När man skriver texter har man oftast en publik i åtanke – inte sällan är den ideale läsaren författaren själv. Man skriver helt enkelt den typ av alster som man själv vill läsa. Efter att ha läst en hel del författarintervjuer om skapande ifrån Paris Review så har jag funderat lite kring mitt eget skrivande och min bristande förmåga att fokusera och slutföra större projekt. Jag arbetar helt enkelt bäst när jag vet att det finns en publik som är intresserad av slutprodukten. Även om jag vill skriva den typen av kreationer som jag själv gillar att läsa så räcker inte det som drivkraft. Jag är inte min egen ideale läsare.

Detta är även en passande metafor för mitt liv som helhet: att jag, personligen, är intresserad av något räcker sällan för att jag ska nå min fulla potential. Det är mycket som jag kan göra för elevers, kollegors, vänners och  familjens skull som jag antagligen inte skulle göra för min egen. Samtidigt när jag en stark önskan om att vara en duktig och duglig person och vill utvecklas och förbättras. De sociala kontakterna och den bekräftelse som andra ger mig blir det bevis på framgång som jag inte riktigt förmår att ge mig själv. Ändå ser jag mig egentligen inte som en skör eller distanslös person – möjligtvis självutplånande.

Vill du bli min läsare?