Posts Tagged Psykologi

Den teoretiske praktikern

Både i min yrkesroll och till min läggning är jag något av en hybrid mellan en praktiker och teoretiker. Å ena sidan gillar jag att analysera, reflektera, jämföra, fantisera och klura, å andra sidan vill jag uppnå konkreta slutresultat, påverka, utvecklas och ägna mig åt sådant som faktiskt är användbart i mitt arbete eller min vardag.

Det ligger mycket i beskrivningen av läraryrket som ett hantverk och ett konstnärskap. Kreativitet och fantasifullhet är viktiga förmågor för att nå framgång.

Samtidigt bör arbetet vila på en vetenskaplig och beprövad grund. De metoder som ger resultat ska uppmuntras och utvecklas. Lärandeprocessen och eleven  är i centrum.

Som en följd av mina dubbla roller blir jag ofta irriterad både över bildningsförakt (Vad har man för nytta av att historia? Ni akademiker bara pratar en massa istället för att göra något vettigt.) och vaga flumteorier. Jag tilltalas både av det pragmatiska – konkreta och det visionära – romantiska.

En av lärarutbildningens främsta brister är att den är dålig på att tillgodose båda dessa sidor av lärarrollen. Många av de kurser som jag har läst har antingen varit en massa yta utan innehåll eller en anhopning av fakta som aldrig kopplats till den faktiska undervisningen.

Pedagogik ska inte enbart vara eleganta luftslott – vackra idéer utan verklighetsförankring. De ämnen som vi förväntas undervisa i kan inte bara presenteras eller hanteras som fyrkantiga byggklossar som vi förväntas hantera utan vare sig ritning eller instruktioner. En bra lärare bör både kunna sitt ämne och ha förmågan att lära ut sina kunskaper till andra. Dessa mål är inte sinsemellan oförenliga och denna fusion bör löpa som en röd tråd genom lärarutbildningen, fortbildning, verksamhetsutveckling och pedagogiska modeller. Här har vi en hel del att arbeta med.

Tags: , , , ,

Allting går igen

En fascinerande del av att studera historia är hur mycket det är som upprepar sig – ibland rakt av, andra gånger i något förvanskad form. Tyvärr sker upprepningarna oftast för att vi människor reagerar likartat när olika situationer uppstår, även om det skiljer några hundra år mellan dem, snarare än för att vi lär oss något av historien.

Just nu läser jag ”Den europeiska fattigdomens betydelse” av den polske historikern Bronislaw Geremek. Boken handlar om fattigdomens idéhistoria och hur européerna har bemött och hanterat fattiga och nödställda under århundradenas lopp. Parallellerna mellan hur olika städer agerar kring anstormningen av tiggare under 1500-talet och hur moderna stater tänker kring invandring idag är många.

På landsbygden finns det en social samvaro och en stark solidaritetskänsla mellan människorna. Men detta skyddsnät förmår inte att fånga upp alla nödlidande, i synnerhet inte i en tid då många lever med väldigt små marginaler och olika former av hungerkatastrofer och kriser är vanliga. Städerna erbjuder visserligen inte samma familjära bemötande eller omtanke, däremot finns där helt andra ekonomiska möjligheter. Dessutom finns där spannmålsförråd och flertalet religiösa och sekulära välgörenhetsinrättningar inriktade på att hjälpa fattiga. När trycket på städerna ökar så börjar de lokala råden och styresmännen att laborera med olika modeller för att hantera de stora mängderna nödställda människor. Nedan kommer en sammanfattning av hur de resonerade kompletterat med ett mer nutida perspektiv.

