3700 gymnasieplatser står tomma enbart i Stockholms län. Situationen är likadan även i andra delar av landet. Minskade elevkullar verkar inte oroa vare sig politiker eller friskolor. Nya skolor etableras på löpande band, trots att det är välkänt att antalet elever går ner. Folkpartisten Ann-Katrin Åslund förklarar varför man inte ska försöka begränsa nyetableringarna:

Det vore väldigt dumt att stoppa nyetablering, då stoppar vi också nya idéer och ny kompetens. Den friskola som startar sist kan ju vara den bästa, säger hon.

Den kompetens och de idéer som redan finns behöver man dock inte ta någon hänsyn till.

Ett sätt att hantera problemen är att hyra in lärarna som konsulter vid behov. Så gör den driftige friskolerektorn John Sjöberg.

Den moderate politikern Johanna Sjöö menar att dagens elever får räkna med att den skola som de går på faktiskt kan läggas ner med kort varsel:

Det finns inga garantier någonstans. Man får hitta en skola som verkar bra och som man tror på.

Jag undrar hur många elever som faktiskt förstår vilken risk de tar om de väljer en friskola – i synnerhet en liten friskola. Men redan i högstadiet har de ju fått lära sig hur samhället fungerar om man får tro Jan Björklund och därmed borde de inte bli överraskade.

I dagens skola finns det en tydlig motsättning mellan de ideal som gäller för pedagogik, undervisning, elever och lärare och det system som elevpeng och konkurrensutsättning uppmanar till. Om skolorna förväntas tävla om eleverna på en illa reglerad och otydlig marknad, så kommer detta naturligtvis att påverka kvaliteten. Vad som är effektivt och rimligt när det gäller att maximera vinsten och minimera kostnaderna, behöver inte vara effektivt och rimligt när det gäller att upprätthålla en hög kvalitet och vettiga arbetsvillkor för lärare och övrig skolpersonal. Å ena sidan vill man skapa världens främsta skola, locka de bästa lärarna och ge rättvisa betyg. Å andra sidan är lönerna den största utgiften, höga genomsnittsbetyg god marknadsföring och möjligheten att jämföra skolor och utbildningar mycket begränsad.

Visst kan man bli beklämd över hur olika skolor – kommunala såväl som fristående – utnyttjar systemet. Men det är faktiskt politikernas fel att de överhuvudtaget kan göra det. De anpassar sig helt enkelt efter de krav och villkor som finns. Höga ideal och stora visioner är en sak, men i slutändan handlar det om överlevnad och pengar. Så länge det är lönsamt att tumma på kraven, kommer de att tummas på. Särskilt när risken är så liten och vinsterna så stora.

Om Jan Björklund verkligen vill komma till rätta med skolans många problem, bör han ta sig en ordentlig funderare på hur skolan ska styras, finansieras och granskas. Money talks, bullshit walks.