I en debattartikel i DN menar Hans Bergström att skolans problem beror på sänkt status och bristande respekt för både lärare och skola. Så långt håller jag med honom, men sedan börjar han peka finger åt ”68-vänstern”, med Olof Palme i spetsen. Ingen som helst skugga faller på kommunaliseringen eller friskolereformen, tvärtom är dessa snarast en naturlig reaktion på att flum, respektlöshet och svag lärarauktoritet.

Bergströms debattartikel är en kortare version av hans bidrag i Lärarnas riksförbunds antologisamling ”Kommunaliseringen av skolan”. Där utvecklar han sina tankar om friskolornas förträfflighet och menar att de var en befrielse och startades av eldsjälar som framförallt ville förbättra undervisningen och återskapa den typ skola som fanns innan 68-vänstern tog över. Därefter följer en berättelse om hur Bergström träffar sin nuvarande hustru, Barbara Bergström grundare av Internationella Engelska skolan (en skolkoncern som makarna Bergström idag driver gemensamt) och hennes tuffa kamp mot avundsjuka myndigheter och kommunpampar.

Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten. Begrepp som ”valfrihet” och ”entreprenöriellt lärande” är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning. Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster. En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.

Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?