Archive for augusti, 2009

Klåfingrig rektor på friskola i Uppsala

Upsala nya tidning berättar om Doctrinagymnasiet, som numera gått i konkurs, där nepotismen i allra högsta grad var ett faktum. Rektorns egen son fick högsta betyg i kurser som han inte hade läst eller som andra lärare underkänt honom i. En annan son var vd och gymnastiklärare utan att hålla i någon som helst faktiskt gymnastikundervisning. En av de anställda beräknar att många av eleverna inte har läst mer än 70% av sin valda utbildning.

Häpnadsväckande. Man frågar sig också vilka konsekvenser som detta kommer att få för den inblandade rektorn, som också är skolans ägare tillsammans med sin son (inte den som fick högsta betyg i kurser han inte hade läst, utan den son som var gymnastiklärare och Vd). Rimligtvis borde han allra minst få betala tillbaka de skattepengar som han fått in ifrån kommunen. Läs mer om alla turer kring skolan här.

Tags: ,

Om skolk

Svenska dagbladet publicerade två intressanta artiklar om skolk igår. Den första handlar om vad skolket kan kosta samhället på lite längre sikt. Den andra handlar om eleven Josefin som tappat två år av sitt liv på grund av skolkande.

Det mest skrämmande med artikeln om Josefin är att det gick hela sju månader innan någon från skolan hörde av sig. Jag hade hoppats att mentor och lärare skulle ha så pass bra koll att de reagerade betydligt tidigare. Men betraktar man eleverna först och främst som en ekonomisk resurs finns det egentligen ingen anledning till oro vid frånvaro. Skolpengen fortsätter att flyta in så länge eleven fortfarande är inskriven och det gäller även studiebidraget för elevens egen del. Samtidigt smyger Josefin runt i korridorerna och hoppas på att någon ska ringa hem, att någon faktiskt ska visa att de bryr sig. Snacka om utanförskap.

På många skolor finns det så kallade korridorsprogrammet: elever som är på skolan och hänger i korridorerna, men som inte går på lektionerna. Vart ska de annars ta vägen? Alla jämnåriga går ju i skolan under stora delar av dagen. Ofta ses de som ett problem, en skränig hoper ungar som skrämmer de andra eleverna. Men hur många av de längtar innerst inne efter en vuxen som faktiskt bryr sig tillräckligt mycket för att ställa krav? Man kan tycka att de själva borde ta ansvar och söka hjälp, men man bör komma ihåg att de fortfarande är barn och ungdomar även i gymnasiet och att de mycket väl kan ha en självuppfattning som skiljer sig radikalt ifrån omgivningens bild. Josefin ser inte sig själv som ett ”problembarn” trots stor frånvaro och svårigheter att komma in i klassen. Om hon inte ser sig själv som ett problem, varför ska hon då begära hjälp?

Tags: ,

Populär historia

pophistoriaPopulär historia är en historisk tidsskrift som kommer ut en gång i månaden sedan 1991. Varje nummer är på ungefär 70 sidor artiklar, recensioner och bilder. Artiklarna är för det mesta skrivna av forskare, akademiker och vetenskapsjournalister. På hemsidan finns dessutom ett gediget arkiv med mängder av material. Tyvärr består de arkiverade artiklarna enbart av text, med få undantag.

Jag har prenumerat på tidningen sedan ett drygt år och använt mig av den i min undervisning vid ett flertal tillfällen. Artiklarna är välskrivna och begripliga även för gymnasieelever. Arkivet på hemsidan kan dessutom användas som en källa till information för elevernas egna arbeten och uppsatser. Tidningen är utmärkt, både som fortbildning för läraren och som ett hjälpmedel i undervisningen.

Tags:

Svar till Jan Björklund

För en tid sedan skickade jag ett mail till Jan Björklund angående planerna för Samhällskunskap i den framtida gymnasieskolan. Jag fick ett svar ifrån en av hans medarbetare som jag nu tänkte bemöta.

