Posts Tagged SVD

Om bristen på reflektion

Få saker kan göra mig så genuint upprörd som den brist på reflektion och eftertanke som är alltför vanlig i alla delar av samhället. Jag kan tolerera den ibland ungdomar och barn, men när när jag möter samma beteende hos vuxna människor (ofta män) är det svårare.

Detta är i synnerhet kännetecknande för den privilegierade, den som genom sitt kön eller sin klasstillhörighet har resurser och möjligheter som knappast är självklara för andra.

Den smärta, kajakpaddlande familjen som hittar en drömtomt i Stockholms skärgård och bygger ett sommarhus på 200 kvadratmeter. Pr-mannen från Stockholms innerstad som spår att loftvåningar är den nya innegrejen och lagar små godbitar på sin teppanyakihäll. Företagaren som anser att engagemang stavas kamp mot höjda parkeringsavgifter.

Vi återfinner samma självrättfärdighet och självförtroende hos alla de män som anser att jämställdheten gått för långt, för att inte tala om att vi tar emot för många invandrare och inte fan får man längre supa som man vill i det här jävla landet. Dessutom gör de bara sin egen grej och har inget ansvar hur de används eller tolkas.

Naturligtvis är det jobbigt att fundera över strukturer, mönster och nätverk, över begrepp som jämställdhet, solidaritet och klassamhället. Då är det lättare att bara sväva över allting, likt den otämjda vinden. Att bara vara, tycka och handla. Att ta sin egen ställning och position för given och automatiskt utgå ifrån att den egna åsikten och insikten är viktig, unik och värd att spridas över mänskligheten. Att försvara sig från angrepp med argument som: ”Jag är bara ärlig”, ”Jag säger bara vad andra tycker”, ”Men jag har erfarenhet X som uppväger allt du säger”.

Kanske irriterar jag mig ändå mer på det engagemang som läggs ned på att föra fram de oreflekterade tankarna, än tankarna i sig och att bristfälliga beteenden utmålas som normer eftersom det alltid är värre att vara ensam än att vara galen.

Därmed inte sagt att det är enkelt att sträva efter att vara en reflekterande och analytiskt person – kanske är detta i sig också ett bevis på att det är värt att satsa på? Det enkla är också ofta det som blir slentrianmässigt och bekvämt.

Kanske något att reflektera över?

Tags: , , , ,

Om det här med intervjuer

Att göra bra intervjuer är en svår konst som även många journalister tycks ha problem med. Låt mig ta en intervju med Ola Rapace i Svenska dagbladet som exempel.

Intervjuaren har tydligen gått in med ambitionen att utmåla Rapace som en outsider och rebell – en i sig nött och uttjatad kliché som alltför många skådespelare redan dras med. Hon antyder att ”pressen” (alla andra tidningar utom Svenska dagbladet?) stämplar honom som en ”bad boy” och vill nog ge intryck av att denna intervju ska vara mer saklig och balanserad. Samtidigt fokuserar hon glatt på strulig uppväxt, missbruk, bråk och alla andra attribut som passar bra ihop med en just en outsider och bad boy.

Flera meningar ägnas åt spekulationer kring Rapaces sinnesstämning, inre känsloliv och reaktioner på olika frågor och påståenden. Ögonen ”signalerar frid”, skrattet är ”explosivt”, ett ”stråk av tillbakahållen vrede” anas. Läsaren får intryck av att Ola Rapace är en trulig och sargad yngling som reportern helst vill ta hem och trösta i sin egen trygga famn. Ett projekt, en romanfigur, snarare än en riktig människa av kött och blod.

Frågorna är ytliga och förutsägbara, skådespeleriet ges inte mer utrymme än uppväxten, individualismen eller familjen.  Gudstron blir en parentes i slutet. Inga nedslag, inga fräscha vinklar och inga frågor som han inte har fått svara på tusen gånger redan.

Är det för mycket begärt med en journalist som inte försöker tvinga in sitt intervjuoffer i en mall och som vågar engagera sig och nysta i intressanta trådar?

Tags:

En kortis om SKL:s utspel

Via Christer hittar jag en debattartikel om lärarnas stundande avtalsrörelse. Det är Sveriges kommuner och landsting (SKL) som listar ett antal diskussionspunkter som de vill ta tag i.

Jag känner att det är en artikel som jag behöver fundera lite över och smälta, men spontant reagerar jag över den första punkten:

1. De centrala parterna måste sluta peta i detaljer. Alla skolor i landet är inte lika. Inte heller alla ämnen, elevgrupper eller lärare. Det skulle hota kvaliteten om man, vilket ibland föreslås från fackligt håll, skulle sätta ett tak för hur många lektioner en lärare får ha eller på annat sätt detaljstyra hur varje lärares arbetstid ska fördelas.

Det vore lika absurt som att centralt reglera hur många patientkontakter en sjuksköterska ska ha, eller bestämma att en brandman bara skulle göra ett visst ­antal utryckningar per vecka oavsett hur många bränder som inträffar.

Jag har inga invändningar mot att skolorna lokalt ges ökat inflytande, men jag tycker absolut att det är en god idé att centralt bestämma undervisningstiden för olika typer av lärare. En heltidstjänst för en gymnasielärare ska inte vara 20 undervisningstimmar i veckan på en skolan, 15 på en annan och 25 på en tredje. Jag tycker att det ska finnas tak, däremot kan dessa vara förhandlingsbara. Vill skolan att läraren ska jobba mer och han accepterar detta så ska han naturligtvis även ersättas ekonomiskt. Jag kan tycka att det är ganska rimligt att omkring 15 undervisningstimmar per vecka, motsvarar heltid för en gymnasielärare. Då får man 15 h förarbete, 15 h undervisning och 15 h efterarbete per vecka. Skulle det sedan finnas erfarna lärare som inte behöver lägga ner lika mycket tid på för- och efterarbete så kan dessa frivilligt åta sig mer undervisning, under förutsättning att de ersätts för detta.

Jag menar att kvaliteten på undervisningen i allra högsta grad påverkas av lärarens arbetsbelastning, liksom kvaliteten på sjukvården påverkas av sjuksköterskornas arbetsbelastning och en brandmän gör säkert ett bättre arbete om han får vila mellan utryckningarna.

Tags: ,

Om överetablering och lärarflexibilitet

3700 gymnasieplatser står tomma enbart i Stockholms län. Situationen är likadan även i andra delar av landet. Minskade elevkullar verkar inte oroa vare sig politiker eller friskolor. Nya skolor etableras på löpande band, trots att det är välkänt att antalet elever går ner. Folkpartisten Ann-Katrin Åslund förklarar varför man inte ska försöka begränsa nyetableringarna:

Det vore väldigt dumt att stoppa nyetablering, då stoppar vi också nya idéer och ny kompetens. Den friskola som startar sist kan ju vara den bästa, säger hon.

Den kompetens och de idéer som redan finns behöver man dock inte ta någon hänsyn till.

Ett sätt att hantera problemen är att hyra in lärarna som konsulter vid behov. Så gör den driftige friskolerektorn John Sjöberg.

Den moderate politikern Johanna Sjöö menar att dagens elever får räkna med att den skola som de går på faktiskt kan läggas ner med kort varsel:

Det finns inga garantier någonstans. Man får hitta en skola som verkar bra och som man tror på.

Jag undrar hur många elever som faktiskt förstår vilken risk de tar om de väljer en friskola – i synnerhet en liten friskola. Men redan i högstadiet har de ju fått lära sig hur samhället fungerar om man får tro Jan Björklund och därmed borde de inte bli överraskade.

I dagens skola finns det en tydlig motsättning mellan de ideal som gäller för pedagogik, undervisning, elever och lärare och det system som elevpeng och konkurrensutsättning uppmanar till. Om skolorna förväntas tävla om eleverna på en illa reglerad och otydlig marknad, så kommer detta naturligtvis att påverka kvaliteten. Vad som är effektivt och rimligt när det gäller att maximera vinsten och minimera kostnaderna, behöver inte vara effektivt och rimligt när det gäller att upprätthålla en hög kvalitet och vettiga arbetsvillkor för lärare och övrig skolpersonal. Å ena sidan vill man skapa världens främsta skola, locka de bästa lärarna och ge rättvisa betyg. Å andra sidan är lönerna den största utgiften, höga genomsnittsbetyg god marknadsföring och möjligheten att jämföra skolor och utbildningar mycket begränsad.

Visst kan man bli beklämd över hur olika skolor – kommunala såväl som fristående – utnyttjar systemet. Men det är faktiskt politikernas fel att de överhuvudtaget kan göra det. De anpassar sig helt enkelt efter de krav och villkor som finns. Höga ideal och stora visioner är en sak, men i slutändan handlar det om överlevnad och pengar. Så länge det är lönsamt att tumma på kraven, kommer de att tummas på. Särskilt när risken är så liten och vinsterna så stora.

Om Jan Björklund verkligen vill komma till rätta med skolans många problem, bör han ta sig en ordentlig funderare på hur skolan ska styras, finansieras och granskas. Money talks, bullshit walks.

Tags: , , , ,

Om skolk

Svenska dagbladet publicerade två intressanta artiklar om skolk igår. Den första handlar om vad skolket kan kosta samhället på lite längre sikt. Den andra handlar om eleven Josefin som tappat två år av sitt liv på grund av skolkande.

Det mest skrämmande med artikeln om Josefin är att det gick hela sju månader innan någon från skolan hörde av sig. Jag hade hoppats att mentor och lärare skulle ha så pass bra koll att de reagerade betydligt tidigare. Men betraktar man eleverna först och främst som en ekonomisk resurs finns det egentligen ingen anledning till oro vid frånvaro. Skolpengen fortsätter att flyta in så länge eleven fortfarande är inskriven och det gäller även studiebidraget för elevens egen del. Samtidigt smyger Josefin runt i korridorerna och hoppas på att någon ska ringa hem, att någon faktiskt ska visa att de bryr sig. Snacka om utanförskap.

På många skolor finns det så kallade korridorsprogrammet: elever som är på skolan och hänger i korridorerna, men som inte går på lektionerna. Vart ska de annars ta vägen? Alla jämnåriga går ju i skolan under stora delar av dagen. Ofta ses de som ett problem, en skränig hoper ungar som skrämmer de andra eleverna. Men hur många av de längtar innerst inne efter en vuxen som faktiskt bryr sig tillräckligt mycket för att ställa krav? Man kan tycka att de själva borde ta ansvar och söka hjälp, men man bör komma ihåg att de fortfarande är barn och ungdomar även i gymnasiet och att de mycket väl kan ha en självuppfattning som skiljer sig radikalt ifrån omgivningens bild. Josefin ser inte sig själv som ett ”problembarn” trots stor frånvaro och svårigheter att komma in i klassen. Om hon inte ser sig själv som ett problem, varför ska hon då begära hjälp?

Tags: ,