Tillbringar söndagen i sällskap med Magasin 360 – en tidning om forskning och utveckling i skolan – som kommunen förser oss lärare med. Temat för det senaste numret är entreprenörskap och entreprenöriellt lärande och merparten av artiklarna handlar också om dessa, bitvis ganska vaga och otydliga, begrepp. Flera av artiklarna blir närmast en lovsång till kreativitet och entreprenörskap och även om det aldrig riktigt klargörs vad som döljer sig bakom de olika termerna är det uppenbart att de är mycket positiva och inkluderar allting som är bra, modernt och framåtblickande. Läsaren får ta del av korta citat ifrån olika entusiastiska lärare och rektorer som arbetar entreprenöriellt och man ges också enstaka exempel på faktiska skoluppgifter som lyfts fram som särskilt entreprenöriella.

Det som dock saknas är nyanser, distans och konkreta exempel på hur synsättet lett till förbättrade resultat för elever och lärare. Istället verkar det handla om att odla en känsla av moralisk överlägsenhet och att skambelägga de som inte hoppar på entreprenörståget. Det hela framstår helt enkelt som en modern frälsningslära, byggd på intuition, känslor, hopp, förväntningar och tro. Med andra ord en känslans triumf över tanken och antiintellektuellt så det förslår.

Mycket av detta beror säkerligen på att Magasin 360 är en kommersiell produkt som inte har för avsikt att erbjuda några verkliga djupdykningar eller analyser. Samtidigt är upplägget symptomatisk för hur många skolreformer och debatter ser ut: en reform eller ett lagom luddigt koncept lyfts fram och förväntas mirakulöst lösa även de mest komplexa problem, utan någon djupare förankring i vare sig forskning eller praxis. De flesta lärare är tysta utom de som själva blivit frälsta och lyfts fram som förebilder och ideal. Vaga och dåligt förankrade projekt sjösätts och lärarnas kompetens och lämplighet ifrågasätts när de inte lever upp till kraven eller förmår implementera det hela på en kafferast.

Nu låter jag kanske osedvanligt raljant och bitter, men det beror på att skolan och utbildningsväsendet är för viktiga områden för att bli försöksverksamheter för ogenomtänkta och ideologiska reformer. Det saknas inte forskning om framgångsfaktorer, men vad som krävs är framförallt hårt och medvetet arbetet ifrån lärare och elever sida och detta kan inte ersättas av glittriga slogans.

Jag betvivlar inte att framtidens samhälle och arbetsmarknad ställer högre krav på kreativitet och självständighet, men låt oss då börja med att engagera alla berörda parter i arbetet med att göra eleverna till mer självständiga och reflekterande individer och enas om hur detta arbete ska gå till, vem som ska ha ansvar för vad och vad som krävs för att verkligen bli en genuint självständig samhällsmedborgare. Hur ska vi mäta elevernas kreativa utveckling på ett rättssäkerhet och vetenskapligt sätt? Vilka krav ställer detta på lärarna? Hur delar vi upp ansvaret mellan utbildningssystemet olika delar?

Detta är konkreta frågor som betyder mycket mer än citat från någon självbelåtet flinande rektor.

Tags: , ,