Archive for augusti, 2013

Om ursäkter

”Varför väljer de samhällsprogrammet om de inte är intresserade av samhällskunskap, historia och religionskunskap?”

Vem bär ansvaret när elever misslyckas? Hur man som lärare, elev och förälder ser på ansvar har en stor betydelse för hur det går i skolan (och spelar säkert en stor roll även för resten av tillvaron). Den bistra sanningen är att det är jobbigt att ta ansvar och bekvämt att skylla ifrån sig på någon annan när det inte går som man vill att det ska göra. Samtidigt innebär ditt ansvarstagande också att du ger dig själv inflytande, självinsikter och möjligheter – för om allting är någon annans fel eller helt slumpstyrt innebär det också att du är helt maktlös. Ser du dig själv som ansvarig blir du också motiverad att saker på allvar, att försöka och att kämpa.

Ungdomar begår misstag – det är en del av att bli vuxen. De väljer fel utbildning, de prioriterar festande istället för plugg och de lägger ner mer tid på att leka med sina mobiltelefoner än att anteckna vad läraren säger. Gymnasiet är dessutom ganska oförlåtande med sina snabbt avklarade kurser och svåröverskådliga val. Allt detta kan jag acceptera, även om jag också beklagar det eftersom ingen drabbas hårdare än eleverna själva. Ofullständiga betyg och en ständig känsla av otillräcklighet höjer inte självförtroendet.

Det jag har svårare för är när lärare och vuxenvärld avsäger sig sitt ansvar. Elevernas felval, bristande studiemotivation och ointresse är förklaringar till deras misslyckande, men det kan också bli en ursäkt – ett skyddande mantra – för att själv slippa ta ansvar eller försöka förändra. Alla problem blir elevernas fel och i slutändan också deras uppgift att lösa. Om man ser sig själv som perfekt och höjd över alla elever och deras mänskliga skröplighet kommer man aldrig att utveckla sin pedagogik eller kritiskt granska sin egen roll i samspelet mellan skola och elever.

Vi har den skola vi har och de elever vi har och även om det finns många strider att utkämpa inom utbildningssektorn så är de inte alla som utgår från eleverna. Att vi har låga löner, en konkurrensutsatt skolsektor, otydliga läroplaner, frånvarande chefer och ont om resurser är inte elevernas fel – det är snarare politiska frågor som hör hemma i andra arenor. Vi som lärare ska kämpa med eleverna och för eleverna; vi ska glänta på dörrar för dem och visa dem möjligheter, vi ska stärka dem och uppmuntra dem, vi ska vara ärliga och raka, men vi ska aldrig, aldrig skuldbelägga dem för systemfel eller för att de är unga och oerfarna. Vi ska inte moralisera över deras val eller se det som ett straff att vi är tvungna att undervisa just dem.

Att ta ansvar innebär inte att man klarar alla utmaningar eller vinner varenda strid, men det innebär att man försöker och vägrar ge upp. Man får inget som är värt något utan ansträngning.

Tags:

Om löpning

Lederna mjuknar och kroppen sträcker ut sig. Tår, fotsulor, anklar, knän, andning och armar – allting fungerar och samverkar. Jag ökar hastigheten och musiken i öronen stänger ute både inre och yttre distraktioner. Allting handlar om att pressa kroppen vidare; finjustera tempo och löpsteg, navigera mellan olika hinder, bedöma allvarlighetsgraden hos blåsor, håll och värkande leder och att övertyga sig själv om att fortsätta hela vägen tillbaka.

Jag började springa i slutet av våren, mest av en slump – även om jag länge hade funderat på att pröva. Mina förväntningar var låga: jag visste ju att min kondition var dålig och att jag aldrig varit bra på idrott eller fysiska aktiviteter. De enda referenspunkter som jag hade var löptider från högstadiet då alla elever förväntades springa samma 5 kilometerssträcka varje år. Visserligen hade jag sprungit sporadiskt på löpband sedan dess, men dessa övningar hade inte bidragit till att stärka mitt självförtroende i någon större utsträckning.

Jag fortsatte springa därför att jag märkte att det gick mycket bättre än väntat redan från första rundan. Det visade sig att min kropp klarade mycket mer än vad jag trodde och att den dessutom gick att pressa till ännu bättre tider och längre sträckor utan större svårigheter. Dessutom var det rofyllt att släppa alla de grubblerier, tankar och reflektioner, som upptar nästan all min vakna tid, och få vara i nuet och fullständigt uppgå i det fysiska för en stund. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna vara så befriande att bara fokusera på sin egen kropp och hur väl den faktiskt fungerar. För en vecka sedan sprang jag en mil för första gången någonsin och tiden var betydligt bättre än förväntat. Bara att lyckas med denna konkreta bedrift gav mig en ordentlig kick.

Jag springer bara för min egen skull (något som i sig är ganska ovanligt eftersom jag har svårt att motivera mig själv att göra saker som enbart är egoistiska) och tävlar främst mot mig själv. För mig är löpningen också en privat och personlig upplevelse och det skulle vara distraherande och hämmande för mig att springa i grupp, även om jag gärna tar emot tips och feedback från andra löpare. Jag har heller inte ambitionen att springa maraton eller visa upp min förmåga för en massa andra människor. Förhoppningsvis har löpningen blivit en vana som jag kan upprätthålla resten av livet och förhoppningsvis har jag även lärt mig något om min egen kropp och vikten av att försöka leva i nuet – åtminstone några gånger i veckan.

Tags: