Posts Tagged Friskolor

Om tillit

När far och mor är döda
  och våra släktningar har ta'tt gift
 och alla våra vänner har valt sej själva
 och våra lärare och fröknar
 har gått och dränkt sej med varann
 och nu när sömntabletterna har slutat hjälpa
 och när vår präst från konfirmationen
 står och pekar i det blå
 och ingen fattar om han visar vägen
 eller känner vilket håll vinden blåser åt,
 då kommer Halta Lotta hem till mej
 med rösten fylld av gråt
och snyftar, vem i hela världen kan man lita på?

Mikael Wiehe 1972

Tillit är en väsentlig del av alla välfungerande samhällsbyggen. Medborgarna måste kunna lita på att institutioner, myndigheter och lagar verkligen fungerar och att fattade beslut möjligen kan överklagas men i grund är sakliga, välövervägda och opartiska.

En viss misstro kommer naturligtvis alltid att finnas, liksom exempel på nepotism, korruption, maktfullkomlighet, paragrafrytteri, inkompetens och andra avarter, men om vi tappar tron på samhället som helhet så har vi fått ett allvarligt problem. Dessa problem måste uppfattas som undantag och inte norm och brott mot tilliten bör straffas hårt och offentligt.

Det som oroar mig är att viktiga institutioner som skola, vård och äldreomsorg idag framstår som alltmer ihåliga, opålitliga och profitdrivna. Ansvar har blivit en marknadsföringsslogan snarare än ett begrepp som genomsyrar hela verksamheten. Alltmer tid och pengar går åt till att utforma vattentäta kontrakt, inspektioner och uppföljning. Aktörerna själva uttrycker misstro mot varandra och det system som de själva är en del av. God kvalitet är det som tydligt är definierat i avtalet och allt utöver detta är kostsamma dumheter. Skandalerna avlöser varandra och svaret tycks alltid vara: vi måste bli bättre på avtal och uppföljning. Dokumentationsbördan växer efterhand som varje åtgärd, handling och plan måste dokumenteras, inte för de närmast sörjande utan som en åtgärd utifall något skulle gå snett och den fruktade inspektionen anländer. Tusen och åter tusen tomma handlingsplaner, men ingen egentlig handling.

Det är klart att tilliten blir än svårare att upprätthålla när man sitter på dubbla stolar: å ena sidan förmodat opartiska myndighetsutövare, å andra sidan leverantörer av en tjänst där det emellanåt inte är helt klart vem som egentligen är kund. Två sinsemellan olika världar med vitt skilda regler. Har kunden alltid rätt? Vad är förhandlingsbart och vad är omöjligt att kompromissa kring?

Jag tycker att vi har varit naiva och släppt mäktiga krafter alltför fria. Att driva en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende är inte samma sak som att driva en klädbutik, en snabbmatsrestaurang eller ett stålverk. Multinationella företag arbetar efter en annan logik än stater, kommuner och landsting. Det finns en anledning till att staten traditionellt har åtagit sig vissa uppgifter. Om man ska blanda dessa olika sfärer, det privata med det offentliga, bör man agera eftertänksamt, försiktigt och långsiktigt.

Visst är tanken på småföretagare, kooperativ och personaldriven verksamhet charmerande och mysig, men finns verkligen förutsättningarna för detta? Kan verkligen kraven vi ställer uppfyllas av någon annan än det multinationella storföretaget? Vad förhindrar att det småskaliga blir uppköpt och koncentrerat till ett fåtal ägare? Är ett vinstdrivet oligopol bättre än ett allmännyttigt monopol? Och hur påverkas den verksamhet som förblir i de offentligas regi av konkurrensen?

Dessa frågor är självklara och uppenbara, ändå verkar få ansvariga faktiskt ha funderat över dem när det var aktuellt. Istället är det nu, 20-30 år senare, som man nyvaket inser att systemet tydligen inte var helt självreglerande. Frågan är bara hur mycket som vi egentligen kan göra åt saken idag och hur mycket relationen mellan medborgare och samhälle egentligen har förändrats av utvecklingen?

Jag tror inte att det är realistiskt att återgå till ett läge där det offentliga på egen hand driver alla välfärdstjänster, åtminstone inte på kort sikt. Men vi måste alla fundera över hur vi förhåller oss till det som har skett, vilka krav som vi vill ställa, vilka mål som vi vill uppnå och hur vi bevarar tilliten för systemet oavsett vem som är utförare.

Tags: ,

Om den svenska skolans kris

I en debattartikel i DN menar Hans Bergström att skolans problem beror på sänkt status och bristande respekt för både lärare och skola. Så långt håller jag med honom, men sedan börjar han peka finger åt ”68-vänstern”, med Olof Palme i spetsen. Ingen som helst skugga faller på kommunaliseringen eller friskolereformen, tvärtom är dessa snarast en naturlig reaktion på att flum, respektlöshet och svag lärarauktoritet.

Bergströms debattartikel är en kortare version av hans bidrag i Lärarnas riksförbunds antologisamling ”Kommunaliseringen av skolan”. Där utvecklar han sina tankar om friskolornas förträfflighet och menar att de var en befrielse och startades av eldsjälar som framförallt ville förbättra undervisningen och återskapa den typ skola som fanns innan 68-vänstern tog över. Därefter följer en berättelse om hur Bergström träffar sin nuvarande hustru, Barbara Bergström grundare av Internationella Engelska skolan (en skolkoncern som makarna Bergström idag driver gemensamt) och hennes tuffa kamp mot avundsjuka myndigheter och kommunpampar.

Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten. Begrepp som ”valfrihet” och ”entreprenöriellt lärande” är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning. Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster. En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.

Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?

Tags: , , , ,

Om den stundande lönerörelsen

Nästa års avtalsrörelse är mycket omfattande och inkludera flera miljoner anställda. SKL och Svenskt näringsliv har redan börjat antyda i diverse ledarartiklar att det inte finns mycket pengar att hämta och att lärarnas arbetstid utgör ett stort problem för dem.

I Jönköping har kommunledningen tydliga ambitioner att införa en 40 timmarsvecka. Om detta kan man läsa i det senaste och sista numret av LR:s tidning Skolvärlden.

Två saker är särskilt beklämmande:

1. Gymnasienämndens ordförande har följande att säga om kommunens inställning:

Om vi som politiker har bestämt att målet är mer elevtid kan den frågan inte längre vara föremål för diskussion, säger Peter Jutterström, ordförande (M) i gymnasienämnden.

Det handlar alltså om att peka med hela handen och att kommunen ensidigt bestämmer hur skolan ska fungera. Ingen särskilt bra utgångspunkt för fortsatta förhandlingar.

2. De förändrade arbetstiderna, motiveras med den ökade konkurrensen ifrån friskolorna, där lärarna har betydligt fler undervisningstimmar än i den kommunala skolan. Om detta gnälls det mycket ifrån LR:s sida, men vad görs egentligen? De flesta är överens om att en överarbetad lärare gör ett sämre jobb och att många friskolor utnyttjar lärarna och de bristfälliga reglerna väl mycket. Rimligtvis måste det även finnas fackanslutna lärare på friskolorna. Vad gör man egentligen för att nå dessa och förbättra deras arbetsvillkor? Vem tar striden mot friskolorna ifrån fackligt håll? Här verkar ingenting hända, utöver en massa ältande om obehöriga lärare och märklig pedagogik.

Tags: , ,

Söndagsintervjun: Patricia Olby Kimondo

Idag intervjuar jag Patricia Olby Kimondo, som för tio år sedan startade bemanningsföretaget Lärarförmedlarna. Hon har dessutom en egen skolblogg.

Du driver sedan flera år tillbaka ett bemanningsföretag inom utbildningsbranschen. Hur kan det komma sig att du valde att arbeta just med skola och utbildning?

liten bild PKEftersom jag kommer från en familj med lärare och pedagoger har det alltid varit naturligt att diskutera förskola och skola. Efter att ha jobbat flera år med rekrytering i näringslivet kunde jag se att de metoder vi jobbade med där borde fungera även i skolan. Och det har visat sig stämma. Att jag fortfarande jobbar med rekrytering och bemanning i skolan handlar helt enkelt om att lärare är en enormt kul och diversifierad yrkesgrupp att jobba med.

Hur var din egen skolgång? Finns det någon lärare som du minns än idag? Vilka ämnen gillade du bäst?

Min egen skolgång? Haha – det har verkligen varit gott och blandat. Under grundskoleåren var det mesta kul. I gymnasiet var det sisådär med närvaron. Jag tyckte nog att skolan var ganska tråkig. Men jag tog förnuftet tillfånga och avslutade studierna på Komvux – som var tufft men enormt inspirerande vilket passade mig perfekt. Än i dag presterar jag som bäst när tempot är högt och krävande. Ämnesmässigt har jag alltid gillat ”utåtriktade ämnen” som språk men även samhällskunskap och historia. Dessa intressen håller än idag. Och nu jobbar jag ju en hel del med kommunikation och samhällsfrågor. Jag har som de flesta haft lärare med olika personligheter och kvaliteter. På gymnasiet hade vi en vikarie i samhällskunskap som för alltid väckt mitt intresse för ämnet. På Komvux hade jag en underbar lärare i svenska och litteratur som fick mig att ge allt och lite till. Det är sammantaget lite intressant att jag – som knappast var en mönsterelev kommit att syssla med just utbildning och personalrekrytering. Det visar att vägarna framåt kan se olika ut.

Det har varit en hel del debatt om friskolorna, i synnerhet när det gäller deras vinstuttag. Tycker du att det finns några problem med att skattepengar betalas ut som vinst till privata aktörer? Finns det fler branscher som borde konkurrensutsättas?

Rent principiellt finns naturligtvis inga problem med att skattepengar genererar vinst. Det anses ju knappast problematiskt att företag som levererar stolar, datorer eller kaffe till sjukhus och skola får göra vinst. Vinst är en förutsättning för att den offentliga sektorn ska garanteras bästa kvalitet till bästa pris. Jag ser också stora fördelar med att flera offentligt finansierade verksamheter konkurrensutsätts. På så sätt gör man verksamheten transparent. Plötsligt blir det tydligt för allmänheten hur vissa verksamheter fungerar eller omvänt – inte fungerar. Det är en demokratifråga. Och det är precis det som har hänt med friskolorna. Genom att tillåta en utbildningsmarknad att växa fram – skapas också en diskussion om form och innehåll. Det som tidigare var dolt för många och som sköttes bakom tjänstemännens och politikernas skrivbord – har plötsligt blivit allmängods. Det gör att kvaliteten hamnar i fokus och kan utvecklas. Och det är positivt eftersom värdet av friskolorna är den förbättring som tillfaller eleverna. Sen får man komma ihåg att friskolor fortfarande är relativt nytt. Det kommer säkert att ta flera år innan formen ”satt sig” helt. Det finns ju tyvärr ganska mycket som inte fungerar i den kommunala skolan trots att den är långt mycket större och mer ”erfaren” än friskolan.

Något som däremot är ett problem är på vilket sätt avknoppningar i t ex Stockholms stad har genomförts. Att staden sålt företag enligt helt andra principer än av som är gängse företagsvärdering är helt oacceptabelt. Köparna har helt enkelt dragit vinstlotter. De har inte av egen kraft byggt upp fungerande verksamheter enligt de principer som gäller för mig och andra företagare (många års hårt slit, stor risk utan fritid) – men kan ändå plocka ut enorma vinster, många gånger förstår de inte ens själva hur det gick till. Och det säger ju en del. Det är sammantaget helt orimligt att hantera skattebetalarnas pengar på det här viset.

Vad kännetecknar en bra lärare och hur ska vi få fram fler bra lärare i Sverige? Hur stor betydelse har lärarna för utbildningskvaliteten?

Ja, nu närmar vi oss de riktigt viktiga frågorna. Vad som är en bra lärare varierar naturligtvis – men gemensamt för alla borde vara ett genuint intresse och förståelse för yrket, en personlig mognad och goda kunskaper inom det kompetensområde man valt. Det hjälper dessutom om man är en god kommunikatör och intresserad av människor och relationer – läraryrkets grundingredienser. Efter alla mina år som rekryterare och chef är jag benägen att tro på de undersökningar som visar att läraren har avgörande betydelse för kvaliteten i undervisning och utbildning. Jag tillhör dem som menar att läraryrket är just ett yrke och inte ett kall. Det är en viktig distinktion – för med det professionella synsättet på lärarrollen kan samhället tillåta sig att ha höga förväntningar och ställa höga krav på lärarrollen. Och det är avgörande för läraryrket status och utveckling.

Idag är majoriteten av lärarna kvinnor och lönen har inte utvecklats särskilt bra. Är detta ett problem och vad kan man i så fall göra åt det?

Läraryrket har precis som många andra f.d. manliga yrken förvandlats till ett kvinnoyrke och i samma veva tappat i status. Jag vill påstå att statusbristen är mer problematisk än löneläget. Om statusen ökar kommer lönen att påverkas. Att bara driva tesen att lärare ska ha högre lön kommer inte att öka statusen eller respekten för yrket. Om däremot de bästa lockas till yrket och de bästa förmås att stanna kvar (och kräva konkurrenskraftig lön) då – kommer vi garanterat att se en förändring i läraryrkets attraktionskraft. För att få de bästa att bli lärare måste vi dock jobba hårt med urvalet bland studenterna. Det är helt absurt att lärarutbildningen under så många år fungerat som en slags högskolans slasktratt för den som saknar ambitioner eller betyg. Precis som överallt annars får man skörda som man sått. Och det är precis det här stora delar av den svenska skoldebatten bottnar i, dvs bristen på ett ordentligt förarbete. En annan avgörande fråga för skolutveckling är ledarskapet i skolan. På samma sätt som med lärarna måste de mest lämpade och mest kvalificerade lockas att bli skolledare. Skolan skulle kunna lära mycket av ledarskap i näringslivet och omvänt.

Finns det inte risk att lärare som är anställda av bemanningsföretag fastnar och blir eviga vikarier? Vilka är era anställda och hur många av dem går vidare till fasta anställningar inom fri- och kommunala skolor?

Nja, vi på Lärarförmedlarna kan inte se att våra lärare fastnar i vikarieuppdraget. De flesta använder rollen som ett sätt att komma vidare eller testa något nytt. Den som är nyexad får en kick-start in på arbetsmarknaden. De som jobbar hos oss är alltifrån studenter och nyexade till erfarna lärare som vill prova något nytt. Man jobbar ofta några månader upp till ngt år.. Ungefär 1/3 del av våra anställda hittar ett nytt fast jobb hos våra kunder. Vi fungerar alltså även som en arbetsförmedling. Det är lite av tanken – att erbjuda både flexibilitet och karriärutveckling. Många unga får sitt första kvalificerade jobb genom oss och vi är särskilt stolta över att bland 250 anställda ha hela 37 olika nationaliteter representerade.

Vad skulle du fokusera på om du var skolminister?

Med respekt för det komplexa uppdraget att vara skolminister skulle jag fortsätta att sätta stort fokus på urvalet till lärarutbildningarna. Det är enligt min mening där man börjar bygga in kvalitet (och status) i läraryrket. Titta bara på ekonom- jurist- eller läkarbildningarna! De mest populära utbildningarna släpper bara in de allra bästa – vilket är precis vad allmänheten förväntar sig. Det är dags att förändra folks förväntningar på lärarutbildningen och läraryrket. Men lärare måste också se och ta vara på sin makt och möjlighet att påverka! Det är ju lärarna som kan och vet bäst. Sen skulle jag lyfta frågan om ledarskap i skolan högt upp på agendan. Ledare i skolan måste få vara just ledare och inte administratörer. Jag skulle visa samhället att jag menade allvar genom att ställa höga krav på kompetens och kvalifikationer och belöna dem som lyckades väl rikligt. Jag skulle också jobba för att öka kontaktytorna mellan skola och näringslivet. Jag skulle till sist satsa stort på arbetsmiljön i skolan. Jag vet inte om folk i allmänhet fattar hur olika den fysiska miljön kan vara i skolan. Skolan är inte alls homogen. Att vistas i kala, slitna, nedklottrade lokaler jämfört med renoverat, pedagogiskt anpassat och modernt och ger givetvis väsensskilda bilder av den svenska skolan. Det är djupt orättvist att skolan tillåts erbjuda barn och unga, men även skolpersonalen så olika miljöer. Dessa är några av de frågor jag skulle lyfta upp!

Tack för intervjun.

Tags: ,

Om överetablering och lärarflexibilitet

3700 gymnasieplatser står tomma enbart i Stockholms län. Situationen är likadan även i andra delar av landet. Minskade elevkullar verkar inte oroa vare sig politiker eller friskolor. Nya skolor etableras på löpande band, trots att det är välkänt att antalet elever går ner. Folkpartisten Ann-Katrin Åslund förklarar varför man inte ska försöka begränsa nyetableringarna:

Det vore väldigt dumt att stoppa nyetablering, då stoppar vi också nya idéer och ny kompetens. Den friskola som startar sist kan ju vara den bästa, säger hon.

Den kompetens och de idéer som redan finns behöver man dock inte ta någon hänsyn till.

Ett sätt att hantera problemen är att hyra in lärarna som konsulter vid behov. Så gör den driftige friskolerektorn John Sjöberg.

Den moderate politikern Johanna Sjöö menar att dagens elever får räkna med att den skola som de går på faktiskt kan läggas ner med kort varsel:

Det finns inga garantier någonstans. Man får hitta en skola som verkar bra och som man tror på.

Jag undrar hur många elever som faktiskt förstår vilken risk de tar om de väljer en friskola – i synnerhet en liten friskola. Men redan i högstadiet har de ju fått lära sig hur samhället fungerar om man får tro Jan Björklund och därmed borde de inte bli överraskade.

I dagens skola finns det en tydlig motsättning mellan de ideal som gäller för pedagogik, undervisning, elever och lärare och det system som elevpeng och konkurrensutsättning uppmanar till. Om skolorna förväntas tävla om eleverna på en illa reglerad och otydlig marknad, så kommer detta naturligtvis att påverka kvaliteten. Vad som är effektivt och rimligt när det gäller att maximera vinsten och minimera kostnaderna, behöver inte vara effektivt och rimligt när det gäller att upprätthålla en hög kvalitet och vettiga arbetsvillkor för lärare och övrig skolpersonal. Å ena sidan vill man skapa världens främsta skola, locka de bästa lärarna och ge rättvisa betyg. Å andra sidan är lönerna den största utgiften, höga genomsnittsbetyg god marknadsföring och möjligheten att jämföra skolor och utbildningar mycket begränsad.

Visst kan man bli beklämd över hur olika skolor – kommunala såväl som fristående – utnyttjar systemet. Men det är faktiskt politikernas fel att de överhuvudtaget kan göra det. De anpassar sig helt enkelt efter de krav och villkor som finns. Höga ideal och stora visioner är en sak, men i slutändan handlar det om överlevnad och pengar. Så länge det är lönsamt att tumma på kraven, kommer de att tummas på. Särskilt när risken är så liten och vinsterna så stora.

Om Jan Björklund verkligen vill komma till rätta med skolans många problem, bör han ta sig en ordentlig funderare på hur skolan ska styras, finansieras och granskas. Money talks, bullshit walks.

Tags: , , , ,

Politikerna behöver lära sig både om ekonomi och demokrati

Så har det då hänt igen: en kommun har avyttrat skolor till underpriser. Första gången man hörde talas om det gällde det försäljningen av Tibble gymnasium i Täby. Vem vet hur många liknande affärer som gjort runt om i landet, utan att någon fått reda på det?

Har man för avsikt att avveckla eller avreglera offentlig verksamhet så måste man se till att processen blir så rättvis som möjligt och verkligen gynnar skattebetalare, anställda och kunder. Det är nämligen upplagt för korruption, maktmissbruk och insideraffärer. Att lyckas med detta är svårt nog när det handlar om tidigare statliga monopol som Apoteket eller utförsäljningen av Vin & sprit. Om Mats Odell hade sålt Vin & sprit till en av bolagets chefer för värdet av inventarierna och utrustningen skulle det med rätta blivit en enorm skandal. De flesta hade säkert frågat sig om Odell var inkompetent, galen eller mutad. Ändå är det precis så som det har gått till i det här fallet.

Både Tibble-skolan och de fyra förskolorna i Årsta har sålts till pris som motsvarar värdet på inredning, utrustning och lokaler. Trots att det handlar om etablerade skolor, med både elever och anställda. Mycket bra affärer för köparna, men en mycket dålig affär för kommunerna.

I Årsta betalade Lena Ström 634 650 kronor för fyra stycken välfungerande förskolor. För den summan skulle jag kunna få en ganska normal bostadsrätt här i Linköping. I Stockholm hade det inte räckt särskilt långt. Dessa fyra förskolor genererar sedan en vinst på mer än 3,2 miljoner kronor.

Varför har inte intresserade parter få lämna in anbud när skolorna skulle säljas? Varför har ingen hänsyn tagits till det faktum att det handlar om inarbetade, väletablerade varumärken? Det är en enorm skillnad på att starta upp en skola helt ifrån grunden och att köpa en färdig och välkänd verksamhet. Även borgerliga politiker borde vara synnerligen angelägna om att få ut så mycket som möjligt av en utförsäljning. Nu får man intryck av att det handlar om att rea ut så mycket av verksamheten så snabbt som möjligt, kanske av rädsla för att en framtida valförlust ska sätta käppar i hjulet. De utgör själva utmärkta bevis för sin egen tes om att politiker inte ska syssla med företagande.

Tags: ,

Klåfingrig rektor på friskola i Uppsala

Upsala nya tidning berättar om Doctrinagymnasiet, som numera gått i konkurs, där nepotismen i allra högsta grad var ett faktum. Rektorns egen son fick högsta betyg i kurser som han inte hade läst eller som andra lärare underkänt honom i. En annan son var vd och gymnastiklärare utan att hålla i någon som helst faktiskt gymnastikundervisning. En av de anställda beräknar att många av eleverna inte har läst mer än 70% av sin valda utbildning.

Häpnadsväckande. Man frågar sig också vilka konsekvenser som detta kommer att få för den inblandade rektorn, som också är skolans ägare tillsammans med sin son (inte den som fick högsta betyg i kurser han inte hade läst, utan den son som var gymnastiklärare och Vd). Rimligtvis borde han allra minst få betala tillbaka de skattepengar som han fått in ifrån kommunen. Läs mer om alla turer kring skolan här.

Tags: ,

Hur tjänar man pengar på skolan?

Den största utgiften för skolorna är de anställdas löner, alltså är det här som pengarna finns att hämta. Att minska lönekostnaderna kan man göra på flera sätt:

  • Skippa kringpersonal: Inga vaktmästare, studievägledare, skolsköterskor, speciallärare, kuratorer eller annan extrapersonal. Vid behov hyrs personal in ifrån andra företag.
  • Färre lärare: De lärare som finns får helt enkelt arbeta hårdare eller så minskar man på antalet lärarledda lektioner med hänvisning till någon alternativ pedagogisk modell.
  • Obehöriga lärare: Personer utan formell lärarbehörighet har inte samma stöd ifrån facket och begär säkert också mindre löner.
  • Yngre lärare: De erfarna lärarna kräver högre löner och är mer självständiga. Nyutexaminerade lärare är mer osäkra, okunniga om sina rättigheter och angelägna om att få ett arbete.

Det är klart att det både finns stordriftsfördelar och olika sätt att effektivisera arbetskraften. Men vill man verkligen marknadsföra sin skola med att man har låga personalkostnader och höga vinster? Det hade inte jag sett som något positivt. Framförallt rimmar det illa med idealet om kunskapsskolan om man satsar mer på marknadsföring än på lärare.

