Inget nytt under solen

Jag läser en recension av en nyutkommen reportagebok om den svenska skolan och konstaterar tre saker: såhär är det,  såhär har det varit under flera år och alla borde redan veta hur det ligger till.

Den lokala bildningsnämnden bjuder in lärare från samtliga gymnasieskolor för samtal om skolans utmaningar och problem. Det blir ett bra samtal där en enig lärarkår pekar på samma problem och brister. Nämndens ledamöter ställer frågor, nickar och antecknar. Ändå kommer vi knappast med några nya avslöjanden utan allting vi säger är allmänt kända problem som definitivt bildningsnämnden – som dessutom inkluderar en del före detta lärare – borde känna till sedan lång tid tillbaka.

Det har skrivits åtskilliga böcker, artiklar och reportage om den svenska skolans kollaps under de senaste åren. Med jämna mellanrum kommer nya rapporter, undersökningar och jämförelser som visar på sjunkande resultat, betygsinflation, bristande likvärdighet, ökande klyftor och stressade lärare som byter arbete. Det saknas alltså knappast underlag för kraftfulla politiska insatser på såväl lokal som nationell nivå.

Mycket sägs och lite görs – i synnerhet ute i kommunerna. Jan Björklund har byggt sin politiska karriär på att snacka skolfrågor, men det han konkret levererar som ansvarig minister lämnar mycket övrigt att önska. Det faktum att hans reformer tycks vara underfinansierade och framhastade får mig att undra över hur mycket stöd han egentligen har ibland moderaterna.

SKL är angelägna om att skolan ska förbli under kommunal kontroll och lobbar hårt för detta. Samtidigt verkar de enskilda kommunerna stå handfallna inför skolans problem och få verkar utnyttja sitt inflytande för att åstadkomma förändringar och förbättringar.

Att ingenting händer kan förstås bero på att tillräckligt många fortfarande upplever att just deras barn fortfarande har möjligheten att välja och fullfölja en bra utbildning och att de därmed känner sig mindre engagerade i de familjer som inte har samma möjligheter. Dessutom talar inte lärarkåren med en röst och de högsta fackliga företrädarna anser rent av att de har fått gehör för sina förslag under de senaste åren. Höjd lön, rimlig arbetsbelastning och vettiga arbetsvillkor verkar alltså inte vara frågor som mitt fackförbund tycker är värda att driva.

Jag är rädd för att medelklassföräldrarna ännu inte har förstått fullt ut att även deras barn kan mindre och presterar sämre än tidigare generationer och att skolans problem inte bara drabbar fattiga invandrarbarn i avlägsna förorter eller att ett fritt skolval inte är den enda lösning som behövs. Jag är rädd för att mitt arbete som lärare försvåras av att jag verkar inom ett motsägelsefullt, förvirrat och illa genomtänkt system. Jag är rädd för att vi inte har nått botten än.

Förhoppningsvis har vi ork nog att ta oss upp igen när vi väl hamnar där.

Tags: , , , ,

Duktighetspott

Helsingborgs dagblad skriver om Helsingborgs kommuns satsning på särskilda duktighetspotter för lärare. Satsningen och responsen på den tycker jag belyser många av de problem som skolan idag brottas med – problem som i många fall är väldigt svårlösta.

Vi kan börja med Maria Winberg Nordströms förklaring till kommunens agerande:

 

– Vi vill premiera kompetenta yrkesmänniskor. Vi kan locka fler att söka sig till lärarutbildning om lönerna är bättre och vi ger möjlighet till en lönekarriär, sammanfattar Maria Winberg Nordström (FP), kommunalråd och ordförande i kommunens personalutskott.

 

Mot detta reser jag följande invändningar:

1) Är inte den individuella lönesättningen i sig skapad just för att premiera kompetenta yrkesmänniskor? Varför behövs ytterligare ett system utöver detta?

2) Kommer verkligen fler studenter att välja lärarutbildningen för att en kommun erbjuder några extra miljoner för sina anställda? Är inte det sjunkande intresset för att läsa till lärare ett problem som bör lösas på nationell, snarare än lokal, nivå?

Låt oss raskt tackla nästa problem:

 

Fem miljoner kronor avsattes, men eftersom även friskolor måste få om kommunala skolor får, så blir det i realiteten 3,5 miljoner kvar till det extra lönepåslaget.

 

Hur mycket kontroll har kommunen över de pengar som hamnar hos friskolorna? Finns det inte en risk att pengarna där läggs på annat än höjda löner? Hur lätt är det överhuvudtaget att göra bra helhetssatsningar när det idag finns så många, olika aktörer som alla är i konflikt med varandra?

De gamla, vanliga facklig konflikterna blottläggs också:

 

Löneökningarna välkomnas av Arne Ekholm på Lärarförbundet.
Mer kritisk är Jörgen Radenhem från Lärarnas riksförbund. Han ser stora risker med ett system där bara vissa premieras.

 

Det faktum att lärarna själva inte talar med en röst försvagar dem i alla förhandlingar och i kampen om genuina förändringar och förbättringar. Fackförbunden kan spelas ut mot varandra, något som redan skett både nationellt och lokalt.

Slutligen kommer vi till vad som alltid är sådana här systems största brist: vad utmärker en bra lärare och vem avgör när kraven är uppfyllda?

 

I juni ska lönepåslaget betalas ut. Det blir minst 1 500 kronor mer i månaden till de utvalda inom skolan och förskolan. Det är rektorerna och förskolornas chefer som avgör vilka som uppfyller kriterierna bäst.

 

De fem kriterierna:

 

1. Ledarskap – i klassrummet, kollegiet och i kontakten med föräldrarna.

2. Yrkesskicklighet – som förbättrat sin undervisning/arbete i barngrupp.

3. Arbetslagsutveckling – har aktivt bidragit till att utveckla det pedagogiska arbetet i arbetslaget.

4. Verksamhetsutveckling – kan visa att man deltagit i arbetet med att utveckla exempelvis digitalt lärande.

5. Effektivitet – har bidragit till skolans utveckling och använt resurserna på bästa sätt och blivit en aktiv ambassadör för verksamheten.

 

Väger alla dessa kriterier lika tungt? Hur mycket hänsyn tas till eleverna och deras utgångsläge? Hur definieras ledarskap, yrkesskicklighet och effektivitet? Har alla rektorer den kunskap, information och insyn som är nödvändig för att kunna göra en rättvis jämförelse mellan sina anställda?

Särskilt det sista kriteriet oroar mig eftersom det stinker av dumsnålhet, marknadsföring och elevjakt. Ska den lärare som hushåller bäst med pengarna och lyckas sälja in skolan till flest elever belönas?

Jag har egentligen inget emot själva principen med individualiserad lönesättning och att bra lärare ska belönas. Men först måste vi enas om vad som är en bra lärare, vad som är bra lärande och vad som är skolans huvudsakliga uppgift. Detta är en diskussion som alla partner bör vara inbjudna till och inte bara en produkt av tjänstemän och politiker.

Steg två är att hitta ett bra sätt att följa upp och kontrollera att lärarna uppfyller dessa kriterier. Om rektorerna ska ha rätten att göra denna värdering så måste de även ges tiden att göra ett bra jobb.

Tyvärr är sådana här program ofta något som implementeras uppifrån-och-ned snarare än nedifrån-och-upp.

Ändå är det bra att de här tankarna finns och jag hoppas att den här satsningen kommer att få avsedd effekt.

Tags: ,

Förebilder: Jacob Möllstam

Jacob Möllstam bloggar under pseudonymen Killfröken om livet som lågstadielärare. Bloggen är en blandning av personliga betraktelser, möten med elever och glimtar ur lärarvardagen. Hans blogg är en utmärkt motvikt till den negativa bild av läraryrket och skolan som florerar ut i samhället och jag skulle rekommendera den för alla som är nyfikna på vad det innebär att arbeta inom skolan.

Möllstam framstår som en empatisk, kreativ och engagerad person – en positiv kraft och förebild för både lärare och alla andra. Jag skulle inte tveka att låta honom undervisa mina barn om jag hade några.

Tack för allt, Killfröken!

Tags:

Den teoretiske praktikern

Både i min yrkesroll och till min läggning är jag något av en hybrid mellan en praktiker och teoretiker. Å ena sidan gillar jag att analysera, reflektera, jämföra, fantisera och klura, å andra sidan vill jag uppnå konkreta slutresultat, påverka, utvecklas och ägna mig åt sådant som faktiskt är användbart i mitt arbete eller min vardag.

Det ligger mycket i beskrivningen av läraryrket som ett hantverk och ett konstnärskap. Kreativitet och fantasifullhet är viktiga förmågor för att nå framgång.