Sortering av de fattiga

Man talar gärna om en kärna av ”verkligt nödställda” eller ”ärbara fattiga”, personer som försökt att med alla medel att förbättra sin situation och som förtjänar hjälp. Därutöver finns det en väsentligt större grupp av yrkestiggare, skojare, charlataner, vagabonder, slashasar och slöfockar. En förkastlig samling arbetsvägrare som borde ska tuktas snarare än hjälpas. Jämför detta med bilden av invandraren som en slapp typ som lockats ifrån sitt hemland enbart för att införskaffa de generösa bidrag som finns i Västerlandet. Eller hur även barn och unga, verkligt hjälplösa personer, utmålas som ligister, kriminella och redskap för omoraliska föräldrar oavsett om de är minderåriga eller rentav katatoniska. Uppfattningen att även den nödställde ska förtjäna allmosan lever vidare genom historien.

Våra fattiga och andras

Städerna vill också gärna skilja mellan inhemska tiggare och människor som tränger sig på utifrån. Det är givetvis angelägnare att hjälpa grannar, bekanta och arbetskamrater framför hjälpsökande främlingar som tränger sig på ifrån andra städer och landsbygden. Även idag är man mer benägen att satsa på landets egna medborgare eller personer ifrån en kultur man tror sig förstå, snarare än suspekta typer ifrån än mer suspekta områden. Då som nu kan man sträcka sig till att ge tillfälligt bistånd för att därefter försöka skicka hem så många som möjligt.

Rädslan för gängbildning

En vanligt förekommande oro hos städernas ledning är vilken effekt som stora mängder fattiga ska ha på ordningen och lugnet – i synnerhet om dessa människor koncentreras på begränsade ytor. Ibland är det rentav så att man motarbetar olika former av sysselsättningsprojekt för att man är rädd för vad som kan hända om man samlar hundratals personer och förser dem med mat och verktyg (potentiella vapen!). Och visst förekommer det uppror, upplopp och konflikter i fattigdomen och nödens spår. Idag talar vi om fattiga invandrartäta stadsdelar som ett stort problem och en symbol för utanförskapet. Teorin är att koncentrationen av invandrare hämmar integration, assimilering och ett deltagande på arbetsmarknaden. Men ingen vill heller ha en flyktingförläggning i sin bakgård.

Vikten av utbildning

En vanlig åtgärd även på 1500-talet är att upprätta olika former av yrkesskolor för de fattigas barn, i hopp om att dessa på sikt ska bli ett nyttigt tillskott på arbetsmarknaden. Även idag betonas utbildningen av de unga generationerna som ett av de främsta sätten att förhindra framtida fattigdom.

Piskan först och sedan kanske en morot

Det vanligaste problemet som städerna mötte när de försökte organisera fattighanteringen var bristen på pengar. Medborgarna var sällan särskilt villiga att avstå några större summor i fattigskatt eller allmosor, vilket ledde till kroniska finansieringsproblem. Däremot fanns det oftast resurser för att fängsla otacksamma fattiglappar, slå ner oroligheter eller för att organisera olika former av tvångsarbete. Hotet om våld var ständigt närvarande ifrån myndigheternas sida, ibland i form av att man satte upp galgar på de platser där man delade ut allmosor. Idag har vi tvångsavvisningar, massiva polisinsatser mot förorterna och en stor spaningsapparat för att avgöra vilka invandrare som är potentiella terrorister.

Vad är det egentligen som fungerar?

Många av städernas handlingsplaner för att bemöta fattigdomen var av en tillfällig natur och främst avsedda för kortvariga kriser. Efterhand som fattigdomen blev ett mer bestående inslag i stadsbilden så blev även fattigdomsbekämpningen det. Men stora delar var och förblev halvimproviserade och tämligen verkningslösa. Någon permanent eller universell lösning tycktes omöjlig att uppnå. Detta problem brottas även dagens politiker med. Att få ut invandrare (liksom sjukskrivna, förtidspensionärer och andra marginaliserade grupper) i arbete och utbildning har visat sig lättare sagt än gjort, trots många kreativa försök.

*

Karl Marx lär ha sagt att historien upprepar sig: först som tragedi och sedan som fars.

