Svenska dagbladet publicerade två intressanta artiklar om skolk igår. Den första handlar om vad skolket kan kosta samhället på lite längre sikt. Den andra handlar om eleven Josefin som tappat två år av sitt liv på grund av skolkande.

Det mest skrämmande med artikeln om Josefin är att det gick hela sju månader innan någon från skolan hörde av sig. Jag hade hoppats att mentor och lärare skulle ha så pass bra koll att de reagerade betydligt tidigare. Men betraktar man eleverna först och främst som en ekonomisk resurs finns det egentligen ingen anledning till oro vid frånvaro. Skolpengen fortsätter att flyta in så länge eleven fortfarande är inskriven och det gäller även studiebidraget för elevens egen del. Samtidigt smyger Josefin runt i korridorerna och hoppas på att någon ska ringa hem, att någon faktiskt ska visa att de bryr sig. Snacka om utanförskap.

På många skolor finns det så kallade korridorsprogrammet: elever som är på skolan och hänger i korridorerna, men som inte går på lektionerna. Vart ska de annars ta vägen? Alla jämnåriga går ju i skolan under stora delar av dagen. Ofta ses de som ett problem, en skränig hoper ungar som skrämmer de andra eleverna. Men hur många av de längtar innerst inne efter en vuxen som faktiskt bryr sig tillräckligt mycket för att ställa krav? Man kan tycka att de själva borde ta ansvar och söka hjälp, men man bör komma ihåg att de fortfarande är barn och ungdomar även i gymnasiet och att de mycket väl kan ha en självuppfattning som skiljer sig radikalt ifrån omgivningens bild. Josefin ser inte sig själv som ett ”problembarn” trots stor frånvaro och svårigheter att komma in i klassen. Om hon inte ser sig själv som ett problem, varför ska hon då begära hjälp?