så längesedan visade en forskare vid Lunds universitet att namnet på de som söker jobb har stor betydelse för bemötandet från arbetsgivaren och möjligheterna att överhuvudtaget få komma på intervju. Jag arbetar på en skola där vi dagligen kämpar med elever från studieovana hem och där uppgivenheten inför framtiden inte sällan kombineras med en tung ryggsäck full av dåliga skolerfarenheter, sociala problem och/eller inlärningssvårigheter. Nog sitter även vi och beklagar oss över vår tuffa lott i fikarummet och visst sneglar vi emellanåt avundsjukt på de skolor där läkarnas och ingenjörernas barn går – skolor som har möjlighet att lägga mindre kraft på det sociala och mer på kunskapsförmedlingen.

Det är förstås helt naturligt att ventilera, att gnälla av sig och diskutera svåra utmaningar, men det vore fruktansvärt om vi genom vårt eget beteende – direkt och indirekt – förstärkte elevernas egen negativa bild av skolan och framtiden. Politikerna och media talar gärna om skolans problem, misslyckanden och marsch mot domedagen och bristen på framtidshopp är stor när det gäller hela utbildningsväsendet. Visst behöver mycket göra på politisk nivå och visst finns rejäla utmaningar hela vägen från förskola till högskola – ändå måste vi kunna fokusera på nuet, på våra egna klasser och elever. Vi måste tro på dem, slåss för dem, utmana dem, skydda dem, uppmuntra dem och visa att skolan är en plats där vi tar hand om varandra och öppnar dörrar till nya möjligheter.

Lyckligtvis är mötet i klassrummet med eleverna fullt av positiv energi och det blir tydligt vad och vem man kämpar för när man står framför 25 par tonåringar som visserligen har olika bakgrund och förutsättningar men som alla ändå förväntar sig något av dig som lärare. Vi måste ta vara på de goda exemplen, inspireras av varandra och minnas varför vårt arbete är så viktigt. Varje gång som vi glider in det rituella, självömkande gnället så bör någon höja sin röst och stillsamt påminna oss varför vi är där och vad som står på spel.

Tags: , , , ,

Inget nytt under solen

Jag läser en recension av en nyutkommen reportagebok om den svenska skolan och konstaterar tre saker: såhär är det,  såhär har det varit under flera år och alla borde redan veta hur det ligger till.

Den lokala bildningsnämnden bjuder in lärare från samtliga gymnasieskolor för samtal om skolans utmaningar och problem. Det blir ett bra samtal där en enig lärarkår pekar på samma problem och brister. Nämndens ledamöter ställer frågor, nickar och antecknar. Ändå kommer vi knappast med några nya avslöjanden utan allting vi säger är allmänt kända problem som definitivt bildningsnämnden – som dessutom inkluderar en del före detta lärare – borde känna till sedan lång tid tillbaka.

Det har skrivits åtskilliga böcker, artiklar och reportage om den svenska skolans kollaps under de senaste åren. Med jämna mellanrum kommer nya rapporter, undersökningar och jämförelser som visar på sjunkande resultat, betygsinflation, bristande likvärdighet, ökande klyftor och stressade lärare som byter arbete. Det saknas alltså knappast underlag för kraftfulla politiska insatser på såväl lokal som nationell nivå.

Mycket sägs och lite görs – i synnerhet ute i kommunerna. Jan Björklund har byggt sin politiska karriär på att snacka skolfrågor, men det han konkret levererar som ansvarig minister lämnar mycket övrigt att önska. Det faktum att hans reformer tycks vara underfinansierade och framhastade får mig att undra över hur mycket stöd han egentligen har ibland moderaterna.

SKL är angelägna om att skolan ska förbli under kommunal kontroll och lobbar hårt för detta. Samtidigt verkar de enskilda kommunerna stå handfallna inför skolans problem och få verkar utnyttja sitt inflytande för att åstadkomma förändringar och förbättringar.

Att ingenting händer kan förstås bero på att tillräckligt många fortfarande upplever att just deras barn fortfarande har möjligheten att välja och fullfölja en bra utbildning och att de därmed känner sig mindre engagerade i de familjer som inte har samma möjligheter. Dessutom talar inte lärarkåren med en röst och de högsta fackliga företrädarna anser rent av att de har fått gehör för sina förslag under de senaste åren. Höjd lön, rimlig arbetsbelastning och vettiga arbetsvillkor verkar alltså inte vara frågor som mitt fackförbund tycker är värda att driva.

Jag är rädd för att medelklassföräldrarna ännu inte har förstått fullt ut att även deras barn kan mindre och presterar sämre än tidigare generationer och att skolans problem inte bara drabbar fattiga invandrarbarn i avlägsna förorter eller att ett fritt skolval inte är den enda lösning som behövs. Jag är rädd för att mitt arbete som lärare försvåras av att jag verkar inom ett motsägelsefullt, förvirrat och illa genomtänkt system. Jag är rädd för att vi inte har nått botten än.

Förhoppningsvis har vi ork nog att ta oss upp igen när vi väl hamnar där.

Tags: , , , ,

Bokslut 2011

De senaste tre åren har jag skrivit ner vilka böcker jag har läst och hur lång tid det tagit att läsa dem. Det är ett bra sätt att hålla koll på sin läsning och avslöja intressanta saker om ens läsvanor. Tyvärr har antalet lästa böcker bara minskat sedan jag började med min bokföring. 2009 läste jag 123 böcker, 2010 läste jag 106 och 2011 läste jag bara 85. Min ambition har varit att läsa kring 100 böcker om året och det har jag, som synes, inte uppnått under förra året. Däremot har jag lyckats med målsättningen att spendera mindre pengar på böcker än 2010, då jag köpte böcker för ungefär 12 000 kronor bara hos Adlibris. 2011 spenderade jag hälften så mycket.

Intressanta upptäckter

2011 läste jag några artikelantologier som samlade artiklar som tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter, bland annat ”De omänskliga” och ”Därför vann dom” av Torbjörn Nilsson på Fokus och ”Här är allt så perfekt” av Niklas Orrenius på Sydsvenskan. Torbjörn Nilsson skriver om moderaternas valrörelse och ett antal politiska skandaler som utspelat sig under de senaste åren och Niklas Orrenius är känd för sina intressanta och nyanserade reportage om Sverigedemokraterna. Båda visar tydligt att bra journalistik står sig och att även ett kort reportage kan ge mycket värdefulla inblickar i svåra samhällsfrågor och människors vardag. Jag gillar verkligen deras stil.

Förra året läste jag även två underbara böcker av den amerikanska författarinnan Siri Hustvedt ”The Summer Without Men” och ”The Sorrows of an American”. Den förstnämnda är ett småmysigt porträtt av en medelålders kvinna som tar en paus ifrån sin make och sitt äktenskap när hon upptäcker att han varit otrogen. Under en sommar återvänder hon till mor och sina uppväxttrakter för att fundera över livet och undervisa en grupp ungdomar i poesi. Den sistnämnda är en gripande, lite melankolisk historia om två vuxna syskon som brottas med sin faders död och de känslor och tankar som då väcks upp. Båda böckerna – i synnerhet ”The Sorrows of an American” – skildrar kärlek, relationer och ensamhet på ett sätt som känns både autentiskt och gripande. Jag blev verkligen djupt berörd av huvudpersonen i ”The Sorrow of an American” och hans längtan efter någon att dela livet med och det är något som inte händer särskilt ofta.

Den australiensiske barnboksförfattaren och tecknaren Shaun Tan vann välförtjänt Alma-priset 2011 för sina underbara och vackra böcker. Precis som när det gäller Tove Jansson så finns det något tidlöst och åldersöverskridande med hans verk som gör att de egentligen passar för alla åldrar. Underfundiga berättelser blandas med fantastiska bilder till en mycket läsvärd helhet.

Framtidsplaner

En av de första saker som jag konstaterade när jag började hålla koll på min läsning, var att jag visserligen läser författaren ifrån hela världen, men att väldigt få av böckerna är skrivna av kvinnor. Någonstans kring 20-25% av de böcker som jag läser under ett år är författade av kvinnor. Jag vet inte hur det har blivit såhär och det handlar inte om någon medveten strategi från min sida – några av mina favoritförfattare är ändå Tove Jansson och Siri Hustvedt – men jag får ändå känslan av att jag kanske missar något spännande och viktigt. Därför brukar jag ha ambitionen att försöka läsa lite fler verk av kvinnliga författare, gärna svenska. I min senaste beställning fick jag med ett par böcker av Sara Stridsberg som jag tror kan vara läsvärda. Annars tar jag gärna emot tips.

Jag skulle även vilja läsa mer facklitteratur inom pedagogik, historia och samhällsvetenskap. Det blir en del, men betydligt mer skönlitteratur – något som ibland kan ge mig dåligt samvete. Att försöka läsa lite mer poesi tror jag inte heller skulle skada.

Men framförallt vill jag fortsätta läsa bra och många böcker även under 2012.

Tags: , , , , ,

Om överetablering och lärarflexibilitet

3700 gymnasieplatser står tomma enbart i Stockholms län. Situationen är likadan även i andra delar av landet. Minskade elevkullar verkar inte oroa vare sig politiker eller friskolor. Nya skolor etableras på löpande band, trots att det är välkänt att antalet elever går ner. Folkpartisten Ann-Katrin Åslund förklarar varför man inte ska försöka begränsa nyetableringarna:

Det vore väldigt dumt att stoppa nyetablering, då stoppar vi också nya idéer och ny kompetens. Den friskola som startar sist kan ju vara den bästa, säger hon.

Den kompetens och de idéer som redan finns behöver man dock inte ta någon hänsyn till.

Ett sätt att hantera problemen är att hyra in lärarna som konsulter vid behov. Så gör den driftige friskolerektorn John Sjöberg.

Den moderate politikern Johanna Sjöö menar att dagens elever får räkna med att den skola som de går på faktiskt kan läggas ner med kort varsel:

Det finns inga garantier någonstans. Man får hitta en skola som verkar bra och som man tror på.

Jag undrar hur många elever som faktiskt förstår vilken risk de tar om de väljer en friskola – i synnerhet en liten friskola. Men redan i högstadiet har de ju fått lära sig hur samhället fungerar om man får tro Jan Björklund och därmed borde de inte bli överraskade.

I dagens skola finns det en tydlig motsättning mellan de ideal som gäller för pedagogik, undervisning, elever och lärare och det system som elevpeng och konkurrensutsättning uppmanar till. Om skolorna förväntas tävla om eleverna på en illa reglerad och otydlig marknad, så kommer detta naturligtvis att påverka kvaliteten. Vad som är effektivt och rimligt när det gäller att maximera vinsten och minimera kostnaderna, behöver inte vara effektivt och rimligt när det gäller att upprätthålla en hög kvalitet och vettiga arbetsvillkor för lärare och övrig skolpersonal. Å ena sidan vill man skapa världens främsta skola, locka de bästa lärarna och ge rättvisa betyg. Å andra sidan är lönerna den största utgiften, höga genomsnittsbetyg god marknadsföring och möjligheten att jämföra skolor och utbildningar mycket begränsad.

Visst kan man bli beklämd över hur olika skolor – kommunala såväl som fristående – utnyttjar systemet. Men det är faktiskt politikernas fel att de överhuvudtaget kan göra det. De anpassar sig helt enkelt efter de krav och villkor som finns. Höga ideal och stora visioner är en sak, men i slutändan handlar det om överlevnad och pengar. Så länge det är lönsamt att tumma på kraven, kommer de att tummas på. Särskilt när risken är så liten och vinsterna så stora.

Om Jan Björklund verkligen vill komma till rätta med skolans många problem, bör han ta sig en ordentlig funderare på hur skolan ska styras, finansieras och granskas. Money talks, bullshit walks.

Tags: , , , ,