Landskapet är ett lapptäcke av bruna och grå nyanser – med en och annan snöfläck som envist klamrar sig fast vid den frusna jorden. Förra året försvann slutligen de sista delarna av den kastanjeallé som vaktat nedfarten till mitt föräldrahem under mer än hundra år. De väldiga träden har efterlämnat ett tomrum som deras späda efterföljare inte förmår fylla ut. Varje gång jag återvänder reagerar jag på att dessa ständigt närvarande jättar inte längre är en naturlig del av omgivningen – fastän jag inte bott hemma på mer än tio år blir det denna förändring som får mig att inse att livet på gården inte stannar upp när jag inte finns där.

I köket möts jag av pipande gässlingar som iakttar familjens aktiviteter från en halmklädd låda. Den senkomna våren gör det omöjligt att ha dem ute i det kalla stallet och årets första kull får därför dela bostad med sina skötare och framtida bödlar.

Mitt pojkrum har gradvis blivit mer och mer förvaringsrum för mystiska lådor, elektronik och böcker – säng och skrivbord finns numera uppe i Linköping och min gamla tv pensionerades för många år sedan. Kvar finns ett par skeva vita IKEA-skåp som bland annat rymmer ett antal glasskartonger med flintastenar, pärmar fulla av teckningar och diverse krimskrams förfärdigat under slöjdlektioner och pysseldagar. På en fåtölj syns Lufsen och Tvättis (som egentligen är en lemur och inte en tvättbjörn – en distinktion som jag inte var medveten om när jag var sex år) sönderkramade gosedjur och hjältar i en omfattande serieproduktion – med många drag lånade ifrån Kalle Ankas värld.

Jag får uppdraget att inhandla potatis och står i hallen och tvekar inför utbudet av stövlar, udda vantar, urtvättade mössor och avlagda ytterplagg. Slutligen bestämmer jag mig för en fiberpäls med stor ficka på framsidan, ett par slumpmässigt utvalda gummistövlar och en färgglad luva designad för en medelålders kvinna som inte räds starka färger. Vandringen genom min barndoms landskap till den vagn där olika sorters potatis erbjuds till den som är villig att betjäna sig själv är inte särskilt lång. Ändå har nya hus tillkommit och nya människor ersatt tidigare generationer. Idag bor människor i min egen ålder – ibland yngre – i flera av husen och de som stannade kvar har gradvis gjort anspråk på gårdar, företag och livsutrymmen. Jag värmer mina händer i fiberpälsens stora ficka och låter fingrarna vandra över den skatt av krokiga spikar, avbrutna borr och udda plastbitar som döljer sig i de illa kartlagda djupen.

Min triumferande återkomst med inte mindre än två olika sorters potatis får inte det erkännande som den förtjänar och jag får snart nya uppdrag. Nu är det en gammal eldningstunna – tillverkade av en av halvan av en kasserad oljetank – som ska tömmas på åtskilliga lager av aska, bränd plast och förvriden metall för att det ska bli plats för nya generationer eldar. Jag och pappa arbetar snabbt och effektivt och snart är det mesta borta. Efter att ha släpat undan delarna av en granstam sätter vi oss ner på en rulle fårnätsrulle för att kontemplera kring tillvaron. Pappa berättar om storslagna segrar mot fientliga grupper av växtlighet och kommande offensiver som står för dörren – vad vi ska göra med vårt byte är dock mindre tydligt och det är uppenbart att det handlar om ett evigt krig mot gran, björk, bok, al och diverse sly. Trädens själva asymmetri och anspråk på åkermark och gärden tycks vara orsak nog för återkommande kampanjer.

Mamma avbryter vårt samtal genom att meddela att det är dags för mat och merparten av familjen samlas i matrummet – den del av huset som har skevast golv och där den som sitter högst kan blicka ner över oss andra som om hen vore en kunglighet. Mycket är sig likt – mycket är förändrat. Utanför husväggarna breder det skånska vinterlandskapet ut sig – mer kuperat än fördomsfulla utbölingar gärna tror – insvept i sin gråbruna mantel och med långsamt tinande leder – obekymrat om mänskliga funderingar kring tillvarons mysterier.

- Jag vet inte, jag vet inte uppmuntrar hon som ett mantra.