Tags: ,

Om att höra färger

Synestesi är förmågan att koppla samman olika former av sinnesupplevelser. Till exempel att koppla ihop vissa ord med vissa smaker eller att förknippa ett ljud med en viss färg. Denna förmåga är medfödd hos ett fåtal människor, kanske någon promille av befolkningen, men har länge varit förknippad med konstnärer och kreativt skapande. Särskilt under romantiken ville många kompositörer och målare skapa konstnärliga helhetsupplevelser som berörde betraktaren/lyssnarens alla sinnen.

Filosofen och kritikern Thomas Anderberg skriver i sin bok ”Alla är vi kritiker” om ett möte i Paris 1907 där en rad kända, ryska tonsättare samlats för diskutera en stundande festival. Storheter som Rimskij-Korsakov, Alexander Skrjabin och Rachmaninov infann sig. Det dröjde inte länge innan man började gräla om vilka färger som de olika tonarterna hade. Rimskij-Korsakov och Skrjabin var visserligen överens om att samtliga tonarter hade en färg, men kunde inte enas om vilken. Var Ess-dur blå eller purpur? Var C-dur vitt eller rött? Det var endast om D-dur som de båda var samstämmiga: den var givetvis gul.

Som ett post-scriptum kan nämnas att Skrjabin antagligen inte var en äkta synestetiker utan någon som i vuxen ålder försökte anamma ett sätt att associera som samtiden tog för givet hos alla stora kreatörer.

Tags: ,

Ann Heberlein – Det var inte mitt fel!

Heberlein har skrivit två mycket uppmärksammade böcker under de senaste två åren: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och ”Det var inte mitt fel!”. Till vardags är hon teologie doktor i etik, kulturskribent, föreläsare och debattör. ”Det var inte mitt fel!” är en bok i samma anda som David Eberhards böcker om de lättkränkta svenskarna eller Maciej Zarembas artikelserie i DN.

mittfelTesen är att svenskarna är ett allt för mesigt och tunnhudat folk, som inte kan tåla den minsta motgång utan att börja beklaga sig. Även denna bok tycks vara skriven i vredesmod, även om ilskan är mer återhållsam än i ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Boken inriktar sig inte mot andra akademiker utan främst mot vanliga människor, utan några djupare förkunskaper när det gäller filosofi och etik, men med en stark känsla av att samhället är på väg utför.

Heberlein skriver tydligt, begripligt och använder pedagogiska vardagsexempel. För min del hade hon gärna fått gräva lite djupare och hämta ännu fler referenser ifrån litteratur. Det hon skriver verkar för det mesta förnuftigt, välmotiverat och tänkvärt. Många exempel är hämtade ifrån skolans värld. Heberlein diskuterar mycket kring hur man ska bemöta mobbing och vad man har rätt att kräva även av ungdomar och barn.

Men det som är bokens svaga sida är att den tidvis blir raljerande, ilsken och direkt elak. Det är ganska uppenbart att Heberlein har föga till övers för postmodernister, feminister eller andra som inte riktigt köper hennes resonemang. Lite elakheter kan ibland vara ganska uppfriskande, men inte i en bok som i övrigt vill vara saklig och uppfostrande.

Det värsta exemplet återfinns tidigt i boken då Heberlein kritiserar skolans ytliga diskussioner om moral. Hon ifrågasätter värdet av den klassiska övning där man funderar kring människors olika värde genom att välja ut en handfull personer som ska få tillgång till ett skyddsrum inför en hotande katastrof:

[...] Den lille pojken med hjärtfel brukar också ligga risigt till, liksom skönhetsdrottningen – i alla fall om några feministiskt orienterade tonårsfläskiga brudar deltar i diskussion. [...]

Ett sådant uttalande har jag mycket svårt att acceptera och det är bara det tydligaste exemplet på en inställning som präglar hela boken. Den typen av utfall mot vanliga, sökande ungdomar gör att Heberlein förlorar mitt förtroende. Jag kan tänka mig att ta upp några av hennes mer nyanserade tankar i en diskussion kring moral i till exempel Religionskunskap eller Samhällskunskap eftersom ansvarsfrågan både är relevant och intressant att diskutera. Men jag kommer sannolikt inte att läsa fler böcker av henne och hennes trovärdighet har fått sig en rejäl knäck.

Tags: , ,

Om att diskutera jämställdhet med eleverna

Jag har diskuterat jämställdhet, relationer och genus med flera gymnasieklasser, både i Religionskunskap och Samhällskunskap. Den mest uppenbara skillnaden är hur mycket unga killar respektive unga tjejer funderar över sådana här saker.

Kvinnliga elever har ofta många och starka åsikter om hur de vill bli behandlade och vad samhället borde göra för att bli mer jämlikt. Det är tydligt att det här är saker som de har reflekterat mycket över och att de, i många fall, har anammat olika överlevnadsstrategier. De behöver inte mycket till uppmaning ifrån min sida för att komma igång och ha en givande och insiktsfull diskussion.

Killarna däremot har en tendens att skämta bort en del frågor och åberopa den fria viljan (”Men, de får väl skylla sig själva om de väljer att ta ett jobb som är dåligt betalt.”) som ett universellt argument. De är sällan lika engagerade eller aktiva – åtminstone inte inledningsvis. Läraren måste vara mycket mer aktiv och styra diskussionen för att den ska ta fart och ge något. Det är tydligt att killarna inte är vana att tänka kring sin egen roll i samhället, familjen eller en relation. Samtidigt är de inte ointresserade av ämnet och det går att locka ur dem en hel del insiktsfulla saker.

Under en lektion i Samhällskunskap A diskuterade vi ett antal fiktiva problem, bland annat ett som gick ut på elevernas syster kände sig ful, fet och oönskad jämfört med de andra tjejerna i högstadiet. Här hade de kvinnliga eleverna massor av goda råd att ge: stå upp för dig själv, prata med kuratorn och läraren, låt dig inte luras av reklam och orealistiska krav. Inte särskilt originella råd kanske, men väldigt kloka.

Killarna var däremot mer eller mindre svarslösa. En av dem sammanfattande ganska bra deras inställning när han sa ”Ska jag vara riktigt ärlig, så hade jag sagt åt henne att gå och prata med mamma.”. Hur många pappor diskuterar kroppsideal med sina tonårsdöttrar och tonårssöner?

Elevernas beteende speglar här samhället i stort; jämställdhet betraktas som en fråga som framförallt drivs av och för kvinnor. Det är upp till dem att vässa armbågarna och se till att orättvisorna försvinner. Det är kanske inte särskilt många män som aktivt motarbetar jämställdhet, men det är inte heller särskilt många som aktivt arbetar för den. Samma inställning kan man märka i en rad andra frågor: det är upp till invandrarna att integrera sig själva, det är upp till missbrukarna att ta sig i kragen och det är upp till brottslingar att sluta begå brott.

Till viss del stämmer detta; nog är den utsatta gruppen som har mest att tjäna på att få ökade rättigheter, men samhället består av ett komplicerat samspel mellan olika individer och intressen. Även om du själv är en man så har du en mängd band till andra människor och de till dig. Du kan inte välja att stå utanför samhället när det gäller vissa frågor som du tycker är jobbiga att fundera på. Här har skolan ett stort ansvar; det är vår uppgift att bygga broar av insikt, erfarenhet och kunskap mellan olika grupper av elever. Tjejer är inte några konstiga utomjordingar med obegripliga intressen och behov. De är människor av kött och blod, med samma drömmar, önskemål och rättigheter som alla andra.

Samtidigt kan killarnas okunskap och brist på oro och ångest även lära oss något. Det finns en stor trygghet i att inte bekymra sig om vad andra ska tro och tänka om en. Många unga tjejer borde ställa mindre krav på sig själva och sina medsystrar och anamma en mer avslappnad inställning till tillvaron. Samtidigt borde män i alla åldrar vakna upp och inse att livets viktigaste frågor faktiskt berör oss alla.

Tags: , ,

Psykologins grundläggande matematik

Innan jag börjar diskutera det här inläggets huvudämne känner jag att det är på sin plats med en kort introduktion eftersom det här är det första inlägget jag skriver här. Jag heter Olle och i vanliga fall (ja, jag säger faktiskt fortfarande så) studerar jag till lärare vid Linköpings universitet, men jag har av olika anledninga fastnat i en avstickare och är nu inne på mitt tredje år av kinesiskastudier och på mitt andra år i Taiwan. Det går att läsa mycket mer om mig och vad jag har för mig på min hemsida, men nu är det dags att gå vidare här.

Det här inlägget ska handla om små, enkla val som en lärare kan göra som i sig är godtyckliga, men som tillsammans kan skapa helt olika känslor hos  eleven. Det handlar om på vilket sätt läraren ser på elevernas lärande, hur läraren sedan, medvetet eller omedvetet, uttrycker detta och på så sätt ger eleverna en uppfattning om vad som gäller. Det finns oändliga mängder exempel på detta, men eftersom jag tror att medvetenhet och därefter självreflektion är enda sättet att komma åt det här ska jag nu peka på ett exempel och hoppas att det kan öppna dörren för vidare diskussion.

För ungefär två veckor sedan började jag på en universitetsutbildning i Taiwan. Likt Alan Watts brukade säga kan en annan kultur utgöra en spegel i vilken man själv kan granska sin egen på ett sätt som vore omöjligt om man stannade hemma (jag kommer nog att skriva mer om det här senare) och en sak jag reagerade mycket starkt på när jag först kom hit var att tonvikten låg på prov, läxförhör och så vidare. Det är nog inget nytt för någon, men nästa sak jag lade märke till är desto intressantare. Lärarna här fokuserar mycket på poängavdrag, det vill säga de förklarar reglerna för hur ett prov eller förhör går till och går sedan igenom vad man får poängavdrag för. Jag tror jag hörde ordet ”poängavdrag” (扣分) hundra gånger första veckan. Nej, jag överdriver inte.

Det här skapar en mycket mörk bild hos nytillkomna elever, eller det gjorde i alla fall det hos mig. Hade det inte varit mycket trevligare att tala om hur man fick poäng? Det betyder ju exakt samma sak att säga att man på en trepoängsfråga får ett poäng för varje rätt som att säga att man får ett poängs avdrag för varje fel. Men budskapet blir ett annat. I det första fallet är lärarens uppgift att bedömma vad eleven kan och hur mycket poäng svaret är värt, men i det andra fallet förvandlas läraren till något slags kontrollant som anmärker på fel och kollar vad eleven inte kan. Och allt detta är förstås en fråga om inställning, för den faktiska processen är ju likvärdig i båda fallen.

Jag tror att lärare (och alla andra som vill uppmuntra andra) måste tänka igenom hur de gör i sådana här frågor och hur det kan uppfattas av eleverna. Naturligtvis gäller detta inte bara prov och förhör, utan snart sagt allt läraren gör. Man kan ju hoppas att en bra instlällning räcker, men jag tror inte att det gör det. Jag kan ha inställningen att jag vill uppmärksamma vad eleverna kan snarare än att straffa dem för det de inte kan, men trots det vara fast i ett gammalt, invant mönster att bara prata om poängavdrag. Det är lätt (och oftast effektivast!) att göra som alla andra, men det är inte säkert att det är bra för det.

Så, nu dags för lite diskussion. Här är några frågor jag skulle vilja ha era synpunkter på, men det går förstås bra att kommentera vad som helst.

- Vilka andra exempel finns på samma fenomen?
- Hur undersöker man bäst sina egna metoder?
- Hur tar man reda på vilken budskap eleverna uppfattar?

Tags: , ,