Både gymnasieutredningens och regeringens förslag till omfattning av samhällskunskapen på de olika programmen ska förstås mot bakgrund av de stora avhopp som de  yrkesförberedande programmen idag lever med. Den utslagningsmaskin som dessa ibland är och den uppdelning som följer mellan de som fullföljt gymnasiestudier och de som inte gjort det måste betraktas som större än den som kan tänkas skapas mellan de som kommer eller inte kommer ha läst 50 poäng extra samhällskunskap.

Jag är inte säker på att avhoppen beror på kärnämnena eller att de bäst ska bemötas genom att man kraftigt skär ner på dem. Kärnämnena har länge sett som en nödvändig gemensam del av utbildningen; kunskaper som är nyttiga för alla elever, oavsett framtida yrke. I synnerhet grundkurser, som Samhällskunskap A, ser jag som viktiga och meningsfulla både för blivande ingenjörer och rörläggare. Om något så är unga, blivande hantverkare i ännu större behov av att lära sig hur demokrati och samhälle fungerar. I synnerhet unga lågutbildade män har en benägenhet att söka sig till extrema rörelser, om de alls engagerar sig. Själv anstränger jag mig alltid för att göra mina ämnen relevanta för eleverna och det brukar inte vara särskilt svårt när det gäller ett så brett ämne som Samhällskunskap.

Om nu 50 poäng extra Samhällskunskap kan ha en så avgörande betydelse för elevernas studier, är det då inte märkligt att man lägger till ett nytt kärnämne som Historia? Tillsammans kommer båda kurserna ändå att ligga på 100 poäng och det handlar fortfarande om två ämnen som ingår i grundskolans SO-kurs.

Vidare är min bild att det finns en bred uppslutning bakom principen att de kunskaper som är nödvändiga att ha för att fungera som samhällsmedborgare bör läras ut i grundskolan. Vi kan inte förlita oss på att en frivillig skolform kan fylla denna funktion. Det är också viktigt att det i framtidens gymnasium skapas utrymme för ökad ämnesfördjupning på både yrkes- och högskoleförberedande program.

Det var längesedan man kunde betrakta gymnasiet som en högre studieform för en liten klick utvalda. Hade det funnits jobb för skoltrötta elever som skydde gymnasiet så hade man knappast behövt gå in och göra några förändringar av kursutbudet för att hålla kvar dem. Då skulle de ju kunna gå ut i arbetslivet istället.

Sedan är det så att inte ens det mest praktiska yrke idag enbart handlar om att behärska ett enda område. Frisörer, industriarbetare, snickare, elektriker och bilmekaniker är mer än bara hantverkare. De är också konsumenter, medborgare, blivande föräldrar, män och kvinnor, röstberättigade och så vidare. Det är inte så lite föraktfullt att förvänta sig att de ska hålla sig inom sina yrken och låta andra sköta samhället åt dem. Vem vet förresten hur olika yrken kommer att förändras under en livstid? Vad säger att man kommer att förbli hantverkare för evigt?

Slutligen har det aldrig funnits några garantier för att någon del av skolan ensam har kunnat lära eleverna allt som de behöver kunna. Eleverna i högstadiet är betydligt yngre och mindre mogna än när de hamnar i gymnasiet. Den SO-kurs som de läser är en blandning av Samhällskunskap, Historia, Religion och Geografi. Hur stor dos som eleverna får av varje ämne beror till stora delar på läraren. Om nu grundskolan förväntas bära hela lasset eftersom man inte kan lita på en frivillig skolform varför då alls läsa några som helst kärnämnen? Det behövs ju inte i så fall.

Jag tycker i alla fall att det är ett illa genomtänkt och felaktigt beslut som bidrar till att vidga klyftorna i samhället snarare än att minska dem.

Tags:

Sex och Samhällskunskap

En undersökning av socionomen Cecilia Kjellgren visar att fem procent av killarna och en procent av tjejerna i gymnasiet någon gång har tvingat till sig sex. Man kan tänka sig att antalet gymnasielever som utsatts för sexuella övergrepp är ännu större.

