Det är friluftsdag och medan två lag möter varandra i en fotbollsmatch, som snabbt utvecklas från lek till blodigt allvar, står en ensam kille och lattjar med en boll. Han ser liten ut och situationen gör honom yngre än vad han egentligen är. Det är så tydligt att han egentligen vill vara med och spela med resten och det hade antagligen inte varit något problem eftersom det råder brist på spelare och några lärare rekryterats för att fylla ut lagen. Ändå står han där själv.

För en tid sedan hade jag samhällskunskap med den klass som eleven går i. Vi arbetade med internationell politik och varje elev skulle fördjupa sig kring antingen fattigdom, terrorism eller FN. Även i klassrummet höll sig eleven på sin kant och gjorde inget särskilt – precis som det har varit under hela läsåret. Ändå märker jag hur han tjuvlyssnar på en konversation som jag har med en annan elev och spontant kommer med både vettiga kommentarer och kloka frågor.

Kort sagt: vad gör vi med de elever som egentligen vill vara med, men av olika skäl väljer att stå utanför skolan och blicka in?

Den aktuella eleven går i ettan och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hans känslor snart kommer att vara skyddade bakom ett tjockt skal av arrogans, respektlöshet och fejkat ointresse. Ändå är det få elever som inte går in i skolan med ett öppet sinne och en lust att lära. Hur förvaltar vi egentligen denna gåva? Vad planterar vi i deras mottagliga sinnen? Lär vi dem att skolan är en fantastisk plats där alla ryms, ett kunskapspalats eller lär vi dem att de inte duger och att de inte är välkomna?

Jag skulle önska att jag hade den tid och ork som krävdes för att hjälpa, uppmuntra, fostra, gränssätta och utmana alla de elever som jag möter i min undervisning. Tyvärr är det inte möjligt och många problem beror på problem som ligger långt bortom skolans domäner.

Ibland känns det som om det enda som återstår att göra är att strunta i betygen och glädja sig åt att eleverna alls kommer och ta chansen till att samtala med dem om deras livsfunderingar. För även den mest luttrade elev har alltid frågor och undringar inför framtiden, även om det kan handla om så udda saker som häktade pojkvänner, besvärliga syskon eller Thailandsresor.

Ändå känns det otillfredsställande att stanna vid att bara vara en lyssnande och medkännande vuxen, även om det råkar vara just det som de mest behöver. De förtjänar något  mer.