Svenska dagbladet publicerade två intressanta artiklar om skolk igår. Den första handlar om vad skolket kan kosta samhället på lite längre sikt. Den andra handlar om eleven Josefin som tappat två år av sitt liv på grund av skolkande.
Det mest skrämmande med artikeln om Josefin är att det gick hela sju månader innan någon från skolan hörde av sig. Jag hade hoppats att mentor och lärare skulle ha så pass bra koll att de reagerade betydligt tidigare. Men betraktar man eleverna först och främst som en ekonomisk resurs finns det egentligen ingen anledning till oro vid frånvaro. Skolpengen fortsätter att flyta in så länge eleven fortfarande är inskriven och det gäller även studiebidraget för elevens egen del. Samtidigt smyger Josefin runt i korridorerna och hoppas på att någon ska ringa hem, att någon faktiskt ska visa att de bryr sig. Snacka om utanförskap.
På många skolor finns det så kallade korridorsprogrammet: elever som är på skolan och hänger i korridorerna, men som inte går på lektionerna. Vart ska de annars ta vägen? Alla jämnåriga går ju i skolan under stora delar av dagen. Ofta ses de som ett problem, en skränig hoper ungar som skrämmer de andra eleverna. Men hur många av de längtar innerst inne efter en vuxen som faktiskt bryr sig tillräckligt mycket för att ställa krav? Man kan tycka att de själva borde ta ansvar och söka hjälp, men man bör komma ihåg att de fortfarande är barn och ungdomar även i gymnasiet och att de mycket väl kan ha en självuppfattning som skiljer sig radikalt ifrån omgivningens bild. Josefin ser inte sig själv som ett ”problembarn” trots stor frånvaro och svårigheter att komma in i klassen. Om hon inte ser sig själv som ett problem, varför ska hon då begära hjälp?
#1 by Olle Linge on 31 augusti 2009 - 11:20
Quote
Det låter ju väldigt märkligt att det skulle ta sju månader. Jag trodde de flesta skolor hade automatisk registrering av frånvaro (automatisk i meningen att lärare rapporterar in den och att den sedan automatiskt sammanställs)?
#2 by Mats Gerdau on 31 augusti 2009 - 11:22
Quote
Ja, man undrar ju verkligen varför skolan i Eskilstuna inte reagerat och hört av sig till föräldrarna förrän efter sju månader. Det får man inte svar på i artikeln, trots att det är den mest självklara frågan av alla.
#3 by Andreas Williamsson on 31 augusti 2009 - 11:27
Quote
Min erfarenhet är att lärarna har rapporteringsplikt, men att det ändå finns lärare som inte rapporterar in frånvaron och att det dessutom ofta uppstår olika former av tekniska problem. Här i kommunen har vi olika system för schemaläggning och frånvarorapportering. Allt som lärarna för in måste manuellt föras vidare in i ett annat system. Sådant ger förstås upphov till eftersläppning, misstag och allmänt kaos.
Sedan är det inte alltid så lätt att veta exakt vilka elever som ska ingå i en kurs iochmed att så många elever går om, läser in eller väljer bort alla möjliga kurser.
Men är man mentor för en klass så ingår det ju i ansvarsuppgifterna att hålla ett öga på elevernas frånvaro. Ingen ska kunna vara borta i sju månader utan att få så mycket som ett samtal ifrån skolan.
Pingback: Stockholmsvänstern » Skolk löses genom helhetssyn