Archive for december, 2009

En lektion i skånska del 16

Nu är det dags att påbörja den ärevördiga bokstaven H.

HA SEJ, uppföra sig konstlat, inställsamt, flirtigt.

Det tar sej, det tar sej, sier (säger) tösen om manfolket när hon sitter och har sej.

Du ska inte ha dej så mycke, annars är du bra nock.

Den som vill flirta på skånskt vis bör ha i åtanke att det finns inget som skåningar finner så sexigt som mat. Stoppa in en kycklingklubba bakom varje öra och smeta in dig i grisflott så ska du se att de kommer rusande i tusental.

HAMPADÄNGA, smörja, dumheter.

Ärans lort och hampadänga vrövvlar du, inget annat, min påg.

Som lärare får man höra en hel del hampadänga.

HAMSA, virrig flicka.

En hamsa å slamsa å tramsa, ja det är en rälig ramsa.

HAMSA, verb, att pladdra på, virra, fnittra, vara ouppmärksam.

Lä (låt) bli å sitta å hamsa när far din talar, tösavina!

Undrar om det finns något släktskap mellan skånskans hamsa och Tove Janssons homsor?

HEBBA SEJ, sätta sig i bakåtlutad ställning, vila sig, luta sig mot något.

Aa, jag är så trött, så trött, jag tror jag hebbar mej en taga (ett slag)

Hebba dej inte mot kackelugnen när åskan går, för då kan du ble (bli) där (bli ihjälslagen av blixten).

Hebba von Sydow?

Tags:

David Jonstad – Vår beskärda del

Frilansskribenten David Jonstad har skrivit en kort, populärvetenskaplig bok om hur vi ska gå till väga för att lösa den klimatkris som utgör ett allvarligt hot mot mänskligheten.

beskardadelBoken är pedagogisk och lättläst, Jonstad jämför läget med situationen under andra världskriget då hela samhället samarbetade för att Sverige skulle klara sig. På ett tydligt sätt visar han att vi faktiskt redan har de tekniska och ekonomiska verktygen för att bromsa klimatökningen och lösa många av de miljöproblem som vi står inför.

Mitt största problem är den naiva optimism som genomsyrar hela boken. Jonstad tycks betrakta klimatkrisen mindre som ett allvarligt hot mot mänskligheten och mer som en utomordentlig ursäkt att återskapa ett idealiserat samhälle där alla odlar sina egna grönsaker och ingen människa exploateras i kapitalismens namn. Han verkar inte se några större  svårigheter med att övertala miljontals människor att radikalt byta livstil eller att rasera hela det ekonomiska system som världen har anammat och numera tar för givet. Hans egen lösning är den enda som håller måttet och alternativa modeller avfärdas snabbt, utan någon djupare analys. Argumenten för att hans modell ska lyckas bygger mer på logiska antaganden än verkliga exempel. Även om en handfull medvetna aktivister i London odlar sina egna grönsaker och anstränger sig för att leva gröna liv, så finns det miljontals människor som tycks fullständigt ointresserade av förändring och ännu fler som drömmer om det överflöd som de förknippar med västländerna.

Missförstå mig inte; jag tror också att överkonsumtionen måste få ett slut och att vi måste anamma en mer hållbar livsstil, men jag tror inte att detta kommer att vara ett lättsmält budskap för en civilisation som byggt hela sin existens kring billig energi, ett ändlöst förråd av råvaror och en extrem specialisering. Klimathoten har varit uppenbara och akuta under många år nu, utan att folk har tagit dem på något större allvar. Det är skitsamma om verktygen och tekniken finns om ingen är beredd att betala priset för att använda dem. Om vi verkligen vill lösa våra miljöproblem krävs det att en stor del av mänskligheten radikalt ändrar sin livstil för gott. Även tekniken kan göra denna övergång smärtfriare, så måste vi själva stå för större delen av arbetet. Till skillnad ifrån situationen under andra världskriget så är hotet mycket mer allvarligt men också mycket otydligare. Det går att förneka miljöproblemen på ett helt annat sätt än det gick att förneka de aggressiva nazisterna. Jonstad borde skrivit mycket mer om hur man politiskt bör gå till väga för att säkerhetsställa mänsklighetens överlevnad.

