Archive for februari, 2010

Visdomsord från Horace

Ur ”Meteorer” av Horace Engdahl:

Jag pustar ut på en kaféstol i ett främmande land och börjar fundera över de språkfel jag gjort mig skyldig till den senaste timmen. Det är perverst. Det är trettio år sedan jag slutade skolan, men vad hjälper det om läxdressyren sitter kvar i ryggen?

Jag ser överallt spår av examensfeber i kulturen. Mallarmé säger träffsäkert om naturalisterna: ”ils font leurs devoirs”. De gör läxorna, det skildrar det ena eller det andra lika ambitiöst som gymnasister med förelagda uppsatsämnen [...]

Skolans hjärntvätt består i att den lär oss att eftersträva ett mål som någon annan satt upp. Det är detta som gör oss till fungerande samhällsvarelser. Den till synes starkaste formen av individualism – den som kommer till uttryck i konstnärens och tänkarens strävan efter oberoende och originalitet – innebär en särskilt djup underkastelse under skolprincipen. Odödligheten är den stora hemläxan, utdelad på förhand av en kommande tidsålders magistrar. Mot rätten att betygsätta hjälper det inte att värja sig, som officeren i ”Drömspelet”, med försäkringar om att man sedan länge är vuxen. För en människa som ”vill åstadkomma något” ringer det aldrig ut.

Jag lutar mig tillbaka i kaféstolen, och skolpojken i mitt inre viskar att det bara finns ett sätt att slippa undan. Det är att konsekvent ge galna svar. Kuckeliku! Hur löd frågan?

Konkurrens om praktikplatser

I DN kan man läsa om regeringens halvt misslyckade storsatsning på praktikplatser för arbetslösa. Även om tanken är god, så har man underskattat antalet platser och företagens vilja att ta emot praktikanter. Denna enorma flodvåg av arbetssökande kommer att få stor effekt på skolornas möjligheter att ordna fram platser till sina elever. Konkurrensen har redan hårdnat i och med ett ökat antal friskolor och ett större fokus på praktiska inslag och företagskontakter. När väl lärlingsutbildningarna sjösätts på allvar, kommer problemen att bli än större. Dessutom består arbetsmarknaden idag av fler men mindre arbetsgivare än tidigare och det är säkert mycket mer arbets- och tidskrävande att hitta lämpliga platser när man inte kan lyfta luren till SAAB och be dem ta emot några tusen personer.

Tags: ,

En händig karl

Cykeln – begagnad, med dåliga bromsar och ännu sämre växlar.

Cykelkedjan – avhoppad, rostig, smutsig och oljig.

Verktygen – inhandlade på IKEA, gissningsvis tillverkade av sämst tänkbara material i någon avlägsen del av Kina.

Lokalen – en källare, dåligt upplyst och med en timer som styr den fladdrande glödlampan.

Mannen – lärare, närmare 30, opraktisk, arg och svettig efter att ha släpat cykeln över halva staden.

Fram med skruvmejseln, bort med kedjeskyddet. Skruvmejseln slinter, mannen svär, belysningen slocknar. Mannen famlar runt i mörkret, snubblar nästan över cykeln och sina egna oknutna skosnören. Hittar strömbrytaren och tänder ljuset. På de vita väggarna syns oljiga handavtryck.

Bort med kedjeskyddet, men var finns sprinten som öppnar kedjan? Mannen försöker lyfta cykeln upp och ner och ställa ner den på sadeln så att han kommer åt kedjan bättre. Cykeln är tung och lömsk. Framhjulet viker in sig. Mannen svär. Belysningen slocknar.

Cykeln står där den ska och ljuset är tänt. Var är nu sprinten? Mannen fumlar med den oljiga kedjan och smutsar ner sina händer. Utan att tänka sig för torkar han av sig på byxorna. För sent inser han sitt misstag och börjar svära. Belysningen slocknar.

Sprinten är funnen och kedjan är öppnad och lagd till rätta. Nu ska den bara förslutas igen. Men vart tog sprinten vägen? Mannen går ner på knä och börjar söka igenom det lortiga betonggolvet. Belysningen slocknar.

Sprinten är återfunnen, kedjan löper som den ska. Mannen provcyklar några varv och kör nästan in i några andra cyklar som står parkerade i källaren. Han börjar samla ihop sina verktyg och upptäcker en smutsig oljefläck på sina nya skor. När han försöker få bort den, blir den bara ännu mer utsmetad. Mannen svär och belysningen slocknar.

Mannen sitter i sin fåtölj, stolt över sitt korta besök i oljans och mekanikens märkliga värld. Krånglet med cykeln har reducerats till ett nostalgiskt minne över ett manligt stordåd, vars like sällan utförts – i alla fall inte av vår hjälte. Det är nästan så att han längtar efter nästa gång som kedjan hoppar av (oroa inte er kära läsare, det kommer att bli många avhoppade kedjor, men till sist tar hjälten sitt förnuft till fånga och ställer undan sin lömska cykel). Efter att ha myst i minnet av sin egen manlighet en liten stund, plockar mannen upp en bok och börjar läsa.

OBS! All likhet med verkliga personer och händelser är högst avsiktlig.

En skolmiljard från Maud

Häromdagen gjorde Centerpartiet ett skolpolitiskt utspel på DN:s debattsida. De vill kopiera systemet med kömiljarden i skolans värld och belöna de skolor som förbättrar elevernas resultat på de nationella proven i högstadiet. Efter att ha läst igenom deras förslag, har jag några kommentarer och anmärkningar.

Var tionde elev som går ut grundskolan saknar behörighet till ett nationellt program i gymnasieskolan. Så här kan det inte fortsätta. Det är ett stort misslyckande att så många går ut utan godkända betyg. Bristande kunskaper leder till arbetslöshet och utanförskap. Avhoppen från gymnasieskolan är 25 procent i Sverige, jämfört med 15 procent för EU i genomsnitt. Detta är en starkt bidragande orsak till vår höga ungdomsarbetslöshet. Det är ett skrämmande underbetyg för årtionden av social­demokratisk skolpolitik.

Jag vet att det är valår och jag vet att Centerpartiet har all anledning att skylla skolans och samhällets problem på sina motståndare, men jag tycker ändå att det börjar bli minst sagt tröttsamt att alla borgerliga skolutspel måste ha en passus om att allting är socialdemokraternas fel. Samtidigt som merparten av de aktiva politikerna idag är en produkt av den så hatade socialdemokratiska skolan, liksom de tidigare prestationsnivåer som man nostalgiskt ser tillbaka mot.

Utgångspunkten bör vara resultaten på de nationella proven i årskurs 9 då dessa prov samlas in nationellt. Vi bedömer att nationella prov för närvarande är en stabilare bas för bonusen än betygen.

Problemet med detta är att de nationella proven rättas av lärarna på varje skola och bara omfattar de tre ämnena matematik, engelska och svenska. Om lärarna får starka ekonomiska incitament för att ge generösa betyg förlorar de nationella proven allt värde som mätinstrument. Risken blir dessutom att undervisningen i de tre utvalda ämnena prioriteras, på bekostnad av alla andra.

Kunskapsmiljarden blir en ekonomisk morot för skolor som förbättrar sina resultat.

Skolor som konsekvent presterar bra kan alltså inte räkna med någon ekonomisk belöning utöver ett starkt varumärke och fler sökande?

Kunskapsmiljarden kan gå bland annat till bättre läromedel, fler speciallärare eller mindre grupper.

Men är det inte just detta  man behöver satsa på för att kunna förbättra resultatet till att börja med? Är det inte lite bakvänt att ge extrapengar till skolorna efter att de uppnått de mål som extrapengarna egentligen hade behövts till?

Vi vill också utveckla nya metoder för att mäta och följa upp hur skolan klarar sin andra viktiga uppgift, att rusta barn och ungdomar till ansvarstagande, demokratiska medborgare som klarar av att ta ansvar för sig själv och sina medmänniskor.

Spännande! Kom gärna med något exempel på dessa fantastiska metoder.

För att fler unga ska få jobb efter skolan krävs mer än teoretiska kunskaper. Skolans uppdrag, att ge barn och ungdomar en bra grund, omfattar både kunskap och värderingar.

Jag håller helt med. Men detta är verkligen inte i linje med den skolpolitik och retorik som skolminister Björklund ägnar sig åt. Ska detta tolkas som att Centerpartiet bryter med den politik som alliansens högste skolansvarige bedriver?

Sammanfattningsvis är det en ganska ytlig och intetsägande debattartikel. Som så ofta förr när det gäller skolpolitik så handlar det mer om att medels ältning av gamla argument befästa den egna svart-vita världsbilden.

Vad andra har skrivit om Centerpartiets utspel:

Christer Magister

Tysta tankar

Lilla O

Morrica

Tags: , ,

En lektion i skånska del 18

Vad ska man annars ägna sig åt när man är insnöad?

HORNA, att sitta och kura i ett hörn, sitta uppe när man borde gått till sängs.

Sitta halva natten å horna gör en varken i Färs eller Torna (uppmaning att gå och lägga sig).

Jag måste erkänna att jag spontant tänker på något annat än kurande i ett hörn…

HOUSSA, strumpa.

Hål på housserna, sa pågen som behöll träbónnarna på (som inte hade vett sparka av sig träskorna när han steg in i stugrummet).

Houssa låter annars som namnet på en muslimsk terrorist.

HOUSSESOCK, strumpsock, överfört om en ”vante till karl”, en toffelhjälte.

Med blåa yen (ögon) på houssesockar (i strumplästen) sej Pidder himm ifrån krued (krogen) tockar (Visan om Pidder Jinsen som for till Malmö och råkade in på krogen Kallinnan).

Han är inte bara en håsa, han är en ren houssesock.

Den som kan översätta den första exempelmeningen till begriplig svenska får gärna höra av sig.

HOUTTA, kasta.

Houttar du knadder (sten) på min pågm så ska sakeren ta dig!

Houtta hit mitt garnanysta, är du snäll.

Äntligen ett ord man känner igen. Det var längesedan sist.

HUA, huva, mössa.

Ta mans huan å dej, när du kommer in till folk, din fähunn!

Går du in över tärskeln (tröskeln) i stuan, glöm inte ta av dej huan!

Lika sant idag som för tvåhundra år sedan.

Tags:

Maria Sveland – Bitterfittan

Det här kommer att bli ett allmänt inlägg om feminism och jämställdhet, lika mycket som en diskussion kring boken ”Bitterfittan”.

På ytan är boken en roman om en 30-årig kvinna som tar en paus ifrån make och barn och åker till Teneriffa för att fundera över sitt liv. Men mest är det en 70-talists förundran över hur lite som ändå tycks ha förändrats trots decennier av kvinnokamp. Hur kombinerar man familjeliv, karriär och fritid? Hur undviker man att förvandlas till en bitterfitta?

BitterfittanJag befinner mig, så att säga, på andra sidan av det stora livspusslet på grund av att jag är en man. Men jag vill också vara en upplyst, medkännande och jämställd man. Jag vill inte på grund av okunskap eller bekvämlighet beröva andra samma möjligheter som jag själv åtnjuter.

”Bitterfittan” väcker en hel del tankar och funderingar, särskilt om relationer och hur mycket som faktiskt återstår trots att vi anser oss bo i världens mest jämställda land. Sveland är mer angelägen om att förstå än att fördöma och det gör att hennes reflektioner berör mig så mycket djupare.

Boken tjänar som en bra introduktion till diskussioner om jämställdhet och relationer, men jag känner att jag skulle vilja fördjupa mig ännu mer. Som lärare funderar jag även över hur man skulle kunna undervisa om sådana här komplicerade frågor inom till exempel Samhällskunskapen.

