Vi fortsätter vår heroiska språkresa i sällskap med bokstaven K.

KLYNGA, en klynga, klase, klunga, hög=lyng

Bara bönner, hela klyngan.

Ge mej en hel klynga (te.x blyertspennor, ålar, äpplen), om det åsse bara är dynga (även om kvaliteten är dålig.

Som alla vet så är blyertspennor, ålar och äpplen de enda varor som skåningar hanterar i någon större mängd.

KLYSEDALARE, från början en Clydesdale, häst av tyngsta klassen, bjässe, sedan: något jättelikt överhuvud.

Har du sett vicken klysedalare te bil Pärsen har gåt och skaffat sej?

Observera att Ohlmarks verkligen skriver ”överhuvud” snarare än ”överhuvudtaget”. Vi kan alltså anta att till exempel en överviktig häradshövding skulle kunna kallas för en riktig klysedalare.

KLÅ SIG på något, vara klåfingrig med en viss sak.

Låt bli å klå dej på den stegte sillen, påg, du vet du det är mat (måltidsdags) när som helst.

Det är alltid ett bra läge att äta stekt sill.

KLÄMM, folketymologi för créme, kräm, saftkräm o.dyl.

Å så till efterrätt kom där nåt som var svart som beek (beck) och säjt (segt) som kaalalorrt (kalvlort), å di kallte’t för klämm.

Så går det när man försöker sig på något annat än stekt sill.

KLÖR, pluralform av klo, betyder ”fingrar”.

Väck med klörna från min tös, de är hälsosammast för dej!

Nä, ta inte i det där, du blir så skitt om klörna (smutsig om fingrarna).

Varje skånings hand en förvriden gåsklo?