Samtidigt bör arbetet vila på en vetenskaplig och beprövad grund. De metoder som ger resultat ska uppmuntras och utvecklas. Lärandeprocessen och eleven  är i centrum.

Som en följd av mina dubbla roller blir jag ofta irriterad både över bildningsförakt (Vad har man för nytta av att historia? Ni akademiker bara pratar en massa istället för att göra något vettigt.) och vaga flumteorier. Jag tilltalas både av det pragmatiska – konkreta och det visionära – romantiska.

En av lärarutbildningens främsta brister är att den är dålig på att tillgodose båda dessa sidor av lärarrollen. Många av de kurser som jag har läst har antingen varit en massa yta utan innehåll eller en anhopning av fakta som aldrig kopplats till den faktiska undervisningen.

Pedagogik ska inte enbart vara eleganta luftslott – vackra idéer utan verklighetsförankring. De ämnen som vi förväntas undervisa i kan inte bara presenteras eller hanteras som fyrkantiga byggklossar som vi förväntas hantera utan vare sig ritning eller instruktioner. En bra lärare bör både kunna sitt ämne och ha förmågan att lära ut sina kunskaper till andra. Dessa mål är inte sinsemellan oförenliga och denna fusion bör löpa som en röd tråd genom lärarutbildningen, fortbildning, verksamhetsutveckling och pedagogiska modeller. Här har vi en hel del att arbeta med.

Tags: , , , ,

Utmaningar

Det är friluftsdag och medan två lag möter varandra i en fotbollsmatch, som snabbt utvecklas från lek till blodigt allvar, står en ensam kille och lattjar med en boll. Han ser liten ut och situationen gör honom yngre än vad han egentligen är. Det är så tydligt att han egentligen vill vara med och spela med resten och det hade antagligen inte varit något problem eftersom det råder brist på spelare och några lärare rekryterats för att fylla ut lagen. Ändå står han där själv.

För en tid sedan hade jag samhällskunskap med den klass som eleven går i. Vi arbetade med internationell politik och varje elev skulle fördjupa sig kring antingen fattigdom, terrorism eller FN. Även i klassrummet höll sig eleven på sin kant och gjorde inget särskilt – precis som det har varit under hela läsåret. Ändå märker jag hur han tjuvlyssnar på en konversation som jag har med en annan elev och spontant kommer med både vettiga kommentarer och kloka frågor.

Kort sagt: vad gör vi med de elever som egentligen vill vara med, men av olika skäl väljer att stå utanför skolan och blicka in?

Den aktuella eleven går i ettan och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om hans känslor snart kommer att vara skyddade bakom ett tjockt skal av arrogans, respektlöshet och fejkat ointresse. Ändå är det få elever som inte går in i skolan med ett öppet sinne och en lust att lära. Hur förvaltar vi egentligen denna gåva? Vad planterar vi i deras mottagliga sinnen? Lär vi dem att skolan är en fantastisk plats där alla ryms, ett kunskapspalats eller lär vi dem att de inte duger och att de inte är välkomna?

Jag skulle önska att jag hade den tid och ork som krävdes för att hjälpa, uppmuntra, fostra, gränssätta och utmana alla de elever som jag möter i min undervisning. Tyvärr är det inte möjligt och många problem beror på problem som ligger långt bortom skolans domäner.

Ibland känns det som om det enda som återstår att göra är att strunta i betygen och glädja sig åt att eleverna alls kommer och ta chansen till att samtala med dem om deras livsfunderingar. För även den mest luttrade elev har alltid frågor och undringar inför framtiden, även om det kan handla om så udda saker som häktade pojkvänner, besvärliga syskon eller Thailandsresor.

Ändå känns det otillfredsställande att stanna vid att bara vara en lyssnande och medkännande vuxen, även om det råkar vara just det som de mest behöver. De förtjänar något  mer.

Om tillit

När far och mor är döda
  och våra släktningar har ta'tt gift
 och alla våra vänner har valt sej själva
 och våra lärare och fröknar
 har gått och dränkt sej med varann
 och nu när sömntabletterna har slutat hjälpa
 och när vår präst från konfirmationen
 står och pekar i det blå
 och ingen fattar om han visar vägen
 eller känner vilket håll vinden blåser åt,
 då kommer Halta Lotta hem till mej
 med rösten fylld av gråt
och snyftar, vem i hela världen kan man lita på?

Mikael Wiehe 1972

Tillit är en väsentlig del av alla välfungerande samhällsbyggen. Medborgarna måste kunna lita på att institutioner, myndigheter och lagar verkligen fungerar och att fattade beslut möjligen kan överklagas men i grund är sakliga, välövervägda och opartiska.

En viss misstro kommer naturligtvis alltid att finnas, liksom exempel på nepotism, korruption, maktfullkomlighet, paragrafrytteri, inkompetens och andra avarter, men om vi tappar tron på samhället som helhet så har vi fått ett allvarligt problem. Dessa problem måste uppfattas som undantag och inte norm och brott mot tilliten bör straffas hårt och offentligt.

Det som oroar mig är att viktiga institutioner som skola, vård och äldreomsorg idag framstår som alltmer ihåliga, opålitliga och profitdrivna. Ansvar har blivit en marknadsföringsslogan snarare än ett begrepp som genomsyrar hela verksamheten. Alltmer tid och pengar går åt till att utforma vattentäta kontrakt, inspektioner och uppföljning. Aktörerna själva uttrycker misstro mot varandra och det system som de själva är en del av. God kvalitet är det som tydligt är definierat i avtalet och allt utöver detta är kostsamma dumheter. Skandalerna avlöser varandra och svaret tycks alltid vara: vi måste bli bättre på avtal och uppföljning. Dokumentationsbördan växer efterhand som varje åtgärd, handling och plan måste dokumenteras, inte för de närmast sörjande utan som en åtgärd utifall något skulle gå snett och den fruktade inspektionen anländer. Tusen och åter tusen tomma handlingsplaner, men ingen egentlig handling.

Det är klart att tilliten blir än svårare att upprätthålla när man sitter på dubbla stolar: å ena sidan förmodat opartiska myndighetsutövare, å andra sidan leverantörer av en tjänst där det emellanåt inte är helt klart vem som egentligen är kund. Två sinsemellan olika världar med vitt skilda regler. Har kunden alltid rätt? Vad är förhandlingsbart och vad är omöjligt att kompromissa kring?

Jag tycker att vi har varit naiva och släppt mäktiga krafter alltför fria. Att driva en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende är inte samma sak som att driva en klädbutik, en snabbmatsrestaurang eller ett stålverk. Multinationella företag arbetar efter en annan logik än stater, kommuner och landsting. Det finns en anledning till att staten traditionellt har åtagit sig vissa uppgifter. Om man ska blanda dessa olika sfärer, det privata med det offentliga, bör man agera eftertänksamt, försiktigt och långsiktigt.

Visst är tanken på småföretagare, kooperativ och personaldriven verksamhet charmerande och mysig, men finns verkligen förutsättningarna för detta? Kan verkligen kraven vi ställer uppfyllas av någon annan än det multinationella storföretaget? Vad förhindrar att det småskaliga blir uppköpt och koncentrerat till ett fåtal ägare? Är ett vinstdrivet oligopol bättre än ett allmännyttigt monopol? Och hur påverkas den verksamhet som förblir i de offentligas regi av konkurrensen?

Dessa frågor är självklara och uppenbara, ändå verkar få ansvariga faktiskt ha funderat över dem när det var aktuellt. Istället är det nu, 20-30 år senare, som man nyvaket inser att systemet tydligen inte var helt självreglerande. Frågan är bara hur mycket som vi egentligen kan göra åt saken idag och hur mycket relationen mellan medborgare och samhälle egentligen har förändrats av utvecklingen?

Jag tror inte att det är realistiskt att återgå till ett läge där det offentliga på egen hand driver alla välfärdstjänster, åtminstone inte på kort sikt. Men vi måste alla fundera över hur vi förhåller oss till det som har skett, vilka krav som vi vill ställa, vilka mål som vi vill uppnå och hur vi bevarar tilliten för systemet oavsett vem som är utförare.

Tags: ,

Drömmen om den gode patriarken

När man diskuterar politik och demokrati med ungdomar (och många vuxna för den delen) upptäcker man snart att många av dem anser att vårt samhälle styrs av, mer eller mindre, obegripliga lagar och principer. Vissa av dem är intresserade av att lära sig mer, andra vill bara att det fungerar och gärna på ett sätt som gynnar dem. Trots att vi sedan länge lever i en demokrati, trots all undervisning och trots alla möjligheter att engagera sig och påverka så är det många som tar det vi har uppnått för givet och längtar efter en pålitlig auktoritet, som kan peka med hela handen och leda oss rätt. De vill inte höra om komplicerade avvägningar, ideologier, maktbalanser, processer, svåra val eller ansvar. Någon borde göra samhället rättvist, straffa syndarna, belöna de goda människorna och ställa allting till rätta.

