Archive for category Intervjuer

Om det här med intervjuer

Att göra bra intervjuer är en svår konst som även många journalister tycks ha problem med. Låt mig ta en intervju med Ola Rapace i Svenska dagbladet som exempel.

Intervjuaren har tydligen gått in med ambitionen att utmåla Rapace som en outsider och rebell – en i sig nött och uttjatad kliché som alltför många skådespelare redan dras med. Hon antyder att ”pressen” (alla andra tidningar utom Svenska dagbladet?) stämplar honom som en ”bad boy” och vill nog ge intryck av att denna intervju ska vara mer saklig och balanserad. Samtidigt fokuserar hon glatt på strulig uppväxt, missbruk, bråk och alla andra attribut som passar bra ihop med en just en outsider och bad boy.

Flera meningar ägnas åt spekulationer kring Rapaces sinnesstämning, inre känsloliv och reaktioner på olika frågor och påståenden. Ögonen ”signalerar frid”, skrattet är ”explosivt”, ett ”stråk av tillbakahållen vrede” anas. Läsaren får intryck av att Ola Rapace är en trulig och sargad yngling som reportern helst vill ta hem och trösta i sin egen trygga famn. Ett projekt, en romanfigur, snarare än en riktig människa av kött och blod.

Frågorna är ytliga och förutsägbara, skådespeleriet ges inte mer utrymme än uppväxten, individualismen eller familjen.  Gudstron blir en parentes i slutet. Inga nedslag, inga fräscha vinklar och inga frågor som han inte har fått svara på tusen gånger redan.

Är det för mycket begärt med en journalist som inte försöker tvinga in sitt intervjuoffer i en mall och som vågar engagera sig och nysta i intressanta trådar?

Tags:

Söndagsintervjun: Jan Kjellin

Jan Kjellin är förskolelärare i Falun och bloggar regelbundet om skolfrågor på Flumpebloggen.

Du är både man och lärare för yngre barn, hur kan det komma sig att du valde denna bana?

Min första kontakt med skolvärldens ”andra sida” var när jag som 20-åring fick en praktikplats på mitt gamla mellanstadium i hemorten. Även om det inte uppstod kärlek vid första ögonkastet, kände jag en slags omedelbar tillhörighet till den här världen. Lärarna var engagerade och upplevelsen av att ge något till de här eleverna var mycket påtaglig. Det var dock inte den karriär jag drömde om och jag stannade bara ett par, tre månader innan jag sökte mig in på andra vägar. Men vad jag än gjorde och var jag än hamnade under de följande tio åren, så rörde jag mig på ett eller annat sätt i skolans värld ändå. För det mesta som elev på diverse folkhögskolor, men alltid med mellanspel som representant för lärarkollegiet – det kunde handla om att hålla sig kvar som ALU-anställd ”hustomte” på media- och estetblocket på den folkhögskola jag senast läst vid, eller assistenttjänst på en låg- och mellanstadieskola i staden dit jag flyttat. Alltid med känslan av att vara hemma, men också alltid med blicken riktad någon annanstans. Så föll bitarna på plats när jag strax efter sekelskiftet gjorde mina första vikariatpass på en förskola. Om skolan var mitt hem, så blev förskolan det rum jag trivdes allra bäst i. Det här återspeglades förstås i kvaliteten på det arbete jag utförde när jag var i förskolan, vilket i sin tur ledde till att vikariaten blev längre och mer regelbundna till jag plötsligt en tidig höst insåg att jag var den personal barnen på den aktuella avdelningen kände bäst och att jag hade ansvar för att hinna skola in den nya personalen innan jag var tvungen att återgå till min ordinarie tjänst på mellanstadiet. Den här utvecklingen sammanföll med att min familjesituation stabiliserats såpass att det var dags att på allvar sätta kurs för en framtid i tvåsamhet, och samma höst beslutade jag mig därför att läsa till förskollärare.

Läraryrket har idag blivit alltmer kvinnodominerat; merparten av lärarna och rektorerna är kvinnor, tjejerna har högre betyg och många av de krav och normer som finns verkar vara anpassade till de tysta, strävsamma flickorna. Varför har det blivit såhär och är det ett problem? Hur arbetar du med de här frågorna på din arbetsplats? Kan man arbeta med genusfrågor även i förskolan och lågstadiet?

Jag tror inte att kvinnodominansen i sig är ett problem, så länge personalen förblir professionell i sitt yrkesutövande. Att försöka skapa en problematik utifrån t.ex. en brist på manliga förebilder känns långsökt och normerande (är jag en förebild enbart p.g.a. mitt kön? Måste jag som man i skolan bete mig på ett visst, ”manligt” sätt? Ska alla pojkar i förskolan vilja bli som mig när de blir stora?). Om det finns ett problem att hitta i den kollegiala ensidigheten är det snarare att så många förskollärare och lärare är liknande personligheter. Vi formas någonstans in i ett sätt att vara som så småningom börjar tränga igenom vår person och vi blir ”lärartyper”. Det tror jag är ett större problem – för har man som elev svårt för just den typen, då blir förskolan/skolan ett väldigt jobbigt ställe att vara på.

Här i Falun, där jag jobbar just nu, håller en stor del av förskolorna på att certifieras som ”på lika villkor”-förskolor. Som jag förstår det, innebär att all personal på förskolan har gått en fortbildning där fokus ligger på förmågan att analysera sin egen verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv och att därefter upprätta en handlingsplan för jämställdhetsarbetet. Det här avser att ge oss – förutom certifieringen – verktyg för att ytterligare hjälpa oss att anpassa sig själv och den gemensamma miljön på ett sätt som kan jämna ut den här upplevda snedfördelningen.

Att arbeta med genusfrågor även i de tidiga åldrarna tror jag är viktigt inte minst ur barnens synvinkel – jag kan hitta mängder av genusrelaterade normer som begränsar barnen redan som treåringar och det är ju en del i mitt uppdrag att försöka ”låsa upp” de här begränsningarna så att vart och ett av det här barnen får tillgång till en ökad rörelsefrihet inom och utom könsrollerna. Så visst kan man arbeta med genus i förskolan.

Vad är din definition av ”flumpedagogik” och hur skiljer den sig från Jan Björklunds? Som gymnasielärare får jag ofta höra kritik riktad mot orättvisa glädjebetyg ifrån grundskolelärare och även på universitet och högskolor beklagar man sig över elevernas försämrade kunskaper. Vad beror detta på? Känner du att du har ett större ansvar för elevernas självständighet, kunskapsbildning och intryck av skolan eftersom det är du som är deras första kontakt med den 12 år långa utbildningsresan? Hur ställer du dig till ”betygsliknande omdömen” långt ner i grundskolan?

I en av Lärarförbundets tidskrifter (minns inte vilken) läste jag för en tid sedan att skolans problem inte är om barnen lär sig, utan vad de lär sig. Det tycker jag är en målande beskrivning av skillnaderna mellan oss flumpedagoger och Jan Björklund. Hans kvantitativa aspekt på skolans funktion – där elevernas mätbara utveckling är det enda intressanta – ställs mot vår flumpedagogik, som enkelt uttryckt värdesätter mognad lika högt som en rabblad multiplikationstabell och hävdar att dessa aspekter måste utvecklas i symbios för att en verklig utveckling skall ske. Detta är vi rädda kommer att motverkas i den auktoritära miljö Björklunds skolpolitik verkar sträva efter. I skoldebatten försöker vi flumpedagoger bidra genom att problematisera de frågor som passerar och göra folk uppmärksamma på att det här inte är några enkla, självklara frågor, även om det kan låta så på de som styr samtalet.

Att frågan om glädjebetyg har blivit synlig ser jag som ett tecken på det intensiva fokus som ligger på betygsättning. Dels tror jag det handlar om elever som snabbt kodat av betygskriterierna och lärt sig surfa fram till de kvantitativa toppbetygen utan att nödvändigtvis behöva gå omvägen via den mognad jag nämnde i stycket ovan – som jag menar kan liknas vid att betygen kanske är formellt riktigt satta, men inte möjliga att implementera eftersom eleverna bara har kunskapen, men inte den fulla förståelsen. Men det kan inte utgöra hela problembilden. Jag misstänker också att skillnader i kunskapssyn och uppdrag mellan grundskola – gymnasium och även gymnasium – högskola påverkar de här uppfattningarna. Än en gång vill jag peka på att frågan nog inte är om eleverna lär sig, utan vad. En levande dialog mellan skolformerna tror jag skulle lösa många av de här problemen.

Du har skrivit en del om vikten av att skapa en god pedagogisk miljö under den senaste tiden. Hur uppnår man detta som lärare och vad kännetecknar en sådan miljö?

Det här är en av de här diskussionerna som verkar ha uppstått på flera håll och i olika medier samtidigt. En central beståndsdel som vi diskuterat på Flumpebloggen är relationen mellan lärare och elev. Den lägger ribban för det fortsatta arbetet i klassrummet/gruppen genom att dels öppna för en ärlig och rak kommunikation och dels skapa en trygghet som bygger på ömsesidig respekt och vetskapen hos eleven om att ”jag syns”. På den här grunden kan man sedan bygga upp en lärmiljö som är anpassad (efter förmåga och möjlighet) till var och en av gruppens deltagare.

Och som flumpedagog kan jag inte undvika att påpeka att det här förstås visar sig i en klassrumssituation där det är ”högt i tak” och alla vågar delta i diskussionerna. Där det – utåt sett – kan verka kaotiskt emellanåt, men där kaosets potential utnyttjas av läraren som förblir rummets auktoritet på grundval av just den goda relationen mellan denne och eleverna, samt att alla drar åt samma håll. Ett levande klassrum, helt enkelt.

Om du blev Sveriges nästa skolministrar, vad skulle du då fokusera på?

En av mina största prioriteter vore nog att försöka avpolitisera skolan på något sätt. Ett av de största hoten mot en stabil skola – oavsett om vi talar om Jan Björklunds skola eller vår flumpedagogiska motpol – är att den blivit en av de mer framträdande politiska arenorna. Förändringar inledda av den förra regeringen skrotas i en handvändning av föga mer än prestigeskäl, medan samma sak hotar hända om det blir regeringsskifte igen vid nästa val. Och under mandatperioderna skyndar man sig att röra om så mycket man bara hinner i den redan kokande grytan. Ett alternativ till detta vore därför ifall det var möjligt att på något sätt låta skolan styras av en helt oberoende myndighet, där det politiska inflytandet var minimalt och där samarbetet med såväl yrkeskåren som forskarsamhället var det centrala. Förutom att det vore lättare för lärarkåren att acceptera förändringar, skulle dessa förhoppningsvis följa en given linje och alltid vara grundade i aktuell forskning. Jag vet att många kritiker (inte minst sittande skolminister) misstror skolforskningen, men även detta handlar mer om politik och ideologi än om forskningens faktiska innehåll och resultat, vilket också är ett argument för att avpolitisera skolan. Och även om nu denna övergripande linje inte skulle vara möjlig att genomföra, skulle jag i alla fall arbeta för att stärka banden mellan förvaltning och verksamhet genom att i alla beslut luta mig på aktuella forskningsresultat.

Och så skulle jag ha min flumpe-tröja på mig i alla mediala sammanhang! :)

Tack för intervjun.

Tags: ,

Söndagsintervjun: Mats Gerdau

Den här gången samtalar jag med Mats Gerdau, moderat riksdagsman i utbildningsutskottet och flitig bloggare.

Berätta lite om dig själv, vem är Mats Gerdau och varför intresserade han sig för politik? Varför blev det just Moderaterna och skolpolitik?

45 år. Gift och två stora barn. Bor i Nacka utanför Stockholm.

Intresset för politik har nog alltid funnits, utöver intresse för fotografering, historia och resor. Det som på allvar gjorde att jag tog klivet in i politiken var att jag inte fick välja gymnasium utan placerades någonstans (förvisso en bra skola) och man införde lärarlösa lektioner på schemat. Helt vansinnigt. Jag är inte uppväxt i någon moderat familj, även om jag fick med mig mamma i politiken. Farfar var busschaufför i Motala, mormor ensamstående flykting med två barn från Tyskland efter kriget. Moderaterna har alltid stått för frihet och framtidstro och kvalitet för mig och just frihetsbegreppet är viktigt. Varje människa ska få leva det liv han eller hon själv vill, så länge det inte går ut över någon annan. Varje dag ser man exempel på orättvistor, byråkrati, slöseri med skattepengar mm, vilket gör att det politiska engagemanget får näring. Att det blev skolpolitik är både en slump och resultat av engagemang. Jag hamnade i utbildningsnämnden föst och på den vägen är det och det är oerhört stimulerande att få bidra till att förbättra skolan för våra barn och unga.

Sedan 2007 har du en ganska aktiv blogg där du skriver om dina politiska åsikter. Upplever du att bloggen är ett värdefullt verktyg i kontakten med väljare och medborgare? Borde fler ledande politiker blogga?

Jag funderade en hel del innan jag började blogga, skulle det vara något för mig? Vem skulle läsa? Och vad skulle jag skriva om? Vad jag åt till frukost eller vilket TV-program jag såg igår tillhör det privata och jag vill inte skriva om vad som helst heller. Eftersom jag koncentrerat mig på skolfrågor så valde jag att starta en skolblogg och skriva om mina upplevelser, besök och nyheter i skolvärlden. Jag tycker att det är ett bra sätt att kommunicera med mina väljare, får en hel del kommentarer. Bloggen kan inte ersätta andra kontakter, men är ett väldigt bra av flera instrument. Därutöver besöker jag skolor nästan varje vecka för att få möjlighet att prata med lärare, elever och rektorer öga mot öga. Bloggandet kan också bli lite av en stressfaktor, att hela tiden hinna med att kommentera nyheter eller tidningsartiklar. En blogg måste ha ett visst mått av aktualitet för att vara intressant.

I den borgerliga alliansen är det framförallt Jan Björklund och Folkpartiet som syns och hörs när det gäller skolfrågor. Hur ser den moderata skolpolitiken ut och finns det något som skiljer den ifrån den övriga alliansens? Nyligen har Björklund gått ut med önskemål om att i framtiden förstatliga skolan på nytt. Vad tycker du om detta?

Det är naturligt att vår utbildningsminister är den som syns mest i skolfrågor, liksom att finansminister Anders Borg är den som syns mest i ekonomiska frågor. Vi är väldigt överens i Alliansen, även om vi är fyra olika partier med lite olika ingång i olika frågor och det gör att vi ibland kommer till olika slutsatser. Nu genomför vi tillsammans oerhört mycket för att förbättra skolan – nationella prov tidigare, betyg, Lärarlyftet, gymnasiereformen, skärpt skolinspektion och rektorsutbildning för att nämna något. Det vi moderater vill gå vidare med är bl a satsningar för att modernisera skolan, det handlar både om teknik och innehåll. Skolan måste vara relevant för eleverna, annars vänder de skolan ryggen. In med modern teknik fullt ut och våga diskutera vilka ämnen vi ska ha i framtiden. Vi moderater vill också förlänga elevernas undervisningstid, den är faktiskt näst minst i hela EU idag och det håller inte. Eleverna behöver mer tid för att nå målen, tror vi. Vi vill också lyfta frågan om hur begåvningar och talanger bättre kan tas tillvara i skolan. De är ofta bortglömda och har tråkigt och är understimulerade idag. Nu går vi in i diskussioner med de andra Allianspartierna om den framtida politiken och vi får väl se om vi blir överens om detta. När det gäller förstatligandet så är vi emot det, eftersom vi inte tror att det skulle lösa några problem. Allt är inte bättre i statens regi och statusen för lärarna blir inte heller högre. Däremot är det viktigt att likvärdigheten blir större och att vi kan komma åt dåliga skolor. Det tror jag vi gör med en vassare Skolinspektion som t o m kan stänga dåliga skolor och bättre uppföljning. Skolan blir däremot inte bättre av att en kvarts miljon lärare byter arbetsgivare, det skulle ta tid och kraft från annat som är viktigare och dessutom riskerar det att leda till att massor av makt flyttas bort från skolan till en statlig myndighet någonstans långt bort. Det tror vi vore direkt skadligt.

Om man följer din blogg så ser man snabbt att du är väldigt positiv till friskolor. Vad tycker du att konkurrensutsättningen har tillfört det svenska skolväsendet? Finns det någon nackdel med friskolorna och att skattemedel tas ut som vinster? Finns det fler verksamheter som borde konkurrensutsättas?

Jag gillar verkligen valfrihet och tycker att alla ska kunna välja vilken skola man ska gå i. Det innebär att vi också ska ha friskolor, men det är självklart inget självändamål att man väljer friskola. Att jag skriver mycket om friskolor beror dels på att de ofta är missgynnade och förtalade idag, dels på att det tyvärr fortfarande är en politisk skiljelinje mellan höger och vänster i politiken och dels på att det finns en hel del nytänkande och spännande saker att skriva om där. Jag tycker att friskolorna bidragit till ökad mångfald och nya alternativ. Fler elever kommer till sin rätt idag i skolan. Det finns inte EN skola som passar alla elever, men alla ska hitta en skola som passar just dem. Jag tror också att friskolorna medfört en positiv tävlan om att få elever, vilket förbättrar även de kommunala skolorna. I områden med många friskolor finns ofta en annan kreativitet på de kommunala skolorna. Även de vill – och ska – förtjäna sina elever och erbjuda god undervisning. Jag har inget problem med vinster i skolan. Med de skärpta krav som ställs på alla skolor så kan man inte göra avkall på kvaliteten och det är det viktiga för mig. Alla skolor ska vara bra, dessutom är det långsiktigt ganska bra att en skola går med överskott. Det gagnar stabilitet och utvecklingskraft.

Du skriver även om att begåvade elever ofta glöms borta och blir understimulerade. Nu görs det försök med olika former av spetsutbildningar runt om i landet, bland annat här i Linköping. Kan dessa utbildningar vara ett sätt att nå elever som annars lätt glöms bort?

Ja, det tror jag absolut. Samtidigt tror jag att man måste se dessa elever mycket tidigare än när de börjar gymnasiet. Det finns så mycket fördomar om dessa elever. En kille uttryckte det som att han ”älskade att lära, men hatade skolan”. Det gick för långsamt och han fick inte fördjupa sig tillräckligt. Vi har inte råd att slösa bort våra talanger på det sättet. Egentligen tycker jag att varenda skola borde ha särskilda program för ”gifted students”, som är det engelska namnet och säger lite mer. Alla vill inte byta skola och ska heller inte behöva göra det för att få utvecklas maximalt utifrån sin förmåga.

Vilken roll spelar lärarna för elevernas kunskapsinhämtning och utbildning? Minns du själv någon lärare som inspirerat dig? Många lärare klagar över en ökad arbetsbörda och en dålig löneutveckling. Läraryrket håller på att förvandlas till ett lågavlönat kvinnoyrke. Är denna utveckling ett problem och hur ska man i så fall lösa det? I flera kommuner har man diskuterat om att eleverna ska få betygsätta sina lärare och att resultaten på de nationella proven ska styra lönerna i högre utsträckning. Vad tycker du om detta?

Lärarna spelar en helt avgörande roll för elevernas kunskapsutveckling. Som alla andra har jag både goda och dåliga erfarenheter av mina egna lärare. Min historiamagister var suverän och kunde levandegöra allt. Mattemagistern hade skrivit boken själv och kunde allt. Under högstadiet hade jag massor av vikarier som inte var utbildade och inte kunde så mycket, det kändes att jag kom i underläge gentemot andra klasskompisar när jag började gymnasiet.

Hur höjer man läraryrkets status? Det är säkert en nobelprisfråga… Löneläge hör självklart dit och här finns mycket kvar att göra. Men jag tror också att lärarna måste sträcka på ryggen och visa genuin professionalitet. Ständiga krav på mer resurser gör att man kan uppfattas som gnällig och det tror jag drar ned statusen. Man hör inte läkare och advokater klaga över resursbrist eller hög arbetsbelastning på det sättet. Samtidigt har skolan tyvärr blivit så oerhört politiserad, men den pendeln måste tillbaka i bättre balans. Skolan professionella måste ta tillbaka makten och inte acceptera att politiker är inne i detaljer i skolans vardag.

Eftersom lärarna spelar en så oerhört viktig roll för eleverna så tror jag att det är bra att eleverna får vara med och utvärdera sina lärare och sin undervisning, tala om vad som fungerar bra och vad som kan bli bättre. Att duktiga lärare ska ha bra betalt är något som jag verkligen applåderar, men då måste man också tala om vad som är en bra lärare och kunna utvärdera det. Ibland säger man att djävulen sitter i detaljerna och så kanske det är när man ska konstruera ett bra system för utvärdering. Men varför tar inte lärarna själva fram modeller för vad som ska generera löneökningar? I stället för att konstatera att det är svårt så borde man börja och sedan successivt se till att göra det bättre och bättre.

Många elever är ganska ointresserade av politik och upplever att det är något som sker långt ovanför deras huvuden. Vad ska man göra för att väcka deras intresse? Behöver politiken föryngras?

Ja, men samtidigt är många oerhört engagerade i olika samhällsfrågor. Miljö, fred, FRA-fildelning etc. Och det är ju också politik. Jag tror inte nödvändigtvis att politiker måste vara unga för att locka unga intresserade. Däremot måste man förstå ungas villkor och de frågor som är viktiga för unga och kunna artikulera bra svar på deras frågor.

Svenska elever klarar sig inte jättebra i internationella mätningar. Hur ska man förbättra deras prestationer och vad är det bästa sättet att mäta dem på? Att bara titta på genomsnittsbetyg är inte helt riskfritt.

Oj, stor fråga. Bättre lärarutbildning från början. Att följa upp elevernas kunskaper från början är också nödvändigt. Då kan man sätta in insatser tidigt och se till att små problem inte blir stora problem. Jag skulle gärna se att man skapar fler mätinstrument på bra prestationer och bra skolor. Medelbetyg säger verkligen inte allt. Jag skulle gärna vilja att man mäter social kompetens, kreativitet och andra värden som läroplanen också talar om. Och att skolinspektionen tydligare talar om vad man sett under sina besök och gärna graderar detta också.

Vad skulle du fokusera på om du blev vår näste skolminister?

Att modernisera skolan. Elever som trivs och känner att skolan är relevant lär sig också mer. Här finns fortfarande en del kvar att göra.

Tack för intervjun.

Tags:

Söndagsintervjun: Patricia Olby Kimondo

Idag intervjuar jag Patricia Olby Kimondo, som för tio år sedan startade bemanningsföretaget Lärarförmedlarna. Hon har dessutom en egen skolblogg.

Du driver sedan flera år tillbaka ett bemanningsföretag inom utbildningsbranschen. Hur kan det komma sig att du valde att arbeta just med skola och utbildning?

liten bild PKEftersom jag kommer från en familj med lärare och pedagoger har det alltid varit naturligt att diskutera förskola och skola. Efter att ha jobbat flera år med rekrytering i näringslivet kunde jag se att de metoder vi jobbade med där borde fungera även i skolan. Och det har visat sig stämma. Att jag fortfarande jobbar med rekrytering och bemanning i skolan handlar helt enkelt om att lärare är en enormt kul och diversifierad yrkesgrupp att jobba med.

Hur var din egen skolgång? Finns det någon lärare som du minns än idag? Vilka ämnen gillade du bäst?

Min egen skolgång? Haha – det har verkligen varit gott och blandat. Under grundskoleåren var det mesta kul. I gymnasiet var det sisådär med närvaron. Jag tyckte nog att skolan var ganska tråkig. Men jag tog förnuftet tillfånga och avslutade studierna på Komvux – som var tufft men enormt inspirerande vilket passade mig perfekt. Än i dag presterar jag som bäst när tempot är högt och krävande. Ämnesmässigt har jag alltid gillat ”utåtriktade ämnen” som språk men även samhällskunskap och historia. Dessa intressen håller än idag. Och nu jobbar jag ju en hel del med kommunikation och samhällsfrågor. Jag har som de flesta haft lärare med olika personligheter och kvaliteter. På gymnasiet hade vi en vikarie i samhällskunskap som för alltid väckt mitt intresse för ämnet. På Komvux hade jag en underbar lärare i svenska och litteratur som fick mig att ge allt och lite till. Det är sammantaget lite intressant att jag – som knappast var en mönsterelev kommit att syssla med just utbildning och personalrekrytering. Det visar att vägarna framåt kan se olika ut.

