Som lärare råkar man ibland ut för elever som vill att man ska vara striktare mot dem som inte lämnar in uppgifter i tid, kommer försent eller pratar för högt. Stränga lärare och hårda krav är faktiskt något som många elever önskar. Men oftast handlar det om att läraren ska vara tuffare mot vissa, utvalda elever. Elever som andra i klassen inte gillar av någon anledning. Det är alltså fråga om en högst selektiv stränghet, riktad mot en grupp elever som en annan grupp elever stämplat som ett problem.

Samma tänkande går igen i resten av samhället där många är beredda åsidosätta all demokrati och anständighet för att sätta dit grupper som de själva identifierar som en belastning. Det kan handla om invandrare, kriminella eller arbetslösa. Samma hårda krav ska dock inte gälla den egna gruppen som ju är ”normal”. Grannen – som ju alla vet är en notorisk suput och fuskare – ska minsann inte ha något socialbidrag, men jag har rätt till det. Själv ska man ha rätt att kolla mobilen när som helst, prata om helgens festligheter eller avbryta läraren för att förhandla om att få sluta tidigare, men när Lisa och Kimberley gör samma saker, då ska de bara åka ut.

Att behandla folk lika och konsekvent är inte det enklaste och det finns en lärdom även i detta. Enas man om klassrumsregler så bör dessa gälla för samtliga elever och för läraren också.