Posts Tagged Linköping

På upptäcktsfärd i det urbana landskapet

Örestads egen hemsida annonserar optimistiskt att det är i ytterområdena som framtidens Köpenhamn ska byggas. Må så vara, men den framtid som möter besökaren rymmer antingen stora fläckar av ödslighet eller så är den kanske inte fullt så nära förestående som man vill göra gällande.

Stadsdelen rymmer många monumentala byggnader och djärva idéer; kongressanläggningen Bella Center, som ur vissa vinklar  ser ut som ett segertecken, Fields enorma köplada, Berget som rymmer hemliga rum och terrasser ovanpå ett stort parkeringshus, det obemannade tågset som kravlar sig fram på betongpelare mot stadskärnan. Det handlar om modernitet och förnyelse, framtidens stad och framtidens stadsbor. Ändå får den krassa verkligheten det sista ordet och i spåren av finanskrisen har förtätningen och byggnationen stannat av. Ett risigt hedlandskap breder ut sig mellan påkostade bostadskomplex, högar av jord vilar under presenningar och vägar slutar i tomma intet.

Bella Center

Bitvis är byggnaderna även offer för sitt eget storhetsvansinne. Visst är det relativt ödsligt, men människor rör sig ändå ständigt mellan huskropparna, problemet är dock att arkitekturen kräver rejäla folkmassor, boulevarderna är för breda och husen för hungriga för att låta sig mättas av de enstaka grupper som, närmast vanvördigt, flanerar omkring. Ett ställe som Fields slukar tusentals besökare utan problem.

8-talet (åttan) är den byggnad som klarar sig bäst i det halvexploaterade hedmarker som Örestad vilar på. Stillsam verksamhet pågår i de lokaler som är färdigställda, den ensamme joggaren känns inte som en ovälkommen gäst och husets café erbjuder en högkvalitativ brunch för både besökare och boende. Här skulle jag själv kunna tänka mig att bo och byggnaden utstrålar hemtrevnad och intimitet trots sitt läge och sin kantiga form. Kanske är det de grönbevuxna taket, de två anlagda innergårdarna, dammen och de många barnfamiljerna som bidrar till det varma välkomnandet?

Åttan

I skuggan av 8-talet finns ett ambitiöst utegym, som en skulpturpark i metall för den hurtige. Denna typen av strukturer tycks allt vanligare, både i Sverige och Danmark. Ändå undrar jag över hur mycket de används. Är det många människor som kan tänka sig att svettas och anstränga sig så offentligt? När jag var hemma över sommaren observerade jag rentav en anläggning instoppad på Ängelholms torg, inklämd mellan en kyrkogård, en uteservering och en offentlig toalett. Finns det en tanke även bakom placeringen av dessa utegym eller är de bara slumpmässigt utslängda i närheten av potentiella förråd av hurtbullar?

Att cykla från Örestad till mer centrala delar av Köpenhamn går utmärkt, trots omläggningar och pågående nybyggnationer av cykellederna. Kanske är det en vanesak, men jag blir dock lite mer orolig och nervös vid de tillfällen då vi cyklar alldeles intill stora mängder bilar, som far förbi i hög hastighet. Att cykla igenom kvarter efter kvarter av nedsläckta industri- och kontorskomplex känns inte heller särskilt mysigt. Det ska dessutom visa sig att de här delarna av cykelvägsnätet är väldigt dåligt upplysta nattetid, något som ställer till det när vi ska återvända till vårt vandrarhem i Örestad.

Köpenhamns inre är livligt; här finns de människor och det myller som Örestad saknar. Husen är kanske inte alltid så originella, men deras blotta ålder och kontinentala stuk ger dem ändå en viss pondus (Sådana här byggen skulle man väl kunna hitta i Paris, Prag och London (men knappast i Linköping, i alla fall inte i någon större mängd) spekulerar jag i min okunnighet.).

I stadsdelen Tegelholmen har exploateringen kommit längre; mer är byggt och de tomma ytorna är betydligt mindre, även om enstaka industribyggnader och skräpiga tomter fortfarande kan anas. Byggnaderna är visserligen relativ homogena när det gäller storlek, längd och bredd (och vänder sig säkerligen också till samma urbana medelklass) men skiljer sig stilmässigt ganska mycket åt. Vattnet finns ständigt närvarande, både i form av kanaler, en närliggande hamn och självaste havet. Horder av kanotister konkurrerar om vattenvägarna med flockar av gräsänder. Att padla kajak tycks vara ett nästan lika vanligt sätt att förflytta sig som att cykla. Husen är fyrkantiga och många har takterrasser som måste erbjuda en vidunderlig utsikt. En del lägenheter inkluderar egna bryggor där små, men dyra motorbåtar ligger för ankar. Fönsterna är stora och huskropparna fyrkantiga. Bakom släta fasader döljer sig mer intima innergårdar där barnen leker. Vi undrar vad det kan kosta att skaffa sig en lägenhet i denna stadsdel? Är allting bostadsrätter?

Tegelholmen

Christiania imponerar dock inte. Det är sällan som jag blir så reaktionär som när jag omges av förfallna hus – med amatörmässiga tillbyggnader och elledningar som mest liknar skatbon – och nedgångna människor som främst verkar livnära sig på att sälja hasch till sina likar. Det blir ett kort besök.

Från Köpenhamn vidare till Malmö (Sveriges Chicago?) och Västra hamnen. Solen gassar och de badställen som anlagts är fulla av människor. En yttre krans av höga byggnader omger ett myller av radhus, parhus och mindre lägenhetskomplex. Över det hela tornar sig Turning torso i skönhet vida överträffad av den avlägsna Öresundsbron. Området är livligt, inbott och välkomnande. Här vågar man vandra även som nyfiken besökare (Trots kamera runt halsen och den dödliga kombinationen av strumpor och skjorts. Vad Magdalena Ribbing skulle säga, vågar jag inte ens tänka på.) utan att känna sig som en inkräktare. De många badplatserna, utsikten och restaurangerna bidrar säkert till att locka fler än de boende. En del hus i den yttre raden liknar medelhavshotell av den sjaskigare sorten, men byggnadsstilen är på det hela taget väldigt varierad och ingen stil dominerar några större ytor. Allra mest trivsamt är det i områdets innersta delar. Här finns det rader av hus avsedda att efterlikna gamla varumagasin och hemliga, små trädgårdar. Dagvattnet leds i ett snillrikt system av grunda kanaler som genomkorsar området och så småningom utmynnar i havet.

Innan vi återvänder till Linköping passar vi på att äta Malmös beryktade falafel och vila en stund i Pildammsparken som tycks rymma minst lika många fåglar som människor.

Tags: , , ,

En ensam bukett

Det ligger en blombukett på gräsmattan utanför ett brunmurrigt hyreshus i Hejdegården. Ett litet kort sticker upp ur ett virrvarr av brutna stjälkar och bleknade knoppar. Det finns en historia här.

Beskådar jag månne resterna av en uppgörelse mellan två älskande? Ett misslyckat försök till försoning? En ursäkt som inte accepterats?

Oavsett är bortkastade buketter en sorglig syn och ett tecken på att någon, i detta vårvarma Linköping, vandrar med ett brustet hjärta. Ett stycke mänsklighet på en gulnad gräsmatta.

Tags:

Fragment 7: A Williamsson

Vad är en människa egentligen? Nio-tio miljarder av dessa självupptagna apor myllrar runt på en plågad planet i ett dammigt hörn av universum. Vad tänker de på? Vad ägnar de sina futtiga existenser åt? Vad hindrar dem från att bli galna i väntan på ett oundvikligt slut?

Låt oss slumpmässigt välja ett exemplar och följa honom en bit på livets snåriga stig. Där har vi honom, en hane. Låt oss kalla honom för A Williamsson (Vad kan då A:et stå för? Aron? Ambrosius? Alabaster? Anita? För att bibehålla en viss mystik och anonymitet kring denna märkliga själ så lämnar vi hans namn åt läsarnas vilda gissningar).

Han skyler sin skalp med någon form av huvudbonad. Det går inte att avgöra om det är för att han försöker dölja smitsamma bölder eller en pinsam avsaknad av huvudpäls. Kanske är han helt enkelt mån om att skydda sin bleka hy ifrån solens strålar? Vi önskar honom lycka till med hans planer oavsett vad de går ut på.

Med viss målmedvetenhet korsar han en trafikerad väg, guidad av någon form av kryptisk ljussignal. Han går över en bro, men stannar upp och stirrar på en märklig skara fjäderfän som har någon slags näste under bron. Är han månne hungrig? Tydligen inte eftersom han snart fortsätter vidare.

På en gräsplätt iakttar han två yngre honor, vaktade av två fyrbenta husdjur – möjligen någon slags kor. Kommer han att stanna upp för att konversa med eller eventuellt förföra dessa honor och deras kor eller går han vidare? Inte heller denna gång är hungern eller parningsdriften stark nog för att sporra honom till handling.

Med viss skicklighet kryssar han förbi horder av hjulförsedda mutanter och halv fossiliserade äldre människoapor. Han går under en bro, över en väg och uppför en kulle. Under färden uppför kullen är han försjunken i ett komplicerat spel som involverar dussintals kottar och hans tygklädda fötter. Möjligtvis är hanen yngre än vad han först förefaller.

Bortom kullen ligger ett antal låga huskroppar med plåtklädsel. Här möter han en äldre hona som döljer sina ögon bakom ett plastskydd. Hon ler. Han ler. Är det möjligen så att det är äldre honor som attraherar honom eller anar han att en blind människoapa är en belastning för hela stammen och ämnar att undanröja henne? Ingenting dramatiskt händer denna gång heller.

Hanen går in i en byggnad och öppnar en liten lucka i ett plåtskåp. Plötsligt börjar han fumla med en röd liten platsbit som han försöker fästa i ett minimalt hål som finns i den lucka han öppnat. Eder och fantasifulla svordomar ekar i trapphuset. Tydligen ska den lilla plastbiten förhindra oönskad reklam, men hanen saknar uthållighet och ger upp utan att målet är uppnått. Man anar att han för evigt är dömd att översvämmas av extraerbjudanden på potensmedel, kreditkort och billiga resor till Alpha Centauri.

Hanen går uppför en trappa, öppnar en dörr och går in i en slarvigt städad bostad. Den logiska reaktion i detta läge vore att ta fram ett smutssugningsaggregat, men A Williamsson bestämmer sig istället för att aktivera en primitiv datorpanel och nedteckna någon form av svammel som smugit sig på honom under hans promenad. Kanske misslyckades ändå hans tygstycke med att skydda honom från solstrålarna? Vi vill inte trötta ut er med ytterligare episoder ur hans menlösa liv utan lämnar honom där han sitter på sin soffa och med sina högar av skrynkliga kläder. Nästa gång försöker vi hitta någon som är lite mer intressant.

Tags:

Fragment 6: Samtidigt i Johannelund

Gummorna iakttog flyttbilen, dolda bakom välstrukna gardiner och fördragna persienner.  Det var inte varje dag som nykomlingar anlände till bostadsrättsföreningen, numera var det betydligt vanligare att människor lämnade den. Oftast i en likbil. Vilken stilig karl dessutom! Inte en dag över 75 och med en så ståtlig hållning att rullatorn nästan verkade överflödig. Så smidigt som han rörde sig så måste han dessutom ha båda nya höfter och knän. En man i ett sådant skick skulle man säkert kunna ha glädje av i minst fem år till.

Maj-Britt Slake blängde argt mot Maj-Britt Korianders fönster på andra sidan gården. Hennes nemesis var den enda som var rask nog att utgöra ett hot tack vare hennes järnhälsa och de nya, fotriktiga tofflor som hennes son hade köpte henne. Det tre senaste änklingar som anlänt till området hade alla hamnat i klorna på Maj-Britt K., men nu fick det räcka. Förtjänade inte Maj-Britt S. något att skämma bort och hjälp med att byta glödlampor, hänga upp gardiner och lösa korsord? Den där häxan ska inte få vinna en gång till tänkte hon när hon virade in kökskniven i sitt förkläde.

Tags: ,

Om manligt och kvinnligt

Det hade blivit senare än vad jag räknade med och är därför ganska mörkt när jag påbörjar den långa vandringen från Valla till Johannelund. Knappast becksvart men mörkt som det blir en vårkväll i april. Jag går med händerna i fickorna och tänker på lite allt möjligt, utom då att jag skulle ta någon form av risk genom att vandra i den sparsamt upplysta storstadsnatten (är man uppvuxen på landet i en kommun med ynka 14 000 invånare så räknas faktiskt Linköping som en storstad).

Jag korsar vägen vid Folkungavallen och beger mig in i Hejdegårdens blandning av villor och lägenhetskomplex. En och annan människa tycks fortfarande vara vaken, men annars är jag ensam på min färd. En bit framför mig ser jag då en annan fotgängare; en kvinna visar det sig när hon kastar en ängslig blick över axeln och snabbar på sina steg. Det slår mig att denna okända kvinna, som verkar vara i min egen ålder, är rädd för mig eller kanske snarare för det som jag representerar: den mystiske främlingen i natten, förövaren i en potentiell överfallsvåldtäkt.

Jag undrar vad hon tänker. Spanar hon efter nattugglor som skulle kunna höra ett rop på hjälp? Har hon telefonen redo för ett nödsamtal? Förbereder hon sig för att sticka mot mina ögon med sina nycklar? Enbart i kraft av mitt kön och den tid på dygnet då vi träffas har jag makt över denna totalt främmande människa. Hon skulle antagligen börja springa om jag snabbade på mina steg. Ändå är det jag som man som har störst anledning att frukta både natten och det slumpmässiga våldet, jag som går här, naiv övertygad om min egen osårbarhet  – en uppenbar kontrast till hennes irrationella skräck.

Jag undrar om hon förstår att hotet om våldtäkt är betydligt större i en välbekant miljö, befolkad av välkända människor – en plats där hon känner sig trygg. Natten föder inte automatiskt illgärningsmän och solens varma strålar håller dem inte borta. Även dygdiga, kloka flickor kan råka ut för dåliga människor. Kanske borde jag säga allt detta till henne? Att hon borde frukta alkoholen och grupptrycket mer än den slumpmässiga främlingen på gatan. Men vem är egentligen jag att lägga mig i hennes liv? Dessutom lär väl ingen lyssna på en okänd människans förkunnanden på en trottoar en halvtimme innan midnatt.

Hon viker av på en sidogata och jag fortsätter hemåt till min väntande säng. Två stjärnor som passerat varandra på himlavalvet för att aldrig mötas på åter.

Tags: , ,

Om Johannelund

Strax innan jul flyttade jag till en bostadsrätt i Johannelund, ett område i Linköping som länge varit hemvist för stadens många SAAB-slavar. Många annonser för bostadsrätter som är till salu innehåller en massa kuriosadetaljer som, förhoppningsvis, ska övertyga potentiella köpare att välja just denna lägenhet. Följande kan man få veta om Johannelund:

  • 36% är 65 år eller äldre
  • 30% har varit gifta
  • 72% är ensamstående utan barn
  • 44% bor i 66-90 kvm
  • 60% är byggt 1951-1970
  • Intressen: Bussresor; Lösa korsord; Fackliga frågor
  • Läsvanor: Morgontidningar; Kvällstidningar; Familjetidningar
  • 94% bor i flerbostadshus
  • 38% har yrkesinriktad gymnasieutbildning
  • TV-tittande: Caféprogram; Trav; Insamlingsgalor
  • Vanligaste namn: Maj-Britt; Folke
  • Konsumtion: Spel, tips och lotter; Cigaretter, snus och tobak; Sportartiklar (kläder och utrustning)
  • Ort med liknande livsstil: Östersund; Kalmar; Uddevalla; Nyköping; Härnösand

Man kan alltså anta att mina grannar till stora delar är pensionärer och barnlösa singlar vars huvudsakliga intressen inte riktigt matchar mina…

Tags: