Jag tycker inte om att säga farväl eller att behöva utplåna spåren av mina gäster. När jag samlar ihop tekoppar, kaksmulor och assietter, när jag blåser ut ljusen och det sista avskedet är sagt, då kommer melankolin krympande. Som om jag egentligen alltid varit ensam och det som nyss inträffade bara var en inbillning.

Därför är det alltid glädjande att upptäcka små, personliga spår av besökarna. Det kan handla om att gardinerna i vardagsrummet (som egentligen är för långa och släpar i golvet) blivit försedda med varsin prydlig knut, en kvarglömd sjal eller en bok som ligger genombläddrad och uppslagen på soffbordet.

Ibland lämnar besöket också efter sig andra sorters, mindre fysiska, spår; minnet av ett skratt, en kram eller en gest. När jag lyfter dessa små lämningar mot ljuset blänker de som vackra smycken. Kanske är det ändå detta som är verklig rikedom?