Tags:

Söndagsintervjun: Jan Kjellin

Jan Kjellin är förskolelärare i Falun och bloggar regelbundet om skolfrågor på Flumpebloggen.

Du är både man och lärare för yngre barn, hur kan det komma sig att du valde denna bana?

Min första kontakt med skolvärldens ”andra sida” var när jag som 20-åring fick en praktikplats på mitt gamla mellanstadium i hemorten. Även om det inte uppstod kärlek vid första ögonkastet, kände jag en slags omedelbar tillhörighet till den här världen. Lärarna var engagerade och upplevelsen av att ge något till de här eleverna var mycket påtaglig. Det var dock inte den karriär jag drömde om och jag stannade bara ett par, tre månader innan jag sökte mig in på andra vägar. Men vad jag än gjorde och var jag än hamnade under de följande tio åren, så rörde jag mig på ett eller annat sätt i skolans värld ändå. För det mesta som elev på diverse folkhögskolor, men alltid med mellanspel som representant för lärarkollegiet – det kunde handla om att hålla sig kvar som ALU-anställd ”hustomte” på media- och estetblocket på den folkhögskola jag senast läst vid, eller assistenttjänst på en låg- och mellanstadieskola i staden dit jag flyttat. Alltid med känslan av att vara hemma, men också alltid med blicken riktad någon annanstans. Så föll bitarna på plats när jag strax efter sekelskiftet gjorde mina första vikariatpass på en förskola. Om skolan var mitt hem, så blev förskolan det rum jag trivdes allra bäst i. Det här återspeglades förstås i kvaliteten på det arbete jag utförde när jag var i förskolan, vilket i sin tur ledde till att vikariaten blev längre och mer regelbundna till jag plötsligt en tidig höst insåg att jag var den personal barnen på den aktuella avdelningen kände bäst och att jag hade ansvar för att hinna skola in den nya personalen innan jag var tvungen att återgå till min ordinarie tjänst på mellanstadiet. Den här utvecklingen sammanföll med att min familjesituation stabiliserats såpass att det var dags att på allvar sätta kurs för en framtid i tvåsamhet, och samma höst beslutade jag mig därför att läsa till förskollärare.

Läraryrket har idag blivit alltmer kvinnodominerat; merparten av lärarna och rektorerna är kvinnor, tjejerna har högre betyg och många av de krav och normer som finns verkar vara anpassade till de tysta, strävsamma flickorna. Varför har det blivit såhär och är det ett problem? Hur arbetar du med de här frågorna på din arbetsplats? Kan man arbeta med genusfrågor även i förskolan och lågstadiet?

Jag tror inte att kvinnodominansen i sig är ett problem, så länge personalen förblir professionell i sitt yrkesutövande. Att försöka skapa en problematik utifrån t.ex. en brist på manliga förebilder känns långsökt och normerande (är jag en förebild enbart p.g.a. mitt kön? Måste jag som man i skolan bete mig på ett visst, ”manligt” sätt? Ska alla pojkar i förskolan vilja bli som mig när de blir stora?). Om det finns ett problem att hitta i den kollegiala ensidigheten är det snarare att så många förskollärare och lärare är liknande personligheter. Vi formas någonstans in i ett sätt att vara som så småningom börjar tränga igenom vår person och vi blir ”lärartyper”. Det tror jag är ett större problem – för har man som elev svårt för just den typen, då blir förskolan/skolan ett väldigt jobbigt ställe att vara på.

Här i Falun, där jag jobbar just nu, håller en stor del av förskolorna på att certifieras som ”på lika villkor”-förskolor. Som jag förstår det, innebär att all personal på förskolan har gått en fortbildning där fokus ligger på förmågan att analysera sin egen verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv och att därefter upprätta en handlingsplan för jämställdhetsarbetet. Det här avser att ge oss – förutom certifieringen – verktyg för att ytterligare hjälpa oss att anpassa sig själv och den gemensamma miljön på ett sätt som kan jämna ut den här upplevda snedfördelningen.

Att arbeta med genusfrågor även i de tidiga åldrarna tror jag är viktigt inte minst ur barnens synvinkel – jag kan hitta mängder av genusrelaterade normer som begränsar barnen redan som treåringar och det är ju en del i mitt uppdrag att försöka ”låsa upp” de här begränsningarna så att vart och ett av det här barnen får tillgång till en ökad rörelsefrihet inom och utom könsrollerna. Så visst kan man arbeta med genus i förskolan.

Vad är din definition av ”flumpedagogik” och hur skiljer den sig från Jan Björklunds? Som gymnasielärare får jag ofta höra kritik riktad mot orättvisa glädjebetyg ifrån grundskolelärare och även på universitet och högskolor beklagar man sig över elevernas försämrade kunskaper. Vad beror detta på? Känner du att du har ett större ansvar för elevernas självständighet, kunskapsbildning och intryck av skolan eftersom det är du som är deras första kontakt med den 12 år långa utbildningsresan? Hur ställer du dig till ”betygsliknande omdömen” långt ner i grundskolan?

I en av Lärarförbundets tidskrifter (minns inte vilken) läste jag för en tid sedan att skolans problem inte är om barnen lär sig, utan vad de lär sig. Det tycker jag är en målande beskrivning av skillnaderna mellan oss flumpedagoger och Jan Björklund. Hans kvantitativa aspekt på skolans funktion – där elevernas mätbara utveckling är det enda intressanta – ställs mot vår flumpedagogik, som enkelt uttryckt värdesätter mognad lika högt som en rabblad multiplikationstabell och hävdar att dessa aspekter måste utvecklas i symbios för att en verklig utveckling skall ske. Detta är vi rädda kommer att motverkas i den auktoritära miljö Björklunds skolpolitik verkar sträva efter. I skoldebatten försöker vi flumpedagoger bidra genom att problematisera de frågor som passerar och göra folk uppmärksamma på att det här inte är några enkla, självklara frågor, även om det kan låta så på de som styr samtalet.

Att frågan om glädjebetyg har blivit synlig ser jag som ett tecken på det intensiva fokus som ligger på betygsättning. Dels tror jag det handlar om elever som snabbt kodat av betygskriterierna och lärt sig surfa fram till de kvantitativa toppbetygen utan att nödvändigtvis behöva gå omvägen via den mognad jag nämnde i stycket ovan – som jag menar kan liknas vid att betygen kanske är formellt riktigt satta, men inte möjliga att implementera eftersom eleverna bara har kunskapen, men inte den fulla förståelsen. Men det kan inte utgöra hela problembilden. Jag misstänker också att skillnader i kunskapssyn och uppdrag mellan grundskola – gymnasium och även gymnasium – högskola påverkar de här uppfattningarna. Än en gång vill jag peka på att frågan nog inte är om eleverna lär sig, utan vad. En levande dialog mellan skolformerna tror jag skulle lösa många av de här problemen.

Du har skrivit en del om vikten av att skapa en god pedagogisk miljö under den senaste tiden. Hur uppnår man detta som lärare och vad kännetecknar en sådan miljö?

Det här är en av de här diskussionerna som verkar ha uppstått på flera håll och i olika medier samtidigt. En central beståndsdel som vi diskuterat på Flumpebloggen är relationen mellan lärare och elev. Den lägger ribban för det fortsatta arbetet i klassrummet/gruppen genom att dels öppna för en ärlig och rak kommunikation och dels skapa en trygghet som bygger på ömsesidig respekt och vetskapen hos eleven om att ”jag syns”. På den här grunden kan man sedan bygga upp en lärmiljö som är anpassad (efter förmåga och möjlighet) till var och en av gruppens deltagare.

Och som flumpedagog kan jag inte undvika att påpeka att det här förstås visar sig i en klassrumssituation där det är ”högt i tak” och alla vågar delta i diskussionerna. Där det – utåt sett – kan verka kaotiskt emellanåt, men där kaosets potential utnyttjas av läraren som förblir rummets auktoritet på grundval av just den goda relationen mellan denne och eleverna, samt att alla drar åt samma håll. Ett levande klassrum, helt enkelt.

Om du blev Sveriges nästa skolministrar, vad skulle du då fokusera på?

En av mina största prioriteter vore nog att försöka avpolitisera skolan på något sätt. Ett av de största hoten mot en stabil skola – oavsett om vi talar om Jan Björklunds skola eller vår flumpedagogiska motpol – är att den blivit en av de mer framträdande politiska arenorna. Förändringar inledda av den förra regeringen skrotas i en handvändning av föga mer än prestigeskäl, medan samma sak hotar hända om det blir regeringsskifte igen vid nästa val. Och under mandatperioderna skyndar man sig att röra om så mycket man bara hinner i den redan kokande grytan. Ett alternativ till detta vore därför ifall det var möjligt att på något sätt låta skolan styras av en helt oberoende myndighet, där det politiska inflytandet var minimalt och där samarbetet med såväl yrkeskåren som forskarsamhället var det centrala. Förutom att det vore lättare för lärarkåren att acceptera förändringar, skulle dessa förhoppningsvis följa en given linje och alltid vara grundade i aktuell forskning. Jag vet att många kritiker (inte minst sittande skolminister) misstror skolforskningen, men även detta handlar mer om politik och ideologi än om forskningens faktiska innehåll och resultat, vilket också är ett argument för att avpolitisera skolan. Och även om nu denna övergripande linje inte skulle vara möjlig att genomföra, skulle jag i alla fall arbeta för att stärka banden mellan förvaltning och verksamhet genom att i alla beslut luta mig på aktuella forskningsresultat.

Och så skulle jag ha min flumpe-tröja på mig i alla mediala sammanhang! :)

Tack för intervjun.

Tags: ,

Äntligen!

Det finns en ganska god chans att jag, efter att ha jobbat 2,5 år som lärare, får en tillsvidareanställning efter jul. Tyvärr inte för att Linköpings kommun tycker att jag är en jättebra lärare, utan för att jag har jobbat så mycket att de är tvungna. Med tanke på hur kass skolornas ekonomi brukar vara, så är det förstås mycket möjligt att jag blir uppsagd inom kort igen, men det är i alla fall skönt att få lite plåster på såren för åtskilliga månader av kaos, osäkerhet, bristfällig information och strulande.

En lektion i skånska del 15

Den här gången avslutar vi bokstaven G.

GRÄTTEN, granntyckt, kräsen, kinkig (särskilt med maten).

Rögröt (saftgröt) till efterrätten är inget för den som är grätten.

Jasså, du är grätten, din drul; du skulle allt vatt nere i di varme länderna, där negrerna spisar stekta hunnalortar å stuvade länsmansnäsor (hört i Färs).

Med sådan kost förstår jag att där råder svält och undernäring.

GRÖN, göra sig grön=göra sig till, ställa sig in.

Joo, nu gör du dej grön, när det är nåt du vill ha, men ber en dej om å stjäla en spann koull (hink med kol) till din fattiga mor, då ska du genast ränna te bönemöte eller har nåt annet för dej.

Ja, det är ingen reda med tjuvandet nuförtiden.

GÅ I ngn, uttrycket.

Aa, det går nock i Pär Tors! = Det här kan man nog äta, det är mat för Måns det.

Nå, det gick visst i Pär Tors! = Det där smakade dig visst.

Sedan länge har vi kunnat konstatera att mat är det enda som skåningar tänker på. Möjligtvis kompletterat med lite fransk medeltidspoesi.

GÅNN, eufemistiskt för ”Gud”, i bedyranden eller förstärkningsuttryck.

Joo, så min gånn, om det så är det sista jag ska ha sagt!

Det finns de som menar att Gånn är död…

GÖK, kaffe med brännvin i, ”kask”.

Ska vi ta voss en flock gökar, mannar?

Vet du vem som är världens störste oppfinnare? Jo, det är Sven Nilsen i Vram, för det är han som oppfann dubbelgöken (med dubbla ransoner brännvin i kaffe koppen [sic!], alltså).

Förlåt, skåningar tänker inte bara på mat, utan även på sprit. Vem skulle inte behöva en ”flock gökar” efter att ha läst Ohlmarks skånska parlör?

Tags:

Maja Frankel – Vår förbannade rätt

”Vår förbannade rätt” är utgiven i samarbete med UNICEF och tar avstamp i FN:s barnkonvention. Ett stort antal barn och ungdomar ifrån hela världen porträtteras och deras liv jämförs med de rättigheter som FN vill att alla barn ska ha. Här finns aidssjuka, barnsoldater, hemlösa, prostituerade och handikappade. De flesta har en bakgrund som är väldigt annorlunda svenska barn och ungdomars, ändå hyser de samma ambitioner och förhoppningar. Ingen tycker synd om sig själv, utan alla blickar stolt framåt – även den döende aidssjuke pojken som drömmer om att bli pilot.

forbannaderattJag har använt ”Vår förbannade rätt” flera gånger i Samhällkunskapen när vi arbetat med internationell politik. Med utdrag ur boken har jag försökt visa hur barn och ungdomar är de som drabbas värst av krig, konflikter och katastrofer. Det har alltid lätt till bra diskussioner och det är roligt att se hur även de mest läströtta elever kan kämpa sig igenom en text.

Tags:

Vem är rädd för Kalle Anka?

Som uppvuxen bland gäss och ankor kan jag meddela att det du bör frukta är inte att bli iakttagen utan att bli biten.

gass

Min klimat-aha-upplevelse

I inledningen till ”Vår beskärda del” skriver David Jonstad om sin klimat-aha-upplevelse:

Jag minns att jag fick tårar i ögonen och gåshud på armarna när jag läste om lystrosaurusen i Mark Lynas bok Oväder. Lystrosaurusen var den grisliknande och anpassningsbara varelse som ensam lufsade runt på jordytan när alla andra större landlevande djur hade utrotats i de våldsamma klimatförändringar som drabbade jorden för 251 miljoner år sedan.

Jag undrar i mitt stilla sinne vilka livsformer som kommer att återstå efter den nuvarande perioden av våldsamma klimatförändringar. Förhoppningsvis ingår människor i denna grupp, trots att det är vi som har orsakat problemen.

Min egen klimat-aha-upplevelse är en produkt av herrarna Mark Lynas och Cormac McCarthy. Först läste jag Lynas skrämmande bok ”Sex grader” som handlar om det öde som kommer att drabba jorden och mänskligheten om ingenting görs åt den stigande temperaturen. Därefter läste jag ”The Road”, McCarthys dystopiska skildring av ett förrött Amerika, befolkat av spöken, kannibaler och desperata överlevande.

De två böckerna kompletterade varandra på ett mycket känsloväckande sätt och jag kan fortfarande dra mig till minnes den fasa som väcktes inombords. Tyvärr har jag inte lyckats ta mig förbi känslan av hopplöshet inför mänsklighetens enorma miljöproblem. Jag hoppas att det finns en möjlighet att rädda oss, men jag betvivlar att vi kan förändra vårt skadliga beteende i tid.

Vad är din klimat-aha-upplevelse?

Tags:

En lektion i skånska del 14

Vi fortsätter ännu ett par lektioner med bokstaven G.

GNUE, en snål person, gnidare

Å du vill inte ens presenta mej en ny sjalett te kyrkdags, din gnue!

Skandalöst!

GRIBBA (GREBBA), nästan bara söderslättska och österlenska: flicka.

En ska aldrig via å fläbba (hänga läpp) efter en tös eller grebba.

Gribban e go nock, sa dragonen.

Låt oss grabba en grebba, sa kumminen.

GRINA, betyder på skånska att skratta, inte att gråta.

O, vad jag grina, ja, jag grina så maven (magen) guppade.

Gissningsvis när han läste Ohlmarks skånska parlör.

GRISATASSAR, grisfötter.

Stekta grisatassar, det är mad det!

Måsske (kanske) min påg, att det passar med grillijerade grisatassar? (Anses vara en stor delikatess i Skåne, vilket inte direkt är fallet med grisfötter à la daube, tyskans ”Eisbein”).

Tack, Åke för denna omotiverade resa i grisfötternas geografi och historia. Jag önskar dig alla stekta grisatassar som du kan äta (vilket inte torde vara så värst många, med tanke på att du är död).

GRUNNA, tänka, begrunda, fundera.

”Garnaffär”, stod det på skylten i stan. Jag sitter å grunnar på om det ska va fint å stava jarn (järn) me G.

Ja, vilken svensklärare som helst kan informera om att bokstaven G alltid är överlägsen bokstaven J.

Tags: