En tydlig skillnad mellan svaga och starka elever är deras förhållande till skriven text och läsning. Jag är själv en van läsare och skribent, med ett kärleksfullt förhållande till det skrivna ordet, men det finns många ungdomar (och vuxna) som tycker att läsning är en plågsam börda, ännu en onödig pålaga ifrån skolvärlden. Jag vet inte hur många gånger jag har fått förklara och återberätta tydliga instruktioner som står nedskrivna på en stencil eller kursplanering. Eller för den delen förklara de enklaste skriftliga uppgifter och övningar.

Visserligen är det så att man lär sig och inhämtar information på olika sätt -  en del lär sig bäst genom att läsa, andra genom att lyssna eller att själv arbeta med det – men jag upplever också att många elever ogillar längre texter mer på grund av att de tycker att läsning är svårt än för att de inte kan lära sig något den vägen.

Det här blir framförallt ett problem i lite större grupper, i små klasser finns det mer tid till varje elev och då är det också lättare att stötta och peppa mindre motiverade elever. I en större klass blir det av nödtvång mer självständigt arbete, vilket också innebär mer skriftliga instruktioner och planeringar.

Samtidigt är det väldigt viktigt att behärska det skrivna ordet även som vuxen och man lär sig inget genom att försöka undvika det. Just det här att förmå elever att arbeta med saker som de tycker är tuffa och obehagliga är en viktig men ack så svår del av skolans uppdrag. Kanske borde skolan betona det skrivna ordet mindre, men det kommer alltid att vara en viktig del. Om vi går mot ett system där eleverna har rätt att överklaga betyg, lätt kan byta skola och ska utvärdera sina lärare, så finns det dessutom en risk att de skriftliga inslaget snarast ökar. Detta på grund av att det är något konkret, hållbart och lättdokumenterat.