Vad är en människa egentligen? Nio-tio miljarder av dessa självupptagna apor myllrar runt på en plågad planet i ett dammigt hörn av universum. Vad tänker de på? Vad ägnar de sina futtiga existenser åt? Vad hindrar dem från att bli galna i väntan på ett oundvikligt slut?
Låt oss slumpmässigt välja ett exemplar och följa honom en bit på livets snåriga stig. Där har vi honom, en hane. Låt oss kalla honom för A Williamsson (Vad kan då A:et stå för? Aron? Ambrosius? Alabaster? Anita? För att bibehålla en viss mystik och anonymitet kring denna märkliga själ så lämnar vi hans namn åt läsarnas vilda gissningar).
Han skyler sin skalp med någon form av huvudbonad. Det går inte att avgöra om det är för att han försöker dölja smitsamma bölder eller en pinsam avsaknad av huvudpäls. Kanske är han helt enkelt mån om att skydda sin bleka hy ifrån solens strålar? Vi önskar honom lycka till med hans planer oavsett vad de går ut på.
Med viss målmedvetenhet korsar han en trafikerad väg, guidad av någon form av kryptisk ljussignal. Han går över en bro, men stannar upp och stirrar på en märklig skara fjäderfän som har någon slags näste under bron. Är han månne hungrig? Tydligen inte eftersom han snart fortsätter vidare.
På en gräsplätt iakttar han två yngre honor, vaktade av två fyrbenta husdjur – möjligen någon slags kor. Kommer han att stanna upp för att konversa med eller eventuellt förföra dessa honor och deras kor eller går han vidare? Inte heller denna gång är hungern eller parningsdriften stark nog för att sporra honom till handling.
Med viss skicklighet kryssar han förbi horder av hjulförsedda mutanter och halv fossiliserade äldre människoapor. Han går under en bro, över en väg och uppför en kulle. Under färden uppför kullen är han försjunken i ett komplicerat spel som involverar dussintals kottar och hans tygklädda fötter. Möjligtvis är hanen yngre än vad han först förefaller.
Bortom kullen ligger ett antal låga huskroppar med plåtklädsel. Här möter han en äldre hona som döljer sina ögon bakom ett plastskydd. Hon ler. Han ler. Är det möjligen så att det är äldre honor som attraherar honom eller anar han att en blind människoapa är en belastning för hela stammen och ämnar att undanröja henne? Ingenting dramatiskt händer denna gång heller.
Hanen går in i en byggnad och öppnar en liten lucka i ett plåtskåp. Plötsligt börjar han fumla med en röd liten platsbit som han försöker fästa i ett minimalt hål som finns i den lucka han öppnat. Eder och fantasifulla svordomar ekar i trapphuset. Tydligen ska den lilla plastbiten förhindra oönskad reklam, men hanen saknar uthållighet och ger upp utan att målet är uppnått. Man anar att han för evigt är dömd att översvämmas av extraerbjudanden på potensmedel, kreditkort och billiga resor till Alpha Centauri.
Hanen går uppför en trappa, öppnar en dörr och går in i en slarvigt städad bostad. Den logiska reaktion i detta läge vore att ta fram ett smutssugningsaggregat, men A Williamsson bestämmer sig istället för att aktivera en primitiv datorpanel och nedteckna någon form av svammel som smugit sig på honom under hans promenad. Kanske misslyckades ändå hans tygstycke med att skydda honom från solstrålarna? Vi vill inte trötta ut er med ytterligare episoder ur hans menlösa liv utan lämnar honom där han sitter på sin soffa och med sina högar av skrynkliga kläder. Nästa gång försöker vi hitta någon som är lite mer intressant.