Även om jag inte varit ute särskilt länge i arbetslivet, så känner jag ändå att jag börjat utveckla en egen lärarstil. Jag betraktar inte mig själv som en auktoritär lärare som pekar med hela handen och får eleverna att dansa efter min pipa. Snarare försöker jag hela tiden knuffa in dem på rätt spår; att leda dem till vattnet, utan att försöka tvinga dem att dricka. Det är säkert en pedagogik som har påverkats av att jag mestadels har undervisat ganska omotiverade elever på praktiska program. Elever som sällan låter sig styras eller tvingas någonstans, i alla fall inte av en lärare.

Rent praktiskt kan det gå till så att jag sätter mig hos eleverna och frågar dem om hur det går, om de behöver hjälp och så vidare. Märker jag att eleverna ägnar sig åt något annat så försöker jag återanknyta till deras egentliga arbetsuppgift. Jag vill visa dem att jag ser och hör det mesta som händer i klassrummet och att de kan prata med mig och be om hjälp. Inga elever ska kunna sitta en hel lektion och skriva SMS utan att läraren reagerar eller prata om någonting helt annat med lärarens tysta stöd. Jag försöker röra mig runt i klassrummet och prata en liten stund med varje elev, dels för att bilda mig en uppfattning om vad de sysslar med och dels för att de ska känna att jag finns där och att jag lägger märke till just dem. Jag uppmuntrar dem att komma med egna förslag och gissningar och försöker anknyta även det mest triviala ämne tillbaka till undervisningen.

Många problem kan desarmeras genom att läraren helt enkelt lägger näsan i blöt. Det är inte särskilt kul att diskutera vad som hände under helgen om läraren står bredvid och själv kommenterar. Att skriva SMS blir pinsamt om läraren ser över axeln på eleven och kommenterar vad som skrivs eller föreslår att man ska skriva någonting om den elaka läraren och vad han gör med elever som inte koncentrerar sig på sina uppgifter. Jag vill inte beslagta telefoner eller brotta ner stökiga elever, men det betyder inte att jag accepterar eller tillåter störande beteenden. Däremot kan jag flytta på elever, höja rösten och sätta mig ner och samtala med dem. Kan problemen inte lösas med dessa metoder så är det en fråga går långt utanför den enskilde läraren.

Det handlar helt enkelt om att skapa en vettig och ömsesidig relation till eleverna. Jag vill att de ska kunna lita på mig och på att jag ser och förstår vad de sysslar med. Jag vill berömma dem när de gör bra ifrån sig och förstärka deras självkänsla. Samtidigt vill jag markera när jag tycker att de strövar iväg ifrån ämnet eller missköter sig. Som en liten, ettrig hund är jag hela tiden på dem och stöttar, uppmuntrar, berömmer och försöker få dem att fokusera. Jag tycker att en bra lärare ska röra sig runt ibland eleverna och inte bara gömma sig bakom katedern.

Tags: