När man diskuterar politik och demokrati med ungdomar (och många vuxna för den delen) upptäcker man snart att många av dem anser att vårt samhälle styrs av, mer eller mindre, obegripliga lagar och principer. Vissa av dem är intresserade av att lära sig mer, andra vill bara att det fungerar och gärna på ett sätt som gynnar dem. Trots att vi sedan länge lever i en demokrati, trots all undervisning och trots alla möjligheter att engagera sig och påverka så är det många som tar det vi har uppnått för givet och längtar efter en pålitlig auktoritet, som kan peka med hela handen och leda oss rätt. De vill inte höra om komplicerade avvägningar, ideologier, maktbalanser, processer, svåra val eller ansvar. Någon borde göra samhället rättvist, straffa syndarna, belöna de goda människorna och ställa allting till rätta.

Risken är att den här förenklade synen på vad politik ska vara även påverkar politikerna. Min farmor berättade nyligen en historia om sitt möte med den lokala kommunpampen för ungefär 50 år sedan. Hon behövde ett arbete och kontaktade honom. Några dagar senare började hon arbeta på ett av kommunens äldreboende, trots avsaknad av tidigare erfarenhet eller utbildning. I hennes och många andras ögon var han en bra politiker eftersom han fick saker gjorda – oavsett hur det gick till. Samtidigt så kan man undra hur hon reagerat om hon gått miste om ett arbete för att kommunpampen ”delat ut” det till någon annan istället.

Många elever efterfrågar lärare som är stränga, auktoritära och kompromisslösa, men bara om de är stränga, auktoritära och kompromisslösa mot övriga elever i klassen och inte mot dem. Den gode patriarken ska egentligen inte vara rättvis utan snarare populistisk och gärna ge sig på redan svaga och marginaliserade grupper.

Både politiker och lärare bör förstås anstränga sig för att vara pedagogiska, men i en värld som faktiskt ÄR komplicerad, motsägelsefull och krävande så är det både farligt och kortsynt att erbjuda en väldigt förenklad bild av tillvaron och åsidosätta de demokratiska processer som faktiskt existerar. Vill man förändra något krävs det egna arbetsinsatser – även om dessa kan vara relativt blygsamma – och genvägar bör undvikas. Makten och ansvaret är också något som vi alla i någon mån delar på och inget som vi räcker över till andra i utbyte mot personliga fördelar (Du får min röst om du ordnar ett arbete åt mig). Givetvis kommer egennyttan alltid spela en viktig roll inom politiken, men den bör inte användas som ursäkt för att kringgå eller avskaffa det demokratiska system som vi en gång infört.