Archive for maj, 2011

Fragment 7: A Williamsson

Vad är en människa egentligen? Nio-tio miljarder av dessa självupptagna apor myllrar runt på en plågad planet i ett dammigt hörn av universum. Vad tänker de på? Vad ägnar de sina futtiga existenser åt? Vad hindrar dem från att bli galna i väntan på ett oundvikligt slut?

Låt oss slumpmässigt välja ett exemplar och följa honom en bit på livets snåriga stig. Där har vi honom, en hane. Låt oss kalla honom för A Williamsson (Vad kan då A:et stå för? Aron? Ambrosius? Alabaster? Anita? För att bibehålla en viss mystik och anonymitet kring denna märkliga själ så lämnar vi hans namn åt läsarnas vilda gissningar).

Han skyler sin skalp med någon form av huvudbonad. Det går inte att avgöra om det är för att han försöker dölja smitsamma bölder eller en pinsam avsaknad av huvudpäls. Kanske är han helt enkelt mån om att skydda sin bleka hy ifrån solens strålar? Vi önskar honom lycka till med hans planer oavsett vad de går ut på.

Med viss målmedvetenhet korsar han en trafikerad väg, guidad av någon form av kryptisk ljussignal. Han går över en bro, men stannar upp och stirrar på en märklig skara fjäderfän som har någon slags näste under bron. Är han månne hungrig? Tydligen inte eftersom han snart fortsätter vidare.

På en gräsplätt iakttar han två yngre honor, vaktade av två fyrbenta husdjur – möjligen någon slags kor. Kommer han att stanna upp för att konversa med eller eventuellt förföra dessa honor och deras kor eller går han vidare? Inte heller denna gång är hungern eller parningsdriften stark nog för att sporra honom till handling.

Med viss skicklighet kryssar han förbi horder av hjulförsedda mutanter och halv fossiliserade äldre människoapor. Han går under en bro, över en väg och uppför en kulle. Under färden uppför kullen är han försjunken i ett komplicerat spel som involverar dussintals kottar och hans tygklädda fötter. Möjligtvis är hanen yngre än vad han först förefaller.

Bortom kullen ligger ett antal låga huskroppar med plåtklädsel. Här möter han en äldre hona som döljer sina ögon bakom ett plastskydd. Hon ler. Han ler. Är det möjligen så att det är äldre honor som attraherar honom eller anar han att en blind människoapa är en belastning för hela stammen och ämnar att undanröja henne? Ingenting dramatiskt händer denna gång heller.

Hanen går in i en byggnad och öppnar en liten lucka i ett plåtskåp. Plötsligt börjar han fumla med en röd liten platsbit som han försöker fästa i ett minimalt hål som finns i den lucka han öppnat. Eder och fantasifulla svordomar ekar i trapphuset. Tydligen ska den lilla plastbiten förhindra oönskad reklam, men hanen saknar uthållighet och ger upp utan att målet är uppnått. Man anar att han för evigt är dömd att översvämmas av extraerbjudanden på potensmedel, kreditkort och billiga resor till Alpha Centauri.

Hanen går uppför en trappa, öppnar en dörr och går in i en slarvigt städad bostad. Den logiska reaktion i detta läge vore att ta fram ett smutssugningsaggregat, men A Williamsson bestämmer sig istället för att aktivera en primitiv datorpanel och nedteckna någon form av svammel som smugit sig på honom under hans promenad. Kanske misslyckades ändå hans tygstycke med att skydda honom från solstrålarna? Vi vill inte trötta ut er med ytterligare episoder ur hans menlösa liv utan lämnar honom där han sitter på sin soffa och med sina högar av skrynkliga kläder. Nästa gång försöker vi hitta någon som är lite mer intressant.

