Archive for category Böcker

Bokslut 2011

De senaste tre åren har jag skrivit ner vilka böcker jag har läst och hur lång tid det tagit att läsa dem. Det är ett bra sätt att hålla koll på sin läsning och avslöja intressanta saker om ens läsvanor. Tyvärr har antalet lästa böcker bara minskat sedan jag började med min bokföring. 2009 läste jag 123 böcker, 2010 läste jag 106 och 2011 läste jag bara 85. Min ambition har varit att läsa kring 100 böcker om året och det har jag, som synes, inte uppnått under förra året. Däremot har jag lyckats med målsättningen att spendera mindre pengar på böcker än 2010, då jag köpte böcker för ungefär 12 000 kronor bara hos Adlibris. 2011 spenderade jag hälften så mycket.

Intressanta upptäckter

2011 läste jag några artikelantologier som samlade artiklar som tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter, bland annat ”De omänskliga” och ”Därför vann dom” av Torbjörn Nilsson på Fokus och ”Här är allt så perfekt” av Niklas Orrenius på Sydsvenskan. Torbjörn Nilsson skriver om moderaternas valrörelse och ett antal politiska skandaler som utspelat sig under de senaste åren och Niklas Orrenius är känd för sina intressanta och nyanserade reportage om Sverigedemokraterna. Båda visar tydligt att bra journalistik står sig och att även ett kort reportage kan ge mycket värdefulla inblickar i svåra samhällsfrågor och människors vardag. Jag gillar verkligen deras stil.

Förra året läste jag även två underbara böcker av den amerikanska författarinnan Siri Hustvedt ”The Summer Without Men” och ”The Sorrows of an American”. Den förstnämnda är ett småmysigt porträtt av en medelålders kvinna som tar en paus ifrån sin make och sitt äktenskap när hon upptäcker att han varit otrogen. Under en sommar återvänder hon till mor och sina uppväxttrakter för att fundera över livet och undervisa en grupp ungdomar i poesi. Den sistnämnda är en gripande, lite melankolisk historia om två vuxna syskon som brottas med sin faders död och de känslor och tankar som då väcks upp. Båda böckerna – i synnerhet ”The Sorrows of an American” – skildrar kärlek, relationer och ensamhet på ett sätt som känns både autentiskt och gripande. Jag blev verkligen djupt berörd av huvudpersonen i ”The Sorrow of an American” och hans längtan efter någon att dela livet med och det är något som inte händer särskilt ofta.

Den australiensiske barnboksförfattaren och tecknaren Shaun Tan vann välförtjänt Alma-priset 2011 för sina underbara och vackra böcker. Precis som när det gäller Tove Jansson så finns det något tidlöst och åldersöverskridande med hans verk som gör att de egentligen passar för alla åldrar. Underfundiga berättelser blandas med fantastiska bilder till en mycket läsvärd helhet.

Framtidsplaner

En av de första saker som jag konstaterade när jag började hålla koll på min läsning, var att jag visserligen läser författaren ifrån hela världen, men att väldigt få av böckerna är skrivna av kvinnor. Någonstans kring 20-25% av de böcker som jag läser under ett år är författade av kvinnor. Jag vet inte hur det har blivit såhär och det handlar inte om någon medveten strategi från min sida – några av mina favoritförfattare är ändå Tove Jansson och Siri Hustvedt – men jag får ändå känslan av att jag kanske missar något spännande och viktigt. Därför brukar jag ha ambitionen att försöka läsa lite fler verk av kvinnliga författare, gärna svenska. I min senaste beställning fick jag med ett par böcker av Sara Stridsberg som jag tror kan vara läsvärda. Annars tar jag gärna emot tips.

Jag skulle även vilja läsa mer facklitteratur inom pedagogik, historia och samhällsvetenskap. Det blir en del, men betydligt mer skönlitteratur – något som ibland kan ge mig dåligt samvete. Att försöka läsa lite mer poesi tror jag inte heller skulle skada.

Men framförallt vill jag fortsätta läsa bra och många böcker även under 2012.

Tags: , , , , ,

Anekdoter

På bokrean hittade jag en nätt liten volym med titeln ”Förra seklets kulturhistorier”, författad av konceptkonstnären och patafysikern Mats B. som avled 2009. Boken består av märkliga och mer eller mindre osannolika anekdoter om kända, svenska kulturpersonligheters eskapader under 1900-talet. Öppningshistorien är väldigt charmig och ger en god uppfattning om bokens upplägg och tema:

Ett par dagar innan sin femtioförsta födelsedag år 1900 gick August Strindberg ensam på favoritkrogen. Han placerades vid ett prominent hörnbord och när han skyfflat in en del av smörgåsbordet mumlade han för sig själv: ”Jag är världen störste författare! Å är jag inte det så ska jag, jädrans i min talg, bli det!”

Han lade en köttbulle på den vita linneduken: ”Nåå, ditt kräk, få se nu om du kan rulla över bordet.” Köttbullen låg helt stilla där den placerats, den rörde sig inte alls. Strindberg kastade den dandyelegant, men surt, in i brasan.

Visst borde man använda uttryck som ”dandyelegant” och ”jädrans i min talg” oftare?

Tags: , ,

Om att höra färger

Synestesi är förmågan att koppla samman olika former av sinnesupplevelser. Till exempel att koppla ihop vissa ord med vissa smaker eller att förknippa ett ljud med en viss färg. Denna förmåga är medfödd hos ett fåtal människor, kanske någon promille av befolkningen, men har länge varit förknippad med konstnärer och kreativt skapande. Särskilt under romantiken ville många kompositörer och målare skapa konstnärliga helhetsupplevelser som berörde betraktaren/lyssnarens alla sinnen.

Filosofen och kritikern Thomas Anderberg skriver i sin bok ”Alla är vi kritiker” om ett möte i Paris 1907 där en rad kända, ryska tonsättare samlats för diskutera en stundande festival. Storheter som Rimskij-Korsakov, Alexander Skrjabin och Rachmaninov infann sig. Det dröjde inte länge innan man började gräla om vilka färger som de olika tonarterna hade. Rimskij-Korsakov och Skrjabin var visserligen överens om att samtliga tonarter hade en färg, men kunde inte enas om vilken. Var Ess-dur blå eller purpur? Var C-dur vitt eller rött? Det var endast om D-dur som de båda var samstämmiga: den var givetvis gul.

Som ett post-scriptum kan nämnas att Skrjabin antagligen inte var en äkta synestetiker utan någon som i vuxen ålder försökte anamma ett sätt att associera som samtiden tog för givet hos alla stora kreatörer.

Tags: ,

Visdomsord från Horace

Ur ”Meteorer” av Horace Engdahl:

Jag pustar ut på en kaféstol i ett främmande land och börjar fundera över de språkfel jag gjort mig skyldig till den senaste timmen. Det är perverst. Det är trettio år sedan jag slutade skolan, men vad hjälper det om läxdressyren sitter kvar i ryggen?

Jag ser överallt spår av examensfeber i kulturen. Mallarmé säger träffsäkert om naturalisterna: ”ils font leurs devoirs”. De gör läxorna, det skildrar det ena eller det andra lika ambitiöst som gymnasister med förelagda uppsatsämnen [...]

Skolans hjärntvätt består i att den lär oss att eftersträva ett mål som någon annan satt upp. Det är detta som gör oss till fungerande samhällsvarelser. Den till synes starkaste formen av individualism – den som kommer till uttryck i konstnärens och tänkarens strävan efter oberoende och originalitet – innebär en särskilt djup underkastelse under skolprincipen. Odödligheten är den stora hemläxan, utdelad på förhand av en kommande tidsålders magistrar. Mot rätten att betygsätta hjälper det inte att värja sig, som officeren i ”Drömspelet”, med försäkringar om att man sedan länge är vuxen. För en människa som ”vill åstadkomma något” ringer det aldrig ut.

Jag lutar mig tillbaka i kaféstolen, och skolpojken i mitt inre viskar att det bara finns ett sätt att slippa undan. Det är att konsekvent ge galna svar. Kuckeliku! Hur löd frågan?

Maria Sveland – Bitterfittan

Det här kommer att bli ett allmänt inlägg om feminism och jämställdhet, lika mycket som en diskussion kring boken ”Bitterfittan”.

På ytan är boken en roman om en 30-årig kvinna som tar en paus ifrån make och barn och åker till Teneriffa för att fundera över sitt liv. Men mest är det en 70-talists förundran över hur lite som ändå tycks ha förändrats trots decennier av kvinnokamp. Hur kombinerar man familjeliv, karriär och fritid? Hur undviker man att förvandlas till en bitterfitta?

BitterfittanJag befinner mig, så att säga, på andra sidan av det stora livspusslet på grund av att jag är en man. Men jag vill också vara en upplyst, medkännande och jämställd man. Jag vill inte på grund av okunskap eller bekvämlighet beröva andra samma möjligheter som jag själv åtnjuter.

”Bitterfittan” väcker en hel del tankar och funderingar, särskilt om relationer och hur mycket som faktiskt återstår trots att vi anser oss bo i världens mest jämställda land. Sveland är mer angelägen om att förstå än att fördöma och det gör att hennes reflektioner berör mig så mycket djupare.

Boken tjänar som en bra introduktion till diskussioner om jämställdhet och relationer, men jag känner att jag skulle vilja fördjupa mig ännu mer. Som lärare funderar jag även över hur man skulle kunna undervisa om sådana här komplicerade frågor inom till exempel Samhällskunskapen.

Problemet med många moderna jämställdhetsfrågor är att de är mer vaga, abstrakta och svårfångande än forna tiders kamp för allmän rösträtt, barnomsorg och lika rättigheter på arbetsmarknaden. Skillnaderna är mer subtila och i någon mån också mer personliga. Jag efterlyser någon form av bok eller läromedel som kanske inte nödvändigtvis erbjuder några lösningar, men som i alla fall ställer rätt frågor. Ett sätt att göra skillnaderna mer tydliga och konkreta. Någonting att utgå ifrån när man diskuterar frågan med elever, kollegor och sin partner.

Tags: ,

Ann Heberlein – Det var inte mitt fel!

Heberlein har skrivit två mycket uppmärksammade böcker under de senaste två åren: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och ”Det var inte mitt fel!”. Till vardags är hon teologie doktor i etik, kulturskribent, föreläsare och debattör. ”Det var inte mitt fel!” är en bok i samma anda som David Eberhards böcker om de lättkränkta svenskarna eller Maciej Zarembas artikelserie i DN.

mittfelTesen är att svenskarna är ett allt för mesigt och tunnhudat folk, som inte kan tåla den minsta motgång utan att börja beklaga sig. Även denna bok tycks vara skriven i vredesmod, även om ilskan är mer återhållsam än i ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Boken inriktar sig inte mot andra akademiker utan främst mot vanliga människor, utan några djupare förkunskaper när det gäller filosofi och etik, men med en stark känsla av att samhället är på väg utför.

Heberlein skriver tydligt, begripligt och använder pedagogiska vardagsexempel. För min del hade hon gärna fått gräva lite djupare och hämta ännu fler referenser ifrån litteratur. Det hon skriver verkar för det mesta förnuftigt, välmotiverat och tänkvärt. Många exempel är hämtade ifrån skolans värld. Heberlein diskuterar mycket kring hur man ska bemöta mobbing och vad man har rätt att kräva även av ungdomar och barn.

Men det som är bokens svaga sida är att den tidvis blir raljerande, ilsken och direkt elak. Det är ganska uppenbart att Heberlein har föga till övers för postmodernister, feminister eller andra som inte riktigt köper hennes resonemang. Lite elakheter kan ibland vara ganska uppfriskande, men inte i en bok som i övrigt vill vara saklig och uppfostrande.

Det värsta exemplet återfinns tidigt i boken då Heberlein kritiserar skolans ytliga diskussioner om moral. Hon ifrågasätter värdet av den klassiska övning där man funderar kring människors olika värde genom att välja ut en handfull personer som ska få tillgång till ett skyddsrum inför en hotande katastrof:

[...] Den lille pojken med hjärtfel brukar också ligga risigt till, liksom skönhetsdrottningen – i alla fall om några feministiskt orienterade tonårsfläskiga brudar deltar i diskussion. [...]

Ett sådant uttalande har jag mycket svårt att acceptera och det är bara det tydligaste exemplet på en inställning som präglar hela boken. Den typen av utfall mot vanliga, sökande ungdomar gör att Heberlein förlorar mitt förtroende. Jag kan tänka mig att ta upp några av hennes mer nyanserade tankar i en diskussion kring moral i till exempel Religionskunskap eller Samhällskunskap eftersom ansvarsfrågan både är relevant och intressant att diskutera. Men jag kommer sannolikt inte att läsa fler böcker av henne och hennes trovärdighet har fått sig en rejäl knäck.

Tags: , ,

David Jonstad – Vår beskärda del

Frilansskribenten David Jonstad har skrivit en kort, populärvetenskaplig bok om hur vi ska gå till väga för att lösa den klimatkris som utgör ett allvarligt hot mot mänskligheten.

beskardadelBoken är pedagogisk och lättläst, Jonstad jämför läget med situationen under andra världskriget då hela samhället samarbetade för att Sverige skulle klara sig. På ett tydligt sätt visar han att vi faktiskt redan har de tekniska och ekonomiska verktygen för att bromsa klimatökningen och lösa många av de miljöproblem som vi står inför.

Mitt största problem är den naiva optimism som genomsyrar hela boken. Jonstad tycks betrakta klimatkrisen mindre som ett allvarligt hot mot mänskligheten och mer som en utomordentlig ursäkt att återskapa ett idealiserat samhälle där alla odlar sina egna grönsaker och ingen människa exploateras i kapitalismens namn. Han verkar inte se några större  svårigheter med att övertala miljontals människor att radikalt byta livstil eller att rasera hela det ekonomiska system som världen har anammat och numera tar för givet. Hans egen lösning är den enda som håller måttet och alternativa modeller avfärdas snabbt, utan någon djupare analys. Argumenten för att hans modell ska lyckas bygger mer på logiska antaganden än verkliga exempel. Även om en handfull medvetna aktivister i London odlar sina egna grönsaker och anstränger sig för att leva gröna liv, så finns det miljontals människor som tycks fullständigt ointresserade av förändring och ännu fler som drömmer om det överflöd som de förknippar med västländerna.

Missförstå mig inte; jag tror också att överkonsumtionen måste få ett slut och att vi måste anamma en mer hållbar livsstil, men jag tror inte att detta kommer att vara ett lättsmält budskap för en civilisation som byggt hela sin existens kring billig energi, ett ändlöst förråd av råvaror och en extrem specialisering. Klimathoten har varit uppenbara och akuta under många år nu, utan att folk har tagit dem på något större allvar. Det är skitsamma om verktygen och tekniken finns om ingen är beredd att betala priset för att använda dem. Om vi verkligen vill lösa våra miljöproblem krävs det att en stor del av mänskligheten radikalt ändrar sin livstil för gott. Även tekniken kan göra denna övergång smärtfriare, så måste vi själva stå för större delen av arbetet. Till skillnad ifrån situationen under andra världskriget så är hotet mycket mer allvarligt men också mycket otydligare. Det går att förneka miljöproblemen på ett helt annat sätt än det gick att förneka de aggressiva nazisterna. Jonstad borde skrivit mycket mer om hur man politiskt bör gå till väga för att säkerhetsställa mänsklighetens överlevnad.

Tags:

Maja Frankel – Vår förbannade rätt

”Vår förbannade rätt” är utgiven i samarbete med UNICEF och tar avstamp i FN:s barnkonvention. Ett stort antal barn och ungdomar ifrån hela världen porträtteras och deras liv jämförs med de rättigheter som FN vill att alla barn ska ha. Här finns aidssjuka, barnsoldater, hemlösa, prostituerade och handikappade. De flesta har en bakgrund som är väldigt annorlunda svenska barn och ungdomars, ändå hyser de samma ambitioner och förhoppningar. Ingen tycker synd om sig själv, utan alla blickar stolt framåt – även den döende aidssjuke pojken som drömmer om att bli pilot.

forbannaderattJag har använt ”Vår förbannade rätt” flera gånger i Samhällkunskapen när vi arbetat med internationell politik. Med utdrag ur boken har jag försökt visa hur barn och ungdomar är de som drabbas värst av krig, konflikter och katastrofer. Det har alltid lätt till bra diskussioner och det är roligt att se hur även de mest läströtta elever kan kämpa sig igenom en text.

Tags:

Min klimat-aha-upplevelse

I inledningen till ”Vår beskärda del” skriver David Jonstad om sin klimat-aha-upplevelse:

Jag minns att jag fick tårar i ögonen och gåshud på armarna när jag läste om lystrosaurusen i Mark Lynas bok Oväder. Lystrosaurusen var den grisliknande och anpassningsbara varelse som ensam lufsade runt på jordytan när alla andra större landlevande djur hade utrotats i de våldsamma klimatförändringar som drabbade jorden för 251 miljoner år sedan.

Jag undrar i mitt stilla sinne vilka livsformer som kommer att återstå efter den nuvarande perioden av våldsamma klimatförändringar. Förhoppningsvis ingår människor i denna grupp, trots att det är vi som har orsakat problemen.

Min egen klimat-aha-upplevelse är en produkt av herrarna Mark Lynas och Cormac McCarthy. Först läste jag Lynas skrämmande bok ”Sex grader” som handlar om det öde som kommer att drabba jorden och mänskligheten om ingenting görs åt den stigande temperaturen. Därefter läste jag ”The Road”, McCarthys dystopiska skildring av ett förrött Amerika, befolkat av spöken, kannibaler och desperata överlevande.

De två böckerna kompletterade varandra på ett mycket känsloväckande sätt och jag kan fortfarande dra mig till minnes den fasa som väcktes inombords. Tyvärr har jag inte lyckats ta mig förbi känslan av hopplöshet inför mänsklighetens enorma miljöproblem. Jag hoppas att det finns en möjlighet att rädda oss, men jag betvivlar att vi kan förändra vårt skadliga beteende i tid.

Vad är din klimat-aha-upplevelse?

Tags:

Imre Kertész – Mannen utan öde

”Mannen utan öde” handlar om hur den femtonårige, ungerske pojken György Köves hamnar i ett koncentrationsläger under slutet av andra världskriget. György är en jude i tyskarnas ögon, men framstår varken som troende eller förankrad i en judisk identitet. Överhuvudtaget är han en ganska karaktärslös figur, utan egen personlighet. Många av de bifigurer han möter framstår som betydligt mer mänskliga. Istället är det hans upplevelser och tid i koncentrationslägret som är bokens fokus.

mannen utanDet hemskheter som han upplever – svält, övergrepp och förtryck – beskrivs neutralt och sakligt. Vilket ofta gör att de framstår som än mer vidriga och svårbegripliga. Precis som i ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” rymmer lägerlivet fler sidor än skräck, fasa och lidande. Där finns även tristess, glädje och humor. György accepterar snart lägerlivets vardag och det dröjer en god stund efter det att han befriats, innan han till fullo inser att han inte längre befinner sig i lägret.

”Mannen utan öde” väcker även en del frågor kring hur man ska hantera Förintelsen och hur överlevarna ska hantera sina upplevelser. György möter många olika reaktioner när han väl blivit fri ifrån lägret och åter söker sig hem.

Boken är ganska kort – ungefär 200 sidor – och med ett lättläst språk. Det svåra ligger snarare i att hantera och diskutera vad som händer i boken och varför. Trots att den utspelar sig i 40-talets Ungern och Tyskland, så är den inte förankrad i någon särskild tid eller plats. De människor som beskrivs är universellt mänskliga och Györgys egen personlighet tar inte mycket plats. Det är därför lätt för läsaren att själv sätta sig i hans ställe.