Ändå vet hon. Hon kanske inte går lika bra som förr och hör dåligt gör hon också – ändå vet hon allt som sina grannar och kan spåra dem och deras livsöden flera generationer tillbaka. Jag tappar snabbt bort mig i ett virrvarr av släkter, gårdar och udda personligheter. Hon har diskuterat eurokrisen med en gammal lärare och båda är oroliga för hur det hela ska sluta.

Farmor påstår att allting gått utför efter 85 och att livet lika gärna kan ta slut nu. De flesta konversationer inleds med en redogörelse för de senaste krämporna, motgångarna och problemen. Samtidigt är hon full av livsglädje och vitalitet. De vattniga ögonen blickar nyfiket ut mot världen, tidningen läses noggrant och aktuella samhällsproblem dissekeras.

Hon är vacker i sin ålderdom, med helvitt hår och alla rynkor. Fingrarna leker flinkt med en nagelsax medan hon redogör för alla som dött och flyttat i bygden.

Eftersom hon är för fåfäng för att skaffa hörapparat sker alla samtal på hennes villkor. Hon pratar med en person i taget och förväntar sig korta och tydliga svar.

Nu har hon fått nys om att en yngre väninna har en riktigt suverän läkare som rentav ringer hem till sina patienter personligen – något som hon aldrig hört talas om tidigare. Frågan är hur hon bäst ska gå till väga för att själv få tillgång till denna fantastiska person.

I höst fyller farmor 91.

De som känner mig vet att jag är en ganska analytisk och grubblande person. Låt mig bjuda på ett axplock av de tankar som en timslång promenad fram och tillbaka till Linköpings centrum framkallar:

Vid sporthallen sitter en grupp medelålders a-lagare och njuter av solskenet likt nöjda katter. Den stigande temperaturen har en tendens att locka fram dem ur deras gömslen. Bredvid dem, alldeles i utkanten av en sliten parkbänk, sitter två stycken tonårstjejer. Hur låga tankar har man om sitt eget värde om man som 16-åring väljer att spendera en av vårens första varma dagar i sällskap med en grupp alkoholister? Eller handlar det om ett sista försök att rädda en älskad förälder? Kanske är det bara jag som är onödigt cynisk.

*

För en tid sedan diskuterade jag ålder och mognad med en grupp mer eller mindre jämnåriga vänner. Jag var den enda som kände mig vuxen. Vuxen blev jag den dag som jag blev anställd som lärare, klev in i ett klassrum och överlevde. Däremot ser jag mig själv som en tämligen misslyckade vuxen. Misslyckad för att jag inte uppnått mer än en bråkdel av de krav som jag en gång ställt på mitt vuxenliv. Jag har inga svar på livets svåra frågor, jag känner mig dummare och osäkrare snarare än klokare och erfarnare och jag är ensam och smärtsamt medveten om det på ett helt annat sätt än tidigare. Visserligen har jag ett arbete, men det är kaotiskt och osäkert. Varje gång jag tror att jag har bemästrat en utmaning så muterar den till något delvis annorlunda eller så dyker någonting nytt och värre upp. I min naiva barnatro trodde jag att det skulle finnas guld i slutet av regnbågen, att en belöning skulle ges den som träget arbetar, att ålder skulle skänka lugn och visdom. Jag hade fel på samtliga punkter.

*

Hur bearbetar man sorg och rädsla? Hur vet man att man har lagt någonting svårt bakom sig? Själv kan jag inte släppa problem utan bearbetar dem konstant i hopp om att finna en tillfredsställande lösning. Det fungerar riktigt bra när det gäller rent yrkesmässiga eller kreativa utmaningar, men det är inte lika uppenbart bra när det handlar om mer komplicerade problem. Ändå vill jag gärna tro att det är som att ständigt vandra igenom ett välbekant landskap; en dag finner man att den nedbrända husruin som man alltid avskytt faktiskt ser ganska vacker ut i skymningsljuset och att det växer snödroppar på den otäcka kyrkogården. Eller att det är som när en pärlmussla får in ett irriterande sandkorn. Genom att ständigt bearbetat det så förhandlas det så småningom till en pärla. Oavsett om det är bra eller dåligt är det så jag fungerar och så jag hanterar känslomässiga utmaningar. Jag ångrar inte att jag är den jag är eller mina handlingar utan försöker blicka framåt. Jag tror inte att jag hade kunnat handla annorlunda ens om det vore bättre för mig.