Jag hade gärna sett en diskussion kring om man överhuvudtaget ska tjäna pengar på skolan och om det verkligen inte är mer komplicerat att sälja utbildning än att sälja tandkräm.

Tags: ,

Problemen med konkurrensutsättningen av skolan

Sedan tidigt 90-tal har den kommunala skolan fått konkurrens och det har blivit möjligt att tjäna pengar på utbildning. Antalet friskolor har successivt ökat och flera stora utbildningskoncerner har skapats. Tack vare systemet med skolpeng tar varje elev med sig en påse pengar till sin skola. Dessa pengar är skolans enda inkomst och ska finansiera all verksamhet. Men hur har då denna konkurrensutsättning påverkat lärare, elever och undervisning? Jag menar att effekterna mestadels har varit negativa.

Hur påverkas lärarna?

I ett system där alla skolans inkomster kommer ifrån antalet elever är det en ren katastrof om elever hoppar av eller byter skola. Eftersom skolan får olika mycket betalt beroende på vilket gymnasieprogram eleverna väljer kan det även vara kännbart om elever byter ifrån en ”dyr” utbildning till en ”billig”. Vissa program är också mer lönsamma eftersom eleverna har med sig mer pengar samtidigt som kostnaden inte är mycket högre än på andra utbildningar. Med alla val, omval, avhopp och byten så blir varje vår och sommar osäkra perioder. Det är egentligen inte förrän höstterminen börjar som man säkert kan veta hur många elever som dyker upp därmed hur mycket pengar skolan, program och lärarna har att röra sig med.

En stor skola kan överleva minskat elevantal, men för en mindre skola med bara 400-500 elever kan det vara ett mycket stort problem att gå miste om en klass. Pengarna styr och i det här fallet stavas pengar elevantal. Skolorna är därför piskade att satsa mycket tid och resurser på att locka och behålla elever.

Som lärare så sitter man på två stolar: å ena sidan ska du vara en opartisk myndighetsperson och fatta beslut som har stor påverkan på elevernas framtida möjligheter, å andra sidan är du en leverantör av en utbildningstjänst i hård konkurrens med andra. Du är alltså både en tjänsteman och en försäljare – två roller som är ganska svåra att kombinera. Även betygen blir ett marknadsföringsargument. Höga betyg innebär nöjda elever, nöjda föräldrar och att skolan får ett gott rykte. Sedan må det vara oförtjänt eller ej. Aktuell forskning visar också att antalet elever med toppbetyg har ökat ordentligt, särskilt ibland friskolorna. Samtidigt har inte resultaten på de nationella proven förbättrats, universiteten, högskolorna och näringslivet beklagar sig över elevernas bristande kunskaper och internationella mätningar visar att vi snarast tappar i jämförelse med andra länder. Det finns alltså mycket som talar för en betygsinflation. I tidningarna har man de senaste åren kunnat läsa flera artiklar om hur rektorn går in och ändrar betyg i efterhand. Det handlar mest om höjningar.

Läraryrket präglas idag av en stor osäkerhet eftersom minskade elevkullar kan få en så stor påverkan på deras arbete.

Hur påverkas eleverna?

I ”Barnens marknad” av Karl Ågerup kan man läsa om en rektor som inte bara manipulerar betygen, utan även försöker övertala elever att välja utbildningar som ger skolan större inkomster och som behåller dem kvar i systemet för att inkassera skolpengen trots att eleverna har väldigt hög frånvaro och vill byta skola. Även om det är få rektorer som går så långt finns det ändå ekonomiska skäl att vilja behålla elever i skolan, även om de missköter sig, trakasserar sina klasskamrater eller vill byta. Varje förlorad elev är ju lika med förlorade inkomster.

Samma rektor uppmanar även sina egna elever att locka över andra till hans skola. I Jönköping finns det en skola som kan tänka sig att betala sina egna elever för att rekrytera andra. Även eleverna får alltså underordna sig skolans finansieringsmodell.

I sin iver att locka elever anpassar skolorna också sitt kursutbud och sitt innehåll. Populära utbildningar som frisör och stylist blir fler – utan hänsyn till om det finns några jobb för de färdigutbildade eleverna eller inte.  Skolorna startar speciella CSI-kurser och man hoppas kunna locka till sig många hästintresserade genom särskilda ridgymnasier.

Elevens relation till läraren påverkas naturligtvis också av elevens ekonomiska styrkeposition. I och med att eleven har valt en utbildning står för pengarna handlar det ju om ett köp av en tjänst – som att gå till frisören och klippa sig. Inten förväntar man sig att frisören ska börja ställa en massa absurda krav på hur kunderna ska bete sig. Om man har nu faktiskt har betalt för att anlita läraren och skolan så är det upp till dem att fixa så man får det betyg man tycker att man förtjänar. Annars är det bara att byta skola.

Hur ska man komma till rätta med problemen?

Skolan kommer alltid att vara föremål för förändringar, diskussioner och konflikter. Det finns ingen enkel lösning på skolans många frågor. Men det finns några saker man gott kunde ta under övervägande om man nu vill behålla det nuvarande systemet:

  • Ändra finansieringsmodell. Det är klart att det är rimligt att skolans budget ska påverkas av hur många elever som går där, vilka program de har valt och vilka förutsättningar de har. Men det är orättvist alla skolans inkomster ska komma enbart ifrån skolpengen. Jag skulle gärna sett ett fast statsbidrag till varje skola. En grundplåt som garanterade en viss stabilitet och förutsägbarhet i verksamheten.
  • Aktivare statlig styrning. Utbildning är en angelägenhet för hela samhället. Därför är det också orimligt att staten ska vara så passiv och nöja sig med lagar och läroplaner som främsta styrmedel. Dels borde staten engagera sig mer ekonomiskt i verksamheten och dels borde det finnas en aktivare och kraftfullare kontrollapparat som kunde granska och bestraffa oseriösa aktörer.
  • Högre krav på skolor och utbildningar. Det här hör samman med den ökade statliga kontrollen. Samhället bör aktivt motarbeta oseriösa program, kurser och skolor. Även om det naturligtvis ska finnas mer lättsamma kurser också bör man förhindra utbildningar som bara startas i syfte att locka elever. Hänsyn måste tas till arbetsmarknadens och de högre utbildningarnas krav.
  • Fler nationella prov. Samtliga kärnämnen borde ha nationella prov och resultatet på dessa borde diskuteras ute på de enskilda skolorna. Om resultaten på de nationella proven är väldigt olikt de slutbetyg som lärarna sedan sätter borde detta ge upphov till reflektion och analys. Jag tycker inte att de nationella proven ska vara styrande, men de ska vara vägledande och ett verktyg till lärarnas förfogande. Inget som man bara viftar bort och struntar i.
  • Inga vinstdrivande skolor. Syftet med skolan bör inte vara ett generera en vinst, varken åt kommunala eller privata ägare. Överskott ska återinvesteras i verksamheten. Friskolor bör tillåtas främst när det handlar om aktörer med egna pedagogiska modeller, föräldrakooperativ eller andra med passion för undervisning och utbildning. Den svenska skolan är för betydelsefull och allmännyttig för att styras av kortsiktiga vinstkrav.
  • Eleverna måste få en andra chans. Komvux och högskoleproven bör finnas kvar. Eleverna måste få en andra chans och inte vara helt beroende av hur det går i grundskolan och gymnasiet.
  • Betygen måste bli rättvisa. Det finns egentligen inga argument för att behålla betygen om man inte kan lita på att de är rättvisa och sätts av opartiska personer. Vill vi behålla dem, måste vi se till att de inte används i marknadsföringssyfte eller för att behålla elever. Är eleverna missnöjda ska de få chansen att läsa upp sina betyg, men de betyg som de får ska vara en produkt av lärarens rättvisa bedömning.
  • Självständiga lärare och självständiga elever. Läraren ska inte vara en marknadsförare för skolan och en lydig slav under vinstkraven. Eleverna ska verkligen inte ägna sig åt att locka andra till skolan mot betalning. De ska ha en fungerande och tillitsfull relation till både varandra och skolan.

Tags: ,