Problemet med många moderna jämställdhetsfrågor är att de är mer vaga, abstrakta och svårfångande än forna tiders kamp för allmän rösträtt, barnomsorg och lika rättigheter på arbetsmarknaden. Skillnaderna är mer subtila och i någon mån också mer personliga. Jag efterlyser någon form av bok eller läromedel som kanske inte nödvändigtvis erbjuder några lösningar, men som i alla fall ställer rätt frågor. Ett sätt att göra skillnaderna mer tydliga och konkreta. Någonting att utgå ifrån när man diskuterar frågan med elever, kollegor och sin partner.

Tags: ,

Duktiga fotografer – ett hyllningsinlägg

Jag läser i DN att fotografen Paul Hansen har fått ett prestigefullt pris för sina bilder. Allra vackrast är bilderna av Erik och Lennart Olsson. De är tvillingar och har alltid varit väldigt nära varandra. Men nu är Lennart är döende i cancer och Hansen har fotograferat hans och broderns sista tid tillsammans. Bilderna är verkligen oerhört gripande och man önskar att ens eget liv skulle bli förevigat på samma sätt. Favoriten är denna bild:

Bilden rymmer en stark blandning av ömhet, kärlek och skörhet. Den är väldigt privat, samtidigt som den väcker känslor som ryms inom oss alla.

När vi ändå pratar om duktiga fotografer så skulle jag vilja uppmärksamma en annan duktig, ung konstnär från Norrköping: Maria Ackerfors. Hon har inte hållit på lika länge som Paul Hansen, men jag hoppas att hon kommer att gå lika långt. Det är svårt att välja ut någon favorit ibland alla hennes bilder, men bilden nedan är helt underbar.

Nu blir jag själv sugen på att ge mig ut och fotografera. Någon som kan rekommendera en bra digital systemkamera? :)

Tags:

Historieundervisningen

I en debattartikel i DN idag skriver Ann-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström om avsaknaden av kvinnor i de läromedel som används i historieundervisningen. De utgår ifrån en  granskning av en handfull historieböcker som Delegationen för jämställdhet i skolan har gjort och finner en stor brist på kvinnor och kvinnoporträtt.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad av rapportens slutsatser, även om jag tror att historieundervisningen håller en högre kvalitet i gymnasiet jämfört med grundskolan. Det ska också bli intressant och se om de nya läroplaner och läromedel som kommer att tas fram i samband med GY11 kommer att försöka ändra på obalansen.

Den lärobok som jag har använt i min undervisning heter ”Alla tiders historia” och gör ändå ett tappert försök att uppmärksamma både kvinnor och andra bortglömda grupper. Men merparten av boken har säkert 30 år på nacken, minus en handfull pliktskyldiga uppdateringar. Jag kan tänka mig att samma fenomen är vanligt även när det gäller andra läroböcker. Antingen är de relativt gamla eller så bygger de på källor som är förankrade i en annan tid och historiesyn.

Jag tänkte lista några av de problem som jag har stött på både när jag har läst och undervisat i historia.

  • Asymmetrisk information: Oftast vet eleverna alldeles för lite för att på allvar kunna ifrågasätta lärare och läromedel. Detta är extra tydligt när det gäller historieämnet. Allt bortom 1900-talet är en enda röra och vet man något så är det baserat på populära filmer eller böcker. Läraren i sin tur är mindre påläst än forskare och läroboksförfattare och får ta vad de skriver som sanning i de flesta fall. Särskilt de som undervisar riktigt små barn har nog ingen djupare egen kunskap i ryggen.
  • Snäva tidsramar: Det är sannerligen inte enkelt att förmedla flera tusen års historia under en väldigt begränsad kurs. Förenklingar krävs och det är inte särskilt lätt att förenkla och samtidigt bibehålla allt som är relevant, viktigt och i någon mån intressant. Förenklingarna inbjuder även till olika former av tolkningar och perspektiv som ytterligare bidrar till att exkludera och inkludera.
  • Källmaterial och fokus: Historia har länge varit ett ämne av män, för män och om män. Forskningen har tagit fasta på nationernas maktkamp, krig och framstående manliga genier. Även om det idag är betydligt mer nyanserat på universitet och högskolor så skriver fortfarande många populärvetenskapliga författare som Herman Lindqvist om kungar och konflikter. Fokuserar man på en liten elit och deras inbördes stridigheter och strävande så är det inte konstigt om historieämnet lätt blir ett enda stort pojkboksäventyr. Idag läser män mycket mindre än kvinnor,  men när de faktiskt läser så är det oftast faktaböcker. De källmaterial som är mest lättillgängligt och välbevarat handlar också om just männen i samhällets topp. Det är de som är läs-och skrivkunniga och är bekymrade om eftermäle och omvärld. Att skapa sig en bild av vanligt folks liv, traditioner och åsikter är inte riktigt lika enkelt.

Kvinnorna är inte den enda grupp som glöms bort, även fattiga, arbetare, barn och gamla får för lite utrymme. För att inte tala om alla som finns utanför den västerländska historieskrivningens snäva horisont. Hur mycket hinner man egentligen med av Kina, Japan och Indiens historia? Om de alls beskrivs så är det framförallt när de kommer i kontakt med de europeiska erövrarna.

Nå, till att börja med bör man nog inse att det finns mycket som man aldrig kommer att hinna fördjupa sig kring på bara några hundra timmar. Förenklingar är nödvändiga, på grund av brist på tid, mognad och förkunskaper hos eleverna. Hur komplicerade historiska skeenden förstår sig en tioåring på? Utmaningen ligger i att förenkla och samtidigt behålla det som är väsentligt och grundläggande.

Grundskolan och gymnasiet får ej heller blir konservativa fickor av stillastående tid. Skolan måste ta till sig perspektiv och rön ifrån forskare och akademiker. Historia är ett ämne som är angeläget för oss alla och ingen grupp bör känna sig exkluderad bara för att läromedel och lärare är dåligt uppdaterade. Följande frågor bör besvaras av varje kursplanering:

  • Vad bör eleverna kunna efter avslutat arbetsområde eller avslutad kurs? Vad är det mest väsentliga i detta kursmoment? Vilka begrepp bör prioriteras?
  • Hur ska de nödvändiga kunskaperna förmedlas vidare till eleverna? Vilka arbetsmetoder, övningar och uppgifter är bäst lämpade för att förmedla den utvalda informationen till elevgruppen?
  • Hur ska arbetsområdet och/eller kursen examineras? Hur ska läraren bära sig åt för att mäta graden av förståelse och elevernas kunskaper?
  • Hur ska lärarens arbete utvärderas? Vad är intressant att titta på förutom provresultat och betyg? Vad säger nationella prov? Hur får man reda på varför elever lyckats eller misslyckats?

Ett av målen med historieundervisningen bör vara att förmedla och diskutera könsroller genom historien och frågan är då hur man bäst gör detta? Detta är frågor som läraren ständigt bör ställa sig och som säkert aldrig till fullo kommer att besvaras eftersom det finns så många olika variabler inblandade. Vad som fungerar i en klass fungerar inte alls i en annan. Men själv är jag övertygad om värdet av strukturer, fasta ramar och genomtänkta tankemodeller som en grund för all planering och undervisning.

Tags: , ,

En lektion i skånska del 17

Efter en lååång paus fortsätter nu den spännande serien om skåningarna och deras märkliga dialekt.

HIALÖS, otålig, jäktad, hysterisk, egentligen om en björn som skrämts upp av ur sitt vinteride (hie) och nu driver folkilsk kring i skogarna och river kritter, blir till slagbjörn.

Hialös, hialös är ofta en påg som mist sin tös.

Var inte så hialös, lugna dig litta, så ska du nock tidsnock få veta det.

Jag avråder alla hialösa människor och björnar ifrån att bli lärare.

HILLA, verb, att sätta krokben för någon, få någon att snava, mest att man ”blir hillad” själv. Kanske var ”hillan” från början den änterhakeliknande krok, som satt bak på de skånska långskaftyxornas (långebarderna – därav langobarderna) nacke.

Ou, jag hillade mej i mattan, så jag trillade.

Ett endast i Skåne tänkbart flicknamn är t.ex. Hilla-Britta, kanske jämförbart med de fornvästnordiska valkyrienamnen.

Sådär, både ett vackert namn till en framtida dotter och en kvalitativ lektion i var italienarna härstammar ifrån. Åke, din visdom upphör aldrig att förvåna.

HINT Å TOCKET, både det ena och det andra.

Han varken spiste eller drack, rörde varken hint eller tocket.

Man hittar hint å tocket i denna lilla skånska parlör.

HOFFTA, klarna upp, sluta regna, bli vacker väder igen.

Jag tror det hofftar, sa karen när käringen skällt käken ur led.

Gammal väderleksregel: När det e så mied blå himmel att en kan sy ett par böjsor (byxor; alltså två längre än blå strip) å det, då hoftar det snart.

Jag tror jag föredrar att lyssna på väderleksrapporten, framför att lita på någons tolkning av gammal skånsk folktro.

HOLIANS, lantligt förstärkningsverb: väldigt, synnerligen.

Holians granna pantofflor (potatis) I har här oppåt sannjóren (den göingska sandjorden).

I Skåne finns det inget mer hedrande än att få beröm för sin potatis.

Tags:

Ann Heberlein – Det var inte mitt fel!

Heberlein har skrivit två mycket uppmärksammade böcker under de senaste två åren: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och ”Det var inte mitt fel!”. Till vardags är hon teologie doktor i etik, kulturskribent, föreläsare och debattör. ”Det var inte mitt fel!” är en bok i samma anda som David Eberhards böcker om de lättkränkta svenskarna eller Maciej Zarembas artikelserie i DN.

mittfelTesen är att svenskarna är ett allt för mesigt och tunnhudat folk, som inte kan tåla den minsta motgång utan att börja beklaga sig. Även denna bok tycks vara skriven i vredesmod, även om ilskan är mer återhållsam än i ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Boken inriktar sig inte mot andra akademiker utan främst mot vanliga människor, utan några djupare förkunskaper när det gäller filosofi och etik, men med en stark känsla av att samhället är på väg utför.

Heberlein skriver tydligt, begripligt och använder pedagogiska vardagsexempel. För min del hade hon gärna fått gräva lite djupare och hämta ännu fler referenser ifrån litteratur. Det hon skriver verkar för det mesta förnuftigt, välmotiverat och tänkvärt. Många exempel är hämtade ifrån skolans värld. Heberlein diskuterar mycket kring hur man ska bemöta mobbing och vad man har rätt att kräva även av ungdomar och barn.

Men det som är bokens svaga sida är att den tidvis blir raljerande, ilsken och direkt elak. Det är ganska uppenbart att Heberlein har föga till övers för postmodernister, feminister eller andra som inte riktigt köper hennes resonemang. Lite elakheter kan ibland vara ganska uppfriskande, men inte i en bok som i övrigt vill vara saklig och uppfostrande.

Det värsta exemplet återfinns tidigt i boken då Heberlein kritiserar skolans ytliga diskussioner om moral. Hon ifrågasätter värdet av den klassiska övning där man funderar kring människors olika värde genom att välja ut en handfull personer som ska få tillgång till ett skyddsrum inför en hotande katastrof:

[...] Den lille pojken med hjärtfel brukar också ligga risigt till, liksom skönhetsdrottningen – i alla fall om några feministiskt orienterade tonårsfläskiga brudar deltar i diskussion. [...]

Ett sådant uttalande har jag mycket svårt att acceptera och det är bara det tydligaste exemplet på en inställning som präglar hela boken. Den typen av utfall mot vanliga, sökande ungdomar gör att Heberlein förlorar mitt förtroende. Jag kan tänka mig att ta upp några av hennes mer nyanserade tankar i en diskussion kring moral i till exempel Religionskunskap eller Samhällskunskap eftersom ansvarsfrågan både är relevant och intressant att diskutera. Men jag kommer sannolikt inte att läsa fler böcker av henne och hennes trovärdighet har fått sig en rejäl knäck.

Tags: , ,