Örestads egen hemsida annonserar optimistiskt att det är i ytterområdena som framtidens Köpenhamn ska byggas. Må så vara, men den framtid som möter besökaren rymmer antingen stora fläckar av ödslighet eller så är den kanske inte fullt så nära förestående som man vill göra gällande.
Stadsdelen rymmer många monumentala byggnader och djärva idéer; kongressanläggningen Bella Center, som ur vissa vinklar ser ut som ett segertecken, Fields enorma köplada, Berget som rymmer hemliga rum och terrasser ovanpå ett stort parkeringshus, det obemannade tågset som kravlar sig fram på betongpelare mot stadskärnan. Det handlar om modernitet och förnyelse, framtidens stad och framtidens stadsbor. Ändå får den krassa verkligheten det sista ordet och i spåren av finanskrisen har förtätningen och byggnationen stannat av. Ett risigt hedlandskap breder ut sig mellan påkostade bostadskomplex, högar av jord vilar under presenningar och vägar slutar i tomma intet.
Bitvis är byggnaderna även offer för sitt eget storhetsvansinne. Visst är det relativt ödsligt, men människor rör sig ändå ständigt mellan huskropparna, problemet är dock att arkitekturen kräver rejäla folkmassor, boulevarderna är för breda och husen för hungriga för att låta sig mättas av de enstaka grupper som, närmast vanvördigt, flanerar omkring. Ett ställe som Fields slukar tusentals besökare utan problem.
8-talet (åttan) är den byggnad som klarar sig bäst i det halvexploaterade hedmarker som Örestad vilar på. Stillsam verksamhet pågår i de lokaler som är färdigställda, den ensamme joggaren känns inte som en ovälkommen gäst och husets café erbjuder en högkvalitativ brunch för både besökare och boende. Här skulle jag själv kunna tänka mig att bo och byggnaden utstrålar hemtrevnad och intimitet trots sitt läge och sin kantiga form. Kanske är det de grönbevuxna taket, de två anlagda innergårdarna, dammen och de många barnfamiljerna som bidrar till det varma välkomnandet?
I skuggan av 8-talet finns ett ambitiöst utegym, som en skulpturpark i metall för den hurtige. Denna typen av strukturer tycks allt vanligare, både i Sverige och Danmark. Ändå undrar jag över hur mycket de används. Är det många människor som kan tänka sig att svettas och anstränga sig så offentligt? När jag var hemma över sommaren observerade jag rentav en anläggning instoppad på Ängelholms torg, inklämd mellan en kyrkogård, en uteservering och en offentlig toalett. Finns det en tanke även bakom placeringen av dessa utegym eller är de bara slumpmässigt utslängda i närheten av potentiella förråd av hurtbullar?
Att cykla från Örestad till mer centrala delar av Köpenhamn går utmärkt, trots omläggningar och pågående nybyggnationer av cykellederna. Kanske är det en vanesak, men jag blir dock lite mer orolig och nervös vid de tillfällen då vi cyklar alldeles intill stora mängder bilar, som far förbi i hög hastighet. Att cykla igenom kvarter efter kvarter av nedsläckta industri- och kontorskomplex känns inte heller särskilt mysigt. Det ska dessutom visa sig att de här delarna av cykelvägsnätet är väldigt dåligt upplysta nattetid, något som ställer till det när vi ska återvända till vårt vandrarhem i Örestad.
Köpenhamns inre är livligt; här finns de människor och det myller som Örestad saknar. Husen är kanske inte alltid så originella, men deras blotta ålder och kontinentala stuk ger dem ändå en viss pondus (Sådana här byggen skulle man väl kunna hitta i Paris, Prag och London (men knappast i Linköping, i alla fall inte i någon större mängd) spekulerar jag i min okunnighet.).
I stadsdelen Tegelholmen har exploateringen kommit längre; mer är byggt och de tomma ytorna är betydligt mindre, även om enstaka industribyggnader och skräpiga tomter fortfarande kan anas. Byggnaderna är visserligen relativ homogena när det gäller storlek, längd och bredd (och vänder sig säkerligen också till samma urbana medelklass) men skiljer sig stilmässigt ganska mycket åt. Vattnet finns ständigt närvarande, både i form av kanaler, en närliggande hamn och självaste havet. Horder av kanotister konkurrerar om vattenvägarna med flockar av gräsänder. Att padla kajak tycks vara ett nästan lika vanligt sätt att förflytta sig som att cykla. Husen är fyrkantiga och många har takterrasser som måste erbjuda en vidunderlig utsikt. En del lägenheter inkluderar egna bryggor där små, men dyra motorbåtar ligger för ankar. Fönsterna är stora och huskropparna fyrkantiga. Bakom släta fasader döljer sig mer intima innergårdar där barnen leker. Vi undrar vad det kan kosta att skaffa sig en lägenhet i denna stadsdel? Är allting bostadsrätter?
Christiania imponerar dock inte. Det är sällan som jag blir så reaktionär som när jag omges av förfallna hus – med amatörmässiga tillbyggnader och elledningar som mest liknar skatbon – och nedgångna människor som främst verkar livnära sig på att sälja hasch till sina likar. Det blir ett kort besök.
Från Köpenhamn vidare till Malmö (Sveriges Chicago?) och Västra hamnen. Solen gassar och de badställen som anlagts är fulla av människor. En yttre krans av höga byggnader omger ett myller av radhus, parhus och mindre lägenhetskomplex. Över det hela tornar sig Turning torso i skönhet vida överträffad av den avlägsna Öresundsbron. Området är livligt, inbott och välkomnande. Här vågar man vandra även som nyfiken besökare (Trots kamera runt halsen och den dödliga kombinationen av strumpor och skjorts. Vad Magdalena Ribbing skulle säga, vågar jag inte ens tänka på.) utan att känna sig som en inkräktare. De många badplatserna, utsikten och restaurangerna bidrar säkert till att locka fler än de boende. En del hus i den yttre raden liknar medelhavshotell av den sjaskigare sorten, men byggnadsstilen är på det hela taget väldigt varierad och ingen stil dominerar några större ytor. Allra mest trivsamt är det i områdets innersta delar. Här finns det rader av hus avsedda att efterlikna gamla varumagasin och hemliga, små trädgårdar. Dagvattnet leds i ett snillrikt system av grunda kanaler som genomkorsar området och så småningom utmynnar i havet.
Innan vi återvänder till Linköping passar vi på att äta Malmös beryktade falafel och vila en stund i Pildammsparken som tycks rymma minst lika många fåglar som människor.