Tags:

Alternativ till fas 3

Här är lite tips från historien på vad man kan göra med alla jobbiga, arbetslösa slöhögar:

  • Tvångsarbete: Varför inte bygga upp enorma arbetsläger, förslagsvis utlagda på entreprenad, där människor kan få sysselsätta sig med meningsfulla aktiviteter som att bryta sten, väva eller jobba i kolgruvor. Dessutom kan de intagna lejas ut som billig arbetskraft till olika företag. Kanske kan vi äntligen få SAAB lönsamt på detta sätt? Givetvis väntar prygel och diverse förnedringar den som vägrar ställa upp på detta.
  • Galärroddare: Sveriges en gång så stolta skärgårdsflotta har nästan helt monterats ned och de i en tid då ryssen blir allt starkare. Detta är ett ypperligt tillfälle att slå två flugor i en smäll och både bygga upp vår flotta och sysselsätta en massa människor med nyttigt kroppsarbete. Givetvis väntar prygel på den som vägrar ställa upp på detta.
  • Gropen: Holländarna var tidigt ute med det ultimata sättet att motivera latmaskar: släng ner dem i en djup grop med en pump som enda sällskap. Tillsätt vatten. Antingen pumpar de eller så drunknar de. Givetvis väntar prygel på den som vägrar ställa upp på detta.

Att välja ofrihet

En gång betraktades läraren som en självklar auktoritet, klassrummets obestridde härskare. Eleverna var föga mer än tomma kärl som skulle fyllas med den stora kunskap och visdom som läraren i sin nåd förmedlade. Elevernas egna erfarenheter var helt ointressanta och elevdemokratin var obefintlig. Möjligtvis kunde de välja bort skolan eller sabotera undervisningen på olika sätt, men det var också allt. Utbildning var ingen rättighet och många samhällsgrupper ansågs obildbara. Så är det lyckligtvis inte längre.

Dagens lärare har en helt annan skyldighet att ta hänsyn till eleverna och deras behov och förutsättningar. Detta kan i sin tur ibland slå över i ett ängsligt curlande eller föreställningen att eleven är en kund som inhandlat en tjänst (eller för den delen ett betyg) som det är upp till läraren att förmedla.Nu är inte syftet med denna text att fördjupa sig i lärarens förvirrade roll myndighetsperson och serviceleverantör, istället vill jag prata om hur eleverna själva avsäger sig den frihet som  många kämpat hårt för att ge dem.

När jag själv gick i skolan så var det framförallt det självständiga arbetet som tilltalade mig. Att få tänka, diskutera, reflektera och själv söka efter svar. Även som lärare tycker jag att den typen av uppgifter är allra roligast. Faktakunskaper ger en nödvändig grund som sedan kan användas för spännande strövtåg och kullerbyttor. Tänk om! Varför är det på detta viset? Borde man inte kunna göra annorlunda? Hur skulle du vilja att det var istället?

Att ge sig ut på exkursioner genom historien och samhället som omger oss kräver dock ett intellektuellt mod, en självsäkerhet och förkunskaper som många elever tyvärr saknar. Det är frustrerande och irriterande att så många elever föredrar det trygga och enkla, trots att jag försöker erbjuda dem en mer nyanserad värld där det finns plats för alla, även för dem. Hellre raka, simpla fakta och helt tillrättalagda resonemang som man kan glömma när man väl avverkat ett skriftligt prov. Vissa människor är onda, andra är dumma, några är lustiga. Varför de gör som de gör är ointressant. Hallå, vi ska ju bli byggare! Vad har vi då för nytta av allt det här tramset? Eller varför inte den försiktiga avvaktande eleven som försöker lista ut vad läraren tycker och försöker härma detta?

Eleverna själva omfamnar alltså den konservativa synen på skolan och lärarrollen: läraren är visserligen inte en särskilt tungt vägande auktoritetsfigur, men han är där för att ge raka svar och inte för att krångla till saker på ett förvirrande vis. Ju mindre arbete och krångel desto bättre. Skriftliga prov ska det vara och inte en massa flummiga diskussioner. Eleverna stämplar sig själva som hopplösa och sätter gränser för sina egna utvecklingsmöjligheter. Det där är inget för oss, försök inte lura oss med det där tramset. Vi vet nog hur skolan egentligen fungerar.

Deras uppfattning om vad kunskap är, om hur skolan fungerar och hur deras kunskaper ska bedömas är i många fall betydligt mer reaktionär än lärarnas. Den elevdemokrati, delaktighet och hänsyn som skolan försöker pracka på dem förkastar eleverna själva. Deras makt har sällan varit större och nu använder de den för att begränsa sina egna möjligheter.

Visst är det här en smula tillspetsat och alla elever reagerar inte på detta vis i mötet med skolan. Kanske är det även så att de är trötta på dåligt organiserade uppgifter, skendemokrati och hycklande lärare. Men nog är det ändå en olycklig tendens? Jag är orolig för hur detta synsätt kommer att påverka elevernas politiska engagemang och delaktighet i samhället. Risken är att många av dem väljer en frivillig isolering ifrån en förvirrande och snårig värld eller lockas av de populistiska politiker som torgför de enklaste och mest svart-vita lösningarna.

Varje gång jag hör en elev sucka uppgivet och utbrista: ”Vad ska det här vara bra för? Jag ska ju ändå bara bli målare?” har jag lust och krama om honom och fråga: ”Varför gör du dig själv till en obetydlig bifigur?”. Det är ungdomarna som är framtiden, inom varje människa ryms det otaliga skal och roller. Rörmokare förvisso, men även medborgare, son/dotter, förälder, arbetare, röstberättigad, europé, skattebetalare, konsument, pensionssparare och så vidare. Rollerna förändras efterhand som människorna och samhället gör det, men det kan aldrig vara rätt att frivilligt avsäga sig makten och möjligheten att påverka. Okunskap är lika med ofrihet.

Allting går igen

En fascinerande del av att studera historia är hur mycket det är som upprepar sig – ibland rakt av, andra gånger i något förvanskad form. Tyvärr sker upprepningarna oftast för att vi människor reagerar likartat när olika situationer uppstår, även om det skiljer några hundra år mellan dem, snarare än för att vi lär oss något av historien.

Just nu läser jag ”Den europeiska fattigdomens betydelse” av den polske historikern Bronislaw Geremek. Boken handlar om fattigdomens idéhistoria och hur européerna har bemött och hanterat fattiga och nödställda under århundradenas lopp. Parallellerna mellan hur olika städer agerar kring anstormningen av tiggare under 1500-talet och hur moderna stater tänker kring invandring idag är många.

På landsbygden finns det en social samvaro och en stark solidaritetskänsla mellan människorna. Men detta skyddsnät förmår inte att fånga upp alla nödlidande, i synnerhet inte i en tid då många lever med väldigt små marginaler och olika former av hungerkatastrofer och kriser är vanliga. Städerna erbjuder visserligen inte samma familjära bemötande eller omtanke, däremot finns där helt andra ekonomiska möjligheter. Dessutom finns där spannmålsförråd och flertalet religiösa och sekulära välgörenhetsinrättningar inriktade på att hjälpa fattiga. När trycket på städerna ökar så börjar de lokala råden och styresmännen att laborera med olika modeller för att hantera de stora mängderna nödställda människor. Nedan kommer en sammanfattning av hur de resonerade kompletterat med ett mer nutida perspektiv.

Sortering av de fattiga

Man talar gärna om en kärna av ”verkligt nödställda” eller ”ärbara fattiga”, personer som försökt att med alla medel att förbättra sin situation och som förtjänar hjälp. Därutöver finns det en väsentligt större grupp av yrkestiggare, skojare, charlataner, vagabonder, slashasar och slöfockar. En förkastlig samling arbetsvägrare som borde ska tuktas snarare än hjälpas. Jämför detta med bilden av invandraren som en slapp typ som lockats ifrån sitt hemland enbart för att införskaffa de generösa bidrag som finns i Västerlandet. Eller hur även barn och unga, verkligt hjälplösa personer, utmålas som ligister, kriminella och redskap för omoraliska föräldrar oavsett om de är minderåriga eller rentav katatoniska. Uppfattningen att även den nödställde ska förtjäna allmosan lever vidare genom historien.

Våra fattiga och andras

Städerna vill också gärna skilja mellan inhemska tiggare och människor som tränger sig på utifrån. Det är givetvis angelägnare att hjälpa grannar, bekanta och arbetskamrater framför hjälpsökande främlingar som tränger sig på ifrån andra städer och landsbygden. Även idag är man mer benägen att satsa på landets egna medborgare eller personer ifrån en kultur man tror sig förstå, snarare än suspekta typer ifrån än mer suspekta områden. Då som nu kan man sträcka sig till att ge tillfälligt bistånd för att därefter försöka skicka hem så många som möjligt.

Rädslan för gängbildning

En vanligt förekommande oro hos städernas ledning är vilken effekt som stora mängder fattiga ska ha på ordningen och lugnet – i synnerhet om dessa människor koncentreras på begränsade ytor. Ibland är det rentav så att man motarbetar olika former av sysselsättningsprojekt för att man är rädd för vad som kan hända om man samlar hundratals personer och förser dem med mat och verktyg (potentiella vapen!). Och visst förekommer det uppror, upplopp och konflikter i fattigdomen och nödens spår. Idag talar vi om fattiga invandrartäta stadsdelar som ett stort problem och en symbol för utanförskapet. Teorin är att koncentrationen av invandrare hämmar integration, assimilering och ett deltagande på arbetsmarknaden. Men ingen vill heller ha en flyktingförläggning i sin bakgård.

Vikten av utbildning

En vanlig åtgärd även på 1500-talet är att upprätta olika former av yrkesskolor för de fattigas barn, i hopp om att dessa på sikt ska bli ett nyttigt tillskott på arbetsmarknaden. Även idag betonas utbildningen av de unga generationerna som ett av de främsta sätten att förhindra framtida fattigdom.

Piskan först och sedan kanske en morot

Det vanligaste problemet som städerna mötte när de försökte organisera fattighanteringen var bristen på pengar. Medborgarna var sällan särskilt villiga att avstå några större summor i fattigskatt eller allmosor, vilket ledde till kroniska finansieringsproblem. Däremot fanns det oftast resurser för att fängsla otacksamma fattiglappar, slå ner oroligheter eller för att organisera olika former av tvångsarbete. Hotet om våld var ständigt närvarande ifrån myndigheternas sida, ibland i form av att man satte upp galgar på de platser där man delade ut allmosor. Idag har vi tvångsavvisningar, massiva polisinsatser mot förorterna och en stor spaningsapparat för att avgöra vilka invandrare som är potentiella terrorister.

Vad är det egentligen som fungerar?

Många av städernas handlingsplaner för att bemöta fattigdomen var av en tillfällig natur och främst avsedda för kortvariga kriser. Efterhand som fattigdomen blev ett mer bestående inslag i stadsbilden så blev även fattigdomsbekämpningen det. Men stora delar var och förblev halvimproviserade och tämligen verkningslösa. Någon permanent eller universell lösning tycktes omöjlig att uppnå. Detta problem brottas även dagens politiker med. Att få ut invandrare (liksom sjukskrivna, förtidspensionärer och andra marginaliserade grupper) i arbete och utbildning har visat sig lättare sagt än gjort, trots många kreativa försök.

*

Karl Marx lär ha sagt att historien upprepar sig: först som tragedi och sedan som fars.

Tags: ,

Fragment 6: Samtidigt i Johannelund

Gummorna iakttog flyttbilen, dolda bakom välstrukna gardiner och fördragna persienner.  Det var inte varje dag som nykomlingar anlände till bostadsrättsföreningen, numera var det betydligt vanligare att människor lämnade den. Oftast i en likbil. Vilken stilig karl dessutom! Inte en dag över 75 och med en så ståtlig hållning att rullatorn nästan verkade överflödig. Så smidigt som han rörde sig så måste han dessutom ha båda nya höfter och knän. En man i ett sådant skick skulle man säkert kunna ha glädje av i minst fem år till.

Maj-Britt Slake blängde argt mot Maj-Britt Korianders fönster på andra sidan gården. Hennes nemesis var den enda som var rask nog att utgöra ett hot tack vare hennes järnhälsa och de nya, fotriktiga tofflor som hennes son hade köpte henne. Det tre senaste änklingar som anlänt till området hade alla hamnat i klorna på Maj-Britt K., men nu fick det räcka. Förtjänade inte Maj-Britt S. något att skämma bort och hjälp med att byta glödlampor, hänga upp gardiner och lösa korsord? Den där häxan ska inte få vinna en gång till tänkte hon när hon virade in kökskniven i sitt förkläde.

Tags: ,

Om manligt och kvinnligt

Det hade blivit senare än vad jag räknade med och är därför ganska mörkt när jag påbörjar den långa vandringen från Valla till Johannelund. Knappast becksvart men mörkt som det blir en vårkväll i april. Jag går med händerna i fickorna och tänker på lite allt möjligt, utom då att jag skulle ta någon form av risk genom att vandra i den sparsamt upplysta storstadsnatten (är man uppvuxen på landet i en kommun med ynka 14 000 invånare så räknas faktiskt Linköping som en storstad).

Jag korsar vägen vid Folkungavallen och beger mig in i Hejdegårdens blandning av villor och lägenhetskomplex. En och annan människa tycks fortfarande vara vaken, men annars är jag ensam på min färd. En bit framför mig ser jag då en annan fotgängare; en kvinna visar det sig när hon kastar en ängslig blick över axeln och snabbar på sina steg. Det slår mig att denna okända kvinna, som verkar vara i min egen ålder, är rädd för mig eller kanske snarare för det som jag representerar: den mystiske främlingen i natten, förövaren i en potentiell överfallsvåldtäkt.

Jag undrar vad hon tänker. Spanar hon efter nattugglor som skulle kunna höra ett rop på hjälp? Har hon telefonen redo för ett nödsamtal? Förbereder hon sig för att sticka mot mina ögon med sina nycklar? Enbart i kraft av mitt kön och den tid på dygnet då vi träffas har jag makt över denna totalt främmande människa. Hon skulle antagligen börja springa om jag snabbade på mina steg. Ändå är det jag som man som har störst anledning att frukta både natten och det slumpmässiga våldet, jag som går här, naiv övertygad om min egen osårbarhet  – en uppenbar kontrast till hennes irrationella skräck.

Jag undrar om hon förstår att hotet om våldtäkt är betydligt större i en välbekant miljö, befolkad av välkända människor – en plats där hon känner sig trygg. Natten föder inte automatiskt illgärningsmän och solens varma strålar håller dem inte borta. Även dygdiga, kloka flickor kan råka ut för dåliga människor. Kanske borde jag säga allt detta till henne? Att hon borde frukta alkoholen och grupptrycket mer än den slumpmässiga främlingen på gatan. Men vem är egentligen jag att lägga mig i hennes liv? Dessutom lär väl ingen lyssna på en okänd människans förkunnanden på en trottoar en halvtimme innan midnatt.

Hon viker av på en sidogata och jag fortsätter hemåt till min väntande säng. Två stjärnor som passerat varandra på himlavalvet för att aldrig mötas på åter.

Tags: , ,

Om alkohol

Jag påmindes raskt om varför jag inte lockas av vare sig alkohol eller uteliv när jag följde med min bror ut på krogen under Påsken. Det är överhuvudtaget svårt att behålla en positiv människosyn när man exponeras för spritens effekter på människor. Berusningens slöja är en tidlös ursäkt för att bete sig svinaktig och självisk samtidigt som alkoholen lägger sig som en smutsig filt över hela samhället.

På en uteservering sitter ett halvdussin män och skämtar högljutt. Lite utanför, men ändå hoppfullt deltagande, sitter en ensam kvinna. Samtalet går sedan länge på tomgång och luften är full av testosteron. Vem ska först vika ner sig i den tävling som supandet utvecklat sig till? Att banga ut nu vore helt omöjligt när självaste manligheten står på spel.

