Det hade blivit senare än vad jag räknade med och är därför ganska mörkt när jag påbörjar den långa vandringen från Valla till Johannelund. Knappast becksvart men mörkt som det blir en vårkväll i april. Jag går med händerna i fickorna och tänker på lite allt möjligt, utom då att jag skulle ta någon form av risk genom att vandra i den sparsamt upplysta storstadsnatten (är man uppvuxen på landet i en kommun med ynka 14 000 invånare så räknas faktiskt Linköping som en storstad).

Jag korsar vägen vid Folkungavallen och beger mig in i Hejdegårdens blandning av villor och lägenhetskomplex. En och annan människa tycks fortfarande vara vaken, men annars är jag ensam på min färd. En bit framför mig ser jag då en annan fotgängare; en kvinna visar det sig när hon kastar en ängslig blick över axeln och snabbar på sina steg. Det slår mig att denna okända kvinna, som verkar vara i min egen ålder, är rädd för mig eller kanske snarare för det som jag representerar: den mystiske främlingen i natten, förövaren i en potentiell överfallsvåldtäkt.

Jag undrar vad hon tänker. Spanar hon efter nattugglor som skulle kunna höra ett rop på hjälp? Har hon telefonen redo för ett nödsamtal? Förbereder hon sig för att sticka mot mina ögon med sina nycklar? Enbart i kraft av mitt kön och den tid på dygnet då vi träffas har jag makt över denna totalt främmande människa. Hon skulle antagligen börja springa om jag snabbade på mina steg. Ändå är det jag som man som har störst anledning att frukta både natten och det slumpmässiga våldet, jag som går här, naiv övertygad om min egen osårbarhet  – en uppenbar kontrast till hennes irrationella skräck.

Jag undrar om hon förstår att hotet om våldtäkt är betydligt större i en välbekant miljö, befolkad av välkända människor – en plats där hon känner sig trygg. Natten föder inte automatiskt illgärningsmän och solens varma strålar håller dem inte borta. Även dygdiga, kloka flickor kan råka ut för dåliga människor. Kanske borde jag säga allt detta till henne? Att hon borde frukta alkoholen och grupptrycket mer än den slumpmässiga främlingen på gatan. Men vem är egentligen jag att lägga mig i hennes liv? Dessutom lär väl ingen lyssna på en okänd människans förkunnanden på en trottoar en halvtimme innan midnatt.

Hon viker av på en sidogata och jag fortsätter hemåt till min väntande säng. Två stjärnor som passerat varandra på himlavalvet för att aldrig mötas på åter.