Kjellgren menar att:

Det är viktigt att personalen inom både socialtjänst, barnpsykiatri, ungdomsmottagningar och skola vet att det inte är helt ovanligt att ungdomar begår sexuella övergrepp och vågar inbjuda till samtal kring dessa frågor.

Man borde alltså diskutera sådana här saker mycket mer i skolan. Vilket ämne passar då bättre för detta än Samhällskunskapen? Tråkigt då för dem som får nöja sig med 50 timmar istället för 100.

Många lärare är inte helt bekväma med att undervisa om sex och relationer. Jag får väl erkänna att jag tillhör dem. Samtidigt är det uppenbart att det finns ett enormt intresse ibland eleverna själva. De har många tankar om sex, jämställdhet och kön. Jag brukar bjuda in representanter från RFSU när vi diskuterar könsroller och relationer och det har varit mycket uppskattat. Det här är ett område som skolan kan och bör arbeta mer med.

Tags: ,

Nytt betygssystem medför problem?

I ett försök att förmå eleverna på framförallt gymnasiet att läsa mer språk och matematik har man infört ett system med meritpoäng. Det fungerar som så att man kan höja sitt genomsnittsbetyg med upp till 2,5 poäng genom att läsa vissa fördjupningskurser. Maxbetyg är alltså inte längre 20,0 poäng utan 22,5 poäng. Det här systemet gäller dock bara retroaktivt i begränsad omfattning, vilket har lett till vissa problem.

Vår nye högskoleminister gör följande uttalande om att den som tagit studenten 1999 eller tidigare inte får tillgodoräkna sig de nya poängen:

- Det är snart tio år sen de tog studenten, så de har haft god chans att komma in på åtråvärda utbildningar. Det är en liten grupp som inte redan har börjat plugga så det är en smärre orättvisa. Dessutom kan de göra högskoleprovet istället. Där gynnas man av att man är äldre så de har goda möjligheter att ta sig in i alla fall.

Det är ett lite väl okänsligt uttalande av en ansvarig minister, särskilt i tider som dessa när massor av arbetslösa personer i alla åldrar uppmanas att studera vidare för att kunna få jobb när konjunkturen vänder. Inte ska väl Krantz avgöra när människor ska studera vidare?

Samtidigt borde det vara ett smärre problem eftersom det inte precis är någon brist på utbilningsplatser i dagsläget, åtminstone inte inom humaniora.

Tags:

Får lärare bli arga?

Jag har själv bara blivit riktigt upprörd en gång. Två elever kom knappt tio minuter för sent, utan några böcker, iklädda ytterkläder och med varsin nyligen påfylld mugg med varm chocklad. Sedan tidigare hade vi kommit överens om att försöka komma i tid och att gränsen gick vid en försening på fem minuter. Jag bad därför eleverna att gå och sa att de skulle få frånvaro för hela lektionen. Efter mycket tjafsande ringde en av eleverna till sin mamma i ett försök att vinna sympati. Det var med andra ord väldigt rörigt och tog en god stund innan eleverna försvann. Några dagar senare så ringde jag till båda elevernas föräldrar och berättade om vad som hade hänt.

Det kändes väldigt dramatiskt och upphetsat precis i stundens hetta, men när jag väl fick lite distans till det skedda var det ändå rätt trivialt.

Jag tycker absolut att läraren får bli arg. Överhuvudtaget skadar det inte att man visar eleverna att man är mänsklig och att det finns gränser för vad man tolererar. Däremot är det viktigt att fundera över varför man blir arg och hur man reagerar när tålamodet tar slut.

Vad finns det för legitima orsaker att bli arg?

Att eleverna behandlar varandra eller någon annan lärare illa tycker jag är en utomordentlig anledning att bli arg. Mobbing får inte förekomma och här är det viktigt att visa både att läraren ser vad som sker och reagerar på det. Även när det handlar om elever som slåss så är det bra att ryta till.

Att elever är trötta, tramsar, inte förstår eller vill sluta tidigare tycker jag inte är rimliga ursäkter för vredesutbrott. Visst kan man bli sur och markera sitt missnöje, men sådant är en del av arbetet med ungdomar. Att läraren har sovit dåligt, har skrikiga småbarn hemma eller är osams med sin partner är absolut inga vettiga ursäkter att bli arg.

Läraren är mänsklig och gör fel och överreagerar. Det är okej, förutsatt att man i efterhand ber om ursäkt och förklarar orsakerna.

Hur bör man då reagera?

Givetvis får man aldrig någonsin slå en elev, det tror jag är alldeles självklart. Det är viktigt att komma ihåg att man själv är den vuxne och ska agera därefter. Att en tonåring eller ett barn beter sig illa må vara hänt, men den vuxne läraren ska aldrig gå in i en konflikt som vore han en sårad 15-åring. Överhuvudtaget ska man akta sig väldigt noga för att lägga in någon personlig prestige i en konflikt med elever (och alla andra för den delen).

Sedan ska man undvika att ta konflikter direkt i klassrummet, inför en massa andra elever. Hellre diskutera saken i korridoren eller i enrum – gärna efter lektionen då känslorna har lugnat ner sig.

Även om man ska akta sig för att hänga ut elever eller gå in på personliga detaljer så skadar det inte att efteråt diskutera det som hände, både med klassen, de berörda eleverna och andra inblandade som till exempel mentor eller föräldrar.

I mitt fall var det tjafsande och nonchalansen som gjorde mig upprörd. De två eleverna visade bristande respekt mot resten av klassen och deras tid. Jag bad dem gå och när de vägrade så skrev jag upp dem som frånvarande och försökte att fortsätta med den avbrutna lektionen för att deras tjafsande inte skulle ta mer tid och plats. Jag ville inte ta en konflikt på deras villkor. Egentligen hände inte mer än att min röstvolym höjdes några steg, men jag märkte efteråt hur hög puls jag hade och hur spänd kroppen var.

Efter att ha pratat med deras föräldrar och mentor lugnade det hela snabbt ner sig. Det som var en mycket viktig principfråga en lektion, var snart bortglömt och troligen var konflikten orsakad av en massa personliga problem hos eleverna. Så är det väldigt ofta, de konflikter som uppstår i skolan bottnar egentligen i privata problem som läraren inte kan råda över eller hållas ansvarig för. Men däremot kan läraren hållas ansvarig för hur han hanterar och reagerar på de konflikter som uppstår – oavsett orsak.

Hur tjänar man pengar på skolan?

Den största utgiften för skolorna är de anställdas löner, alltså är det här som pengarna finns att hämta. Att minska lönekostnaderna kan man göra på flera sätt:

  • Skippa kringpersonal: Inga vaktmästare, studievägledare, skolsköterskor, speciallärare, kuratorer eller annan extrapersonal. Vid behov hyrs personal in ifrån andra företag.
  • Färre lärare: De lärare som finns får helt enkelt arbeta hårdare eller så minskar man på antalet lärarledda lektioner med hänvisning till någon alternativ pedagogisk modell.
  • Obehöriga lärare: Personer utan formell lärarbehörighet har inte samma stöd ifrån facket och begär säkert också mindre löner.
  • Yngre lärare: De erfarna lärarna kräver högre löner och är mer självständiga. Nyutexaminerade lärare är mer osäkra, okunniga om sina rättigheter och angelägna om att få ett arbete.

Det är klart att det både finns stordriftsfördelar och olika sätt att effektivisera arbetskraften. Men vill man verkligen marknadsföra sin skola med att man har låga personalkostnader och höga vinster? Det hade inte jag sett som något positivt. Framförallt rimmar det illa med idealet om kunskapsskolan om man satsar mer på marknadsföring än på lärare.

Jag hade gärna sett en diskussion kring om man överhuvudtaget ska tjäna pengar på skolan och om det verkligen inte är mer komplicerat att sälja utbildning än att sälja tandkräm.

Tags: ,

Katarina Wennstam – Flickan och skulden, En riktig våldtäktsman

flickanskulden

Katarina Wennstam är journalist och författare till två viktiga böcker om våldtäkt och hur offer och gärningsmän bemöts av samhället. Den första boken, ”Flickan och skulden”, handlar om ett antal konkreta våldtäktsfall och hur offret och de misstänkta gärningsmännen behandlats av polis, rättsväsende och omvärld. Det är en ganska skrämmande läsning, både på grund av de brutala våldtäkterna och på grund av den misstro som flickorna möter när de berättar om sina upplevelser. Wennstam visar hur samhället har skapat sig en bild av hur en ”riktig” våldtäkt ska gå till. Uppfyller man inte bilden av hur offret ska se ut och uppföra sig stämplas man lätt som en lögnare och övergreppet trivialiseras. I synnerhet om gärningsmannen inte heller uppfyller bilden av hur en våldtäktsman ska se ut och uppföra sig.

”En riktig våldtäktsman” utforskar hur gärningsmännen rättfärdigar och trivialiserar sitt eget agerande. Att få dem att erkänna sin egen skuld är en lång och tidskrävande process. De identifierar inte sig själva med samhällets bild av hur en våldtäktsman ska vara och tycker därmed inte att deras agerande har varit en våldtäkt, oavsett hur starka bevis som finns.

riktigvald

Det är två starka och skrämmande böcker. Läsaren känner sympati både med offer och förövare. Jag har använt utdrag ur båda böckerna när vi har pratat om Lag och rätt och jämställdhet på Samhällskunskapen. Det här är viktiga saker att diskutera, men man får träda varsamt med tanke på hur pass vanliga våldtäkter och sexuella övergrepp faktiskt är. Man kan mycket väl tänka sig att det finns personer i klassen som antingen själva varit utsatta för en våldtäkt eller känner någon som har blivit våldtagen.

Även om böckerna inte är särskilt långa så hinner man troligtvis inte läsa igenom dem under ett normalt arbetsområde. De utdrag som jag har låtit klassen ta del av har varit enskilda våldtäktsfall och det inledande kapitlet i ”En riktig våldtäktsman” som beskriver en situation som lätt skulle kunnat eskalera till en våldtäkt. Det handlar om en ung kille och en ung tjej som berusade flörtar på dansgolvet. Men när de  sedan kommer till hennes lägenhet så ångrar hon sig och killen går frustrerad där ifrån. Den här historien är en utmärkt utgångspunkt för diskussioner kring vad en våldtäkt är, varför våldtäkter sker, huruvida det handlar mer om makt än sex och så vidare.

Tags: ,

Om att vara auktoritär

Auktoritära lärare ligger i tiden och efterfrågas av föräldrar, elever, många lärare och inte minst av skolministern själv. Trots att det går stick i stäv med vårt alltmer individualiserade samhälle. Själv har jag numera accepterat att jag inte är en särskilt auktoritär lärare.  Jag tycker heller inte att lärarkåren som helhet är särskilt auktoritär, åtminstone inte på gymnasiet.

Efterfrågan på auktoritära lärare tror jag beror på en kombination av osäkerhet, en vilja att smita undan eget ansvar och en längtan efter fasta punkter och universella sanningar.

Det är jobbigt med valfrihet. Det är jobbigt att vara självständig. Det är jobbigt att vara den som sätter gränser och ställer krav. Hellre då lasta över bördan på någon annan. Någon man sedan kan skylla på när det inte går som man har tänkt sig.

Kanske är det att dra saker till sin spets att säga att det handlar om en ursäkt för att fly undan sitt eget ansvar. Men jag tror ändå att det ligger något i det. Särskilt i kombination med ett nostalgiskt hyllande av gamla tiders ”kunskapsskola” och en tid då livet var mycket mer styrt.

Även om jag inte betraktar mig själv som auktoritär så är jag fortfarande en auktoritet. En förebild och inte bara en representant för myndigheterna utan även en representant för vuxenvärlden. Det förpliktigar. Även om jag inte är elevernas führer så är jag inte heller deras busiga storebror, deras roliga klasskamrat eller deras konkurrent om uppmärksamhet. Det är okej att eleverna är lite barnsliga, lite oansvariga och lite ointresserade. Det är inte okej för läraren.