Lederna mjuknar och kroppen sträcker ut sig. Tår, fotsulor, anklar, knän, andning och armar – allting fungerar och samverkar. Jag ökar hastigheten och musiken i öronen stänger ute både inre och yttre distraktioner. Allting handlar om att pressa kroppen vidare; finjustera tempo och löpsteg, navigera mellan olika hinder, bedöma allvarlighetsgraden hos blåsor, håll och värkande leder och att övertyga sig själv om att fortsätta hela vägen tillbaka.

Jag började springa i slutet av våren, mest av en slump – även om jag länge hade funderat på att pröva. Mina förväntningar var låga: jag visste ju att min kondition var dålig och att jag aldrig varit bra på idrott eller fysiska aktiviteter. De enda referenspunkter som jag hade var löptider från högstadiet då alla elever förväntades springa samma 5 kilometerssträcka varje år. Visserligen hade jag sprungit sporadiskt på löpband sedan dess, men dessa övningar hade inte bidragit till att stärka mitt självförtroende i någon större utsträckning.

Jag fortsatte springa därför att jag märkte att det gick mycket bättre än väntat redan från första rundan. Det visade sig att min kropp klarade mycket mer än vad jag trodde och att den dessutom gick att pressa till ännu bättre tider och längre sträckor utan större svårigheter. Dessutom var det rofyllt att släppa alla de grubblerier, tankar och reflektioner, som upptar nästan all min vakna tid, och få vara i nuet och fullständigt uppgå i det fysiska för en stund. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna vara så befriande att bara fokusera på sin egen kropp och hur väl den faktiskt fungerar. För en vecka sedan sprang jag en mil för första gången någonsin och tiden var betydligt bättre än förväntat. Bara att lyckas med denna konkreta bedrift gav mig en ordentlig kick.

Jag springer bara för min egen skull (något som i sig är ganska ovanligt eftersom jag har svårt att motivera mig själv att göra saker som enbart är egoistiska) och tävlar främst mot mig själv. För mig är löpningen också en privat och personlig upplevelse och det skulle vara distraherande och hämmande för mig att springa i grupp, även om jag gärna tar emot tips och feedback från andra löpare. Jag har heller inte ambitionen att springa maraton eller visa upp min förmåga för en massa andra människor. Förhoppningsvis har löpningen blivit en vana som jag kan upprätthålla resten av livet och förhoppningsvis har jag även lärt mig något om min egen kropp och vikten av att försöka leva i nuet – åtminstone några gånger i veckan.

Tags: