Landskapet är ett lapptäcke av bruna och grå nyanser – med en och annan snöfläck som envist klamrar sig fast vid den frusna jorden. Förra året försvann slutligen de sista delarna av den kastanjeallé som vaktat nedfarten till mitt föräldrahem under mer än hundra år. De väldiga träden har efterlämnat ett tomrum som deras späda efterföljare inte förmår fylla ut. Varje gång jag återvänder reagerar jag på att dessa ständigt närvarande jättar inte längre är en naturlig del av omgivningen – fastän jag inte bott hemma på mer än tio år blir det denna förändring som får mig att inse att livet på gården inte stannar upp när jag inte finns där.

I köket möts jag av pipande gässlingar som iakttar familjens aktiviteter från en halmklädd låda. Den senkomna våren gör det omöjligt att ha dem ute i det kalla stallet och årets första kull får därför dela bostad med sina skötare och framtida bödlar.

Gässlingar

Mitt pojkrum har gradvis blivit mer och mer förvaringsrum för mystiska lådor, elektronik och böcker – säng och skrivbord finns numera uppe i Linköping och min gamla tv pensionerades för många år sedan. Kvar finns ett par skeva vita IKEA-skåp som bland annat rymmer ett antal glasskartonger med flintastenar, pärmar fulla av teckningar och diverse krimskrams förfärdigat under slöjdlektioner och pysseldagar. På en fåtölj syns Lufsen och Tvättis (som egentligen är en lemur och inte en tvättbjörn – en distinktion som jag inte var medveten om när jag var sex år) sönderkramade gosedjur och hjältar i en omfattande serieproduktion – med många drag lånade ifrån Kalle Ankas värld.

Jag får uppdraget att inhandla potatis och står i hallen och tvekar inför utbudet av stövlar, udda vantar, urtvättade mössor och avlagda ytterplagg. Slutligen bestämmer jag mig för en fiberpäls med stor ficka på framsidan, ett par slumpmässigt utvalda gummistövlar och en färgglad luva designad för en medelålders kvinna som inte räds starka färger. Vandringen genom min barndoms landskap till den vagn där olika sorters potatis erbjuds till den som är villig att betjäna sig själv är inte särskilt lång. Ändå har nya hus tillkommit och nya människor ersatt tidigare generationer. Idag bor människor i min egen ålder – ibland yngre – i flera av husen och de som stannade kvar har gradvis gjort anspråk på gårdar, företag och livsutrymmen. Jag värmer mina händer i fiberpälsens stora ficka och låter fingrarna vandra över den skatt av krokiga spikar, avbrutna borr och udda plastbitar som döljer sig i de illa kartlagda djupen.

Min triumferande återkomst med inte mindre än två olika sorters potatis får inte det erkännande som den förtjänar och jag får snart nya uppdrag. Nu är det en gammal eldningstunna – tillverkade av en av halvan av en kasserad oljetank – som ska tömmas på åtskilliga lager av aska, bränd plast och förvriden metall för att det ska bli plats för nya generationer eldar. Jag och pappa arbetar snabbt och effektivt och snart är det mesta borta. Efter att ha släpat undan delarna av en granstam sätter vi oss ner på en rulle fårnätsrulle för att kontemplera kring tillvaron. Pappa berättar om storslagna segrar mot fientliga grupper av växtlighet och kommande offensiver som står för dörren – vad vi ska göra med vårt byte är dock mindre tydligt och det är uppenbart att det handlar om ett evigt krig mot gran, björk, bok, al och diverse sly. Trädens själva asymmetri och anspråk på åkermark och gärden tycks vara orsak nog för återkommande kampanjer.

Mamma avbryter vårt samtal genom att meddela att det är dags för mat och merparten av familjen samlas i matrummet – den del av huset som har skevast golv och där den som sitter högst kan blicka ner över oss andra som om hen vore en kunglighet. Mycket är sig likt – mycket är förändrat. Utanför husväggarna breder det skånska vinterlandskapet ut sig – mer kuperat än fördomsfulla utbölingar gärna tror – insvept i sin gråbruna mantel och med långsamt tinande leder – obekymrat om mänskliga funderingar kring tillvarons mysterier.