Jag står i kön på ICA när en högvuxen, gymtränad yngling i min egen ålder kommer in. Han stor kosan mot en ICA-gnom – som vagt påminner om Iprenmannen, fast med hår – av ungefär halva storleken och dubbla åldern. Ynglingen har med sig ett paket – ett helt vanligt, rektangulärt paket – innehållandes en parfymflaska; sannolikt en present till hans flickvän. Han vill att ICA-gnomen ska slå in detta paket åt honom, trots att det inte är en vara ifrån butiken eller ingår i hans normala arbetsuppgifter. ICA-gnomen meddelar att han tyvärr är upptagen.

Ynglingen vandrar planlöst en kort stund, innan han blir stående vid ICA:s presentinslagsningsbord. En bekymrad rynka syns i hans brunkrämsbruna ansikte. Hur använder man egentligen den där vassa metallbiten? Vad händer om man råkar tejpa fast sig själv i sin jacka? För att inte tala om svårigheten att förstå hur alla dessa märkliga ting överhuvudtaget ska kombineras med varandra. Paniken är inte långt borta.

Till sist förbarmar sig ICA-gnomen över honom och slår in paketet. Han förser det rentav med en liten rosett. Gymkillen beger sig iväg på nya äventyr, kanske för evigt avskräckt ifrån att ge sin flickvän sådana här komplicerade gåvor?