Heberlein har skrivit två mycket uppmärksammade böcker under de senaste två åren: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och ”Det var inte mitt fel!”. Till vardags är hon teologie doktor i etik, kulturskribent, föreläsare och debattör. ”Det var inte mitt fel!” är en bok i samma anda som David Eberhards böcker om de lättkränkta svenskarna eller Maciej Zarembas artikelserie i DN.
Tesen är att svenskarna är ett allt för mesigt och tunnhudat folk, som inte kan tåla den minsta motgång utan att börja beklaga sig. Även denna bok tycks vara skriven i vredesmod, även om ilskan är mer återhållsam än i ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Boken inriktar sig inte mot andra akademiker utan främst mot vanliga människor, utan några djupare förkunskaper när det gäller filosofi och etik, men med en stark känsla av att samhället är på väg utför.
Heberlein skriver tydligt, begripligt och använder pedagogiska vardagsexempel. För min del hade hon gärna fått gräva lite djupare och hämta ännu fler referenser ifrån litteratur. Det hon skriver verkar för det mesta förnuftigt, välmotiverat och tänkvärt. Många exempel är hämtade ifrån skolans värld. Heberlein diskuterar mycket kring hur man ska bemöta mobbing och vad man har rätt att kräva även av ungdomar och barn.
Men det som är bokens svaga sida är att den tidvis blir raljerande, ilsken och direkt elak. Det är ganska uppenbart att Heberlein har föga till övers för postmodernister, feminister eller andra som inte riktigt köper hennes resonemang. Lite elakheter kan ibland vara ganska uppfriskande, men inte i en bok som i övrigt vill vara saklig och uppfostrande.
Det värsta exemplet återfinns tidigt i boken då Heberlein kritiserar skolans ytliga diskussioner om moral. Hon ifrågasätter värdet av den klassiska övning där man funderar kring människors olika värde genom att välja ut en handfull personer som ska få tillgång till ett skyddsrum inför en hotande katastrof:
[...] Den lille pojken med hjärtfel brukar också ligga risigt till, liksom skönhetsdrottningen – i alla fall om några feministiskt orienterade tonårsfläskiga brudar deltar i diskussion. [...]
Ett sådant uttalande har jag mycket svårt att acceptera och det är bara det tydligaste exemplet på en inställning som präglar hela boken. Den typen av utfall mot vanliga, sökande ungdomar gör att Heberlein förlorar mitt förtroende. Jag kan tänka mig att ta upp några av hennes mer nyanserade tankar i en diskussion kring moral i till exempel Religionskunskap eller Samhällskunskap eftersom ansvarsfrågan både är relevant och intressant att diskutera. Men jag kommer sannolikt inte att läsa fler böcker av henne och hennes trovärdighet har fått sig en rejäl knäck.
#1 by Xhakhal on 15 februari 2010 - 17:07
Quote
Citatet du klippte in läser jag (ur sitt sammanhang, medges) mycket mer positivt än du verkar göra det, och jag kommenterar på det för att jag tycker att det är lustigt. Jag tycker att det låter som en rätt lagom kritik mot just ytliga moraldiskussioner och hur saker och ting ”ska” vara (alla vet att man BÖR kritisera skönhetsdrottningen) och läser det enskilda stycket som rätt komiskt formulerat – och då var jag ändå också en av de feministiskt orienterade brudarna hon beskriver (om än inte särskilt tonårsfläskig).
(fast när jag först fick höra om boken förstod jag inte att den var tänkt att vara uppfostrande – jag trodde att den var tänkt att vara rolig. Kanske färgar det mitt intryck av den mer än den förtjänar)
Men som sagt, det kanske bara är taget ur sitt sammanhang det verkar mer rimligt, som du skriver präglar inställningen hela boken och jag litar på dig då det är enklare än att läsa boken själv
#2 by Andreas Williamsson on 15 februari 2010 - 20:47
Quote
Jag tolkar den verkligen som ett försök att fostra och moralisera över det svenska folket. I alla fall när det gäller de delar som jag tycker sämst om. Hennes grundläggande resonemang är ofta väldigt förnuftiga, men exempel och lösningar har dessvärre en tendens att bli raljerande och elaka. Det är en sak att man anar att författarens och mina politiska åsikter inte överensstämmer, men det är en annan sak när det handlar om spydigheter och rena angrepp på fenomen som Heberlein inte gillar.
#3 by Torgny Andersson on 16 februari 2010 - 0:39
Quote
Du kommer inte tro mig, men denna bok har jag läst.
Gillade den överlag, men jag tröttnade också på de många kängor som delades ut härs och tvärs. Kändes som att dess enda existensberättigande var att göra boken mer tillspetsad och tuff/dömande och därmed mer omskriven. Vilken den lyckats med. Uppenbarligen.