I ett bås sitter två glada herrar och drar i sig den ena ölen efter den andra. Deras samtal handlar om spriten och en bekant som visserligen är jättetrevlig, men har stora problem med att hantera denna ädla dryck. I plågsam detalj redogör de för alla gånger som han tappat kontrollen och gjort bort sig. Men givetvis så är det inte tal om att uttrycka sin oro direkt till honom eller att försöka bromsa hans färd ner i alkoholismens dimmor. Han blir en kuriosafigur, ett tragiskt exempel på hur det kan gå när man inte är man nog att hantera spritens potenta krafter.

I ett annat bås sitter två medelålders män och underhåller en trio fnittrande kvinnor, säkert 15 år yngre. Som de gentlemän de är så bjuder männen givetvis på både öl och drinkar. En av dem utför rentav en berusad liten dans när han vinglar fram med glas i båda händerna. Man kan undra vad dessa herrar förväntar sig i gengäld för sina generösa spritinköp?

I kön på ICA står en luggsliten figur i lortiga kläder. Den sötsura doft som strömmar från hans porer är en blandning av gammal fylla och svett. Han orkar inte längre dölja de kraftiga darrningar som abstinens framkallar och har därför svårt att få fram plånboken och betala för folkölen och cigaretterna. Bakom honom står människorna otåligt i kö. Hur många av dem som själva är på väg in i samma helvete går inte att säga, men säkert ett par stycken.

Kollegan är trevlig och charmerande, men väldigt upptagen. Han undrar om du kan täcka upp för honom eftersom han måste rusa iväg lite tidigare. Det händer ganska ofta att han försvinner iväg eller är mystiskt frånvarande. Så småningom får du veta vad alla andra vetat sedan länge: kollegan är en alkoholist. Plötsligt får du höra den ena historien värre än den andra: indraget körkort efter vansinniga fyllefärder, flertalet misslyckade behandlingar, långvariga sjukdomsperioder, sviktande organ, barn som far illa. Jo, jo så har det varit i många, många år. När du frågar varför ingen har reagerat, varför varken arbetsgivaren, chefen eller arbetskamraterna gjort något så blir det knäpptyst i fikarummet. Även när vi vet att andra far illa så ingriper vi ogärna.

En sen natt, på bussen hem från stan, kliver en äldre herre ombord. Han har ett angeläget budskap: en grupp invandrare har nesligt överfallit honom på centralstationen och nu vill han ha sympati. 30-40 års supande gör honom omdömeslös, tjatig och rörig. Ombord finns även ett gäng småpackade invandrarkillar i nedre tonåren som ogillar mannens rasistiska pladder och provocerar fram ännu hätskare repliker. Han ska döda dem! Han ska döda dem alla! Stämningen blir mer hotfull och bussen blir tommare för varje hållplats. Vem bryr sig om ett gammalt fyllo och stökiga snorungar?

Barnens sandlåda är full av trasiga tomflaskor och fulla studenter har för vana att tömma sin blåsa mot gungbrädan. En kväll har någon slängt upp barnens cyklar i klätterställningen.

Hon ville det, varför skulle hon annars ha följt med mig hem? Nu påstår hon att hon inget minns! Så jävla typiskt brudar alltså. Hänger du med ut ikväll?

Jävla DDR-Sverige! Staten ska bestämma allting. Jag kan faktiskt själv avgöra vad jag klarar. Lite sprit har ingen dött av och det är ju inte som att man är någon loser som dricker t-röd på en parkbänk. Vi håller faktiskt på med seriösa vinprovning här och vilken alkis dricker 12-årig whisky? I det här Jantelandet ska allt som är roligt vara förbjudet.

*

Jag vill att människor ska förbli spännande, vitala och intressanta. Berusningen gör alla så sjaskiga, smutsiga och falska. Folk skrattar överdrivet åt dåliga skämt, vill prata om känslor på bebisspråk och blir påfrestande tjatiga. Jag vill inte bli mer cynisk; varje krossad tomflaska som jag passerar på vägen till jobbet, varje urinstinkande gångtunnel, varje person som skryter om gamla fyllor är ytterligare bevis på att mänskligheten kanske inte förtjänar någon hjälp. Skärpning!