Det har varit en hel del debatt om friskolorna, i synnerhet när det gäller deras vinstuttag. Tycker du att det finns några problem med att skattepengar betalas ut som vinst till privata aktörer? Finns det fler branscher som borde konkurrensutsättas?

Rent principiellt finns naturligtvis inga problem med att skattepengar genererar vinst. Det anses ju knappast problematiskt att företag som levererar stolar, datorer eller kaffe till sjukhus och skola får göra vinst. Vinst är en förutsättning för att den offentliga sektorn ska garanteras bästa kvalitet till bästa pris. Jag ser också stora fördelar med att flera offentligt finansierade verksamheter konkurrensutsätts. På så sätt gör man verksamheten transparent. Plötsligt blir det tydligt för allmänheten hur vissa verksamheter fungerar eller omvänt – inte fungerar. Det är en demokratifråga. Och det är precis det som har hänt med friskolorna. Genom att tillåta en utbildningsmarknad att växa fram – skapas också en diskussion om form och innehåll. Det som tidigare var dolt för många och som sköttes bakom tjänstemännens och politikernas skrivbord – har plötsligt blivit allmängods. Det gör att kvaliteten hamnar i fokus och kan utvecklas. Och det är positivt eftersom värdet av friskolorna är den förbättring som tillfaller eleverna. Sen får man komma ihåg att friskolor fortfarande är relativt nytt. Det kommer säkert att ta flera år innan formen ”satt sig” helt. Det finns ju tyvärr ganska mycket som inte fungerar i den kommunala skolan trots att den är långt mycket större och mer ”erfaren” än friskolan.

Något som däremot är ett problem är på vilket sätt avknoppningar i t ex Stockholms stad har genomförts. Att staden sålt företag enligt helt andra principer än av som är gängse företagsvärdering är helt oacceptabelt. Köparna har helt enkelt dragit vinstlotter. De har inte av egen kraft byggt upp fungerande verksamheter enligt de principer som gäller för mig och andra företagare (många års hårt slit, stor risk utan fritid) – men kan ändå plocka ut enorma vinster, många gånger förstår de inte ens själva hur det gick till. Och det säger ju en del. Det är sammantaget helt orimligt att hantera skattebetalarnas pengar på det här viset.

Vad kännetecknar en bra lärare och hur ska vi få fram fler bra lärare i Sverige? Hur stor betydelse har lärarna för utbildningskvaliteten?

Ja, nu närmar vi oss de riktigt viktiga frågorna. Vad som är en bra lärare varierar naturligtvis – men gemensamt för alla borde vara ett genuint intresse och förståelse för yrket, en personlig mognad och goda kunskaper inom det kompetensområde man valt. Det hjälper dessutom om man är en god kommunikatör och intresserad av människor och relationer – läraryrkets grundingredienser. Efter alla mina år som rekryterare och chef är jag benägen att tro på de undersökningar som visar att läraren har avgörande betydelse för kvaliteten i undervisning och utbildning. Jag tillhör dem som menar att läraryrket är just ett yrke och inte ett kall. Det är en viktig distinktion – för med det professionella synsättet på lärarrollen kan samhället tillåta sig att ha höga förväntningar och ställa höga krav på lärarrollen. Och det är avgörande för läraryrket status och utveckling.

Idag är majoriteten av lärarna kvinnor och lönen har inte utvecklats särskilt bra. Är detta ett problem och vad kan man i så fall göra åt det?

Läraryrket har precis som många andra f.d. manliga yrken förvandlats till ett kvinnoyrke och i samma veva tappat i status. Jag vill påstå att statusbristen är mer problematisk än löneläget. Om statusen ökar kommer lönen att påverkas. Att bara driva tesen att lärare ska ha högre lön kommer inte att öka statusen eller respekten för yrket. Om däremot de bästa lockas till yrket och de bästa förmås att stanna kvar (och kräva konkurrenskraftig lön) då – kommer vi garanterat att se en förändring i läraryrkets attraktionskraft. För att få de bästa att bli lärare måste vi dock jobba hårt med urvalet bland studenterna. Det är helt absurt att lärarutbildningen under så många år fungerat som en slags högskolans slasktratt för den som saknar ambitioner eller betyg. Precis som överallt annars får man skörda som man sått. Och det är precis det här stora delar av den svenska skoldebatten bottnar i, dvs bristen på ett ordentligt förarbete. En annan avgörande fråga för skolutveckling är ledarskapet i skolan. På samma sätt som med lärarna måste de mest lämpade och mest kvalificerade lockas att bli skolledare. Skolan skulle kunna lära mycket av ledarskap i näringslivet och omvänt.

Finns det inte risk att lärare som är anställda av bemanningsföretag fastnar och blir eviga vikarier? Vilka är era anställda och hur många av dem går vidare till fasta anställningar inom fri- och kommunala skolor?

Nja, vi på Lärarförmedlarna kan inte se att våra lärare fastnar i vikarieuppdraget. De flesta använder rollen som ett sätt att komma vidare eller testa något nytt. Den som är nyexad får en kick-start in på arbetsmarknaden. De som jobbar hos oss är alltifrån studenter och nyexade till erfarna lärare som vill prova något nytt. Man jobbar ofta några månader upp till ngt år.. Ungefär 1/3 del av våra anställda hittar ett nytt fast jobb hos våra kunder. Vi fungerar alltså även som en arbetsförmedling. Det är lite av tanken – att erbjuda både flexibilitet och karriärutveckling. Många unga får sitt första kvalificerade jobb genom oss och vi är särskilt stolta över att bland 250 anställda ha hela 37 olika nationaliteter representerade.

Vad skulle du fokusera på om du var skolminister?

Med respekt för det komplexa uppdraget att vara skolminister skulle jag fortsätta att sätta stort fokus på urvalet till lärarutbildningarna. Det är enligt min mening där man börjar bygga in kvalitet (och status) i läraryrket. Titta bara på ekonom- jurist- eller läkarbildningarna! De mest populära utbildningarna släpper bara in de allra bästa – vilket är precis vad allmänheten förväntar sig. Det är dags att förändra folks förväntningar på lärarutbildningen och läraryrket. Men lärare måste också se och ta vara på sin makt och möjlighet att påverka! Det är ju lärarna som kan och vet bäst. Sen skulle jag lyfta frågan om ledarskap i skolan högt upp på agendan. Ledare i skolan måste få vara just ledare och inte administratörer. Jag skulle visa samhället att jag menade allvar genom att ställa höga krav på kompetens och kvalifikationer och belöna dem som lyckades väl rikligt. Jag skulle också jobba för att öka kontaktytorna mellan skola och näringslivet. Jag skulle till sist satsa stort på arbetsmiljön i skolan. Jag vet inte om folk i allmänhet fattar hur olika den fysiska miljön kan vara i skolan. Skolan är inte alls homogen. Att vistas i kala, slitna, nedklottrade lokaler jämfört med renoverat, pedagogiskt anpassat och modernt och ger givetvis väsensskilda bilder av den svenska skolan. Det är djupt orättvist att skolan tillåts erbjuda barn och unga, men även skolpersonalen så olika miljöer. Dessa är några av de frågor jag skulle lyfta upp!

Tack för intervjun.

Tags: ,

Söndagsintervjun: Erik Lindenius

Jag har tänkt börja med ett nytt inslag på den här bloggen, nämligen intervjuer med olika personer med någon form av koppling till skola och utbildning. Hur regelbundet intervjuerna kommer att publiceras, beror till största delen hur lätt det är att hitta lämpliga intervjuoffer.

Först ut är Erik Lindenius, filosofie doktor på Institutionen för kultur- och medievetenskaper vid Umeå universitet.ErikL

Du har nyligen doktorerat. Inom vilket område? Vad är det som du forskar och arbetar med som doktorand? Hur kan det komma sig att du har valt att stanna kvar i den akademiska världen även efter dina högskolestudier?

Jag har doktorerat inom Medie- och kommunikationsvetenskap (MKV), vilket är ett mer teoretiskt ämne än vad det kanske låter som. Min avhandling var en studie av en vetenskaplig konflikt som fick stort utrymme i framförallt de lokala medierna i Västerbotten. Kortfattat kan man säga att jag undersökte hur den konflikten utvecklades över tid, vilka aktörer som var inblandade och hur dessa debatterade mot varandra i olika forum.
Det går att ladda ner hela avhandlingen här: http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:232260

En av de stora anledningarna till att jag stannat kvar inom den akademiska världen är att jag (helt oväntat) under doktorandutbildningen upptäckte att undervisning var oerhört stimulerande och utmanande. Jag tycker just nu att den pedagogiska aspekten av universitet är mer intressant än den forskningsmässiga. Det gäller att passa på medan man har ångan uppe helt enkelt…

Hur var din egen skolgång? Finns det någon lärare som inspirerade dig särskilt mycket? Vilka ämnen var dina favoriter?

I gymnasiet gick jag naturvetenskaplig linje, men tyckte svenskalektionerna var roligast. Jag läste därför först Nordiska språk på universitetet. Där fick jag nys om att MKV fanns som ämne. På den vägen är det. Jag har inte haft några lärare under min skoltid som varit särskilt inspirerande. Jag har haft många bra lärare, men ingen direkt förebild. Däremot har jag en kompis som är gymnasielärare som har gett mig oerhört mycket synpunkter och idéer under min tid som doktorand. Under mina samtal med honom har jag allt mer kommit att tro att det är en myt att äldre studenter kräver en annan typ av pedagogik än ungdomar – eller vice versa.

En ofta spridd uppfattning ifrån universitets och högskolors sida är att kvaliteten på och förkunskaperna hos eleverna bara blir sämre och sämre. Håller du med om detta och vad tror du i så fall att det beror på?

Jag håller med, till viss del. Det är inte så att folk blir dummare, de mer ambitiösa studenterna är nog fortfarande lika bra som innan. Orsaken till att förkunskaperna minskar har dels en statistisk orsak: fler intagna studenter (procentuellt till befolkningen) under de senaste årtiondet gör att mer omotiverade och studieovana kommer in på universiteten. Sedan är jag övertygad om att det är en resursfråga. Gymnasien har för lite resurser, det finns för få och svaga krav från staten och kommunerna klarar inte alltid av att hålla standarden. Lägg ett helt vansinnigt skolpengsystem och betygsinflation på detta så… hmm… jag tror jag slutar där innan jag blir för cynisk och upprörd.

Du undervisar även en del på lärarutbildningen. Hur upplever du att lärarstudenterna är? Kommer framtidens lärare att vara bättre eller sämre än dagens? Lärarutbildningen plågas även av stora avhopp, i synnerhet ibland de manliga studenterna. Är det ett problem att så många väljer att inte fullfölja sin utbildning och vad kan i så fall universitet och högskolor göra för att förbättra antalet som stannar kvar?

Min erfarenhet av lärarstudenterna är att de är lika ambitiösa som vilka andra studenter som helst. Till och med mer i vissa fall, eftersom de (oftast) vet vad de vill bli och således på ett mer konkret sätt kan bedöma vad de vill ta till sig av utbildningen. Mitt intryck är att lärarutbildningens problem inte i första hand ligger hos studenterna…

Från min egen tid på Lärarhögskolan så minns jag att lektionerna var ganska få och pedagogiken tämligen bristfällig. Behöver det satsas mer på de samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningarna? Tror att en lektor (=en lärare som har doktorerat) blir en bättre lärare även på grundskole- och gymnasienivå?

Till och börja med är det helt vansinnigt att en humanistisk/samhällsvetenskaplig student får 1/3 resurser i jämförelse med vad en naturvetenskaplig student får och att studentpengen hela tiden urholkas. Det är en av de stora anledningarna till att undervisning inte får den tyngd som den borde. De lärare som undervisar inom kulturvetenskaperna är således antingen mer intresserade av att få forskningsmedel (för att slippa bli överarbetade). De som brinner för undervisning blir  så överbelastade att det inte finns vare sig tid eller ork att ”ta tag” i utbildningarna ordentligt.

Jag har inte sett något som tyder på att man automatiskt blir en bättre pedagog ju högre akademisk titel man har. Förmåga att förmedla och organisera är inga färdigheter som lärs ut på forskarutbildningarna. Tvärtom tror jag ibland att man sätter för stor tillit på specifika ämneskunskaper i stället för kunskaper i hur man konkret skall hantera den sociala situationen i klassrummet så att studenter/elever får ro och vägledning att inhämta kunskaper på ett optimalt sätt.

Högre utbildning skapar inte heller nödvändigtvis förmåga att bättre organisera annan utbildning. Förskolepedagogerna på mina barns förskola har till exempel de mest genomarbetade, välplanerade, professionella och konkreta utbildningsplanerna jag sett någonstans. Skulle vi inom universiteten mäkta med den typen av genomarbetade och detaljerade kursplaner, skulle våra utbildningar se helt annorlunda ut. Det man behöver komma ihåg är dock att förskolepedagogerna är tre heltider på 20+ barn. Vi har råd med en heltid på 80+ studenter.

Hur tror du att nya medier som bloggar, twitter och olika sociala nätverk påverkar skolan? Borde lärarna använda dem i undervisningen?

Jag tycker att det faktum att man ställer just denna fråga inom många utbildningar visar att man redan är helt fel ute. De sociala medierna är dels inte särskilt nya, dels är de en lika självklar del av kommunikationen som en penna var för femtio år sedan. Det är som att stå vid en motorväg och diskutera om man ska använda en bil eller cykel för att snabbast ta sig fram på den.
Problemet är snarare att det inte finns någon bra och entydig plattform som kan kombinera det faktum att skolan är både en social mötesplats och en myndighet. Att använda twitter eller bloggar ändrar inte det faktum att man som lärare måste använda en annan plattform för att rapportera in betyg och hålla koll på restuppgifter, eller att man måste hitta ett smidigt sätt som håller reda på och skapar översikt över de 80 stycken studenter som twittrar in sina uppgifter.

Vad skulle du satsa på om du vore skolminister?

Ta bort skolpengen, begränsa det fria skolvalet och öka resurserna till framför allt gymnasiet. Dessa tre faktorer ensamt anser jag skapar betygsinflation, urholkning och fel användning av skolresurser samt gymnasielever som har dålig grund för fortsatta högre studier. Hälften av de kunskaper som studenterna tillgodogör sig första terminen på universitet borde de fått under gymnasieperioden. Halvera intaget till universitet och högskolor och lägg ordentliga resurser på de studenter som blir intagna så att de får den uppmärksamhet och stöd som de faktiskt förtjänar.

Tack så mycket för intervjun.

Tags: