Jag är inte en särskilt sentimental eller nostalgisk person – tvärtom ser ofta tillbaka på mitt yngre, naivare jag med en blandning av milt förakt och lätt obehag – men en sak som jag verkligen saknar är den tillförsikt som jag en gång hade. Det var så självklart att goda människor som tålmodigt och ödmjukt kämpade mot blygsamma mål skulle lyckas. Vad andra gjorde och tyckte kvittade eftersom det var mitt eget eget beteende som räknades. Det fanns tydliga spelregler att följa. Min medfödda präktighet förstärktes av någon slags protestantisk pliktetik, trots min sekulära uppväxt.

För en tid sedan fyllde jag 30 år och dylika jubileum är vanliga tillfällen för bokslut över de gångna åren och förutsägelser om framtiden. Men jag gillar inte vad jag ser; på tio år har jag inte skördat några större framgångar och jag känner att klockan tickar på i allt högre tempo. Det är mycket som jag vill ska hända under det kommande decenniet, samtidigt finns det egentligen ingenting som tyder på att jag skulle lyckas bättre nu än vad jag har gjort tidigare. Att vara en god och tålmodig människa har visat sig vara otillräckligt och även när jag försöker göra rätt för mig så misslyckas det på grund av faktorer bortanför min kontroll. Min tillförsikt har ersatts av tvivel. Inte tvivel på att jag gör fel eller har felaktiga mål, utan tvivel på mig själv: på min förmåga att hantera motgångar, på min egen arbetsinsats, på min empati och förståelse av andra människor. Är jag egentligen konstruerad på ett sätt som är kompatibelt med den värld och tid jag lever i? Det blir inte lättare av att jag betvivlar att jag har styrkan att förändras i någon större utsträckning eller att jag får dåligt samvete för min självupptagenhet.

Jobbet utgör fortfarande en frizon där jag känner att det fungerar någorlunda och att jag kan lösa de utmaningar som uppenbarar sig. När jag umgås med andra, tränar eller är försjunken i en bra bok så lyckas jag för det mesta stänga tvivlet ute. Semestertider innebär tyvärr mycket ledig tid för grubblerier och självrannsakan. Eftersom jag dessutom är väldigt analytisk så kan jag inte släppa tankarna på framtiden och allt som jag inte har uppnått utan tror någonstans att det går att hitta en lösning om jag bara vrider och vänder tillräckligt mycket på problemen. En klassisk 30-årskris? Jag antar det.