Risken är att den här förenklade synen på vad politik ska vara även påverkar politikerna. Min farmor berättade nyligen en historia om sitt möte med den lokala kommunpampen för ungefär 50 år sedan. Hon behövde ett arbete och kontaktade honom. Några dagar senare började hon arbeta på ett av kommunens äldreboende, trots avsaknad av tidigare erfarenhet eller utbildning. I hennes och många andras ögon var han en bra politiker eftersom han fick saker gjorda – oavsett hur det gick till. Samtidigt så kan man undra hur hon reagerat om hon gått miste om ett arbete för att kommunpampen ”delat ut” det till någon annan istället.

Många elever efterfrågar lärare som är stränga, auktoritära och kompromisslösa, men bara om de är stränga, auktoritära och kompromisslösa mot övriga elever i klassen och inte mot dem. Den gode patriarken ska egentligen inte vara rättvis utan snarare populistisk och gärna ge sig på redan svaga och marginaliserade grupper.

Både politiker och lärare bör förstås anstränga sig för att vara pedagogiska, men i en värld som faktiskt ÄR komplicerad, motsägelsefull och krävande så är det både farligt och kortsynt att erbjuda en väldigt förenklad bild av tillvaron och åsidosätta de demokratiska processer som faktiskt existerar. Vill man förändra något krävs det egna arbetsinsatser – även om dessa kan vara relativt blygsamma – och genvägar bör undvikas. Makten och ansvaret är också något som vi alla i någon mån delar på och inget som vi räcker över till andra i utbyte mot personliga fördelar (Du får min röst om du ordnar ett arbete åt mig). Givetvis kommer egennyttan alltid spela en viktig roll inom politiken, men den bör inte användas som ursäkt för att kringgå eller avskaffa det demokratiska system som vi en gång infört.

Tags:

Betygen som informationsbärare

I hela högstadiet klarade jag inga prov i matte, men sommarlovet efter nian gick jag en sommarkurs och gjorde fyra, lätta prov. Sedan fick jag godkänt.

 

Som gymnasielärare på ett yrkesgymnasium utgör jag och mina kollegor slutstationen för många elevers utbildningsresa. Visst kommer en del elever att studera vidare, men merparten är skoltrötta och längtar efter att komma ut i arbetslivet. Eleverna kommer ifrån hela Östergötland och delar av Småland och det är sällan vi vet särskilt mycket om deras bakgrund innan vi möter dem. Det händer att skolor och föräldrar hör av sig i förväg och lämnar vidare information och tidigare gjorda utredningar, men det hör till ovanligheterna. Även om det finns material och en problematik sedan tidigare så ser många gymnasiet som en nystart och vill gärna lägga det förflutna bakom sig.

Den främsta källan till information om elevernas förkunskaper, behov och ambitioner som skolan får är betygen. När vi planerar vår verksamhet, sätter ihop klasser, förbereder kurser och dimensionerar extraresurser utgår vi alltså ifrån att vi kan lita på våra kollegors omdömen och att eleverna är någorlunda rustade för de program som de har valt. Man behöver dock inte arbeta särskilt länge som gymnasielärare för att inse att kraven för olika betygsnivåer varierar kraftigt mellan olika skolor och lärare, liksom de insatser och metoder som används för att hjälpa elever med behov av extra stöd.

Jag betvivlar alls inte att grundskolan är full av eldsjälar som verkligen kämpar med elevernas och som anstränger sig för att sätta rättvisa betyg. Men om man är mer mån om att vara snäll och undvika konflikter och extra arbete så är det lätt att skicka problemen vidare till nästa nivå istället för att lösa dem – trots att detta urholkar betygens värde. Betygen blir också ett mått på den egna verksamhetens kvalitet: Jag är en bra lärare för min elever klarar alltid mina kurser med minst godkänt. Det finns fyra stora problem med dessa oansvariga, missvisande betyg:

  • Eleverna får en falsk bild av sina egna kunskaper. Deras betyg kanske räcker för att komma in på en utbildning som de egentligen inte har förutsättningar för att klara av, i värsta fall tar de dessutom platsen ifrån någon som har med sig lägre, men korrekta betyg. Har de inlärningssvårigheter, som grundskolan bara slätat över, med sig i bagaget så kan de mycket väl underskatta vidden av dessa.
  • Tilltron till betygen urholkas. Det fungerar dåligt att använda betyg som urvalsinstrument om de inte går att lita på. Ska det verkligen vara nödvändigt att införa intagningsprov redan i gymnasiet för att få ett bättre underlag att gå på?
  • Lärare som följer riktlinjerna blir till skurkar. Läraren som ger ett oförtjänt E/G i nian gör jobbet mycket svårare för sina kollegor i gymnasiet. Vi tvingas hantera eleverna otillräckliga förkunskaper och komma med den typen av negativa besked som andra lärare undvikit. Risken är stor att det är vi som utmålas som dåliga och stränga lärare, medan den ”snälle” lärare som satte det felaktiga betyget klarar sig helt undan skuld.
  • Gymnasiet har sämre förutsättningar att reparera bristande grundkunskaper. I gymnasiet läser eleverna kurser istället för ämnen och förväntas ta ett betydligt större ansvar för sina studier. Dessa förväntningar kommer ifrån skola, föräldrar och lärare, men också ifrån eleverna själva. Felmarginalerna är betydligt mindre och det går inte att sista året ta igen två misslyckade år.

När man sedan hör om en del insatser som elever fått när de har haft problem med olika ämnen (ofta någon eller flera av treenigheten matematik, engelska och svenska) blir man närmast mörkrädd. Den vanligaste åtgärden verkar vara att placeras i en liten, skyddad grupp, med låga krav och närmast övertydlig handledning. Här kan sedan eleverna gå i åratal utan att någon egentlig utvärdering av deras kunskaper görs eller att någon förbättring uppnås. Gruppen kan lika gärna ledas av någon snäll liten tant eller en häftig kille (Strunt i matten. Nu snackar vi lite hockey istället.) som en utbildad specialpedagog. Skolgången blir ett lotteri där eleven är den stora förloraren.

Jag tycker att det är både oetiskt och oansvarig att sätta felaktiga betyg på eleverna och skicka problemen vidare till nästa instans, men det handlar inte om enstaka lärares inkompetens utan om systemfel. Nästan alla av utbildningsväsendets många problem härrör ifrån undermåliga strukturer. En svag ledning (både från kommun och rektorer), otydliga mål, en dålig lärarutbildning, hård konkurrens och så vidare. I en sådan situation kan man inte hålla fram lärarnas yrkesstolthet som ett fikonlöv och hoppas att den ska väga upp allting annat.

Tags: , ,

Om den svenska skolans kris

I en debattartikel i DN menar Hans Bergström att skolans problem beror på sänkt status och bristande respekt för både lärare och skola. Så långt håller jag med honom, men sedan börjar han peka finger åt ”68-vänstern”, med Olof Palme i spetsen. Ingen som helst skugga faller på kommunaliseringen eller friskolereformen, tvärtom är dessa snarast en naturlig reaktion på att flum, respektlöshet och svag lärarauktoritet.

Bergströms debattartikel är en kortare version av hans bidrag i Lärarnas riksförbunds antologisamling ”Kommunaliseringen av skolan”. Där utvecklar han sina tankar om friskolornas förträfflighet och menar att de var en befrielse och startades av eldsjälar som framförallt ville förbättra undervisningen och återskapa den typ skola som fanns innan 68-vänstern tog över. Därefter följer en berättelse om hur Bergström träffar sin nuvarande hustru, Barbara Bergström grundare av Internationella Engelska skolan (en skolkoncern som makarna Bergström idag driver gemensamt) och hennes tuffa kamp mot avundsjuka myndigheter och kommunpampar.

Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten. Begrepp som ”valfrihet” och ”entreprenöriellt lärande” är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning. Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster. En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.

Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?

Tags: , , , ,

En ensam bukett

Det ligger en blombukett på gräsmattan utanför ett brunmurrigt hyreshus i Hejdegården. Ett litet kort sticker upp ur ett virrvarr av brutna stjälkar och bleknade knoppar. Det finns en historia här.

Beskådar jag månne resterna av en uppgörelse mellan två älskande? Ett misslyckat försök till försoning? En ursäkt som inte accepterats?

Oavsett är bortkastade buketter en sorglig syn och ett tecken på att någon, i detta vårvarma Linköping, vandrar med ett brustet hjärta. Ett stycke mänsklighet på en gulnad gräsmatta.

Tags: