Det är inte det att jag vantrivs, i generationer har vår familj levt i murens skugga och vi klarar oss bra på frukterna från jub-jubträden och köttet och äggen ifrån de feta sorbelödlorna. Ändå kan jag inte undgå att drömma om en värld bortom denna mur som sträcker sig bortom horisonten. Farfar kallar mig för en drömmare och håller min försvunna mor ansvarig. Hon lär ha försvunnit när jag var tre, bortförd till Markisens fängelsehålor enligt ryktet efter att ha försökt rymma, men hon är familjens stora skam och omgärdad av historier.
Trots alla förmaningar fick jag ingen ro och kunde inte släppa tankarna på muren. Vem hade egentligen byggt den och varför? Vad fanns på andra sidan? Mina grubblerier drev till de olika väktare som ansvarade för de portar som fanns i muren.
Sfinxen log sitt outgrundliga leende och betraktade mig med sina rovdjursögon.
- Människovalp! Inser du inte att muren är till för att skydda er? Bortom den finns inget annat än den bottenlösa ondskan. Ett levande mörker vars hunger aldrig kan stillas. Be till dina gudar att portarna aldrig öppnas. Försvinn här ifrån nu, jag har mycket att grubbla över.
Sfinxen blottade sina tänder i en gäspning och knuffade iväg mig med en tass.
Narrkungen som ansvarade för den västra porten slängde med sina lockar så att bjällrorna klingade och skrattade våldsamt.
- Mur? Det är ingen mur! Det är ett tak! Ett tak som bär upp själva himlavalvet! Tak? Nej, det är ett golv, ett golv som måste skrubbas av gudarnas tjänstefolk varje dag! Golv? Nej, det är ett hattband tillhörande en ofantlig hatt som bärs av titanen Ostramus, universums vilde vandrare!
Kombinationen av skratt och exalterad upphetsning gjorde Narrkungen alldeles röd i anletet och han fick inte fram några fler ord utan flämtade bara ansträngt. Hans akrobatiska dvärgar ledde mig ut ur tronrummet och tryckte en gyllene bjällra i min hand innan de voltade iväg under glada rop.